Amerikanska inbördeskriget

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Amerikanska inbördeskriget
CivilWarUSAColl.png
Medurs från toppen:
Slaget vid Gettysburg, Kapten John C. Tidball (andra till vänster) från Nordstatsarméns artilleri, krigsfångar från Sydstatsarmén, pansarskeppet USS Atlanta, ruinerna av Richmond i Virginia, Slaget vid Franklin
Ägde rum 12 april 1861 – 9 maj 1865[a][1]
Plats Södra, nordöstra och västra Nordamerika samt Atlanten[2]
Resultat Seger för Nordstaterna
Casus belli Slaveriet och de ekonomiska motsättningarna mellan Nordstaterna och Sydstaterna
Stridande
USA Nordstaterna Amerikas konfedererade stater Konfederationen
Befälhavare och ledare
USA Abraham Lincoln
USA Ulysses S. Grant
USA William T. Sherman
USA David Farragut
USA George B. McClellan
USA Henry Halleck
USA Joseph Hooker
USA George Meade
Amerikas konfedererade stater Jefferson Davis
Amerikas konfedererade stater Robert E. Lee Kapitulering
Amerikas konfedererade stater Joseph E. Johnston Kapitulering
Amerikas konfedererade stater P.G.T. Beauregard Kapitulering
Amerikas konfedererade stater Albert S. Johnston 
Amerikas konfedererade stater Braxton Bragg Kapitulering
Amerikas konfedererade stater Richard H. Anderson
Amerikas konfedererade stater Josiah Gorgas
Styrka
2 672 341[b]
698 000 (som mest)[3][4]
750 000 – 1 227 890[c][5]
360 000 (som mest)[3][6]
Förluster
140 414 döda i strid[7]
~365 000 döda totalt[7]
275 200 skadade
72 524 döda i strid[7]
~260 000 döda totalt
137 000 skadade
50 000 civila döda[8]

Amerikanska inbördeskriget utkämpades i Nordamerika från 1861 till 1865. Som svar på valet av Abraham Lincoln som president i USA, bröt sig 11 stater i södern, hos vilka slaveri fortfarande var lagligt, ut från USA och bildade Amerikas konfedererade stater (”Sydstaterna”). De övriga 25 delstaterna (”Nordstaterna”) stödde USA:s federala regering. Efter fyra år av krig, som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen. Problemen som ledde till kriget löstes delvis i rekonstruktionseran som följde.

Moderna tolkningar pekar på slaveriet som grundorsak till det amerikanska inbördeskriget. Men det finns många andra tolkningar. En vanlig alternativ tolkning är den som först framlades av Karl Marx - "den sista borgerliga revolutionen" - och sedan vidareutvecklades av progressiva historiker som Charles A. Beard i början av 1900-talet, var de ekonomiska motsättningarna mellan de industrialiserade nordstaterna och de stapelvaruexporterande sydstaterna.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

När Abraham Lincoln från republikanska partiet tillträdde som USA:s president 1860 uppstod en dispyt som ledde till att sydstaterna lämnade unionen i protest mot denna, 4 mars 1861, och istället bildades Amerikas konfedererade stater (Confederate States of America, CSA). Kriget utkämpades i huvudsak som ett krig för frigörelse från unionen respektive återställande av densamma, men under kriget kom även slaverifrågan in i bilden; de mer industrialiserade Nordstaterna erkände slavarnas frigivning i stater som kämpade mot unionen, men godkände fortsatt slaveri i de unionsstater som hade slaveri. Sydstaterna baserade sin ekonomi på upprätthållande av slaveriet. Majoriteten av sydstaterna menade att slaveriet inte kunde avskaffas i syd för då skulle en ekonomisk kollaps ske. Vidare var många fattiga vita i sydstaterna mot slaveriet, då detta pressade deras ekonomiska situation och försvårade möjligheterna att få arbete. En del fiendskap uppstod när det Demokratiska partiet, som ville bevara slaveriet, splittrades i två partier på just denna fråga och följaktligen förlorade valet på grund av just det.

Det fanns många faktorer som ledde fram till kriget, både politiska och kulturella. Men bland gemene man var det nog slaveriet som dryftades, då högsta domstolen ogiltigförklarade en lag från 1850 som sade att förrymda slavar måste återbördas till sina ägare. Det här väckte stor indignation i syd alltmedan nordstatsexcentrikern John Brown gav sitt stöd till upprättandet av en ”republik för förrymda slavar”. Brown, och arton andra nordstatare, ockuperade 1859 en federal byggnad i Harpers Ferry i Virginia. Han dödade borgmästaren och tog några av stadens ledande män till fånga. Brown fängslades sedermera och dömdes för mord och sammansvärjning och förräderi mot staten Virginia. Hans död gjorde honom till en martyr för slaverimotståndarna som upphöjde honom till helgon. Tidningarna tillgrep stora ord, såsom ”Ett nytt helgon som gjorde galgen till ett kors”. Avrättningen verkade inte avskräckande utan fick motsatt effekt.[9]

Styrkeförhållandena innan kriget började var elva sydstater med 9 miljoner invånare inklusive 4 miljoner slavar, mot tjugoen nordstater med 28 miljoner invånare.

Händelseförlopp[redigera | redigera wikitext]

I presidentvalet 1860 hade det republikanska partiet, lett av Abraham Lincoln, en kampanj mot utökandet av slaveriet bortom de delstater där det redan existerade. Republikanerna förespråkade nationalism och i sitt valprogram 1860 fördömde de hot om splittring som förräderi. Efter en republikansk seger, men innan den nya regeringen tillträdde den 4 mars 1861, förklarade sju delstater sin utbrytning och gick ihop och bildade Amerikas konfedererade stater. Både president James Buchanans avgående regering och den tillträdande regeringen bestred utträdets lagenlighet och betraktade det som uppror. De övriga åtta slavstaterna avvisade samtal om utbrytning vid denna tidpunkt. Inget land i världen erkände konfederationen.

Strider inleddes den 12 april 1861, då konfedererade styrkor attackerade en federal militär anläggning vid Fort Sumter i South Carolina. Lincoln svarade med att kräva en frivillig armé från varje delstat som skulle återta federal egendom, vilket ledde till deklarationer om utträde av ytterligare fyra slavstater. Båda sidor rustade upp arméstyrkor allteftersom unionen tog kontroll över gränsstaterna i början av kriget och etablerade en marin blockad. Fältslag i öst 1861–62 var resultatlösa, eftersom konfederationen slog tillbaka unionens ansträngningar att erövra dess huvudstad, Richmond, Virginia, under Peninsularfälttåget. I september 1862 avslutades konfederationens fälttåg med nederlag i Maryland i slaget vid Antietam, vilket hämmade britterna från att ingripa.[10] Dagar efter det slaget utfärdade Lincoln Emancipationsproklamationen, vilket gjorde slaveriförbudet till ett krigsmål.[11]

År 1863 avslutades den konfedererade generalen Robert E. Lees avancemang norrut i nederlag i slaget vid Gettysburg. I väster, fick federala styrkor kontrollen över Mississippifloden efter slaget vid Shiloh och belägringen av Vicksburg och splittrade därmed konfederationen i två delar och förstörde mycket av deras västra armé. Tack vare sina framgångar i väst, gavs Ulysses S. Grant befälet över den östra armén 1864 och organiserade William Tecumseh Sherman, Philip Sheridan och andras arméer att attackera konfederationen från alla håll, vilket ökade nordstaterna fördel i manskap. Grant omstrukturerade unionsarmén och tillsatte andra generaler befälet över divisioner som skulle stödja hans avancemang in i Virginia. Han ledde Overlandfälttåget för att erövra Richmond men ändrade dock sina planer på grund av våldsamt motstånd och ledde belägringen av Petersburg som nästan gjorde slut på resten av Lees armé. Samtidigt erövrade Sherman Atlanta och marscherade mot havet och förstörde konfederationens infrastruktur längs vägen. När konfederationens försök att försvara Petersburg misslyckades, retirerade den konfedererade armén men förföljdes och besegrades, vilket resulterade i Lees kapitulation till Grant vid Appomattox Courthouse den 9 april 1865.

Det amerikanska inbördeskriget var ett av de tidigaste sanna industriella krigen. Järnvägar, telegrafen, ångbåtar och massproducerade vapen användes i stor omfattning. Bruket av total krigföring, som utvecklats av Sherman i Georgia, och skyttegravskriget i närheten av Petersburg, förebådade första världskriget i Europa. Det är fortfarande det blodigaste kriget i amerikansk historia med 620 000 döda soldater och okänt antal civila offer. Historikern John Huddleston uppskattar dödssiffran till tio procent av alla män 20–45 år i nordstaterna och 30 procent av alla vita män i åldern 18–40 i södern.[12] Nordstaternas seger innebar slutet på konfederationen och slaveriet i USA och stärkte den federala regeringens roll. De sociala, politiska och ekonomiska frågorna samt rasfrågorna i kriget formade rekonstruktionstiden på ett avgörande sätt som varade till 1877.

Striderna[redigera | redigera wikitext]

  Slavstater som utträdde ur unionen före slaget vid Fort Sumter
  Slavstater som utträdde ur unionen efter slaget vid Fort Sumter
  Slavstater som förblev i unionen
  Fria Unionsstater
  Ej kontrollerade Territorier

Striderna inleddes den 12 april 1861 med att sydstaterna intog Fort Sumter i South Carolina och mot alla förväntningar besegrade de även den reguljära unionsarmén i det första slaget vid Bull Run 21 juli 1861. År 1862 blev general Robert E. Lee ledare för konfederationens Virginiaarmé och utkämpade med den ett oavgjort fältslag vid Antietam i september. Lees militära skicklighet bidrog därefter starkt till sydstaternas krigsinsats och han visade sig vara den största faktorn till att de industriellt underlägsna sydstaterna kunde hålla ut så länge.

Redan från början av kriget etablerade nordstaterna en sjöblockad mot sydstaterna i syfte att hindra sydstaterna från att exportera bomull till Europa. Den 8–9 mars 1862 ägde världshistoriens första strid mellan bepansrade fartyg rum i slaget vid Hampton Roads. Det nordstatsbyggda USS Monitor (konstruerat av den svenskfödde John Ericsson) avgick med en knapp seger efter en lång duell mot sydstaternas CSS Virginia (som innan ombyggnaden hette Merrimac). Under tiden opererade nordstatsgeneralen Ulysses S. Grant längre västerut och besegrade sydstatsarmen i slaget vid Shiloh 1862. Därefter ryckte han vidare söderut längs Mississippifloden, i syfte att skära konfederationen i två delar. Under perioden maj-juni 1862 föll både Memphis och New Orleans i unionens händer med hjälp av unionens flottstyrkor. Den 4 juli 1863 intog nordstatstrupperna sålunda Vicksburg (se Slaget vid Vicksburg). Lee besegrade nordstatsarméerna i slagen vid Fredericksburg, Chancellorsville och Fredericksburg (andra) och ledde därefter Virginiaarmén in i Maryland. Krigets avgörande slag, och vändpunkt, kom i slaget vid Gettysburg i Pennsylvania den 1–3 juli 1863, där Lee besegrades av general George Gordon Meade. Samtidigt blev en nordstatsarmé, som försökt invadera Virginia, besegrad i slagen vid Chickamauga, ehuru det blev en blodig seger för sydstaterna (Chickamauga var det enda större slaget där sydstaterna var numerärt överlägsna).

År 1864 kämpade Lee mot general Grant i många blodiga slag i Virginia och sydstatsarméerna tvingades trots upprepade segrar tillbaka. Efter slaget vid Chattanooga kunde Grant gå söderut in i Georgia. Han skickade general William Tecumseh Sherman söderut, medan han själv fortsatte strida mot Lee i Virginia. 1864 intog även Sherman Atlanta i Georgia (efter slaget vid Atlanta), varpå marschen gick österut, mot havet; Shermans marsch mot havet är ett klassiskt ”snitt med skäran” i militärhistorien. Sherman intog Savannah närmare kusten lagom till jul och skickade ett telegram till Lincoln med följande innebörd: ”I beg to present you as a Christmas gift the City of Savannah.” Sherman fortsatte senare norrut och intog Columbia, South Carolina. År 1865 retirerade Lee från Petersburg där en blodig belägring 15 juni 1864–2 april 1865 hade ägt rum. Sydstaternas huvudstad Richmond evakuerades och någon tid därefter kapitulerade Lee. Lees sista strid kom att bli slaget vid Appomattox, varefter Lee kapitulerade med hela sin armé inför general Grant vid Appomattox tingshus den 9 april. Den siste sydstatsgeneralen som kapitulerade var brigadgeneral Stand Watie, vars kapitulation den 23 juni 1865 kan sägas ha varit det definitiva slutet på inbördeskriget.

Följder[redigera | redigera wikitext]

Fem dagar efter Lees kapitulation blev Abraham Lincoln mördad av John Wilkes Booth. Det amerikanska inbördeskriget krävde cirka 630 000 militära dödsoffer och är således den blodigaste konflikten i amerikansk historia. De viktigaste resultaten av kriget var att slaveriet hävdes i och med emancipationen den 1 januari 1863 och att unionen bevarades. Dessutom stärktes det federala styret i hela USA. Krigsförlusten, tillsammans med slaveriets avskaffande, innebar ett ekonomiskt och kulturellt bakslag för sydstaterna.

År 1869 beslutade president Andrew Johnson om allmän amnesti för nordstatsdesertörer och sydstatssoldater för brott begångna under inbördeskriget.

Tiden närmast efter kriget är känd som rekonstruktionstiden. Nordstatstrupper ockuperade sydstaterna ända fram till 1877. Legal rasdiskriminering fortsatte länge i USA, även på federal nivå, bland annat var den amerikanska krigsmakten segregerad ända till slutet av 1940-talet. Ku Klux Klan bildades i Tennessee den 24 december 1865. Den afroamerikanska befolkningen hade medborgerliga och politiska rättigheter i Södern så länge nordstatstrupperna var närvarande, medan de sydstatare som hade slagits på de konfedererades sida förlorade sina medborgerliga rättigheter. När trupperna drog sig tillbaka berövades i praktiken de svarta rösträtt och utsattes för en konsekvent rasåtskillnadspolitik genom så kallade Jim Crow-lagar. Den amerikanska högsta domstolen godkände segregationen genom en doktrin som kallades ”separate but equal” (åtskilda men jämlika). Det var först genom medborgarrättsrörelsen på 1950- och 1960-talen som de svarta fick fulla medborgerliga rättigheter.

Lincoln var republikan, men det kom att dröja länge innan republikanerna kunde få något större stöd i de förutvarande sydstaterna. Demokraterna kom att dominiera politiken i dessa delar av USA fram till cirka 1970-talet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det sista skottet avfyrades 22 juni 1865.
  2. ^ Det beräknade totala antalet soldater som tjänstgjorde, varav 2 489 836 vita, 178 975 afroamerikaner och 3 530 infödda amerikaner.[3]
  3. ^ Det beräknade totala antalet soldater som tjänstgjorde. Demografin för soldaterna i Sydstatsarmén finns inte tillgänglig på grund av ofullständiga och förstörda uppgifter.[3]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”The Belligerent Rights of the Rebels at an End. All Nations Warned Against Harboring Their Privateers. If They Do Their Ships Will be Excluded from Our Ports. Restoration of Law in the State of Virginia. The Machinery of Government to be Put in Motion There” (på engelska). The New York Times. Associated Press. 10 maj 1865. https://www.nytimes.com/1865/05/10/archives/important-proclamations-the-belligerent-rights-of-the-rebels-at-an.html. Läst 8 mars 2020. 
  2. ^ Weber, Jennifer L.; Hassler, Warren W. (20 juli 1998). ”American Civil War” (på engelska). Encyclopædia Britannica. https://www.britannica.com/event/American-Civil-War. Läst 8 mars 2020. 
  3. ^ [a b c d] ”Facts” (på engelska). National Park Service. https://www.nps.gov/civilwar/facts.htm. Läst 8 mars 2020. 
  4. ^ ”Size of the Union Army in the American Civil War” (på engelska). http://www.oocities.org/littlegreenmen.geo/UASize.htm. Läst 8 mars 2020. 
  5. ^ Long, E. B. (1971) (på engelska). The Civil War day by day: an almanac, 1861-1865. Garden City: Doubleday. sid. 705. OCLC 68283123. https://books.google.se/books/about/The_Civil_War_day_by_day.html?id=tfp4AAAAMAAJ&redir_esc=y. Läst 8 mars 2020 
  6. ^ ”The Making of America” (på engelska). Cornell University Library. https://collections.library.cornell.edu/moa_new/index.html?c=moawar;cc=moawar;q1=abstract;rgn=full%2520text;idno=waro0128;didno=waro0128;view=image;seq=0542. Läst 8 mars 2020. 
  7. ^ [a b c] Chambers, II, John W. (red.) (1999) (på engelska). The Oxford Companion to American Military History. Oxford University Press. sid. 849. ISBN 0-19-507198-0 
  8. ^ Nofi, Albert (13 juni 2001). ”Statistics on the War's Costs” (på engelska). Louisiana State University. Arkiverad från originalet den 11 juli 2007. https://web.archive.org/web/20070711050249/http://www.cwc.lsu.edu/other/stats/warcost.htm. Läst 8 mars 2020. 
  9. ^ Allt om Historia (nr 3). 2005. 
  10. ^ Jones, Howard (1999) (på engelska). Abraham Lincoln and a New Birth of Freedom: The Union and Slavery in the Diplomacy of the Civil War. sid. 154 
  11. ^ Williams, Frank J. (2006). ”Doing Less and Doing More: The President and the Proclamation—Legally, Militarily and Politically”. i Holzer, Harold (på engelska). The Emancipation Proclamation. sid. 74–5 
  12. ^ Huddleston, John (2002) (på engelska). Killing ground: photographs of the Civil War and the changing American landscape. Johns Hopkins University Press. ISBN 978-0-8018-6773-6. http://books.google.com/books?id=YpAuHGkuIe0C&pg=PA&dq&hl=en#v=onepage&q=&f=false 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Katcher, Philip (2000) (på engelska). The American Civil War. ISBN 0-600-59804-7 
  • Davis, William C. (2001) (på engelska). The illustrated encyclopedia of the Civil War: the soldiers, generals, weapons and battles. ISBN 1-58574-376-3 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]