Siegfried (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

Mellanperioden

Den sena perioden

Se även Siegfried-Idyll.

Siegfried är en tysk opera i tre akter med musik och text av Richard Wagner. Den utgör tredje delen av Nibelungens ring. Operan bygger på berättelsen om den unge hjälten Siegfrieds liv.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

För utförligare bakgrund se Nibelungens ring.

Librettot till Nibelungens ring skrev Wagner i slutet av 1840- och början av 1850-talet. Musiken till Siegfried tillkom 1857-1869. 1857 avbröt Wagner komponerandet (mitt i akt II, där hjälten Siegfried har lagt sig under ett träd för att lyssna på trädens sus och fåglarnas sång) för att koncentrera sig på Tristan och Isolde. Först 1869 återupptog han arbetet med Siegfried som uruppfördes i Bayreuth den 16 augusti 1876 under ledning av Hans Richter.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 11 december 1905 och den iscensattes åter med premiär den 2 april 1969.[1]

Operan står i stark kontrast till den mycket lyriska Valkyrian. Siegfried är den våldsamme hjälten som ingenting räds och det återspeglas i det brutala och råa tonspråket.

Om operan[redigera | redigera wikitext]

Ledmotiv i operan[redigera | redigera wikitext]

Skogen i första akten är en spöklik plats, så som den framstod i 1800-talsbarnens mardrömmar. Musikaliskt utmärkande för den är den hamrande rytmen i Smides- eller Nibelungmotivet och Grubbelmotivet, som är härlett ur Ringmotivets terser och som här syftar på Mimes grubblerier över hur han skall komma över Rhenguldet. Den enda motpolen i den här försåtliga skogsvärlden är det äkta "naturbarnet" Siegfried. Han kännetecknas av hornet, såväl visuellt som musikaliskt. För Siegfried har Wagner skapat en särskild visstil, en säregenhet i Ringcykelns partitur. Siegfrieds berömda "Smidessång", som han sjunger medan han smider samman svärdet Notung, är en monumental, flerstrofig arbetssång.

Skogssus[redigera | redigera wikitext]

Endast när Siegfried står ensam utanför Fafners håla (akt II), övergår skräckens och hatets musik till naturens mjukt brusande melodi. Skogssusmotivet är nära besläktat med naturbilderna i Rhenguldet och genom dess drillkaraktär även med de flammande lågorna i Valkyrian. Liksom vattnet fann ett språk genom Rhendöttrarna i Rhenguldet, så talar nu skogen med fåglarnas röst. De olika Skogsfågelmotiven är härledda ur Rhendöttrarnas motiv.

Vandraren[redigera | redigera wikitext]

I Siegfried kallas Wotan för Vandraren (Der Wanderer). Från ett tillstånd av resignation och försakelse är Vandraren, för att nå en allt djupsinnigare förståelse för sig själv och världen, på väg mot att acceptera döden. Han kan väl förstå jätteormen Fafners avtrubbade liknöjdhet (akt II), som trots Alberichs varning drar sig tillbaka till sin håla. Och han kan med djup förståelse och medkännande säga till Alberich:

Alles ist nach seiner Art; an ihr wirst du nichts ändern. ("Allting har sin egen art, det kan aldrig du ändra")

Försakelsens sista stolta och högsinta ord transcenderar genom en ny melodi det sceniska skeendet. Därmed förutspår den abdikerande guden möjligheten till en ny och bättre värld i form av Siegfried och Brünnhildes kärleksmotiv.

Siegfried: Mannen utan fruktan[redigera | redigera wikitext]

Anblicken av kvinnan lärde Siegfried att känna fruktan. Stunden då Siegfried med en kyss väcker jungfrun blir till det högtidligaste ögonblicket i hela Ringcykeln. Wagner utnyttjade här texten till en av de äldsta, i den Poetiska Eddan traderade riterna, det högtidliga hälsandet av soluppgången:

Heil dir, Sonne! Heil dir, Licht! Heil dir leuchtender Tag! ("Hell dig, solglans! Hell dig ljus! Hell dig, strålande dag!")

Och orkestern erinrar om ödesmotivet, om Brünnhildes Dödsförkunnelse i Valkyrian. Uppvaknande och död som livets mysterium, som framtidens gåta. Men det är också ett ögonblick av förlösning, en musik i C-dur.

Personer[redigera | redigera wikitext]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Akt I[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria

Dvärgen Mime tog hand om Sieglinde när hon som havande, med hjälp av valkyrian Brünnhilde, flydde undan Wotan (se Valkyrian). Brünnhilde lät Sieglinde ta med sig bitarna av Siegmunds svärd, Notung. Mimes hydda låg nära grottan där jätten Fafner (se Rhenguldet) bodde. Fafner har med hjälp av den magiska hjälmen Tarnhelm transformerat sig till en eldsprutande drake, och vaktar sin skatt och härskarringen. Efter Sieglindes död fortsatte Mime ta hand om hennes son Siegfried som när operan börjar hunnit bli en stark ung man som lever nära naturen och gärna kommer hem dragande på en björn (som i början på den första akten).

Akt 1 Mimes håla

Scen 1.

I sin grotta försöker Mime förgäves smida ett svärd åt Siegfried ("Zwangvolle Plage! Müh' ohne Zweck!"), fastän han vet att det enda svärd som skulle vara starkt nog åt Siegfried är Notung. Siegfried har fångat en björn som han driver framför sig in i grottan. Mime blir alldeles ifrån sig av skräck och Siegfried jagar ut björnen igen på det villkor att Mime smider honom ett bra svärd. Mime har just fått ett nytt svärd färdigt, men Siegfried slår det i småbitar. Full av förakt griper han dvärgen vid strupen och tvingar honom att berätta om hans föräldrar. Han trot inte att han är son till den klene dvärgen och Mime berättar hur han en gång fann en kvinna ute i skogen där hon födde en son, som hon gav namnet Siegfried. Hon dog kort efter födseln men hann be Mime att ta hand om barnet och gav honom bitarna av Notung ("Als zullendes Kind zog ich dich auf"). Som bevis för sin berättelse måste Mime ta fram det sönderslagna svärdet Notung. "Smid färdigt svärdet idag", säger Siegfried, "när jag får det lämnar jag dig för alltid." Så går han ut för att jaga.

Scen 2.

Förtvivlad över att han skall mista Siegfried och över att han inte kan smida samman svärdet Notung, kryper Mime intill härden. Han far plötsligt upp då han blir tilltalad av en vandrare som oförmärkt kommit in i grottan. Det är Wotan, som kommer för att utmana Mime till en tävlan om vem som har den största visdomen. Först svarar Vandraren på tre frågor. Då det blir Mimes tur klarar han de båda första frågorna men då Vandraren frågar vem som skall smida samman svärdet Notung måste Mime ge upp. "Det skall den göra som aldrig lärt sig vad fruktan är", svarar Vandraren, "och han skall bli din bane!". Därefter lämnar han grottan.

Scen 3.

Mime skälver av ångest. Då Siegfried vänder tillbaka från jakten försöker Mime få honom att glömma svärdet genom att tala om annat. Han ger en ohygglig beskrivning av draken Fafner men Siegfried blir tvärt emot beräkning allt ivrigare att söka upp draken och döda honom. Då han märker att Mime inte kan laga svärdet, beslutar han sig för att göra det själv. Medan han glödgar stålet, tillagar Mime en giftdryck som han tänker ge Siegfried efter striden med draken för att på så vis själv komma i besittning av skatten. Siegfried får svärdet och med ett enda hugg klyver han städet mitt itu ("Notung! Notung! Neidliches Schwert!").

Akt II[redigera | redigera wikitext]

Akt 2 Utanför Fafners håla

Scen 1.

I gryningen vakar Alberich utanför draken Fafners håla. Han väntar på att även draken skall drabbas av ringens förbannelse så att han kan återta sin skatt. Vandraren Wotan kommer och berättar att hans bror Mime närmar sig med Siegfried som skall döda Fafner åt honom så att Mime kan bemäktiga sig ringen. Själv har Wotan inga planer på att lägga sig vad som pågår. Wotan väcker Fafner och berättar för honom vad som väntar. Men draken bryr sig inte utan vill bara sova.

Scen 2.

På morgonen kommer Mime med Siegfried. Mime försöker skrämma honom för den väldiga draken, men Siegfried känner inte till fruktan och skickar bort Mime för att få vara ensam. Han lägger sig under ett träd och lyssnar till fågelsången. Han funderar över sin härkomst och över sin döda mor. Genom fågelsången tycker han sig höra att skogens röster talar till honom ("Waldweben - Daß der mein Vater nicht ist"). Han skär till en flöjt och försöker spela en visa på den för att få kontakt med en skogsfågel, men fågeln förstår honom inte. Då griper han till sitt horn och blåser med sådan kraft att draken vaknar och kommer ut ur sin håla. Siegfried möter draken utan fruktan och dräper det med svärdet Notung. Döende varnar Fafner honom för Mime och då Siegfried drar till sig svärdet får han brännande drakblod på handen. När han för handen till munnen för att lindra smärtan får han lite av blodet på tungan och kan plötsligt förstå skogsfågelns sång ("Ist mir doch fast, als sprächen die Vögelein zu mir!"). Den råder honom att hämta trollhjälmen och ringen inne i grottan och ta sig i akt för den lömske Mime. Siegfried går in i grottan.

Scen 3.

Utanför grottan springer Alberich och Mime på varandra. De börjar gräla om skatten men tystnar och gömmer sig då Siegfried nalkas. Båda ser hur hjälten har tillskansat sig både hjälmen och ringen. Siegfried möts av en fjäskande Mime ("Willkommen, Siegfried!"). Han erbjuder Siegfried en dryck, som han säger skall lindra dennes smärtor, men som i själva verket är en giftdryck. Men Siegfried kan bakom Mimes hycklande ord höra dvärgens sanna avsikt och fäller denne till marken med Notung. Alberich skrattat triumferande medan Siegfried kastar in Mimes kropp i grottan och täpper till ingången med drakkroppen. Guldskatten bryr han sig inte om. Siegfried är nu ensam. Då han säger att han vill finna en livsledsagerska berättar skogsfågeln för honom om Brünnhilde, som sover på ett klippkrön omgiven av eldslågor. Hon kan väckas endast av en hjälte som trotsar lågorna. Siegfried vill genast vinna henne och drar iväg med fågeln som vägvisare ("Nun sing! Ich lausche dem Gesang").

Akt III[redigera | redigera wikitext]

Akt 3

Scen 1. Stigen till Brünnhildes klippa

Vandraren Wotan förtärs av oro och uppsöker än en gång jordgudinnan Erda. Han väcker henne ur hennes djupa sömn för att av henne få veta hur han skall kunna hindra ödets gång. Men hon vill inte avslöja något för honom. Han säger att han anar vad Erda vet, men att han inte fruktar för gudarnas undergång: ty, säger han, när Ragnarök inträffar skall en ny släkt, völsungarna, uppstå och överta gudarnas arv. Siegfried skall väcka Brünnhilde och tillsammans ska de befria världen från förbannelsen och ge Rhendöttrarna deras ring tillbaka. På Wotans uppmaning sjunker Erda ned i jorden för alltid.

Scen 2.

Siegfried är på väg till Brünnhildes eldsprutande berg och möter på vägen Vandraren. Siegfried berättar hur han dräpte Fafner, men Wotan fortsätter att ställa frågor och Siegfried blir till sist irriterad och vill knuffa honom åt sidan. Han känner sig stolt över sonsonen, men tycker att han är en aning övermodig och spärrar på skämt vägen för honom med sitt spjut. De börjar utkämpa en envig och Siegfried förstår att mannen är hans fars fiende. Siegfried hugger spjutet i två delar, och utan att veta det har han därmed brutit Wotans makt. Ingenting kan längre hålla Siegfried tillbaka och han klättrar mot bergstoppen.

Scen 3. På toppen av Brünnhildes klippa

Siegfried tränger igenom lågorna fram till den sovande Brünnhilde. Han finner en gestalt sovande på marken. Först tror han att det är en hjälte eftersom gestalten är beväpnad med sköld och hjälm. När han tar bort skölden och vapenutrustningen upptäcker han att gestalten är en kvinna, den kvinna som skulle vara hans utlovade brud. Siegfried börjar att darra, äntligen har han lärt sig var fruktan vill säga. Han väcker Brünnhilde med en lidelsefull kyss. Hon reser sig och hälsar solen och hjälten som väckt henne ("Heil dir, Sonne! Heil dir, Licht!") Lycklig räcker hon Siegfried handen och han vill omfamna henne. Hon viker undan från honom, inte ens gudarna fick röra henne, men så går det upp för henne att hon är berövad sin gudomlighet och att hon är en jordisk kvinna, som känner kärlekens längtan ("Ewig war ich, ewig bin ich"). Medan solen skiner på klippan kastar hon sig i Siegfrieds armar.

Musikaliska och dramatiska episoder i operan[redigera | redigera wikitext]

  • Siegfrieds svärdssång ("Notung! Notung! Neidliches Schwert", akt I, scen 3)
  • Siegfried smidessång ("Hoho! Hoho! Hohei! Schmiede mein Hammer, ein hartes Schwert!", akt I, scen 3)
  • Skogssus ("Dass der mein Vater nicht ist", akt II, scen 2)
  • Erdas klagan ("Wirr wird mir, seit ich erwacht", akt III, scen 1)
  • Wotans ödessång ("Du bist nicht, was du dich wähnst", akt III, scen 1)
  • Brünnhildes uppvaknande ("Heil dir, Sonne! Heil dir, Licht!", akt III, scen 3)
  • Brünnhildes kärlekshälsning ("Siegfried! Siegfried! Seliger Held", akt III, scen 3)

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard; Elmblad, Sigrid; Hofsten, Sune (1969). Siegfried : Nibelungens ring - tredje delen ("Zweiter Tag"). [Operans textböcker], 0282-0420 ; [5]. Stockholm: Operan. Libris 1164337 
  • Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2005). Nibelungens ring. Lund: Sven Lenninger. Libris 9963081. ISBN 91-631-7225-9 

Inspelningar (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner at the Royal Swedish Opera 1955-1959 Tannhäuser : Parsifal : Siegfried. Royal Swedish Opera Archives ; Vol.7. Stockholm: Caprice Records. 2007. Libris 10559404 
  • Siegfried. Siegfried Jerusalem, Graham Clark, John Tomlinson, Günter von Kannen, Anne Evans. Orchester der Bayreuther Festspiele. Daniel Barenboim, dirigent. Warner DVD 2564 62320-2. 2 DVD.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ The Penguin guide to the 1000 finest classical recordings : the must have CDs and DVDs. London: Penguin Books. 2011. Libris 12532581. ISBN 978-0-241-95525-3 
  • Sandberg, Ingrid (1943). Våra populäraste operor och operetter. Bd 1. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [321]-338. Libris 420180 
  • Musiklexikon. Göteborg: Ab Kulturhistoriska Förlagen. 1982 
  • Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 
  • Sørensen, Inger (1993). Operalexikonet. Stockholm: Bokförlaget Forum. ISBN 91-37-10380-6 
  • Opera - Kompositörer, Verk, Uttolkare. Köln: Könneman. 2000. ISBN 3-8290-5509-9 
  • Gademan, Göran (2015). Operahistoria. Stockholm: Gidlunds förlag. ISBN 978-91-7844-929-3 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Nibelungens ring : Kungliga operan 1895-2007. Stockholm: Operan. 2008. Libris 10667114 
  • Nordström, Sixten (1995). Världens bästa operor : 29 operor som förtrollat världen : innehåll, historik, illustrationer från kända uppsättningar. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. [143]-146. Libris 7282227. ISBN 91-46-16778-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]