Natriumperklorat
| Natriumperklorat | |
  | |
| Systematiskt namn | Natriumklorat(VII) Natriumhyperklorat |
|---|---|
| Övriga namn | Natriumhyperklorat, perklorsyra |
| Kemisk formel | NaClO4 |
| Molmassa | 122,44 g/mol |
| Utseende | Vita kristaller |
| CAS-nummer | 7601-89-0 |
| SMILES | O=Cl(=O)(=O)[O-].[Na+] |
| Egenskaper | |
| Densitet | 2,4994 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | 209,6 g/100 ml (25 °C, vattefri) 209 g/100 ml (15 °C, monohydrat) g/l |
| Smältpunkt | 468 °C (sönderfaller) |
| Kokpunkt | 482 °C |
| Faror | |
| Huvudfara |  Hälsovådlig |
| NFPA 704 |
0
2
1
OX
|
| LD50 | 2 - 4 g/kg (kanin, oralt)[1] |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Natriumperklorat är ett salt av natrium och perklorat-joner och har formeln NaClO4.
Natriumperklorat och andra perklorater har hittats på planeten Mars, och upptäcktes först av NASA-sonden Phoenix 2009. Detta bekräftades senare genom spektralanalys av Mars Reconnaissance Orbiter 2015 av vad som tros vara saltlakesipprar som kan vara det första beviset på strömmande flytande vatten som innehåller hydratiserade salter på Mars.[2][3]
Egenskaper[redigera | redigera wikitext]
Natriumperklorat är ett vitt kristallint, hygroskopiskt fast ämne som är mycket lösligt i vatten och i alkohol. Det uppträder vanligtvis som monohydrat. Föreningen är anmärkningsvärd som den mest vattenlösliga av de vanliga perkloratsalterna. Dess bildningsvärme är −382,75 kJ/mol, det vill säga att det är gynnsamt för det att sönderdelas i natriumklorid och syre.[4] Det kristalliserar i det rombiska kristallsystemet.[5]
Framställning[redigera | redigera wikitext]
Natriumperklorat framställs genom att oxidera natriumklorat vid anoden i en elektrolys med en inert elektrod som platina.[1]
- Na+ClO3– + 2H2O → Na+ClO4− + H+ + 2 e− (surt medium)
- Na+ClO3– + 2 OH− → Na+ClO4– + H2O + 2 e− (alkaliskt medium)
Användning[redigera | redigera wikitext]
Natriumperklorat är föregångaren till många andra perkloratsalter och utnyttjar ofta deras låga löslighet i förhållande till NaClO4 (209 g/100 ml vid 25 °C). Perklorsyra tillverkas genom att behandla NaClO4 med HCl.
Natriumperklorat har använts som oxidationsmedel i startraketerna på NASAs rymdfärjor.
Ammoniumperklorat och kaliumperklorat, av intresse för raketer och pyroteknik, framställs genom dubbel sönderdelning från en lösning av natriumperklorat respektive ammoniumklorid eller kaliumklorid.
Laborationer[redigera | redigera wikitext]
Lösningar av NaClO4 används ofta som en oreaktiv elektrolyt. Det används i standard DNA-extraktion och hybridiseringsreaktioner i molekylärbiologi.
Inom medicinen[redigera | redigera wikitext]
Natriumperklorat kan användas för att blockera jodupptaget före dosering av joderade kontrastmedel till patienter med subklinisk hypertyreos (undertryckt TSH).[6]
Säkerhet[redigera | redigera wikitext]
LD50 är 2 – 4 g/kg (kanin, oral).[1]
Se även[redigera | redigera wikitext]
- Natriumklorid – NaCl
- Natriumhypoklorit – NaClO
- Natriumklorit – NaClO2
- Natriumklorat – NaClO3
- Litiumperklorat
- Kaliumperklorat
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Sodium perchlorate, 22 december 2022.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Helmut Vogt, Jan Balej, John E. Bennett, Peter Wintzer, Saeed Akbar Sheikh, Patrizio Gallone (2002). ”Chlorine Oxides and Chlorine Oxygen Acids”. Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry. Wiley-VCH. doi:. ISBN 3527306730
- ^ Wadsworth, Jennifer; Cockell, Charles S. (6 juli 2017). ”Perchlorates on Mars enhance the bacteriocidal effects of UV light”. Scientific Reports 7 (2017, #4662): sid. 4662. doi:. PMID 28684729.
- ^ Delbecq, Denis (28 september 2015). ”De l'eau liquide répérée sur les pentes martiennes” (på franska). Arkiverad från originalet den januari 18, 2017. https://web.archive.org/web/20170118220340/https://www.letemps.ch/sciences/2015/09/28/eau-liquide-reperee-pentes-martiennes. Läst 23 augusti 2021.
- ^ ”WebBook page for NaClO4”. NIST. http://webbook.nist.gov/cgi/cbook.cgi?ID=C7601890.
- ^ Eagleson, Mary; revised, illustrated (1994). Concise Encyclopedia Chemistry. Walter de Gruyter. sid. 1000. ISBN 9783110114515. https://archive.org/details/conciseencyclope00eagl. Läst 7 mars 2013
- ^ Becker C. [Prophylaxis and treatment of side effects due to iodinated contrast media relevant to radiological practice]. Radiologe. 2007 Sep;47(9):768-73.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Natriumperklorat.
