Riksdagen 1789

Riksdagen 1789
Gustaf III på tronen i Rikssalen på Stockholms slott vid Riksdagens öppnande 1789. Målning av Louis Jean Desprez.
Plats	Stockholm, Sverige
Tidpunkt	2 februari - 28 april
År	1789
Typ	Politisk händelse
Geografisk omfattning	Sverige

Riksdagen 1789 hölls i Stockholm och sammankallades av kung Gustav III.

Bakgrund

I juni 1788 hade Gustav III:s ryska krig inletts i östra delen av riket, i Finland. Kungen hade under krigets inledning befunnit sig på plats i Finland, men läget var svårt, och inget avgörande kunde nås varken till sjöss eller till lands. Dessutom hade en mängd officerare startat en sammansvärjning och stämplade till förräderi genom att på egen hand ha författat en skrivelse, Liikalanoten, som de skickat till fienden.

Sammansvärjningen kallas Anjalaförbundet, då förövarna träffades på Anjala gård i Finland. Officerarna erbjöd Katarina den stora fred, då de ansåg att kriget stred mot regeringsformen. Kungen avvaktade med hur han skulle bemöta denna utmaning mot hans egen ställning.

Under september förklarade Danmark-Norge Sverige krig och gick in i Bohuslän med sikte på Göteborg (det så kallade Teaterkriget). Kungen kunde nu lämna Finland, utan att det såg ut som en flykt och han begav sig snabbt till Mora där han den 14 september talade till Dalkarlarna. Kungen framträdde i Livgardets uniform och ber om hjälp mot sina och rikets fiender och flera tusen dalkarlar ställer upp. Kungen kunde här spela på folkets traditionella misstro mot Danmark och Ryssland, men även på deras avsky för adelsmän. Kungen kunde lägga ut orden om de förrädiska adelsmännen i Finland som ville sälja ut landet till Ryssland.

Med de nya trupperna, samt med hjälp av engelska medlare, ingick Sverige ett stilleståndsavtal med Danmark den 12 november. Nu kunde kungen ta itu med Anjalaförbundet, vars folkliga stöd var lågt, och under slutet av året började samtliga deltagare i förbundet arresteras.

Kungen återkom till Stockholm i december i något som kan liknas triumf. Danskarna var neutraliserade i väster, och sammansvärjningen avhjälpt, dessutom hade han nu brett folkligt stöd mot adeln. Kungen valde då att inkalla till riksdag under januari 1789.

Riksdagen

Riksdagen officiella huvudsyfte var att skaffa fram pengar till det pågående kriget mot Ryssland. Kungen utsåg som vanligt alla talmän i de fyra stånden, och han hade vid denna riksdag bra kontroll över de ofrälse stånden, Prästeståndet, Borgarståndet samt Bondeståndet. Dock kunde han inte räkna med Adeln, som inom sig var uppdelad i flera olika fraktioner. Diskussionerna inom framförallt adelsståndet drog ut på tiden, så att Gustav III den 17 februari kallade samtliga stånd till plenum plenorum på Rikssalen på Stockholms slott.

Talmännen

Följande talmän för de fyra stånden som utgjorde ståndsriksdagen valdes av Gustaf III;

• Höglovliga Ridderskapet och adeln - Lantmarskalk Charles Emil Lewenhaupt d. y.
• Högvördiga Prästerskapet (Prästeståndet) - Ärkebiskop av Uppsala Uno von Troil
• Vällovliga Borgarståndet - Rådmannen i Stockholm Anders Liidberg
• Hedervärda Bondeståndet - Olof Olsson från Östergötland

2 februari 1789

• Wikisource har originalverk relaterade till Riksdagen 1789.
  Riksdagen 1789

Gustav III öppnade riksdagen i Stockholm i rikssalen på Stockholms slott, där han läste upp sitt trontal för de församlade riksdagsmännen av de fyra stånden. Kungens tal berättade om vad som hänt i riket sedan Riksdagen 1786, samt hur det pågående kriget behövde lösas på ett för Sverige ärofullt sätt. Kungen målar upp bilden av ett land i kaos, som hotas av inre splittring, och anspelar på Anjalaförbundet. Dock har läget bättrats, Dalkarlarna har bistått kungen, Danmark har tvingats till vapenstillestånd, och hela riket har rest sig för att gemensamt möta fienderna utom och inom riket.

Kungen vill att varje stånd skyndsamt skall fatta beslut kring de propositioner som kungen lämnar, för att skyndsamt kunna slutföra kriget.

17 februari 1789

Sedan öppningen av riksdagen den 2 februari hade kungen stöd av de tre ofrälse stånden, borgarståndet föreslog ett offentligt tack till kungen för hans sätt att hantera kriget, samtidigt som man uttryckte sin avsky för Anjalaförbundet. Inom adeln jäste dock missnöjet, och diskussionerna i riddarhuset blev livliga mellan de som stödde kungen och de som inte gjorde det. Vissa av adelns sammankomster ledde nästan till slagsmål, och den gamle lantmarskalken blev tvingad att ändra tidigare beslut. Kungen beslutade mot bakgrund av detta att offentligt konfrontera adeln, varför han kallade till plenum plenorum på Rikssalen den 17 februari.

Runt slottet hade kungen placerat ut Borgerskapets infanteri, och dessutom dubblerat vakterna i och vid rikssalen. I själva rikssalen satt adelsmännen till höger från tronen sett, de övriga tre stånden till vänster. Adeln hade samlat hela 949 personer, fler än de övriga tre stånden tillsammans. Kungen träder nu in i full ornat, med kronan på huvudet, den kungliga manteln över axlarna och med spira och riksäpple i händerna. Därefter sätter han sig på tronen och håller ett tal där adeln förebrås för att de försöker försena och fördröja riksdagen vilket sätter rikets säkerhet på spel. Dessutom anser kungen att de inte följer riddarhusordningen samt att de varit otrevliga mot lantmarskalken. Han avslutar sitt tal med;

Alltså haven I att nu genast begiva eder härifrån till riddarhuset, där formera en deputation, som den förste greven anförer (Brahe), med vilken I greve Fersen, I friherre Carl de Geer, och I andra, som ären nämnda i lantmarskalkens skrift, kommen att följa för att på tillbörligt sätt göra honom ursäkt...

Detta var första gången en svensk kung körde ut rikets adelsmän från rikssalen.

Greve Fersen reste sig och bad om ordet. Kungen slog då en klubba i bordet och sa att de (adeln) hade kommit för att lyssna på honom, inte han på dem. Fersen bad då ånyo om ordet och sa att kungen inte kunde vägra ett helt stånd rätten att få förklara sig. Flera adelsmän ropade nu också att få ordet. Greve Brahe utropade att han inte skulle lämna salen förrän han givits en möjlighet att få förklara sig. Kungen upprepade nu sin befallning;

Avlägsna eder! och ni greve Brahe eder tillkommer att föra ridderskapet och adeln till Riddarhuset. Avlägsna eder! Avlägsna eder!

Då reste sig greve Fersen och sade Låt oss gå.

Biskopen Olof Wallqvist skriver om detta att: Salen blev tom på adel. Den synen var ock ny. En konung med endast ofrälse män för sig är väl en sällsamhet, men den är icke obehaglig..

Kungen vänder sig nu till de övriga tre stånden och säger;

I haven hört, vördige, förståndige, redlige Svenske män, vad jag varit tvungen att säga adeln. Med vad tillfredsställelse kan jag ej nu vända mig till Eder att ådagalägga min erkänsla, min aktning över den ordning, den laglighet, den enighet, den skyndsamhet I satt i befordran av allt, som jag begärt av eder till överläggningarnas skyndsamma företagande.

Därefter lägger kungen fram ett förslag där de ofrälse stånden får nya privilegier, samtidigt som kungens makt stärks. Detta sker genom den så kallade Förenings- och säkerhetsakten. Kungen lämnar salen till de övriga ståndens dånande applåder och rop av Gud bevare konungen!.

20 februari

De tre ofrälse stånden uppvaktar gemensamt kungen den 20 februari där de stödjer den nya grundlagen, samt att man mer skyndsamt måste behandla riksdagens frågor, och då särskilt de som rör rikets försvar. Efter detta möte beslöt kungen att arrestera ett 15-tal ledare inom adelsoppositionen, bland dem; Axel von Fersen d.ä,, Claes de Frietzcky, Carl de Geer och Adolf Ludvig Stierneld. Kungen beslöt efter detta att kalla till ett nytt plenum plenorum den 21 februari.

21 februari

Inför omröstningen den 21 februari av kungens nya förslag till tillägg till regeringsformen så hade flera exemplar av Förenings- och säkerhetsakten tryckts upp. Kungens förslag till tillägg till 1772 års regeringsform är den första riktiga ståndsutjämningen i Sverige, och den sker nästan 6 månader innan den franska revolutionen bryter ut. Förenings- och säkerhetsakten innebar i korthet;

• Kungen får börja krig och sluta fred utan samråd med Riksdagen
• Riksrådet avskaffas - istället tillsätter kungen de antal han anser behövs
• Högsta domstolen inrättas, där hälften av ledamöterna skall vara ofrälse
• De flesta ämbeten i riket kan i framtiden besättas med ofrälse personer
• Bönder ges rätt att köpa kronojord (Ett lika fritt folk bör äga lika rätt att besitta och förvärva jord i deras gemensamma fädernesland)
• Bönder får nu rätt att jaga på egen mark (har inte varit tillåtet sedan medeltiden)

Kungen ställer nu frågan om den nya lagen kunde godtas. Salen ekade av Ja!- och Nej!-röster. Kungen ställer frågan tre gånger och det framgår att de tre ofrälse stånden röstar ja, medan adeln röstar nej. Kungen ansåg därefter att frågan var med ja besvarad. Adeln bad om att få överlägga frågan på riddarhuset vilket beviljades, men eftersom tre av fyra stånd hade röstat för den, så skulle den börja gälla oavsett. Därefter skriver prästerna, bönderna och borgarna under den nya lagen, men adeln vill återigen ha tid till egna överläggningar.

27 april

Adelns överläggningar drog ut på tiden och den 27 april hade kungen fått nog. Kungen beger sig nu själv till riddarhuset där han gick in i riddarhussalen, där adeln sammanträdde under Lantmarskalkens ordförandeskap. Kungen sade att han som ättling till den tidigare adelsmannen Gustav Ericsson (Gustav Vasa) hade rätt att vara där. Han satte sig i lantmarskalkens stol, grep hans klubba och tog över mötet. Han frågade om adeln ville bifalla de skatter och pålagor som övriga stånd sagt ja till. Det hördes blandade Ja!- och Nej!-rop i salen. Kungen slog då klubban i bordet och förklarade att propositionen var bifallen. Därefter lämnade kungen, med sin svit, salen.

Riksdagen avslutades officiellt den 28 april 1789, då kungen tog avsked av riksdagsmännen i rikssalen på slottet.

Se även

• 1772 års regeringsform
• Förenings- och säkerhetsakten
• Anjalaförbundet
• Gustav III:s ryska krig
• Olof Olsson - Bondeståndets talman, som dog under riksdagen och fick sin begravning betald av Gustaf III i Riddarholmskyrkan

Referenser

• Landen, leif (2004). Gustaf III En biografi. Finland: Wahlström & Widstrand. sid. 274-289 .
• Lindqvist, Herman (1997). Historien om Sverige: Gustavs dagar. Stockholm: Norstedts. sid. 378–395 .