Världsmästerskapen i Roadracing 2001 arrangerades av Internationella motorcykelförbundet och innehöll klasserna 500GP, 250GP och 125GP i Grand Prix-serien samt Superbike, Supersport och Endurance. Dessutom gjorde sidvagnarna comeback som VM-klass. VM-titlar delades ut till bästa förare och till bästa konstruktör. Grand Prix-klasserna kördes över 16 deltävlingar.
Valentino Rossis Honda NSR500. Den sista tvåtakts världsmästarcykeln i MotoGP/500GP.
VM-titeln i 500GP-klassen vanns av italienaren Valentino Rossi, vilket var hans första i största klassen. Året var det sista med rak volymbegränsning på 500 cm3 och även det sista året en tvåtaktare vann en deltävling. Året därefter föddes MotoGP-klassen, med en diffentierad maximal motorvolym på 990 cm3 för fyrtaktsmotorer respektive 500 cm3 för tvåtaktsmotorer.
Superbike-VM avgjordes över 12 omgångar (24 heat). Säsongen inleddes den 11 mars i Spanien och avslutades den 30 september i Italien. Australiensaren Troy Bayliss på Ducati blev världsmästare. Ducati vann världsmästerskapet för konstruktörer.[2]
Supersport-VM avgjordes över 11 omgångar. Supersport kördes vid samma tävlingshelger som Superbike-VM utom i USA. Australiern Andrew Pitt på Kawasaki blev världsmästare. Ducati vann världsmästerskapet för konstruktörer.[3]
Endurance-VM för motorcyklar avgjordes över åtta deltävlingar: Le Mans 24-timmars 14-15 april, Brno 6-timmars 6 maj, Brands Hatch 6-timmars 9 juni, Nürburgring 6-timmars 1 juli, Liege 24-timmars 14-15 juli, Suzuka 8-timmars 5 augusti, Oschersleben 24-timmars 11-12 augusti och Bol d'Or (24 timmar) 15-16 september.[4]
Från och med detta år blev det team som tagit flest poäng världsmästare, istället för som tidigare den eller de förare som tagit flest poäng. Världsmästare blev det belgiska Honda-teamet Wim Motors Racing med förarna Albert Aerts, Laurent Naveau och Heinz Platacis. Honda vann också konstruktörsmästerskapet.[5]
Sidvagnarna fick åter världsmästerskapsstatus under namnet Superside och körde vid samma tävlingar som Superbike.[6] Säsongen innehöll nio deltävlingar. Världsmästare blev föraren Klaus Klaffenböck med burkslaven Christian Parzer från Österrike på en LCR-Suzuki.[7]
Slutställning
Klaus Klaffenböck / Christian Parzer (LCR-Suzuki), 160 p.
Steve Webster / Paul Woodhead (LCR-Suzuki), 120 p.
Steve Abbott / Jamie Biggs (Windle-Yamaha), 111 p.
Valentino Rossi (Honda)
Honda
Manuel Poggiali (Gilera)
Troy Bayliss (Ducati)
.svg){kind=small}
Wim Motors Racing 9 (Aerts, Naveau, Platacis (Honda))
Klaus Klaffenboeck/Christian Parzer
Alex Barros
Carlos Checa
Kenny Roberts Jr.
Jurgen vd Goorbergh
Olivier Jacque
Leon Haslam
Johan Stigefelt
Kyalami
Barcelona
Sachsenring
Brno
Estoril
.svg){kind=small}
Valencia
Motegi
Sepang
Brno
