Hoppa till innehållet

Sancai

Från Wikipedia
En häst i sancai-keramik från Tangdynastin.

Sancai (唐三彩; Táng Sāncǎi, 'Tre färger' ) eller Flerfärgsglasyr[1] eller Tang trippelfärg är ett samlingsnamn för färgglaserad kinesisk keramik från mellersta delen av Tangdynastin (618–907). Sancai-keramiken användes som gravgods för den kejserliga överklassen, och är idag högt värderat och eftertraktat av samlare.[2] Sancai-keramiken avbildar oftast vardagliga motiv såsom människor, djur eller hushållsföremål.

Namnet sancai som betyder 'tre färger' kan framstå som missvisade då minst sex olika färger används på sancai-keramik. Ursprunget till namnet kommer från utgrävningar 1928 där trefärgade artefakter hittades. Därefter har namnet levt kvar även efter att lergods med fler färger hittades.[3]

Historia

[redigera | redigera wikitext]
Ett fat i sancai-keramik.

Under inledningen av Tangdynastin gjordes stora ansträngningar för att minska kostnaderna för överklassens gravar, och även för att minska risken för gravplundring. I linje med dessa tankegångarna togs sancai-keramik fram under andra halvan av 600-talet avsedda uteslutande som gravgods för den kejserliga familjen och hovets överklass.[2][4][5] Sannolikt var tillverkningen av sancai kontrollerad av hovet.[5] Under drygt hundra år från slutet av 600-talet[3] hade sancai-keramiken sin storhetstid som utsmyckning i Tangdynastins gravar.[2][4] Den fullt utvecklade sancai härrör från och med tiden för kejsarinnan Wu Zetian (r. 690–705) och toppkvalitet producerades därefter under ungefär 75 år.[6] Den äldsta av Tangdynastins sancai-gravgodes härrör från en grav daterad år 663, och den yngsta från 850.[5]

Tangdynastins båda huvudstäder, Chang'an (dagens Xi'an) och Luoyang, hade separate produktionsanläggningar för sancai. Gongyi i Henan producerade sancai för Luoyang och Huangbao i Shaanxi producerade för Chang'an, och de båda anläggningarna producerade med anmärkningsvärt likvärdigt resultat.[7]

Tangdynastins sancai-keramik fick motsvarigheter i efterföljande dynastier såsom Song-sancai, Liao-sancai och även japansk Nara-sancai.[2] Från 1200-talet till mitten av 1400-talet fraktades Sancai-keramiken väster ut längs sidenvägen för ett omfattande användande i Syrien, Cypern och Italien. Sancai blev även populärt i Japan.[4]

Utförande

[redigera | redigera wikitext]
Det renoverade fundamentet till Hanyuansalen i Damingpalatset där tegelskärvor av sancai hittats.

Vanligen användes de tre färgerna gul, grön och brun,[2] eller mer nyanserat uttryckt; krämfärg/halmvit, grön och bärnstensfärgat.[8][3] Utöver dessa tre grundfärger förekom även varianter av koboltblå, lila, turkos, svart, grå och vit.[2][8][3]

Sancai-keramiken föreställde vanligen vardagliga motiv såsom människor, djur, möbler, fat, vaser, fordon, byggnader eller landskap.[2] De avbildade människorna är vanligen kvinnor, och många av dem tillhör Hufolket.[2] De mest frekvent avbildade djuren är hästar och kameler.[2] Storleken på objekten varierar från någon decimeter till över en meter höga.[2] En del objekt är kopior från original som utförts i ädlare material såsom t.ex. guld, silver eller brons.[3]

Det har även hittats arkitektoniska artefakter i sancai-keramik såsom t.ex. tegelskärvor i Damingpalatset i dagens Xi'an och Shangyangpalatset i Luoyang. De arkitektoniska objekten härrör från tiden efter år 675.[5]

Stilen på sancai-keramik har influens från många kulturer såsom från Indien, Persien, Mesopotamien och Centralasien som kombinerats med den kinesiska formgivningen.[3]

Fynd

[redigera | redigera wikitext]
Prinsessan Yongtais grav som är en av Qianlings satellitgravar där det trots att graven blivit plundrad hittats 172 sancai-objekt.[5]

I ungefär 30 gravar har sancai-objekt grävts ut, och den största delen har grävts ut väster om dagens Xi'an i Shaanxi, som var en av Tangdynastins huvudstäder. Betydligt färre, men ändå rikligt, med fynd har hittats kring dynastins andra huvudstad Luoyang i Henan.[5] Även utanför Taiyuan i Shanxi har gravfynd av sancai gjorts. Enstaka fynd har också gjorts i Hebei, Jilin, Hunan, Hubei och Peking. Utmärkande fynd har gjorts t.ex. i Zhaolings och Qianlings satellitgravar.[5]

Teknik

[redigera | redigera wikitext]

Tekniken för att tillverka sancai har sitt ursprung från metoder som utvecklades under Norra Qidynastin (550-557).[3]

Den största skillnaden mellan sancai-keramik och äldre kinesiskt lergods är att sancai görs på vit eldfast sekundärt kaolin från norra Kinas gruvåmråden i Shaanxi, Hebei och Henan.[3] Lergodset har en förhållandevis hög andel bly i frittan.[2]

Glasyren bestod av mineraloxider av koppar (för grönt), järn (för gult och brunt) och kobolt (för blått).[2][4] Efter glaseringen brändes lergodset i ungefär 900 till 950 grader.[2][9] Glasyren är väldigt lättflytande och inte optimal för t.ex. avbildning av ansikten. Därför finns finns det ibland ytor på lergodset som medvetet lämnades oglaserade och i stället målats i efterhand.[8] De oglaserade ytorna målades ibland med pigment av organiska material, och dessa pigment har ofta gått förlorade under åren.[8] Den koppargröna glaseringen är giftig, och sancai-artefakterna skulle kunna vara dödliga om de används som hushållskeramik.[9]

Under sin samtid var inte sancai-keramiken ur ett tekniskt perspektiv betraktade som högstående.[4]

Galleri

[redigera | redigera wikitext]
  • En häst i sancai från 600- eller 700-talet.
    En häst i sancai från 600- eller 700-talet.
  • En kamel i sancai
    En kamel i sancai
  • En sittande dam i sancai från 700-talet.
    En sittande dam i sancai från 700-talet.
  • En prydnadskopp i sancai.
    En prydnadskopp i sancai.

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Gremner / Gremner (2005). ”Tang-dynastin 618–906 e.Kr.”. Det blåvita guldet från Kina. AntikWest AB. sid. 21. ISBN 91-631-6394-2 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”How Tang Tri-color Simplified Imperial Burials” (på engelska). People's Daily. http://en.people.cn/english/200104/25/eng20010425_68594.html. Läst 25 februari 2018. 
  3. ^ [a b c d e f g h] Wood, Nigel (1999). ”Tang sancai wares” (på engelska). Chinese Glazes. University of Pennsylvania Press. sid. 199-200. ISBN 978-0812234763. https://books.google.se/books?id=NGw8DUuNywYC&lpg=PA199&ots=Ee-mw1YXAc&dq=sancai%20ceramics%20tang&hl=sv&pg=PA199#v=onepage&q&f=false 
  4. ^ [a b c d e] ”Tang Dynasty Ceramics” (på engelska). China Online Museum. http://www.comuseum.com/ceramics/tang/. Läst 25 februari 2018. 
  5. ^ [a b c d e f g] ”Tang sancai” (på engelska) (pdf). QiQi Jiang. School of Archaeology, St Anne’s College, University of Oxford. https://ora.ox.ac.uk/objects/uuid:de5211ba-7110-4e58-ba7a-ec91c3f94d32. Läst 27 februari 2018. 
  6. ^ Wood, Nigel (1999). ”The beginning of Tang sancai” (på engelska). Chinese Glazes. University of Pennsylvania Press. sid. 200. ISBN 978-0812234763. https://books.google.se/books?id=NGw8DUuNywYC&lpg=PA199&ots=Ee-mx1_Xtg&dq=sancai%20tang&hl=sv&pg=PA200#v=onepage&q&f=false 
  7. ^ Wood, Nigel (1999). ”Sancai kiln sites” (på engelska). Chinese Glazes. University of Pennsylvania Press. sid. 203. ISBN 978-0812234763. https://books.google.se/books?id=NGw8DUuNywYC&lpg=PA199&ots=Ee-mx1_Xtg&dq=sancai%20tang&hl=sv&pg=PA203#v=onepage&q&f=false 
  8. ^ [a b c d] ”Chinese ceramics — An expert guide to glazes” (på engelska). CHRISTIE'S. https://www.christies.com/features/Glazes-A-Chinese-Ceramics-collectors-guide-7651-1.aspx. Läst 25 februari 2018. 
  9. ^ [a b] Wood, Nigel (1999). ”Firing temperatures” (på engelska). Chinese Glazes. University of Pennsylvania Press. sid. 203. ISBN 978-0812234763. https://books.google.se/books?id=NGw8DUuNywYC&lpg=PA199&ots=Ee-mx1_Xtg&dq=sancai%20tang&hl=sv&pg=PA203#v=onepage&q&f=false 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sancai&oldid=55891264”