Rasifiering

Från Wikipedia
Version från den 15 november 2015 kl. 15.44 av Dnm (Diskussion | Bidrag) (Gjorde redigering 31037254 av 46.230.215.186 (diskussion) ogjord)

Rasifiering (från engelskans racialization[1][2]) eller etnifiering[3], är ett samhällsvetenskapligt begrepp och teoretiskt perspektiv som beskriver hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung.

Rasifieringsteorin är ett försök att visa hur rasistiska föreställningar skapas där de tidigare inte funnits, och hur sociala skillnader börjar uppfattas som biologiska och nedärvda. Framförallt postkoloniala forskare studerar hur föreställningar om människoraser och etniciteter kan vara orsaken till strukturell diskriminering och rasism. Begreppet förklarar också hur en grupp ("vi") ofta börjar se på människor utanför gruppen ("de" alt. "dom") som medlemmar i en annan "ras".

Det teoretiska perspektivet gör skillnad på "ras" och rasism: Rasism är en materiell process medan "ras" är en social konstruktion. Varför rasifieringsforskare studerar de grundläggande principerna bakom rasistisk ideologi, rasismernas konsekvenser materiellt och politiskt.

Rasifiering som socialkonstruktivistisk teori

Rasifieringsbegreppet användes redan 1961, i boken Jordens fördömda, av den tidiga postkolonialisten Frantz Fanon. Fanon använde begreppet "rasifiering av tanken" med vilket han ämnade förklara, vad han menade var en felaktig föreställning om att Afrika inte har någon kultur.[4] Rasifieringsbegreppet som det används idag myntades av Robert Miles i boken Racism. Rasifieringsteorin bygger på en socialkonstruktivistisk teoribildning vilket innebär att ras och etnicitet ses som sociala konstruktioner. Några egentliga raser existerar alltså inte enligt teorin - utan det är föreställningar och myter om raser som står bakom rastänkandet inom den gamla forskningen och i samhället. Forskare som använder begreppet beskriver den diskursiva process som konstruerar rasregelsystem och rasidentiteter, vilken innebär en utvidgning av de processer som syftar till avhumanisering och rasism i tidigare icke-rasistiskt definierade relationer, sociala praktiker och grupper. Teoribildningen visar på hur föreställningar om människoraser och etniciteter kan vara orsaken till strukturell diskriminering genom samverkan med exempelvis klasstillhörighet. Forskare studerar alltså hur ras skapas genom föreställningar och hur dessa föreställningar kommit att prägla synen på samhället, arbetsmarknaden, historia och så vidare. Begreppet är även sammankopplat med intersektionalitet, en teoretisk infallsvinkel vilken de senaste åren fått ökad spridning.[5]

Kritik av begreppet etnicitet

Inom rasifieringsforskningen lyfts en grundläggande kritik fram mot etnicitetsperspektivet, som enligt rasifieringsforskare inte förmår förklara differentierade etniska identiteter. Etnicitetsforskarna anses inte heller varit intresserad av att studera det ideologiskt fortlöpande sammanhanget mellan, å ena sidan, rasbiologi och, å andra sidan, kulturrasism. Den förstnämnda präglade tankegodset som legitimerade den koloniala expansionen i världen, och den sistnämnda bidrar till marginalisering av invandrade individer från i synnerhet utomeuropeiska länder.[1]

Enligt de brittiska forskarna Paul Gilroy och Susan Smith har "ras" omförhandlats av sociologer och reducerats till ett kulturellt fenomen, vilket inneburit att ras blivit synonymt med etnicitet. Irene Molina menar att denna omförhandling innebär att maktasymmetrier (ojämlika maktförhållanden) skapade av rasismen i samhället döljs. Även om samtliga forskare är överens om att "ras" inte fyller någon vetenskaplig funktion i att förklara sociala beteenden, betraktas "ras" som kategori användbar i förståelsen av maktrelationer som uppstått genom den begreppskonstruktion som är sprungen ur biologistiska föreställningar.[1][6]

Tillämpning

Begreppet rasifiering är framförallt använt av samhällsteoretiker inom historia, ekonomisk historia, sociologi, kulturgeografi och arbetslivsforskning. Forskare som använder begreppet avser i huvudsak att beskriva hur människors föreställningar, fördomar och myter om ras präglar allt från synen på människor till synen på samhället i stort. Inom olika forskningsfält används begreppet för att förklara specifika delar av människors relationer, eller om samhällets samtid och dess historia. Den gemensamma nämnaren är att dessa variabler, enligt forskaren, präglar föreställningar om ras med en utgångspunkt i ett "vi och dom"-tänkande. Begreppet används i huvudsak av postkolonialister men har på senare tid och har sedan nittiotalet fått en större samhällsvetenskaplig spridning.[7]

Kulturgeografen Irene Molina menar att föreställningar om ras och rastillhörighet skapar oerhörda konsekvenser för människors liv. Hon menar exempelvis att vita människor får privilegier på grund av föreställningen kring deras vithet och att människor som definieras som icke-vita diskrimineras och/eller exkluderas i olika delar av samhället. Rasifieringsbegreppet används alltså för att förklara hur dessa föreställngar om mänskliga egenskaper kopplade till hudfärg påverkar människors liv i grunden.[8]

Den engelska kulturgeografen Susan Smith har använt rasifieringsteorin för att förklara bostadssegregationen i Storbritannien, vilken hon menar kan förklaras med "de dominerande maktrelationerna i landet".[9]

Amerikanska forskare har studerat hur personer utsätts för fördomar på grund av sina tilltalsnamn, vilka de menar är rasifierande. En vit politiker med ett afroamerikansktklingande namn kan exempelvis förlora röster endast på grund av fördomar mot svarta. Forskarna belyser vad de menar är själva rasfördomarnas flexibilitet - en person behöver alltså inte anses vara icke-vit för att drabbas av fördomar mot dem som anses vara icke-vita. Enligt detta synsätt behöver rasifiering inte endast drabba människor med ett visst utseende, utan även dem med andra attribut, exempelvis tilltalsnamn, vilka kan uppfattas som icke-vita.[10]

Rasifiering är också ett begrepp som använts av postkoloniala historiker. Historikern Bayo Holsey menar exempelvis att tidigare historiker anpassade sin historieskrivning i avsikten att försöka få rasismen och slaveriet mot framförallt svarta att framstå som naturligt. Holsey menar att samtida historiker måste avrasifiera delar av historien som är präglad av dessa rasistiska föreställningar.[11]

Staten och rasifiering

Rasifiering innebär enligt teorin att raser konstrueras socialt. Sådan rasifiering genomsyrar samhället och finns inbyggt i idén om den västerländska staten, enligt David Theo Goldberg. Staterna i Europa har byggt sina respektive rasregelsystem genom primärt två modeller, den historicistiska och den naturalistiska. Båda modellerna finns representerade i samtliga samhällen men en av dem brukar vanligtvis dominera. I Sverige har båda modellerna kombinerats under olika perioder i konstruktionen av den svenska nationella identiteten. Fram till och med slutet på andra världskriget dominerade den naturalistiska modellens metoder för att konstruera rasskillnader, samtidigt som den historicistiska tycks ha funnits närvarande i de diskurser som skapade det nationella svenska.[1][12]

Enligt kulturgeografen Irene Molina utgick folkhemsbygget från "rashygienism som strukturerande element för den nationella överlägsenheten som skulle bland annat bevaras genom en medveten befolkningspolitik".[13]

Rasifiering i Europa

Ekonomihistorikern Paulina de los Reyes och kulturgeografen Irene Molina menar att exempelvis det moderna europeiska samhället, från 1960-talet och framåt, i hög utsträckning präglas av en rasifiering. Detta innebär att arbetsmarknaden kommit att differentieras efter föreställningar om ras, där vissa invandrargrupper i högre utsträckning blivit drabbade av arbetslöshet, sämre arbetsvillkor och så vidare. Begreppet används också för att förklara hur barriärer har rests på arbetsmarknaden, då vissa grupper, enligt forskarna, på grund av föreställningar om deras bakgrund, inte får tillgång till vissa arbeten. Begreppet har också använts för att förklara boendesegregering samt en vidare konstruktion av samhällsnormer.[14][15] Genom att använda rasifieringsbegreppet har sociologerna Anders Neergaard och Diana Mulinari studerat vad de menar vara den problematiska relationen mellan LO och fackliga invandrare. Författarna menar att LO har misslyckats med att mobilisera framförallt invandrargrupper på grund av föreställningar kring deras ursprung.[3][16]

Rasifiering av arbete

Rasifieringen av arbetet inbegriper segregation och val av arbetare som baserar sig på uppfattade etniska skillnader.[17] Det skapar en hierarkisk struktur som med rasen som grund begränsar arbetsförmedling och mobilitet. Rasifieringsprocessen förstärks genom förutfattade, stereotypiska egenskaper som läggs på den rasifierade personen.[18] Detta normaliseras sedan genom användning av ett ”mjukt språk” som för fram en ”färgblindhet” som undviker att betona etniska skillnader.[18]

Rasifiering av religion

En pågående akademisk debatt gäller rasifieringen av religiösa grupper, där anhängare till judendom och islam informellt tillskrivs fasta pseudoegenskaper i den allmänna föreställningen av kulturen, trots att många anhängare till dessa religioner inte synbarligen delar dessa egenskaper; denna rasifiering sträcker sig till anhängarnas avkomlingar, även om dessa ofta drar sig bort från den praktiserande delen av sina föräldrars religion men samtidigt också behåller de närliggande kulturella aspekterna i religionen när det gäller familj och grupp.[19]

Den mest omedelbara effekten av rasifieringen av religionen sägs vara att avkomlingarna till anhängarna internaliserar densamma, och accepterar och internt behåller den religiöst influerade familjekulturen såsom en ras-etnisk åtskillnad och identitet. En av tillämpningarna av denna rasifiering är nationalismen, där den skapade ”rasen” försöker lägga beslag på kulturella och nationella aspirationer som är kompatibla och passar gentemot andra grupper som inte nödvändigtvis delar erfarenheten av rasifiering. En annan av tillämpningarna av denna rasifiering är rasism och diskriminering, där de som är rasifierade stängs ute från deltagande i allmänna eller privata samhällsfunktioner på grund av de negativa ”rasattribut” som tillskrivs dem.[källa behövs]

Kritik mot begreppet

En viss inomvetenskaplig kritik har riktats mot begreppet. Bland annat anser sociologen Michael Banton och andra samhällsteoretiker helt bör överge rasbegreppet då det anses vara meningslöst.[20] Denna ståndpunkt bestrids inte av rasifieringsforskare som instämmer i att rasbegreppet inte fyller någon vetenskaplig funktion i förklaring av sociala beteenden, men de menar dock att "ras" som kategori är användbar i förståelsen av maktrelationer.[1][6]

Se även

Referenser

Notförteckning

  1. ^ [a b c d e] de los Reyes & Kamali 2005.
  2. ^ Sverige. Utredningen om makt "Bortom vi och dom", sid 40
  3. ^ [a b] Sverige. Utredningen om makt ”Arbetslivets (o)synliga murar”, sid 40
  4. ^ ”Racialization”. International Encyclopedia of the Social Sciences. 4 maj 2008. http://www.encyclopedia.com/topic/Racialization.aspx#1. Läst 25 juni 2011. 
  5. ^ Berger Michele Tracy, Guidroz Kathleen., red (2009) (på engelska). The intersectional approach: transforming the academy through race, class, and gender. Chapel Hill: University of North Carolina Press. sid. 1. Libris 11774916. ISBN 978-0-8078-3334-6 (cloth : alk. paper) 
  6. ^ [a b] Molina 1997.
  7. ^ Molina, Irene (2002). ”Kalla mörkret natt!: kön, klass och ras/etnicitet i det postkoloniala Sverige”. Maktens (o)lika förklädnader : kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige : en festskrift till Wuokko Knocke. 2002. sid. 295-317. Libris 9235991 
  8. ^ Sverige. Utredningen om makt "Bortom vi och dom", sid 95
  9. ^ Utredningen om strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet (2005) (på svenska). Det blågula glashuset [Elektronisk resurs : strukturell diskriminering i Sverige : betänkande]. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 2005:56. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Libris 11456225. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/46188 
  10. ^ Nakashima, Daniel. A, "A rose by Any Other Name: Multiracial/Multiethnic pople, and the Politics of Identity" i The sum of our parts: mixed-heritage Asian Americans 2001
  11. ^ Holsey, Bayo. (2008) (på engelska). Routes of remembrance: refashioning the slave trade in Ghana. Chicago: University of Chicago Press. Libris 10904481. ISBN 978-0-226-34975-6 (cloth : alk. paper) 
  12. ^ Goldberg 2002.
  13. ^ de los Reyes & Kamali 2005, s. 99 f.
  14. ^ Molina, Irene (1997). Stadens rasifiering: etnisk boendesegregation i folkhemmet = [Racialization of the city] : [ethnic residential segregation in the Swedish Folkhem]. Geografiska regionstudier, 0431-2023 ; 32. Uppsala: Univ. Libris 8357326. ISBN 91-506-1216-6 
  15. ^ Lundstedt, Anna (2005). Vit governmentalitet: "invandrarkvinnor" och textilhantverk - en diskursanalys. Arbetsliv i omvandling, 1404-8426 ; 2005:14. Stockholm: Arbetslivsinstitutet. Libris 10009361. ISBN 91-7045-766-2 
  16. ^ Mulinari, Diana; Neergaard Anders (2004). Den nya svenska arbetarklassen: rasifierade arbetares kamp inom facket (1. uppl.). Umeå: Boréa. Libris 9472539. ISBN 91-89140-31-1 
  17. ^ Maldonado, sid 1026
  18. ^ [a b] Maldonado, sid 360
  19. ^ Das Gupta Tania, red (2007) (på engelska). Race and racialization: essential readings. Toronto: Canadian Scholars' Press. sid. 63. Libris 12190172. ISBN 978-1-55130-335-2 (pbk.) 
  20. ^ Barot R; Bird J. (på engelska). Racialization: the genealogy and critique of a concept.. Ethnic & Racial Studies [serial online]. July 2001;24(4):601-618.. sid. 1. http://www.researchgate.net/publication/23957852_Racialization_the_genealogy_and_critique_of_a_concept 

Källförteckning

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Rasifiering&oldid=31038914”