Kyrkslaviska

	Kyrkslaviska
	церковнославѧнскїй ѧ҆зы́къ; tserkovnoslavjanskij jasik
Talas i	Östeuropa
Status	Används liturgiskt inom de slaviska Östortodoxa och Östkatolska kyrkorna
Språkfamilj	Indoeuropeiska språk Baltoslaviska språk Slaviska språk Sydslaviska språk Sydöstslaviska språk Kyrkslaviska; ; ; ; ;
Skriftsystem	Kyrilliska alfabetet
Språkkoder
ISO 639‐3	–
	Fader vår på kyrkslaviska.

Kyrkslaviska, eller kyrkoslaviska (церковнославѧнскїй ѧ҆зы́къ; tr: tserkovnoslavjanskij jazik), är ett traditionellt sydöstslaviskt liturgiskt språk som används i de Östortodoxa (slavisk-ortodoxa kyrkor) och Östkatolska kyrkorna (grekisk-katolska kyrkor) i de slaviska länderna.^[1]^[2]^[3]

De gammaltroende, som splittrades från den Rysk-ortodoxa kyrkan under 1600-talet (raskol) i samband att patriark Nikon ville föra kyrkan närmare den Grekisk-ortodoxa kyrkan, använder också språket fast en äldre utgåva vid namn Gamla Moskvautgåvan.^[4]

Inom vissa kommuniteter som tillhör den Ortodoxa kyrkan i Finland används kyrkslaviskan där också.^[5]

Ursprung och historik

Kyrkslaviskan går huvudsakligen tillbaka till fornkyrkoslaviskan, som skapades av missionärerna Helige Kyrillos och Helige Methodios och deras medhjälpare under 800-talet.^[1]^[2] Detta språk är i sin tur det äldst belagda slaviska skriftspråket. Kyrillos och Methodios använde det för att översätta delar av Bibeln, samt en del andra religiösa texter, helt eller huvudsakligen från koine.

Kyrkoslaviskan fungerade även som ett litteraturspråk fram till cirka 1800.

Idag betraktas det som ett i princip dött språk som endast används liturgiskt. I samband med helgonförklaringarna av nya martyrer som gjorts i Ryssland alltsedan sen Sovjettid (se Rysk-ortodoxa kyrkans nya martyrers och bekännares synaxis) skrivs dock idag hymntexter på kyrkslaviska i en omfattning som inte setts sedan 1400-talet.^[6] Språket kan i och med detta sägas ha fått nytt liv.

Språket är till sitt ursprung närmast ett sydöstslaviskt språk men har i de olika slaviska ortodoxa länderna fått kraftig lokalfärg av respektive lokala folkspråk, vilket givit upphov till olika nationella s.k. redaktioner eller recensioner av kyrkslaviska, som exempelvis den Synodala utgåvan av kyrkslaviskan och den Mähriska-tjeckiska utgåvan av kyrkslaviskan.