Leonid Kantorovitj
| Leonid Kantorovitj | |
 | |
| Född | 1912[1][2][3] Sankt Petersburg[4][5][6] |
|---|---|
| Död | 7 april 1986[7][8][3] (74 år) Moskva[9][10][11] |
| Begravd | Novodevitjekyrkogården |
| Medborgarskap | Sovjetunionen och Kejsardömet Ryssland |
| Utbildad vid | fakulteten för fysik och matematik vid Sankt Petersburgs universitet och Sankt Petersburgs universitet  |
| Sysselsättning | Matematiker[12][13], nationalekonom, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Sankt Petersburgs universitet Novosibirsks statsuniversitet Sankts Petersburgs statliga transportuniversitet (1930–1939) Det militære ingeniørtekniske universitet (1939–) Russisk Præsidentiel Akademi af National Økonomi og Offentlig Administration (1971–) Institut for systemanalyse (1976–) |
| Make/maka | unknown value (g. 1938–) |
| Utmärkelser | Tecknet för ära-orden (1944) Statliga Stalinpriset (1949) Arbetets Röda Fanas orden (1949) Leninorden (1967) Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (1975)[14] Patriotiska krigsorden av 1:a klass (1985) Fellow of the Econometric Society Leninpriset Hedersdoktor vid Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Patriotiska krigsorden |
| Redigera Wikidata | |
Leonid Vitaljevitj Kantorovitj, född 19 januari 1912 i Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland, död 7 april 1986 i Moskva, Sovjetunionen, var en rysk matematiker och nationalekonom som belönades med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1975.[15][16]
Kantorovitj är den ende sovjetmedborgare som tilldelats detta pris.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
Kantorovitj studerade vid Leningrads universitet där han tog en doktorsexamen i matematik 1930, vid 18 års ålder.[16] Han blev professor i Leningrad 1934 och stannade på denna befattning till 1960. Han ledde institutionen för matematik och nationalekonomi vid Sovjetunionens vetenskapsakademis filial i Sibirien från 1961–1971, och var chef för forskningslaboratoriet vid Insitutet för nationell ekonomisk planering i Moskva från 1971–1976.
Kantorovitj blev ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi 1964 och tilldelades Leninpriset 1965.[16]
Insatser inom nationalekonomi[redigera | redigera wikitext]
Kantorovitj första betydelsefulla insats inom nationalekonomi genomförde han 1938 som konsult till Plywoodstiftelsens statliga laboratorium, då han insåg att problemet att maximera fördelningen av råvaror kunde lösas matematiskt.[16] Den teknik han utvecklade har senare kallats linjärprogrammering och används även för lösning av andra optimeringsproblem. Han redovisade sina resultat i en publikation 1939, The Mathematical Method of Production Planning and Organization (publicerad på engelska i Management Science 1960), där han visade att alla ekonomiska allokeringsproblem kunde reduceras till att maximera en funktion med ett antal bivillkor. Vid samma tid drogs samma slutsats av John Hicks (ekonomipristagare 1972) i Storbritannien och Paul Samuelson (ekonomipristagare 1970) i USA.
Kantorovitj mest kända bok är The Best Use of Economic Resources från 1959 (publicerad i engelsk översättning 1965). Han visade där att även socialistiska ekonomier måste använda priser baserade på resurstillgång för att effektivt kunna allokera resurser.[16]
Hans icke-dogmatiska, matematiskt grundade analyser av den sovjetisk ekonomiska ekonomin stod i motsats till hans ortodoxa marxistiska ekonomkollegor i Sovjetunionen, och han räknas därför som en "reformekonom" i ett sovjetisk perspektiv.[16]
För sina insatser inom nationalekonomin belönades Kantorovitj med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1975, tillsammans med Tjalling Koopmans. Prismotiveringen för Kantorovitj och Koopmans löd "för deras bidrag till teorin för optimal resursanvändning".[17] De två hade oberoende av varandra utvecklat aktivitetsanalys för resursallokering i syfte att uppnå ett givet ekonomisk mål till lägsta kostnad.[16]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ läs online, Nobelprize.org, (Källa från Wikidata)
- ^ läs online, www.mi.ras.ru, (Källa från Wikidata)
- ^ [a b] MacTutor History of Mathematics archive, läst: 22 augusti 2017, (Källa från Wikidata)
- ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Канторович Леонид Витальевич”, Большая советская энциклопедия : [в 30 т.], tredje utgåvan, Большая Российская энциклопедия, 1969, läst: 28 september 2015, (Källa från Wikidata)
- ^ läs online, www-history.mcs.st-and.ac.uk, (Källa från Wikidata)
- ^ läs online, www.mat.uniroma2.it, (Källa från Wikidata)
- ^ Bibliothèque nationale de France, data.bnf.fr : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens, (Källa från Wikidata)
- ^ läs online, Encyclopædia Britannica, (Källa från Wikidata)
- ^ On the rate of convergence of projection-iterative methods for classes of weakly singular integral equations, vol. 47, 4, Ukrainian Mathematical Journal, april 1995, s. 578-587, doi: 10.1007/BF01056043, läs online, (Källa från Wikidata)
- ^ läs online, Springer, (Källa från Wikidata)
- ^ Averaging almost-periodic functions and finite-dimensional unitary representations on free groups, vol. 28, 4, Lithuanian Mathematical Journal, 1989, s. 332-335, doi: 10.1007/BF00972215, läs online, (Källa från Wikidata)
- ^ Notable Economists (på engelska), Infoplease, läs online, (Källa från Wikidata)
- ^ Concerning a Fallacious Concept of Economic Calculations, vol. 3, 7, Problems of Economic Transition, november 1960, s. 42-52, doi: 10.2753/PET1061-1991030742, läs online, (Källa från Wikidata)
- ^ läs online, Nobelprize.org, (Källa från Wikidata)
- ^ Leonid Vitaliyevich Kantorovich: Facts & Biographical, The Nobel Prize, läst 2020-10-27
- ^ [a b c d e f g] Leonid Vitalyevich Kantorovich, Encyclopædia Britannica, läst 2020-10-27
- ^ Leonid Vitaliyevich Kantorovich, Kungl. Vetenskapsakademien: Ekonomipriset, läst 2020-10-27
|