Dialektisk materialism

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Materialistisk dialektik)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Dialektisk materialism är en filosofi som berör vetenskapen samt naturen, baserad på skrifter av Karl Marx och Friedrich Engels, filosofin utvecklades i Europa.[1] Den dialektiska materialismen upptäcktes dock inte först av Karl Marx eller Friedrich Engles utan av en tysk arbetare vid namn Joseph Dietzgen 1869.[2][3] Karl Marx och Friedrich Engels vidareutveckling har inspirerats av Hegels idealistiska dialektik och materialistisk filosofi, den erkänner evolutionen av den naturliga världen och evolutionen av nya kvalitéer i evolutionens stadier. Marx var materialist men ansåg ändå att Hegel hade rätt om samhällets utveckling, och utvecklade därav en dialektisk historiesyn, historiematerialismen. Ironiskt nog förefaller den dialektiska materialismen vara just en högre form av Hegels Idealistiska dialektik. Engels vidareutvecklade detta vidare i sina böcker Anti-Dühring och Naturens dialektik, där han menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar, eller antagonister. I samhället är det bland annat Klasskampen alltså kampen för produktionsmedlen och vetenskapliga experiment som driver utvecklingen framåt.

Som Z. A. Jordan skriver: "Engels använde sig konstant av metafysisk insikt i sitt resonerande kring att den högre nivån av ett fenomen kommer av dess rötter ur dess lägre stadium; att den högre nivån bildar en ny ordning av organisation och därav oreducerbara lagar; och att denna process av evolutionära framsteg är styrd av utvecklingens lagar som reflekterar grundläggande egenskaper av materia i rörelse som helhet".[4]

Sovjetunionen formulerade sin egen version av dialektisk och historisk materialism på 1930 talet under Josef Stalin.

Detta blev sovjetunionens och alltså stalinismens ''officiella'' tolkning av marxismen och dess dialektik samt historiematerialism. Den spreds och gjordes populär i skolböcker i östblocket, och exporterades även till Kina som den ''officiella'' tolkningen av marxism men har sedan dess förkastats av kineserna.

En sovjetisk filosofisk encyklopedi från sextiotalet beskriver evolutionen av komplexiteten i naturen såhär: Hela den här serien av former (mekaniska, fysiska, kemiska, biologiska och sociala) är distribuerade i ordning av komplexiteten från lågt till högt. Denna sensation uttrycker deras gemensamma band i termer av struktur och i termer av historia. Den generella lagen för de lägre formerna av ett fenomen behåller sin validitet för alla högre former av samma fenomen, men de är subjekt till de högre lagarna och har därav inte en framstående roll. De förändrar sin aktivitet på grund av ändrade omständigheter. [5] Lagarna kan vara generella eller specifika, beroende på deras räckvidd i relevans. Dessa specifika lagar faller under de specialiserade vetenskaperna och de generella lagarna under den dialektiska materialismens spektrum. '' Varje nivå av materiell existerar som en typ av organisation i vilken elementen som skapar helheten, eller systemet, är markerade av en specifik typ av samband.[6]

Dialektikens tre grundpelare[redigera | redigera wikitext]

Följande text är ett lätt modifierat utdrag ur :Trotskijs Den materialistiska dialektikens ABC.

  1. Kvantitetens övergång i kvalité och vice versa. ''Jag skall här försöka att skissera problemets kärna i en mycket koncis form. Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte lika med ”A”. Detta är lätt att bevisa genom att undersöka dessa två bokstäver i ett mikroskop– de är helt olika varandra. Men, invänder man nu, det är inte fråga om bokstävernas form eller storlek, eftersom de bara är symboler för lika kvantiteter, t.ex. ett kilo socker. Invändningen träffar inte målet. I verkligheten är ett kilo socker aldrig lika med ett kilo socker – en känsligare våg avslöjar alltid en skillnad. Men, kan man då invända: ett kilo socker är lika med sig självt. Men inte heller detta är sant – alla kroppar förändras oavbrutet ifråga om storlek, vikt färg etc. De är aldrig lika med sig själva. En sofist kan då svara att ett kilo socker är lika med sig självt i ”ett givet ögonblick”. Förutom det mycket tvivelaktiga praktiska värdet i detta ”axiom” tål det inte heller en teoretisk kritik. Hur bör vi egentligen förstå ordet ”ögonblick”? Om det är ett oändligt litet tidsintervall, då är vårt kilo socker offer för oundvikliga förändringar under detta ”ögonblick”. Eller är ”ögonblicket” en rent matematisk abstraktion, dvs. tidens nollpunkt? Men allting existerar i tiden och själva existensen är en oavbruten process av förändringar. Tiden är följaktligen ett fundamentalt element i existensen. Sålunda innebär axiomet ”A” är lika med ”A” att ett ting är lika med sig självt om det inte förändras, dvs. om det inte existerar. Vid första ögonkastet kan det tyckas att dessa ”subtiliteter” är meningslösa. Men i själva verket är de av avgörande betydelse. Axiomet ”A” är lika med ”A” är å ena sidan utgångs­punkten för all vår kunskap, och å andra sidan utgångspunkten för alla misstag i vår kunskap. Att strafflöst använda axiomet ”A” är lika med ”A” är endast möjligt inom vissa gränser. När kvantitativa förändringar i ”A” är betydelselösa för den uppgift vi har för handen, då kan vi förmoda att ”A” är lika med ”A”. Det är exempelvis så en köpare och en säljare betraktar ett kilo socker. Vi betraktar solens temperatur likadant. Tills helt nyligen såg vi på samma sätt på dollarns köpkraft. Men kvantitativa förändringar som går utanför vissa gränser förvandlas till kvalitativa. Ett kilo socker som är underkastat vattnets eller fotogenets inverkan upphör att vara ett kilo socker. När presidenten tar hand om dollarn upphör den att vara en dollar. Att i rätta ögonblicket avgöra när den kritiska punkten nåtts då kvantitet övergår till kvalitet är en av de viktigaste och svåraste uppgifterna inom alla kunskapsområden, inklusive sociologin.'' [7]
  2. Motsatsernas enhet, alltså hur motsatserna genomsyrar varandra och antagonism som följer ur detta: När vi granskar två antiteser noga upptäcker vi snart att de är odelbara, att de trots alla sina olikheter genomsyrar de varandra. Vidare finner vi att ett fenomen visserligen går att betrakta isolerat och odialektiskt men det blir det mycket mer givande att analysera fenomenet i sin antagonistiska kontext. När vi tänker oss att ett fenomenen har spelat ut sin roll, observerar egentligen hur fenomenet spelat ut sin roll genom att byta form och således (negeras) antar en ny riktning i den antagonistiska processen.
  3. Lagen om negationens negation (För att simplifiera konceptet något och reducera komplexiteten i detta går det att tänka sig förloppet som ett frö, som faller i jord, vilket producerar en förslagsvis röd blomma.) Så snart samhällets antagonistiska krafter växer sig för starka uppkommer otvivelaktigt behovet av en ny ordning till följd av att basen bryts ner. I exemplet av samhällen; när samhällen överlevt sig själva bryts de ner för att sedan återuppstå i en högre form.

Värt att notera är att detta nödvändigtvis inte dogmatiskt sker i tre eller något annat slumpvalt nummer av ytterst konkreta etapper, dialektiken är en process och skall studeras som sådan.

''Dialektiskt tänkande förhåller sig till vulgärt tänkande på samma sätt som en spelfilm till ett fotografi. Spelfilmen utesluter inte fotografiet utan kombinerar en serie av dem enligt rörelse­lagen. Dialektiken förnekar inte syllogismen, utan lär oss att kombinera syllogismer på ett sådant sätt att den för vårt förstående närmare den ständigt föränderliga verkligheten.'' - L. Trotskij.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wadenström, Ralf. ”Materialistisk dialektik”. www.wadenstrom.net. http://www.wadenstrom.net/texter/madi.htm. Läst 16 augusti 2017. 
  2. ^ Engels, Friedrich (Tryckt:1942). ”IV”. Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut. Marxismens klassiker (Arbetarkultur 1942). Västermalm, Stockholm. sid. 54. ”Och denna materialistiska dialektik, som nu sedan många år är vårt skarpaste vapen, återupptäcktes egendoligt nog inte bara av oss utan dessutom också -oberoende av oss och till och till och med oberoende av Hegel - av en tysk arbetare, Joseph Dietzgen. - F. Engels” 
  3. ^ [a b] Engels, Friedrich (1886). ”Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”. https://www.marxists.org/svenska/marx/1886/21-d023.htm. Läst 22 juni 2018. 
  4. ^ Jordan. sid. p. 167. 
  5. ^ Blakeley (ed.), T. J. (1975). Themes in Soviet Marxist Philosophy (Dordrecht: Reidel. sid. 29 
  6. ^ Dialectical materialism” (på en). Wikipedia. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Dialectical_materialism&oldid=771342310. Läst 10 april 2017. 
  7. ^ ”Den materialistiska dialektikens ABC | Revolution” (på sv). www.marxist.se. http://www.marxist.se/den-materialistiska-dialektikens-abc. Läst 14 oktober 2017.