Hoppa till innehållet

Kräftdjur

Från Wikipedia
Kräftdjur
Små kräftdjur
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamKräftdjur
Crustacea
Vetenskapligt namn
§ Crustacea
AuktorBrünnich, 1772
Klasser
Hitta fler artiklar om djur med

Kräftdjur (Crustacea) är en understam av leddjur. Kräftdjuren är en stor och varierad grupp, till understammen hör både mycket små organismer som hoppkräftor och ett av de största leddjuren, japansk spindelkrabba. Gruppen omfattar cirka 70 000 arter.[1] Kräftdjuren skiljer sig ifrån de andra tre grupperna av leddjur genom att sakna gift. Detta gäller för alla arter utom Speleonectes tulumensis som tillhör den primitiva gruppen Remipedia och är det enda kända giftiga kräftdjuret.[1]

En del kräftdjur lever fästa vid ett underlag, som havstulpaner, medan andra är frilevande organismer. Det finns både arter som simmar fritt i vattnet och kan bilda stora stim (till exempel krill) och sådana som lever ensamma och kryper omkring på bottnar och rev. Kräftdjur kan livnära sig på många olika vis, de kan vara predatorer (framförallt större kräftdjur), asätare eller filtrerare. Bland mindre kräftdjur finns det många som lever av att beta alger och andra mikroorganismer. Det finns även en del små kräftdjur som lever som parasiter.

Kräftdjur har vanligen skilda kön, det vill säga individerna är antingen hanar eller honor. Ett exempel på ett undantag är dock havstulpaner, vilka är hermafroditer (individerna är tvåkönade och är både hane och hona). Hos en del kräftdjur, bland annat musselkräftor, förekommer även exempel på fortplantning genom partenogenes.

Kräftdjur lägger ägg och utvecklingen från ägg till fullvuxen individ kan, beroende på vilken grupp av kräftdjur det rör sig om, omfatta olika stadier. Ofta kläcks äggen till frisimmande larver, så kallade naupliuslarver (hos tiofotade kräftdjur kallas det första larvstadiet zoealarv) som till utseendet är helt olika de fullvuxna djuren. Hos gråsuggor kläcks däremot äggen ofta till individer som är miniatyrer av de fullvuxna djuren, förutom att de har ett par ben mindre.

Beträffande ett exempel på kroppsbyggnaden, se Flodkräftans anatomi.

Flertalet arter av kräftdjur är vattenlevande och störst är artrikedomen i havet, men det finns även en del kräftdjur som är landlevande, exempelvis vissa krabbor och gråsuggor. Av de kräftdjur som lever på land är dock många beroende av vatten för att fortplanta sig.[2]

Om kräftdjurens evolution är relativt lite bekant, liksom för de flesta andra leddjur. Detta beror framför allt på att djurens kitinskal är ganska dåligt fossiliserbart. De första kräftdjursfossilen känner man från kambrium, då redan representanter för musselkräftorna (Ostracoda) och de högre kräftdjuren (Malacostraca) förekom (kambriska explosionen). De första kräftdjuren liknade troligen arterna i gruppen Remipedia, som idag bara förekommer i bräckvattenshålor. Av dessa finns dock inga fossila belägg. Bladfotingarna (Branchiopoda) är kända som fossil sedan Devon, rankfotingarna (Cirripedia) sedan Silur.

En särskild betydelse som fossil har musselkräftorna, vars skal, som mycket ofta anträffas i sedimentära bergarter, är viktiga ledfossil. Sedan de började uppträda under Karbon har de varit en viktig beståndsdel i allt zooplankton. Likaledes hittas relativt rikliga fossil av havstulpaner (Balanidae) och långhalsar (Lepiidae).

Fylogenetisk systematik [4]

[redigera | redigera wikitext]
Representanter för viktiga grupper bland kräftdjuren. Övre raden: hoppkräfta, gråsugga, långhalsar, krabba, märla, dafnie. Nedre raden: bladfoting, vallus, mantisräka. flodkräfta, karplus. Dolksvansen t.hö. är inget kräftdjur utan hör till palpkäkarna.
Ur Meyers Konversations-Lexikon (1885–1890)

Ibland betraktas kräftdjuren som en systergrupp till kladen trakédjur (insekter och mångfotingar) bland leddjuren. Många författare anser emellertid att insekterna bör anses som en grupp inom kräftdjuren, som då bildar kladen Pancrustacea. "Trakédjur" är då en ogiltig grupp och mångfotingarna placeras utanför Pancrustacea. - Den tidigare stammen tungmaskar (pentastomider) anses nu med ganska stor säkerhet vara en undergrupp av kräftdjuren, närstående karplössen. Detta baseras framför allt på molekylära data. Traditionellt räknar man med fem klasser bland kräftdjuren:

Även klassernas släktskap med varandra är omstridd. Det finns två teorier:

Enligt Malacostraca-Entomostraca-teorin är Malacostraca, de högre kräftdjuren, en systergrupp till de lägre kräftdjuren (Cephalocarida, Branchiopoda och Maxillopoda). Dessa slås samman till den monofyletiska gruppen Entomostraca på grund av avsaknaden av ben på abdomen och palper på mandiblerna [5][6]

Vinkarkrabba, ett exempel på högre kräftdjur.
Hoppkräftor, ett exempel på Maxillopoda
Bladfotingar (Triops australiensis)
Gråsuggor (Oniscus asellus)
Musselkräftor (Ostracoda)
 Crustacea 

 Remipedia





 Högre kräftdjur (Malacostraca)


 Entomostraca 

 Cephalocarida




 Bladfotingar (Branchiopoda)



 Maxillopoda








Enligt Maxillopoda-Thoracopoda-teorin är Maxillopoda systergrupp till Thoracopoda (Cephalocarida, Branchiopoda och Malacostraca). Thoracopoda kännetecknas framför allt av den filterapparat som bildas av vissa extremiteter, som därvid förlorat sin segmentering och ombildats till bladfötter (fyllopodier).[5][6]

 Crustacea 

 Remipedia





 Maxillopoda


 Thoracopoda 

 Cephalocarida




 Bladfotingar (Branchiopoda)



 Högre kräftdjur (Malacostraca)








Vissa nyare analyser använder inte längre gruppen "Maxillopoda" utan räknar med elva klasser bland kräftdjuren. Anhängarna av Pancrustacea-teorin lägger till en tolfte klass, sexfotingar (Hexapoda) som inkluderar insekterna. De möjliga släktskapsförhållandena visas i nedanstående kladogram:[6]

 Crustacea 

 Mångfotingar (Myriapoda)


 Pancrustacea 
 Ichthyostraca 

 Tungmaskar (Pentastomida)



 Karplöss (Branchiura)






 Bladfotingar (Branchiopoda)




 Högre kräftdjur (Malacostraca)




 Hoppkräftor (Copepoda)



 Mystacocarida








 Remipedia




 Cephalocarida




 Musselkräftor (Ostracoda)




 Tantulocarida



 Thecostraca







 Insekter (Hexapoda)






Klassisk systematik

[redigera | redigera wikitext]

Kräftdjur har en komplicerad systematik och släktskapsförhållandet mellan olika grupper är fortfarande dåligt utrett. En vanlig uppdelning erkänner sex olika klasser, där storkräftor (Malacostraca) är den artrikaste gruppen. En modern uppdatering av systematiken ges av Martin and Davis[7]

  1. ^ [a b] Matt Soniak, Meet the World’s Only Known Venomous Crustacean, <www.mentalfloss.com, läst 2016-05-22
  2. ^ Ahne, Liebich, Stohrer & Wolf (2000). ”Crustacea” (på tyska). Zoologie: Lehrbuch für Studierend. Schattauer Verlag. sid. 232 
  3. ^ Avsnittet om kräftdjurens evolution är baserat på motsvarande avsnitt i tyskspråkiga Wikipedia.
  4. ^ Avsnittet om fylogenetisk systematik är baserat på motsvarande avsnitt i tyskspråkiga Wikipedia.
  5. ^ [a b] Kurt Schminke: Crustacea, Krebse, Seite 565 in Wilfried Westheide & Reinhard Rieger (Hrsg., 2007): Spezielle Zoologie - Teil 1: Einzeller und Wirbellose Tiere (2. Aufl.). Elsevier, Spektrum Akademischer Verlag, München. ISBN 3-8274-1575-6
  6. ^ [a b c] Hynek Burda, Gero Hilken, Jan Zrzavý: Systematische Zoologie. UTB, Stuttgart; : 1. Aufl. 2008, Seite 187-188, ISBN 3-8252-3119-4
  7. ^ Joel W. Martin & George E. Davis (2001). An Updated Classification of the Recent Crustacea. Natural History Museum of Los Angeles County. sid. 1–132. http://crustacea.nhm.org/pdfs/3839/3839.pdf. Läst 28 mars 2016  Arkiverad 1 augusti 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  • Hickman, C. Integrated Principles of Zoology. McGraw-Hill, 15 ed., 2010.
  • Hanström, B. (red.) Djurens värld, band 2, Förlagshuset Norden, Malmö, 1964.
  • Dahl, E. Evertebratzoologi. Almqvist & Wiksell , Stockholm, 1972.
  • Schou, Per (red.). Djur: illustrerad guide till världens djurliv Globeförlaget, 2007. ISBN 0-7513-3427-8.

Bestämningslitteratur:

  • Gärdenfors, U. m.fl.: Svensk småkrypsfauna: en bestämningsbok till ryggradslösa djur utom insekter. Studentlitteratur, Lund, 2004.
  • Enckell, P.H.: Kräftdjur. Fältfauna, Signum, Lund, 1980.
  • Köie, M., Svedberg, U.: Havets djur. Prisma förlag 2004.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]