Israel–Palestina-konflikten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Israel–Palestina-konflikten
Del av Mellanösternkonflikten
Karta över Gaza och Västbanken 2007.
Centrala Israel, Västbanken och Gaza, 2007
Började 1948
Plats Israel och Palestina (stat)
Stridande
Israel Israel Palestina Palestina
Förluster
19 000+ döda (1948-2012).
Fredsprocessen

Israel–Palestina-konflikten är en aspekt av Mellanösternkonflikten och åsyftar de motsättningar som uppstått mellan Israel och de palestinska araberna framför allt efter att staten Israel grundades år 1948. Konflikten har sin bakgrund i den sionistiska rörelsen med rötter i 1800-talet och den arabiska nationalismen som växte fram från slutet av första världskriget.

Innehåll

Sammanfattning

Konflikten är först och främst en territorial konflikt mellan de israeliska och palestinska folken. Sionisterna strävade efter att skapa ett nationellt hem för det judiska folket i det område som utgör dagens Israel och Palestina.[1] Detta anspråk på området mötte starkt motstånd från den arabiska nationalismen.[2]

Orsaker till dagens konflikt är spänningar som uppstod mellan judar och araber efter bland annat ökad (arabisk, men framför allt judisk) immigration[3][4] och deras krockande ideologier, dubbla löften från britterna[5], eskalerande våldsdåd och arabiskt nekande till tvåstatslösningar[6][7], i området som idag utgör Israel och Palestinska områden.

Före 1948

Konflikten växte fram i slutet av 1800-talet, då sionismen, idén om att judarna behöver ett eget land för att vara säkra från antisemitism, ökade i popularitet. Fler Ashkenazijudar började flytta till området, som på den tiden kontrollerades av det Osmanska riket och efter första världskriget det Brittiska Palestinamandatet. Man valde Israel dels eftersom att judarna har en lång historia där, dels eftersom att många judar hade bott kvar i området ända sedan det antika judiska kungariket, då judarna var i majoritet.[8][9] Innan staten Israels grundades var araberna majoritet i området och hade varit det sedan medeltiden. Fler araber flyttade in från bland annat Jordanien runt 1930-talet, då den arab-palestinska nationalismen växte fram.[10]

1948-1967

I englighet med FN:s delningsplan från 1947[11] utropade sig Israel som stat och invaderades omedelbart av samtliga arabiska grannländer (1948 års arab-israeliska krig). Israel vann kriget och accepterades som medlemsstat i FN 1949 med sina nya gränser.[källa behövs] Efter kriget blev judarna återigen majoritet då många araber i området flytt till grannländerna, Mizrahi- och Sefardi-judiska flyktingar från den arabiska världen (inkl. Västbanken) började strömma in och Västbanken (känd som Judeen och Samarien av judarna) och Gazaremsan hade ockuperats av Jordanien respektive Egypten.

I juni 1967 mobiliserade Egypten sina trupper i Sinai och hotade att utplåna Israel.[12] Detta resulterade i att Israel startade Sexdagarskriget med en flygräd mot egyptiska flygfält. Jordanien och Syrien förklarade då krig mot Israel, men Israel vann mot samtliga länder och erövrade Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten, Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna (annekterad av Israel) från Syrien.[källa behövs]

1967-nutid

Sinai lämnades tillbaks till egyptierna i utbyte mot deras erkännande av Israel som stat. Jordanien avsade sig alla territoriella krav på Västbanken, likaså Egypten om Gaza, områden som palestinierna ville ha till sin egen stat. Israel annekterade Östra Jerusalem under Jerusalemlagen.

2005 avslutade Israel sin ockupation av Gazaremsan och bosättningarna utrymdes enligt ett politiskt beslut från 2004.[13] Organisationen Hamas vann den politiska makten i valet 2006. När Hamas raketbeskjutningarna från Gaza mot israeliska städer fortsatte, även efter att de fått den politiska makten, inledde Israel en offensiv mot Gaza.[14] Senare inleddes även blockaden av Gaza.

Detta använder Israel som argument för att behålla militär kontroll över Västbanken i en framtida tvåstatslösning.[källa behövs]

Historia

Slutet av 1800-talet: Konfliktens ursprung

Tanken på en judisk stat i Palestina uppstår

Alltsedan Jerusalem erövrades och förstördes av romerska trupper under Titus ledning år 70 har tanken att återupprätta en judisk statsbildning hållits vid liv inom det judiska folket. I slutet av 1800-talet hade en ny judisk rörelse vuxit fram, sionismen, vars mest kände företrädare var den österrikiske juden Theodor Herzl. Herzls bok ”Judestaten” bidrog till att det judiska folket såg framför sig en ny väg undan det förtryck och den förföljelse de har fått utstå under större delen av de två senaste årtusendena[15], men även undan en tilltagande assimilation. Vid denna tidpunkt i slutet av 1800-talet hade en ny våg av antisemitism vuxit fram, och bland judar stärktes därför tilltron till Herzls tanke om att skapa en fristat för all världens judar.

Löften om arabiskt självstyre

Under det första världskriget skedde ett flertal förändringar i Mellanöstern där osmanerna besegrades av britterna, inte minst som ett resultat av stödet från araberna. Detta skedde med löften om arabisk självständighet i området. Det mest betydande avtalet om arabisk självständighet skrevs mellan britter och araber år 1915, det så kallade McMahon-Husain-avtalet[16], efter en brevväxling mellan High Commissioner, det vill säga britternas officiella representant för engelskt välde i Egypten, Henry McMahon, och sharifen (guvernören) av Mecka, blivande kungen av Hejaz, Hussein ibn Ali.

Vitboken 1939

Inför kriget mot Nazityskland kom Storbritanniens regering till slutsatsen att fred i Palestina var nödvändig för den brittiska militärens säkerhet. Man tog avstånd från tanken på en judisk stat i Palestina och publicerade en vitbok den 17 maj 1939. Den omtolkade radikalt britternas plikter som mandatstat. Vitboken tycktes garantera ett självständigt Palestina med en arabisk majoritet. Den deklarerade att

Hans Majestäts regering tror att mandatets ramar [i vilka Balfour¬deklarationen ingick] inte kunde ha avsett att Palestina skulle omvandlas till en judisk stat mot viljan hos den arabiska befolkningen i landet [...] Hans Majestäts regering deklarerar nu otvetydigt att det inte är en del av dess politik att Palestina ska bli en judisk stat. Den skulle i själva verket betrakta det som stridande mot dess skyldigheter gentemot araberna under mandatet, likaså mot de försäkringar i det förflutna som har getts det arabiska folket, att göra Palestinas arabiska befolkning till undersåtar i en judisk stat mot deras vilja.”[17]

Judarna vädjar till England

Balfourdeklarationen (1917) av den brittiska regeringen stödde inrättandet av ett judiskt hemland i Palestina.
Franska och brittiska intressesfärer enligt Sykes-Picot-avtalet.

Storbritannien var vid denna tidpunkt en stormakt, och därför var det naturligt för sionisterna att söka stöd hos britterna. Sionisternas vädjan till britterna var till en början lönlös. Efter det första världskrigets slut blev England som väntat den stat som kontrollerade Transjordanien (Jordanien), Palestina och Irak. Under första världskriget bestämde sig britterna för att erkänna den sionistiska rörelsens strävan om ett judiskt nationalhem och underförstått att också acceptera en judisk stat, men endast på villkoret att detta skulle stadfästas i en skriven deklaration, vilket gjordes i Balfourdeklarationen (1917). I denna klargörs det att britterna inte skulle komma att godkänna bildandet av ett nationellt hem för judarna om detta skulle komma att innebära att de medborgerliga eller de religiösa rättigheterna hos de icke‑judiska samhällen som redan fanns där kränktes. Britternas strategiska tanke med denna vändning var att försöka vinna stöd hos de judar som levde inom det palestinska områdets gränser och hoppas på sympati och hjälp från andra länder, framförallt från USA. USA var vid denna tid ointresserad av ett judiskt nationalhem. Britterna hade även andra bevekelsegrunder till sitt intresse för regionen, nämligen att säkra resvägen till Indien och att säkra de oljeledningar som var dragna genom Palestina.

Folkgrupperna i Palestina

1871-1872 uppgick antalet invånare till 382 000 personer: 85 % muslimer, 11 % kristna och 4 % judar. Befolkningen bodde i sammanlagt 657 byar och 13 städer. Judarna var nästan helt samlade i Jerusalem, Hebron, Tiberias och Safed.[18] 1914 hade Palestina en befolkning på 791 000 personer, varav 60 000 (7,6 %) var judar.[19][20] När den brittiska mandatmyndigheten genomförde sin första folkräkning 1922 visade det sig att totalbefolkningen hade minskat på grund av första världskriget, till totalt 757 000, varav muslimer 590 890 (78 %), judar 83 700 (11 %) och resten kristna eller annat.[källa behövs] Den judiska invandringen till Palestina tilltog och därmed yishuv, som den judiska bosättningsgemenskapen kallades där. Under perioden 1922 fram till 1944–45 ökade den judiska befolkningen i Palestina från cirka 83 000 till fler än en halv miljon. Tre fjärdedelar av dessa var invandrade judar medan resten var en följd av naturlig folkökning. Samtidigt fördubblades antalet muslimer till närmare en miljon, delvis genom invandring från omkringliggande länder. .[21]

1920–1948: Brittiska mandatet i Palestina

Se även: Palestinamandatet

San Remo-konferensen 1920-1922

Efter att de allierade styrkorna hade segrat under första världskriget samlades representanter från Storbritannien, Frankrike, Italien, Japan och USA (som observatör) i San Remo för att dela upp det besegrade Osmanska riket mellan sig. Här beslutades att Storbritannien skulle få i uppgift att uppfylla Balfourdeklarationen från 1917, vilken bekräftade att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i Palestina. 1922 bekräftades judarnas rätt till Palestina då samtliga 52 medlemsländer i Nationernas Förbund röstade för Palestinamandatet och tilldelade Storbritannien det administrativa ansvaret att bygga upp ett judiskt nationalhem. Detta begränsades dock av Storbritannien och Nationernas Förbund då de 80 % av Palestinamandatet som låg öster om Jordanfloden avgränsades för judisk invandring och blev grunden för den palestinsk-arabiska staten Jordanien. FN har senare bekräftat giltigheten av deklarationen genom att innesluta den i FN-stadgan (genom artikel 80). På landområdena väster om Jordanfloden gäller fortfarande deklarationen från 1922.[22]

Konflikten trappas upp

1936–39 arabiska upproret i Palestina.

Samtidigt som Yishuv byggde upp sin framtida stat ökade oron hos araberna att de skulle bli i minoritet bland en allt större judisk befolkning. Därför växte även den arabiska nationalismen i Palestina under 1920-talet, och främst genom demonstrationer och strejker försökte rörelsen förhindra ett judiskt övertagande av Palestina. De allt större spänningar som uppstod mellan araber och Yishuv började oroa britterna, och under 1933, för övrigt samma år som Adolf Hitler kom till makten i Tyskland begränsade man judarnas invandring till Palestina för att förhindra allvarliga konflikter. Detta gjorde man gång på gång men lyckades inte helt hindra olaglig invandring.

Mellan 1921 och 1948 var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini ledare för den arabiska nationalistiska rörelsen i Palestina. Genom att starta religiösa uppror emot Palestinas judiska invånare hade han en nyckelroll för den arabiska oppositionen. Detta gjordes bland annat genom ryktesspridning om att judarna i själva verket var ute efter att bygga Jerusalems tredje tempel, där Klippdomen och Al-Aqsamoskén idag står.

De första stora massakern gentemot den judiska befolkningen var de så kallade Jaffaupproren, som skedde 1921. Dessa resulterade i att en judisk försvarsrörelse, Haganah, bildades. 1929 uppstod ännu en serie uppror som resultat av religiös spänning angående Västra muren samt mellan arabiska och judiska grupper. Under dessa uppror skedde bland annat en massaker på judar i Hebron, där de överlevande fick lämna staden. År 1936 inledde det av al-Husseini ledda Högsta muslimska rådet de arabiska upproren, som varade fram till 1939. Upproren innebar att judar blev mördade i ett flertal städer, samt att de brittiska styrkorna ökade sin närvaro i Palestina. Amin al-Husseini blev efterlyst av Storbritannien, och flydde därför 1937 till Libanon, Irak, Italien och slutligen Nazityskland.

Även judiska aktivister genomförde väpnade aktioner och terroraktioner mot britterna. Den avgörande aktionen blev sprängningen av deras högkvarter på Hotell King David i Jerusalem 1946 som utfördes av den judiska rörelsen Irgun. Situationen började bli ohållbar för britterna, som dessutom befann sig i sviterna efter ett nyligen avslutat världskrig. De beslöt att försöka finna en lösning på Palestinafrågan genom Förenta Nationerna, FN.

FN:s delningsplan

FN-organet UNSCOP (United Nations Special Committee on Palestine) lade fram radikala resolutioner för Palestinas framtid. Man tänkte sig att dela upp Palestina i en judisk och en arabisk del med endast Jerusalem under internationell kontroll. Judarna accepterade delningen, men arabländerna och de palestinska araberna förkastade den. Resolutionen godtogs av de båda supermakterna USA och Sovjetunionen (som härmed började spela en betydande roll i denna region), men inte av de övriga medlemmarna i säkerhetsrådet förrän en tid efter Israels självständighetsförklaring. Redan före delningsplanen hade c:a 4/5 av det brittiska palestinamandatet givits till araberna, dvs landmassorna på andra sidan av Jordanfloden. Judarna erbjöds c:a hälften av det som var kvar - c:a 1/10 del av det gamla Palestinamandatet som de blivit lovade i Balfourdeklarationen.

Arabiska angrepp

Enligt Arab Higher Committees talesman, Jamal al-Husseini, som vittnade i FN:s Säkerhetsråd i den 23 april 1948 hade de palestinska araberna startat stridigheterna direkt efter FN:s omröstning den 29 november 1947 mot judiska samhällen, städer och byar.[23] Irreguljära arabiska styrkor började rekryteras i Syrien och organiserades i Arab Liberation Army, vilken från januari 1948 infiltrerade Palestina från Syrien och Transjordanien. Araberna gick så småningom till attack mot kommunikationer, judiska stadsdelar och judiska kolonier. I slutet av mars hade den judiska delen av Jerusalem isolerats och belägrats av arabstyrkor. Palestinska styrkor mördade också 40 judiska arbetare vid Haifas oljeraffinaderi den 30 december 1947 och dödade cirka 150 Haganah-soldater som gav upp eller var obeväpnade i Kfar Etzion den 13 maj 1948.[24]

Judiska angrepp

Plan Dalet utarbetades av Haganah, den största sionistiska underjordiska milisen, i mars 1948 med syfte att ta kontroll över territoriet i den planerade judiska staten.[källa behövs] En del historiker hävdar att det var en helt defensiv plan, medan andra hävdar att den syftar till en etnisk rensning, som en från början planerad strategi. Enligt planen skulle bland annat en del palestinska byar utplånas. Plan Dalet började genomföras i april 1948 och innebär att Haganah började omvandlingen från en underjordisk organisation till en reguljär armé och övergick från defensiv till offensiv verksamhet.[25] Haganah, Palmach och Irgun erövrade snart bland annat Tiberias, Haifa och Jaffa, vilket resulterade i att ett par hundra tusen palestinier flydde.

I april 1948 gick irreguljära palestinsk-judiska styrkor som Irgun och Sternligan in i byn Deir Yassin i syfte att bryta den jordanska blockaden av Jerusalem. Trupperna möttes av väpnat motstånd (efter att först ha mötts med vita flaggor) och eldstrider uppstod. På grund av det stora antalet (runt 107) civila palestinska förluster kom detta att kallas Deir Yassin-massakern. Massakern i Deir Yassin är en av de mest kända som judisk milis begått i regionen. Offren dog av gevärseld och av handgranater som slängdes in i deras hem av Irgun och Sternligan. Åtskilliga palestinier tillfångatogs och tvingades paradera på gatorna i västra Jerusalem. Ledare för Haganah, den reguljära judiska armén, och Yishuvs ledare David Ben-Gurion (senare Israels förste premiärminister) tog avstånd från och fördömde illdådet. I juni samma år avväpnades Irgun och Sternligan med våld av Haganah.[26]

I den judiska psykologiska krigföringen ingick terrortaktik och förstörelse av byar. Deir Yassin-massakern utnyttjades i Irguns och Haganahs propaganda för att sätta skräck i araberna. Det arabiska militärkommandot i Haifa flydde den 21–22 april tillsammans med stadens representanter inför väntade attacker. Irgun hotade med ett nytt Deir Yasin om araberna stannade kvar. På tre dagar flydde 50 000 människor. Arabernas militära kraft krossades och det palestinska arabiska samhället föll samman. Panik rådde, och över 300 000 flydde fram till den 15 maj. Massakern i Deir Yasin blev också en orsak för arabstaterna att intervenera mot Israel. Arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam, sa: "Deir Yasin var i stor utsträckning orsaken till de arabiska nationernas vrede och den viktigaste faktorn för att sända in de arabiska arméerna." [27]

Några dagar efter Deir Yassin inträffade en massaker i Sheikh Jarrah mot en civil judisk medicinsk konvoj på väg till det belägrade Jerusalem. Ca 77 judiska läkare och sjuksköterskor mördades av palestinska styrkor. Invasionen av sex grannländers reguljära arméer startade i samband med den israeliska statens självständighetsförklaring den 15 maj 1948.[28] .

Staten Israel bildas

När den brittiska kontrollen över området tog slut den 14 maj 1948 kunde David Ben Gurion, den förste israeliske premiärministern, förklara staten Israels självständighet som judisk stat i Palestina, omfattande de områden som enligt FN-församlingens i november 1947 rekommenderade delning av Palestina avsågs skulle tillfalla den judiska staten. Dagen efter självständighetsförklaringen förklarade Egypten krig mot Israel tillsammans med de omgivande arabiska staterna som vägrade att acceptera den Israeliska statens existens. Den nya staten erkändes omedelbart av Förenta staterna, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien.

Därmed hade en flera decennier lång mellanstatlig konflikt mellan Israel och dess grannländer inletts, liksom mellan Israel och de araber som bor i de delar av Palestina som inte ingår i staten Israel.

1948–1967

1948 års arabisk-israeliska krig

Det arabisk-israeliska kriget 1948–1949 började när Israel anfölls av trupper från sina arabiska grannländer dagen efter Isralels oavhängighetsförklaring den 14 maj 1948. Kriget är bland judarna känt som det israeliska självständighetskriget och bland palestinier och andra arabiska nationaliteter som Nakban, al-Nakba (katastrofen).

Händelser efter delningsbeslutet 1947

Krigshandlingar pågick en lång tid före britternas uttåg och utropandet av staten Israel. Under perioden från 30 november 1947 till 3 april 1948 dödades och sårades enligt en israelisk källa sammanlagt 6 187 personer, varav 2 977 araber, 2 733 judar, 430 britter och 47 andra.[29]

Kriget efter utropandet av staten Israel

Kriget eskalerade efter det brittiska tillbakadragandet och den därpå följande judiska självständighetsdeklarationen den 14 maj 1948. Araberna hade formellt avvisat FN:s delningsplan från november 1947, vilken innebar skapandet av en arabisk och en judisk stat i Palestina. Judiska och arabiska miliser hade redan inlett stridigheter om territoriet på båda sidor om den gräns som FN anvisat. Sedan Israel ensidigt utropat sin självständighet anfölls det dagarna efteråt av en allierad front bestående av Libanon, Syrien, Irak, Egypten, Transjordanien (nuvarande Jordanien), Saudiarabien och Jemen. Israels armé uppgick till omkring 35 000 man och var bättre utbildad än den arabiska alliansens, men underlägsen i fråga om viss tung beväpning. Syftet med det panarabiska anfallet var att krossa den nya judiska stat som skapats i Palestina. Azzam Pasha, generalsekreterare i Arabförbundet, uttalade sig strax efter den 15 maj: "Detta blir ett utrotningskrig och en historisk massaker som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen."[30]

Efter några veckors strider hade de arabiska arméerna i stort sett besatt de delar av Palestina som FN:s generalförsamling 1947 tilldelat den föreslagna arabiska staten. Den egyptiska armén hade dessutom ockuperat delar av Negev samt Betlehem. Den transjordanska Arablegionen hade erövrat den gamla staden i Jerusalem.

Efter en del inledande förluster började israelerna få övertaget. Den 11 juni utlyste FN ett vapenstillestånd som övervakades av FN:s sändebud, svensken Folke Bernadotte (senare mördad av den judiska terrorgruppen Sternligan). Vapenvilan varade till den 8 juli, då Egypten återupptog kriget. Ungefär två tredjedelar av palestinierna flydde sitt hemland, dels på grund av krigshandlingarna, dels därför att de israeliska styrkorna fördrev dem. De judar som bodde på västbanken fördrevs och de judar som bodde i arabiska länder upplevde en ökad hotbild och flydde i stort antal till den nybildade judiska staten.

Den Gröna linjen gränser (1949).

Under de följande femton månaderna erövrade Israel ytterligare 26 procent av Palestina och annekterade områdena. Jordanien annekterade å sin sida 21 procent av Palestina (Västbanken). Jerusalem delades i en västlig del som Israel tog i besittning och en östlig del som Jordanien gjorde anspråk på. Gazaremsan erövrades av Egypten men annekterades aldrig.

Flyktingproblemet uppstår

Omkring 700 000 araber flydde eller fördrevs från den del av Palestina som Israel intog under 1948 års krig.[31] Officiell israelisk uppfattning var länge att flykten var en del av Arabförbundets plan att invadera Palestina 1948.[källa behövs] Israeliska historiker som professor Benny Morris menar att det inte var en medveten, aktiv policy för Israel att fördriva de palestinska araberna, utan att det skedde under ett långt intensivt krig då flykt är en naturlig handling. Historikern Ilan Pappe menar istället att det var en medveten och aktiv policy av fördrivning hos den israeliska armén.

Enligt beräkningar av den israeliske historikern Benny Morris kan bara en dryg fjärdedel betraktas som ”normalflyktingar” och knappt tre fjärdedelar som ”internflyktingar”.[31]. Morris anser vidare att cirka 80–90 % flydde på grund av kriget medan 10–20 % blev fördrivna. Flyktingfrågan är fortfarande efter mer än 60 år inte löst.

Absentees Property Law

Absentees property laws” kallades ett antal lagar som först kom till som extraordinära förordningar, utfärdade av det judiska ledarskapet, men som efter kriget införlivades i Israels lagar. Tack vare dessa lagar konfiskerades egendom från palestinier som flytt. Egendomarna tilldelades i huvudsak Israels nyinflyttade judiska immigranter.

Palestinierna som flydde undan striderna förlorade till följd av ”Absentees Property Law” inte bara marken de brukat och husen de bott i, utan även rätten till medborgarskap.

Palestinier som definieras som ”frånvarande” (abseentees) i lagen är: a) de som var lagliga ägare till egendom inom Israels landgräns eller brukade någons egendom under perioden mellan 29 november 1947 och 19 maj 1948 och samtidigt var medborgare i Libanon, Egypten, Syrien, Saudiarabien Jordanien, Irak eller Jemen. b) de som inte befann sig inom Israels landgränser under samma tid c) de som stred mot etablerandet av staten Israel.[32]

Palestinska byar avfolkas

Ett stort antal araber (FN:s flyktingorganisation UNRWA uppger siffran 726 000, Morris uppger 700 000) flydde eller fördrevs från sina hem av de judiska miliserna i den del av Palestina som Israel intog. Hundratals arabiska byar avfolkades till följd av detta.[33]

Judiska flyktingar

Sionismen hade haft mycket mindre lockelse för orientaliska än för europeiska judar. De orientaliska judarna hade historiskt sett inte lidit samma grad av förföljelse och diskriminering som drabbat de europeiska judarna, Under tiden före statens bildande kom endast ungefär 10 % av de judiska invandrarna till Israel från Afrika och Asien. Efter Israels grundande flydde eller fördrevs många judar från arabländer i Västasien och Nordafrika till Israel. I Irak påskyndade judiska terrorister utvandringen genom att utföra bombdåd mot judar.[34]

Alla judar på territorium som under kriget erövrades av Egypten och Jordanien fördrevs, dödades eller flydde. En judisk exodus från arabiska och andra muslimska länder inleddes i ringa omfattning redan tidigare, intensifierades vid samma tid och pågick huvudsakligen fram till 1970-talet. Den totala siffran fördrivna judar uppgick till cirka 800 000-1 000 000. De av dessa judar som kom till Israel integrerades i det israeliska samhället, medan somliga flyttade till Europa eller Nordamerika.

Den allpalestinska staten

I september 1948 utropas en palestinsk regering i Gaza – detta delvis som en manöver från de övriga arabstaterna att begränsa Jordaniens dominans över den palestinska frågan – och den 1 oktober utropas palestinsk självständighet. Den tidigare muftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, blev utnämnd till president. Hans regering var totalt beroende av Egypten och föll samman när Egypten upplöste staten via ett dekret år 1959.

Lavonaffären

Lavonaffären kallas den politiska skandal som uppstod efter att Israel misslyckats med en terroristattack mot amerikanska civila mål i Egypten år 1954. Attacken, som var tänkt att provocera USA till att inleda ett krig mot Egypten, avslöjades och ledde till den israeliske försvarsministern Pinhas Lavons avgång.

Suezkrisen 1956

Huvudartikel: Suezkrisen

Egyptens president Nasser beslöt i juli 1956 att nationalisera Suezkanalen i förtid. I Frankrike och Storbritannien uppfattades beslutet som en klar provokation och bestämde sig för ett militärt angrepp. Israel, som i Egypten såg sin värsta fiende, anslöt. Den 29 oktober 1956 anföll israeliska förband Egypten. Fallskärmsjägare landsattes i Sinai, och trupper avancerade snabbt mot Suezkanalen utan att möta motstånd. Följande dag erbjöd sig Frankrike och Storbritannien att temporärt ockupera Suezkanalen för att separera de egyptiska och israeliska styrkorna. Detta förslag blev som väntat avvisat av Egypten och Nasser. Därför initierade Storbritannien och Frankrike en invasion och flygbombade egyptiska baser. Segern syntes klar när striderna fick ett abrupt slut genom att de anfallande efter starka påtryckningar i FN från USA och Sovjetunionen tvingades att avbryta invasionen med påföljande vapenvila.[35]

1967–1993

Sexdagarskriget 1967

Huvudartikel: Sexdagarskriget

I början av 1967 ökade spänningarna vid gränsen mellan Israel och Syrien. Så småningom fick Syrien med sig Egypten och en rad andra arabstater och en militär uppladdning mot Israel påbörjades. I maj började egyptiska trupper marschera genom Sinaiöknen mot Israel. I början av juni 1967 bestämde sig därför den israeliska ledningen för att slå till först, hellre än att riskera statens utplåning.[36]

Kriget inleddes 5 juni då Israel anföll Egypten efter att den egyptiska militären ockuperat en internationell handelsväg och hotat med att utplåna Israel. I den första attacken bombade Israel Egyptens flygfält. Under sex dagar erövrade därefter den israeliska armén Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och hela Sinaihalvön från Egypten. Den 22 november 1967 antog FN:s Säkerhetsråd resolution nummer 242, vilken kräver ett israeliskt tillbakadragande från mark som landet tagit i den aktuella konflikten.

Libanonkriget 1970

Efter att PLO efter Svarta september 1970 etablerat sig i Libanon, hävdade Israel att organisationen utgjorde ett hot mot landet. PLO utförde terrordåd riktade mot Israel från sina baser i Libanon. År 1982 gick därför israelisk militär in i Libanon och var under flera år verksam över stora delar av landet. Senare begränsade sig Israel till att ockupera södra Libanon, med avsikten att skapa en demilitariserad zon. Den israeliska armén drog sig tillbaka i maj 2000 efter starkt tryck från det internationella samfundet samt på grund av ökade förluster genom attacker från Hizbollah.

Oktoberkriget 1973

Huvudartikel: Oktoberkriget

I oktober 1973 inledde Egypten och Syrien ett krig för att återta sin mark från Israel, vilket misslyckades trots inledande framgångar. USA:s utrikesminister Henry Kissinger hjälpte parterna att förhandla om fred, men han kunde bara övertyga Egyptens president Sadat att helt enkelt sluta fred med Israel. Efter hårda amerikanska påtryckningar på Israel återgick Sinaihalvön till Egypten. Israel behöll dock Gazaremsan, Golanhöjderna och hela Västbanken.

Efteråt har bland annat Jordanien slutit fred med Israel. Jordanien har avsagt sig alla anspråk på Västbanken, som man i stället menar skall utgöra grunden för en palestinsk stat. Syrien säger sig vara villigt att sluta fred med Israel i utbyte mot att återfå Golanhöjderna, men Israel är inte berett att dra sig tillbaka från hela området, i alla fall inte innan man anser sig fått försäkringar om att Syrien menar allvar med sitt löfte om fred. Israel har tidigare tillämpat stegvisa landavträdelser till Egypten.

Den första intifadan

Första intifadan, det första palestinska upproret (intifadan) mot den israeliska ockupationen utbröt 1987. Detta ledde fram till Osloavtalet 1993 där PLO erkände Israels rätt att existera och tilläts etablera en Palestinsk myndighet i Gaza och på Västbanken.

1993–2000: Oslo fredsprocessen

Huvudartikel: Osloprocessen

Osloprocessen var en milstolpe i konflikten. Det var den första direkta överenskommelsen mellan israeliska politiker och representativa politiker för palestinier.

Yitzhak Rabin skakar hand med Yassir Arafat med Bill Clinton i bakgrunden, under ceremonin och signeringen av avtalet i Washington D.C., den 13 september 1993.

Sedan år 2000: Al-Aqsa-intifadan och Gazakrig

Den andra intifadan

Al-Aqsa-intifadan (ibland kallad andra intifadan) var det palestinska upproret mot Israels ockupation som inleddes den 28 september 2000 i samband med att Ariel Sharon gjorde ett uppmärksammat besök på mosképlatsen i Jerusalems Gamla Stad

Gazakriget 2008–2009

Huvudartikel: Gazakriget (2008–2009)

En dramatisk upptrappning av konflikten skedde när Israels krigsmakt genomförde det som den kallade Operation Gjutet bly. Operationen inleddes med flygbombningar av Gaza den 27 december 2008 och fortsattes den 3 januari 2009 med att Israel även gick in i Gaza med marktrupper. Operationen krävde många civila dödsoffer. Enligt en FN-rapport dödades under kriget 1 434 palestinier (varav 235 stridande) och tretton israeler (varav 10 stridande).

Enligt Israel var attacken riktad mot Hamas som svar på Qassam-raketerna från området mot civila mål i Israel. En FN-utredning, Goldstonerapporten, som undersökte brott mot internationella lagar som begicks under kriget, kom fram till att operationen var en medveten attack för att bestraffa, och terrorisera Gazas civilbefolkning.[37] Rapportförfattaren sade efteråt att dessa slutsatser var felaktiga[38]

Gazakriget 2012

I november 2012 utbröt nya stridshandlingar mellan Israel och Gaza. Under en dryg vecka dödades mer än 150 människor, de allra flesta i Gaza. Efter att Israel utfört en riktad attack mot en av Hamas högsta befälhavare svarade grupper i Gaza med att skjuta raketer mot Israel, varefter Israel flygbombade mer än tusen mål i Gaza. Ett vapenstillestånd kom till stånd den 21 november. Enligt överenskommelsen ska Israel upphöra med alla fientligheter på land, till sjöss och från luften och den palestinska sidan ska sluta med raketattacker mot Israel och attacker vid gränsen.[39]

Gazakriget 2014

Huvudartikel: Gazakriget 2014

En förnyad väpnad konflikt mellan de palestinska motståndsrörelserna, däribland Hamas, och Israel inleddes i slutet av juni 2014 då tre israeliska bosättarungdomar kidnappades och mördades.[40] Israel svarade med en storskalig operation på Västbanken, varvid man kidnappade och fängslade mer än 500 palestinier (däribland flera parlamentsledamöter) och dödade minst 10 palestinier.[41]

En palestinsk pojke kidnappades i Jerusalem av tre israeliska ungdomar och brändes levande.[42] Hamas i Gaza ökade raketbeskjutningen in i Israel och Israel inledde 8 juli 2014 officiellt sin militära kampanj "Operation Protective Edge" mot Gaza för att få ett slut på raketattackerna som möttes . Vapenvila trädde i kraft 26 augusti 2014.

Antalet döda under tiden fram till 26 augusti 2014 var enligt FN minst 2131 palestinier (1473 civila, varav 501 barn och 257 kvinnor), 4 israeliska civila, 66 israeliska soldater och en utländsk arbetare från Thailand[43]

Tunnelkrigföring

Hamas använde tunnlar för att skicka in stridande i Israel. I augusti 2017 startade Israel bygget av en 60 km lång mur som sträcker sig 6 meter över och 40 meter under marken tänkt att försvåra liknande attacker.[44][45][46]

Konfliktens dödsoffer

Konflikten har ända sedan 1930-talet krävt dödsoffer, framförallt under krigen: 1948 års arabisk-israeliska krig, Suezkrisen, Sexdagarskriget, Libanonkrigen 1970, 1982 och 2006, Oktoberkriget 1973 och Gazakriget. Även under fredligare perioder har våldet ständigt funnits med och skördat offer. För tiden efter starten av den Första intifadan december 1987 har den israeliska organisationen B'tselem samlat in och publicerat detaljerade uppgifter, inklusive berättelse om varje enskilt offer.[47]

Terrorism

En bidragande faktor till att konflikten inte har lösts än är Israels barriär på Västbanken. Under den andra intifadan tog sig palestinier in till Israel och dödade över 900 israeler i t.ex. självmordsbombningar. Som svar påbörjade israelerna bygget av barriären.[källa behövs][när?] Palestinierna anser att barriären bör rivas eftersom att den hindrar deras röselsefrihet medan Israel menar att den är nödvändig för att hindra terrorism.[källa behövs]

Många israeler vill behålla militär kontroll över delar av Västbanken i en framtida tvåstatslösning, delvis p.g.a. att terrorgruppen Hamas tog makten när Israel lämnade Gazaremsan. Den israeliska militären litar inte heller på den Palestinska myndigheten, som använder internationella bidrag för att öppet sponsra individer (och deras familjer) som begår attacker mot israeliska mål.[48] Detta till skillnad från Israel, som spärrar in israeler som begår brott mot palestinier. Ett tydligt exempel på detta är då en vuxen och två ungdomar kidnappade och brände en palestinsk ungdom till döds. Den vuxne ledaren dömdes till livstid och ungdomarna till 28 respektive 21 års fängelse av en israelisk domstol.[49][50]

Fredsprocessen

En fredsrörelseaffisch: israeliska och palestinska flaggor och orden fred på arabiska och hebreiska.

Camp David-avtalen i september 1978 innebar en överenskommelse om fred i Mellanöstern. USA:s president Jimmy Carter ledde förhandlingarna mellan Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin på sitt lantställe Camp David i Maryland. Här lades grunden till fred mellan Israel och Egypten och ett av avtalen utgjorde även en ram för en fredlig uppgörelse i Palestinafrågan med självstyre för Västbanken och Gaza.[51] I början av 1990-talet inleddes en fredsprocess mellan israeler och palestinier som ännu inte är avslutad.

Madridkonferensen (1991)

En konferens i Madrid hölls 31 oktober – 1 november 1991 mellan palestinska och israeliska representanter på inbjudan av USA och Sovjetunionen. Det var ett historiskt möte eftersom deltagarna för första gången förde direkta förhandlingar med varandra. Även om inga konkreta reultat nåddes var vinsten att båda parter satt vid samma bord och att palestinierna fick förhandla med Israel på samma villkor.[52][53]

Osloprocessen (1993-1995)

Huvudartikel: Osloprocessen

Osloprocessen var en milstolpe i konflikten. Det var den första direkta överenskommelsen mellan israeliska politiker och representativa politiker för palestinier. Syftet var att skapa ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den framtida palestinska staten (”Oslo 1”). Processen avslutades i Oslo, Norge den 20 augusti 1993 och blev officiellt underskriven vid en ceremoni i Washington, D.C. den 13 september 1993 av Yasser Arafat och Yitzhak Rabin. Yassir Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres fick 1994 dela Nobels fredspris.

I maj 1994 undertecknades i Kairo ett detaljerat avtal som gav begränsat självstyre över Jeriko och Gazaremsan samt administrativ ledning över hälso- och sjukvård, skola, turism, skatter och polis i övriga delar av Västbanken utom Östra Jerusalem. Ett tusen fångar frigavs från israeliska fängelser. Jeriko överlämnades till den nya Palestinska Myndigheten. Samma år återvände Yassir Arafat till Palestina och etablerade sig i Gaza. Efter president- och parlamentsval 1996 blev Arafat president. 1998 upphävde Palestinska Nationalrådet paragraf 6 i PLO:s grundstadga som av israelerna tolkats som krav på fördrivning av en del av Israels judiska befolkning.

1995 undertecknades ”Oslo 2” i Washington. Det gav PLO begränsat självstyre på begränsade områden.

Hebronprotokollet (1997)

Ett avtal slöts mellan Israel och PLO 15 januari 1997 som innebar att Hebron delades i två zoner varvid palestinierna fick tillbaka större delen av detta område som Israel ockuperat.[54].

Wye River-avtalet (1998)

Det så kallade Wye River-avtalet i oktober 1998 förhandlades fram vid Wye River Plantation i Maryland, USA mellan Israels premiärminister Netanyahu och den palestinska myndighetens ledare Yasser Arafat efter inbjudan till förhandlingar av president Clinton. De viktigaste punkterna var att Israel gick med på att dra sig tillbaka från 13 procent av Västbankens territorium och att palestinska myndigheten förband sig att stoppa all terrorism och att alla illegala vapen samlades in.[55]

Camp David (2000)

År 2000 fördes samtal som ledde till fredsförhandlingar vid mötet mellan USA:s president Bill Clinton, PLO-ordföranden Yasser Arafat och den israeliska premiärministern Ehud Barak.

Taba (2001)

I TabaSinaihalvön fördes förhandlingar 2001 mellan palestinska och israeliska representanter. Förhandlingarna koncentrerades kring nyckelfrågorna i konflikten, det vill säga gränsdragningar, flyktingars återvändande, Jerusalems ställning och de judiska bosättningarna, men ledde inte till något avtal.[56]

Färdplan från Kvartetten (2002)

Huvudartikel: Färdplanen för fred

Den så kallade Kvartetten (USA, EU, Ryska federationen och FN) presenterade 2002 en "färdplan för fred" i tre faser. Enligt denna skulle först våldet upphöra. Därefter skulle en provsorisk palestinsk stat upprättas och till sist skulle ett fredsavtal slutas och Israel erkännas inte bara av palestinierna utan även av omkringliggande arabstater. Parterna var överens om de åtgärder som skulle vidtas men planen genomfördes aldrig.[57]

Arabiska fredsinitiativet (2002)

Ett arabiskt fredsinitiativ lades fram av 21 arabstater på ett arbiskt toppmöte i Beirut 2002. Det föreslog normala kontakter med Israel om Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser samt en lösning av den palestinska flyktingfrågan i linje med FN-resolutionen 194.[58]

Annapoliskonferensen (2007)

Huvudartikel: Toppmötet i Annapolis

USA försökte förnya den fredsprocessen i november 2007 genom Annapoliskonferensen (på den amerikanska flottans akademi i Annapolis i Maryland). USA:s utrikesminister Condoleezza Rice stod som värd. Målet med mötet var att inleda förhandlingar för att nå en lösning före 2008 års utgång . För första gången i en förhandIing var tvåstatslösning tydligt uttalad. President George W. Bush bjöd in palestiniernas president Mahmoud Abbas och Israels premiärminister Ehud Olmert till Vita huset före konferensen. Ett gemensamt uttalande som stödde tvåstatslösningen undertecknades av båda partema.[53]

Fredsrörelsen i Israel

Det gemensamma målet för fredsrörelsen i Israel är att få ett slut på ockupationen, slut på illegala bosättningar, slut på trakasserier och våld mot palestinier och upprättandet av ett rättssamhälle för alla. Men i andra avseende finns åtskilliga skillnader. Det kan röra sig om konflikt mellan vänster och höger, Delar av fredsrörelsen har samhörighet med rörelsen för global rättvisa och har på programmet ekonomisk demokrati, ekologi och klasskamp, medan andra ser ockupationen som en fristående politisk fråga. En viktig skillnad har även blivit synen på det framtida Israel. Traditionellt har fredsrörelsen i Israel varit sionistisk. Man vill ha ett säkert hem för världens alla judar och man menar att ockupationen skadar den sionistiska tanken eftersom den i verkligheten hotar den judiska staten. Det är för en sionistisk fredsaktivist självklart med en tvåstatslösning där de ockuperade territorierna bör överlämnas till en palestinsk stat och Jerusalem bli en internationell zon. Stora delar av fredsrörelsen radikaliserades emellertid efter omkring år 2000: Flera förespråkar numera en enstatslösning. Det förekommer att man säger sig vara ”antisionister” och vill ha en sekulär, etniskt mångfaldig stat.[59]

En viktig del av fredsrörelsen arbete handlar om solidaritet. Man hjälper palestinska bönder att skörda och skyddar dem mot fanatiska bosättare som attackerar dem. Man ger juridisk rådgivning och transporterar mediciner till behövande.

Fredsrörelsens aktivister i Israel har det svårare än fredsaktivister i många andra länder. De hatas av sina landsmän, betraktas som landsförrädare och ”självhatande judar”.[60] När de demonstrerar möts de av poliser eller bosättare. De blir ibland beskjutna med tårgas och gummikulor.[61]

Militär och polis är oftast på plats och försöker hindra demonstrationerna. Många i fredsrörelsen anser att de är övervakade av den interna underrättelsetjänsten Shabak. De tror att telefonerna avlyssnas, att deras e-post läses och att Shabak har informatörer inom grupperna, eftersom polisen verkar känna till deras aktioner i förväg.[59]

FN:s syn

FN:s principer för en lösning framgår bland annat av generalförsamlingens resolution 48/158 från 1993 som inkluderar ett israeliskt tillbakadragande från palestinskt område som ockuperats sedan 1967, inklusive i östra Jerusalem, en lösning på det palestinska flyktingproblemet enligt generalförsamlingens resolution 181 och påföljande resolutioner, nedmontering av bosättningar etablerade under ockupationen, fastställandet av säkra och internationellt erkända gränser och garanti för fri tillgång till heliga platser och religiösa byggnader inom hela området.[62]

FN:s tidigare generalsekreterare, Ban Ki Moon, har sagt i en intervju att organisationen lägger ett "oproportionerligt fokus på Israel".[63]

Aktuella tvistefrågorna

Kärnfrågor i konflikten

Jerusalem

Gränsen till Jerusalem är en särskilt känslig fråga, där varje sida hävdar anspråk på denna stad.

Palestinska flyktingar i 1948 års arabisk-israeliska krig

Den arabiska åsikten är att de som flydde från de delar av Palestina som kom att bli staten Israel ska ha rätt att återvända.[källa behövs] Israel motsätter sig detta.[när?][källa behövs] Världssamfundet skrev 1948, i FN-resolution nummer 194, att de som vill återvända till sina hem (i Israel eller Palestina) och leva i fred med sina grannar ska få lov att göra det.[64].

De israeliska bosättningarna på Västbanken

Huvudartikel: Israeliska bosättningar

Under åren efter sexdagarskriget, och särskilt under 1990-talet etablerades israeliska bosättningar på Västbanken. Det fanns 2008 över 400 bosättningar med totalt mer än en halv miljon invånare på Västbanken.[65][66] 21% av area för bebyggelsens på bosättningarna var 2010 på privatägd palestinsk mark.[67]

Den arabiska synen är att bosättningarna är olagliga och ska bort[källa behövs]. FN:s resolutioner säger att det är otillåtet att exploatera privat mark och har uppmanat Israel att avveckla bosättningar på palestinskt område.[68] Israels åsikt har varit att stora delar av bosättningarna måste vara kvar.[källa behövs]

Israels säkerhetsintresse

Palestinska våldsdåd, inte minst självmordsattentat, har hotat israelisk civilbefolkning. Ett centralt intresse för Israel är att få säkerhet för sin stat och sina medborgare. Under byggandet av Israels barriär på Västbanken, även kallad muren, som byggts på senare år, har antalet självmordsattentat mot civila israeler minskat och även raketbeskjutningarna mot Israel, men den har samtidigt blivit en symbol för ockupationen och ökat opinionen.

Vattenresurserna

I området är vattenresurserna av vital betydelse. Israel hämtar en hel del av sitt vatten från källor belägna på Västbanken. Palestinierna fordrar att i sin kommande stat ha tillgång till naturresurser som möjliggör utveckling av samhället.

I en Amnestyrapport oktober 2009 anklagas Israel för att stoppa vattentillförseln till palestinierna. Israel har total kontroll över de gemensamma vattenresurserna. Brist på vatten har fått förödande konsekvenser på odlingsmark. Israel använder mer än 80 procent av vattnet från den viktigaste undervattenskällan, vilket innebär att palestinierna endast har tillgång till 20 procent. Detta är dessutom palestiniernas enda vattenkälla, medan israeler även har tillgång till vatten från Jordanfloden. Medelförbrukningen för palestinier är 70 liter per person och dag, för israeler är den 300 liter per person och dag. De 450 000 bosättarna använder mer vatten än 2,3 miljoner palestinier.[69]

Nuläget

Åtskilliga försök har gjorts att bilägga den israelisk-palestinska konflikten. En av de viktigaste överenskommelserna beskrivs i vad som kallas Osloprocessen (eller Osloavtalet). Enligt denna skulle palestinierna stegvis få utökad självständighet. Inrikespolitiken i Israel och interna maktkamper på palestinskt håll har dock ett flertal gånger lagt hinder i vägen för denna utveckling. Sedan 1994 finns ett visst mått av självstyrelse genom den Palestinska myndigheten, som handhar vissa inrikespolitiska frågor och upprätthåller en egen poliskår. Under år 2000 genomfördes samtal vid Camp David där en uppgörelse var nära mellan Yassir Arafat och Shimon Peres.

Från Gaza har det regelbundet skjutits raketer in i Israel, som svar på detta har de palestinska områdena regelbundet angrips med bland annat attackflyg och artilleri. Israelerna har även gått in med bulldozer och sprängämnen och raserat palestinska byggnader, bland annat bostäder där personer som man menar attackerat Israel har bott.[70][71][72][73] Den 28 juni 2006 inledde Israel en offensiv i Gazaremsan, kallad Operation Sommarregn. Israel hävdade att det var ett berättigat svar för att hitta en kidnappad israelisk soldat.[74] Israel sade sig förvänta positiva reaktioner från palestinierna när man lämnade över hela Gazaremsan[källa behövs] med många förbehåll men verkligheten har blivit den motsatta. Sedan det begränsade, villkorade och inte ständigt respekterade tillbakadragandet har dock raketbeskjutningen fortsatt. Det har också de militära angreppen på palestinierna från israelisk sida. I slutet av 2008 försökte Israel genom en offensiv få stopp på raketangreppen.

Ockupationen

Israel ockuperar sedan sexdagarskriget 1967 vissa av före detta Palestinamandatets områden som av omvärlden ses som palestinska. Dessa områden, Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, har tidigare varit ockuperade och annekterade av Egypten respektive Jordanien, som dock numera[när?] tillerkänner palestinierna överhöghet över båda dessa områden.

Västbanken

I januari 2006 fanns det omkring 400 000 israeler på Västbanken. Genom att Israel vill möjliggöra en säker och bekväm livsstil för de judiska bosättarna där, har följden blivit att det uppstått svårigheter för palestinier att fritt röra sig inom sitt eget område.

Efter den andra intifadan började Israel uppföra en barriär på Västbanken, bestående av stängsel eller mur. Israel menar att den skyddar landets befolkning från terrorattentat, medan kritiker påpekar att stora avsnitt av muren är placerad långt in på Västbanken[75] och har till syfte att konfiskera palestinsk mark. Israel menar att barriären har fungerat, eftersom antalet självmordsattacker minskat med över 96 procent. Avspärrningen har dock fått kritik[källa behövs] för att den i stora delar är placerad på ockuperat territorium och därmed utgör en svår situation för många palestinier. Barriären har orsakat stora protester bland palestinierna och även bland några israeler, dels eftersom den dragits så att vattenresurser och bördiga jordbruksområden hamnat på den israeliska sidan, dels därför att den påtagligt försvårar palestiniernas tillgänglighet till sjukhus, skolor, ålderdomshem och annan samhällsservice och för att familjer skilts åt. Vid några tillfällen har den israeliska högsta domstolen dömt till palestiniernas fördel och tvingat fram nya sträckningar av barriären.

Efter att FN:s generalförsamling i december 2003 ställt en förfrågan till Internationella domstolen i Haag avgav domstolen i juni 2004 ett rådgivande yttrande, där Israels mur (domstolen använde på engelska ordet ”wall”, på franska ”mur”) på ockuperad mark befanns strida mot internationell rätt. Röstsiffrorna i domstolen var 14 mot 1, bara en amerikansk domare röstade mot. Domstolen menade att ”uppförandet av den mur som byggs av ockupationsmakten Israel på de ockuperade palestinska territorierna, inkluderande i och runtom östra Jerusalem [...] strider mot internationell rätt.” Vidare förklarade domstolen att ”Israel är förpliktigade att avsluta sina brott mot internationell rätt; är förpliktigade att omedelbart upphöra med byggandet av muren på de ockuperade palestinska territorierna, inkluderande i och runtom östra Jerusalem, att omedelbart montera ned den konstruktion som där finns, och dra tillbaka eller upphäva restriktioner som hämmar denna omedelbarhet” vidare att ”Israel är förpliktigade att återgälda för all skada som byggandet av muren åsamkat”. Domstolen säger att ”det är alla staters skyldighet att inte erkänna den illegala situation som uppstått genom byggandet av muren” och att alla stater har skyldighet att se till att Israel följer internationell lagstiftning såsom den är formulerad i Fjärde Genèvekonventionen. Vidare uppmanar domstolen FN:s säkerhetsråd och generalförsamling att ”beakta ytterligare åtgärder för att upphäva den illegala situation som murbygget [...] gett upphov till”.[76]

Blockaden av Gaza

Hösten 2005 utrymde Israel sina bosättningar i Gaza, och ungefär 14 000 bosättare tvångsevakuerades. Resultatet blev ökade raketanfall från Gaza mot israelisk civilbefolkning. För att en ockupation enligt folkrätten (Genèvekonventionen) skall anses vara hävd, skall den ockuperande makten även upphöra med den militära kontrollen av området i fråga. Då Israel av säkerhetsskäl har behållit kontrollen av luftrummet och sjötrafiken och dessutom stängt Gazas landförbindelser mot Israel råder delade meningar om ockupationen kan anses vara helt avslutad. Israels blockad av Gaza har medfört en humanitär kris, en situation som har liknats vid ett utomhusfängelse där människor har att leva i krigets ruiner. En vanlig uppfattning är att blockaden är en form av kollektiv bestraffning, något som är olagligt enligt internationell rätt.[77][78][79][80] En rapport från Amnesty i januari 2010 säger, att Israels blockad av Gaza innebär en kollektiv bestraffning av Gazas invånare snarare än ett hinder för raketattacker.[81]

Inrikespolitisk fråga i Israel

Ockupationen och bosättningarna är en svår inrikespolitisk fråga i Israel, där det finns tre politiska huvudlinjer. Högerpartierna och de nationalreligiösa (där bosättarrörelsen har starkt inflytande) anser att Israel har den historiska och religiösa rätten till alla palestinska områden. Bland anhängarna av det nybildade Kadimapartiet är en vanlig uppfattning den, att Israel borde försöka behålla östra Jerusalem och de största bosättningarna och göra barriären till ny gräns men dra tillbaka andra bosättningar. Den israeliska yttersta vänstern liksom fredsrörelsen i Israel anser att Israel bör dra sig tillbaka inom 1967 års gränser.

Det finns också så kallade refuseniks, israeliska soldater och officerare som helt vägrar att göra tjänst på ockuperat palestinskt område, eftersom de anser att ockupationen är orättfärdig och att den därmed förlänger konflikten med palestinierna. Enligt militären uppgick de 2003 till 26. Enligt refusenik-organisationen Yesh Gvul uppgick de till 76. Ett upprop där man förbinder sig att inte tjänstgöra utanför den gröna linjen har undertecknats av 633 reservister. Refuseniks har mött kraftiga avståndstaganden från det israeliska samhället och vunnit stöd endast av den yttersta vänstern. I samband med evakuering av bosättningar har en del soldater vägrat att utföra evakueringarna. Man motiverar det med att de är olagliga. Ett upprop som säger att man kommer att vägra driva ut bosättare publicerades 2002 med 10 000 undertecknare och organisationen som står bakom initiativet har senare hävdat att man har 30 000 undertecknare. Saken ha fördömts av bosättarnas ledare.

Svår situation för palestinierna

Den israeliska armén upprätthåller påtagliga inskränkningar gällande palestiniers rörelsefrihet inom de ockuperade områdena. Blockaden av Gazaremsan har orsakat mycket stora humanitära svårigheter. I praktiken hålls Gazaremsans hela befolkning fångna. Hundratals patienter med allvarliga sjukdomstillstånd som kräver behandlingar som inte finns tillgängliga på de lokala sjukhusen, förvägras utresa från Gaza och flera har dött. Studenter kan inte ta sig till sina universitet utanför landet eftersom de inte får lämna Gaza. Den israeliska blockaden hindrar FN-organen att undsätta med bistånd och hjälp.[82]

På Västbanken finns drygt 600 israeliska vägspärrar och avspärrningar som hindrar palestiniernas rörelsefrihet. Israeliska soldater och bosättare begår allvarliga övergrepp mot palestinier, inklusive rättsstridigt dödande, misshandel och angrepp på egendom,[83]. De har i de flesta fall åtnjutit straffrihet.

Israeliska bosättares våld mot palestinier har kritiserats i rapporter från FN-organ och olika människorättsorganisationer liksom statliga israeliska utredningar. Israel har upprepade gånger anklagats för att inte fullgöra sina plikter och skydda den palestinska civilbefolkningen mot bosättarnas attacker.[84] Attacker inträffar regelbundet och har blivit rutin i en del palestiniers vardag. Rapporter konstaterar att bosättarvåldet inte sker slumpartat utan ofta är välplanerat, ideologiskt drivet och med målsättningen att uppnå herravälde över ett visst område. I en del fall har bosättarnas attacker varit så systematiska att palestinier känt sig tvungna att flytta. Bland våldshandlingarna nämns hur bosättare hetsat sina hundar mot kvinnor och barn, misshandel med olika tillhyggen, förgiftning av boskap samt nedbrända olivlundar. I Hebron har omkring 40 % av lägenheterna och 75 % av all affärsverksamhet i den gamla stadsdelen, som tidigare var kommersiellt centrum för hela södra Västbanken, övergivits.

Konflikten kräver fortfarande offer i form av skadade och dödade. Antalet skadade och dödade palestinier är betydligt högre än antalet skadade och dödade israeler.[85]

Människor från andra länder försöker hindra en del av övergreppen genom att finnas på plats, ledsaga barn till skolor och dokumentera det som sker. Sådan hjälp kommer annat från Ekumeniska följeslagare och International Solidarity Movement (ISM).[86] Den kristna befolkningen i Palestina har 2009 genom Kairos Palestina vädjat om stöd från de kristna runtom i världen och uppmanas bland annat till bojkott av varor från de israeliska bosättningarna.

Rättskipning

Omedelbart efter ockupation av Västbanken 1967 deklarerade den israeliska militären full jurisdiktion över alla personer på ockuperat territorium som gjorde sig skyldiga till brott mot militära lagar.[87]

Militärdomstolar

Man upprättade militära domstolar belägna på israeliska militärbaser på ockuperat territorium. På Västbanken finns två militärdomstolar i första instans. Den ena är Ofer militärdomstol som ligger mellan Jerusalem och Ramallah och benämns av israeliska myndigheter som Military Court of Judea. Den andra är Salem militärdomstol som ligger nära staden Jenin på norra Västbanken. Israeliska myndigheter benämner denna domstol som Military Court of Samaria

Jurisdiktion

De israeliska militärdomstolarna har exklusiv jurisdiktion över alla säkerhetsbrott på Västbanken. Domstolen har också jurisdiktion över andra brott som begås på Västbanken såsom trafikbrott, skattebrott och brott mot olika tillståndslagar. IDF delar in brotten i fem olika kategorier. I kategorin "fientlig terroristverksamhet" ingår deltagande i terroristattacker och militär utbildning, samt vapenbrott och vapenhandel, men också brott som gäller medlemskap i "obehöriga föreningar" - förbjudna föreningar som har förbjudits av den militära befälhavaren. Den andra kategorin, "störning av fred ", omfattar brott sådant som stenkastande och uppmaning till våld. "Vanliga" brott - stöld, rån och liknande – går under den tredje kategorin. På senare år har en ny kategori lagts till: "olaglig närvaro i Israel ". Den femte och sista kategorin utgör trafikbrott i de ockuperade områdena.

Tillämpliga lagar i militärdomstolarna

Tre olika lagstiftningar styr rättsprocessen i militärdomstolarna.

  • den israeliska militärlagstiftningen genom militärorder
  • den brittiska undantagslagstiftningen från 1945
  • jordansk lagstiftning. Vid en situation då israelisk militärlagstiftning står i strid med jordansk lag bedöms militärlagstiftningen vara lex specialis.

Den israeliska militärbefälhavaren på ockuperat territorium utfärdar militärorder som omedelbart gäller som lag på ockuperad mark. Det finns omkring 2500 militärorder som styr stora delar av palestiniernas liv på Västbanken.[87]

Barn och ungdomar

Varje år frihetsberövas och åtalas ca 700 palestinska barn och döms i israeliska militärdomstolar. Ett vanligt brott är att barnen kastat sten mot soldater. Enligt Artikel 1 i barnkonventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt enligt den lag som gäller barnet. Israelisk militärorder 132 definierade förut ett barn på följande sätt: ”Child- an individual under twelve years of age”. Enligt både israelisk, jordansk och palestinsk lag är personer under 18 år ett barn. Den israeliska militädomstolen har numera höjt åldern på att räknas som barn till 18 år för samtliga brott utom våldsbrott.[88] Enligt en rapport från UNICEF i mars 2013 hade minst 7 000 palestinska barn gripits, förhörts och åtalats i Israel under den senaste tioårsperioden. Grym, omänsklig och nedsättande behandling av barnfångarna syntes vara "utspridd, systematisk och institutionaliserad".[89][90]

Omedelbart när palestinska barn arresteras utsätts de för inhuman behandling som oftast går till på följande sätt. Israelisk militär stormar huset mitt i natten. De slår in dörren, rusar in i huset med dragna vapen och kommenderar ner familjen på golvet. De griper barn som i huvudsak misstänks för att ha kastat sten på israeliska militärjeepar eller på muren. Det är inte ovanligt att militären slår barnet innan det förses med handbojor och ögonbindel, förs ut ur huset och placeras på golvet i en militärjeep. Barnet förs till ett förhörscenter, ofta beläget i en bosättning, där förhöret börjar. Under förhöret utsätts barnet ofta för misshandel och även tortyr förekommer. Misshandelns kan bestå i upprepade slag och sparkar mot kroppen eller att barnet tvingas att stå ute i kallt och regnigt väder, att man tvingar barnets huvud ner i toaletten, att kallt och varmt vatten hälls över barnets huvud, och att barnet inte får mat. Barnet tvingas skriva under en bekännelse på hebreiska - ett språk som barnet inte förstår.[källa behövs][91]


Gripande, arrestering och förhör

År 1993 utvärderade Israel riktlinjerna för förhörsmetoder. Av de nya reglerna framgick bl.a. behovet att motivera användningen av “moderate physical pressure” i varje enskilt fall. I september 1999 avkunnade HCJ (Högsta domstolen i Israel) en dom beträffande användandet av “moderate physical pressure”. Domstolen förbjöd ett rutinmässigt användande av ”moderate physical pressure”, men förbjöd inte metoden under exceptionella förhållanden. Domstolen tog inte ställning till om “moderate physical pressure” kunde likställas med tortyr.[87]

Förbättringar

Numera[när?] har Israels militärlagar på Västbanken ändrats och stadgar bl.a. att en misstänkt (gäller barn och vuxna) inte får hållas arresterad längre än 96 timmar innan möte med domare. Föräldrarna till ett barn som arresteras skall omedelbart få information på både hebreiska och arabiska om vart barnet befinner sig och vilka brott som barnet misstänks för. Barnet skall endast handfängslas och/eller få ögonbindel om ett omedelbart säkerhetshot råder.[88]

Försvarsadvokater

Barnens försvarsadvokater är civila. De kan vara dels israeliska medborgare vilket inkluderar både judar och araber dels palestinier boende på Västbanken. De palestinska försvarsadvokaterna som bor på Västbanken har sina identitetskort utfärdade av den palestinska myndigheten, förutom de som bor i östra Jerusalem. De har israeliska identitetshandlingar. Denna distinktion är betydelsefull eftersom en palestinsk advokat som har sin identitetshandling från den palestinska myndigheten inte kan besöka sina klienter som sitter i fängslat förvar i Israel. Då måste en advokat med israeliskt medborgarskap ta över ärendet.[87]

Försvarsadvokater har framfört muntliga till domstolen om att de får del av anklagelserna mot sin klient alldeles för sent för att kunna förbereda ett försvar. Oftast får de tillgång till åtalet precis före en domstolsförhandling. Försvarsadvokater har också klagat på att de inte får tillgång till handlingarna på arabiska språket utan endast på hebreiska. De palestinska barnen på Västbanken talar inte hebreiska.[87]

Inrättandet av ungdomsdomstolar

Den 1 november 2009 införde den israeliska militären för första gången ungdomsdomstolar. I ungdomsdomstolarna förs endast ett barn in i rättegångssalen åt gången, men fortfarande iförda hand- och fotfängsel. Tidigare har de palestinska barnen prövats i samma militärdomstol som vuxna. Då var det vanligt att flera barn fördes in i rättegångssalen samtidigt och tillsammans med vuxna som också skulle dömas.[87]

Fängslande utan rättegång

Israel håller hundratals palestinier fängslade utan rättegång. Amnesty International har protesterat mot detta.[92] Aktuella siffror över antalet fängslade finns hos den israeliska organisationen B'tselem [93]

Övergrepp mot palestinier

Palestinier som utsätts för övergrepp från israelisk militär och bosättare har svårt att bli trodda, när de ska anmäla övergreppen. En israelisk människorättsorganisation har försett mer än 200 amatörfilmare med videokameror så det de nu kan dokumentera våldet under ockupationen att använda som bevis vid rättegångar.[94]

Flera tusen palestinier hålls i israeliska fängelser.[93] Tortyr och misshandel utförs av den israeliska säkerhetstjänsten framför allt under förhören av palestinier som misstänktes för att planera eller vara inblandade i väpnade attacker.[82]Fängslade palestinier avlönas med motsvarande 800 USD i månaden ifrån den palestinska myndigheten. Då palestinier dödats av israelisk militär erhåller de motsvarande 1000 USD i månaden.[95]

Den geografiska konflikten

Man kan här hitta flera olika uppfattningar.

  • Tvåstatslinjen. Denna linje, företrädd av EU, USA, FN samt av de större israeliska partierna och flera palestinska grupperingar utgår från att de av Israel ockuperade områdena på Västbanken och Gaza skall utgöra grunden för en palestinsk stat. Bland dem som företräder denna linje finns flera olika varianter, från de som anser att 1967 års gräns ska utgöra gränsen mellan Israel och Palestina till de som anser att stora delar av Västbanken ska tillfalla Israel, ofta genom kompensation av andra delar av Israel.
  • Den höger-israeliska linjen. Linjen, som framför allt drivs av den judiska bosättarrörelsen, anser att det "heliga landet", det vill säga hela Palestina, är ett förlovat land som i sin helhet skall utgöra en judisk stat.
  • Enstatslösningen. Det finns fraktioner som har en enstatslösning som krav. Dessa fraktioner har emellertid skilda ståndpunkter i viktiga frågor, exempelvis i frågan huruvida statsbildningen ska vara en muslimsk, judisk eller sekulär stat. Företrädare för Islamiska jihad förfäktar att en palestinsk stat ska vara grundad på sharialagar, medan företrädare för marxist-leninistiska PFLP anser att staten skulle vara sekulär. Enstatslösningen framhålls också som ett alternativ bland ett ökande antal israeliska och judiska intellektuella så som Ilan Pappe, Gilad Atzmon med flera.

Jerusalems framtida ställning utgör ett speciellt problem.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ http://www.globalis.se/Konflikter/Palestina
  2. ^ https://www.theguardian.com/books/2003/mar/29/featuresreviews.guardianreview
  3. ^ https://www.globalis.se%2FKonflikter%2FPalestina&usg=AOvVaw1GHOq3owJmJf0lNsaoR9Fq Arkiverad 28 september 2017 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ http://www.mideastweb.org/palpop.htm
  5. ^ http://www.balfourproject.org/contradictory-promises/
  6. ^ http://arabisraeliconflict.info/arab-israel-facts/fact-3-two-state-solution
  7. ^ http://www.encyclopedia.com/politics/encyclopedias-almanacs-transcripts-and-maps/peel-commission
  8. ^ http://www.history.com/topics/history-of-israel
  9. ^ Naomi E.Pasachoff - Robert J.Littman - Rowman & Littlefield - 2005, p. 120
  10. ^ The Cambridge History of Judaism: Volume 4, The Late Roman-Rabbinic Period By William David Davies, Louis Finkelstein, P:409
  11. ^ http://www.un.org/Depts/dpi/palestine/ch2.pdf
  12. ^ http://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/sexdagarskriget-tar-aldrig-slut-1.1233156
  13. ^ http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/Fordjupning/
  14. ^ https://www.svd.se/israels-offensiv-i-gaza-fortsatter
  15. ^ Johnson, Paul: ”A History of the Jews”, Harper Perennial, 1988
  16. ^ http://www.historylearningsite.co.uk/mcmahon.htm
  17. ^ Sören Wibeck: Ett land två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska media 2009 sid 156–159
  18. ^ Schölch, Alexander: Palästina im Umbruch 1856—82, Stuttgart 1986
  19. ^ Khalidi, Walidi al-: All that remains, the Palestinian villages occupied and depopulated by Israel in 1948, Institute for Palestine Studies, 1992
  20. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100820072429/http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s/377. Läst 12 november 2013. 
  21. ^ Källor: Israels historia, Patrik Öhberg, 2006, 2009, Hillelförlaget Palestinakonflikten, Sune Persson, 1994, Studentlitteratur
  22. ^ http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.374247-israel-har-ratt-till-gaza-och-vastbanken
  23. ^ Sune Persson, Palestinakonflikten s. 53
  24. ^ Morris, B (2001). Righteous Victims. Vintage Books. sid. 198 
  25. ^ Benny Morris, 1948: A history of the first Arab–Israeli war. Yale University Press, 2008
  26. ^ Morris, B (2001). Righteous Victims. Vintage Books. sid. 236 
  27. ^ Sören Wibeck: Ett land två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska media 2009, sid. 23–25
  28. ^ Persson, Sune (1994). Palestinakonflikten. Lund 
  29. ^ Persson, Sune. Palestinakonflikten. Studentlitteratur. sid. 53 
  30. ^ Benny Morris, Righteous Victims, s. 219, även Sachar, 1979, s. 333 Morris, Benny (2001). Righteous Victims: A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881–2001. Vintage. ISBN 0-679-74475-4 Sachar, Howard M. (1979). A History of Israel, New York: Knopf. ISBN 0-679-76563-8
  31. ^ [a b] Morris, Benny (2004) [1988]. The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947–1949. Cambridge University Press 
  32. ^ Henrik Kowalczyk: Israel, en etnisk demokrati? En studie om Israels demokratiunderskott. Lunds universitet STV102 http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1330867&fileOId=1330868
  33. ^ Morris, Benny: The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-1949 (1988), Revisited 2004 Cambridge University Press, 2004
  34. ^ David Hirst: Geväret och olivkvisten. Alhambra 2011. Sid 140 ff
  35. ^ Populär historia 9 juni 2006
  36. ^ Populärhistoria
  37. ^ Goldstonerapporten om Gaza. Sammanfattning, slutsatser och rekommendationer. Översättare Lydia Gall. Leopard förlag, 2010. ISBN 9789173432962
  38. ^ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/israel-kraver-att-fn-rapport-skrotas_6062241.svd
  39. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5354388
  40. ^ Peter Beaumont; Orlando Crowcroft (30 juni 2014). ”Bodies of three missing Israeli teenagers found in West Bank” (på engelska). The Guardian. http://www.theguardian.com/world/2014/jun/30/bodies-missing-israeli-teenagers-found-west-bank. 
  41. ^ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/muhammeds-dod-satte-gaza-i-brand_3739930.svd
  42. ^ Robert Tait (5 juni 2014). ”Three confess to murdering and burning Palestinian boy, say police” (på engelska). The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/israel/10951875/Three-confess-to-murdering-and-burning-Palestinian-boy-say-police.html. 
  43. ^ The Institute for Middle East Understanding (IMEU)
  44. ^ Israel warns Hamas not to try to foil its anti-tunnel Gaza wall”. Reuters. 10 augusti 2017. https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians-gaza/israel-warns-hamas-not-to-foil-its-anti-tunnel-gaza-wall-idUSKBN1AQ0ZN. Läst 5 oktober 2017. 
  45. ^ ”Israeli army reveals details of Gaza border wall”. www.aljazeera.com. http://www.aljazeera.com/news/2017/08/israeli-army-reveals-details-gaza-border-wall-170810175936114.html. Läst 5 oktober 2017. 
  46. ^ Radio, Sveriges. ”Israel påskyndar underjordisk mur runt Gaza - Utrikes”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6754474. Läst 5 oktober 2017. 
  47. ^ http://www.btselem.org/statistics
  48. ^ https://www.washingtonpost.com/amphtml/posteverything/wp/2017/04/28/palestinians-are-rewarding-terrorists-the-u-s-should-stop-enabling-them/
  49. ^ https://www.theguardian.com/world/2016/feb/04/two-israelis-given-lengthy-sentences-for-of-palestinian-teenager%3C/ref%3E%3Cref%3E
  50. ^ https://amp.theguardian.com/world/2016/may/03/israeli-yosef-haim-ben-david-who-set-alight-and-killed-palestinian-mohammed-abu-khdeir-given-life%3C/ref%3E
  51. ^ ”Fruset 25 år efter Camp David”. Svenska dagbladet. 16 september 2003. http://www.svd.se/fruset-25-ar-efter-camp-david. Läst 16 juni 2016. 
  52. ^ Historien.n
  53. ^ [a b] Ett land två folk: Israel-Palestinakonfliktens historia Av Sören Wibeck
  54. ^ (engelska) Hanne Eggen Røislien, 'Living with Contradiction: Examining the Worldview of the Jewish Settlers in Hebron,' International Journal of Conflict and Violence, Vol.1 (2) 2007, pp.169–184.
  55. ^ Aftonbladet 24 oktober 1998
  56. ^ Aftonbladet 27 januari 2001
  57. ^ MSB
  58. ^ Sydsvenskan 27 mars 2007
  59. ^ [a b] Carl-Michael Edenborg; Israeler för fred. Ordfront magasin nr 1/2010 s 20
  60. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524212525/http://mobil.aftonbladet.se/kultur/article12269069.ab?partner=www. Läst 10 december 2011. 
  61. ^ http://pulsemedia.org/2010/03/10/active-non-violence-in-palestine-and-israel/
  62. ^ http://www.un.org/documents/ga/res/49/a49r062.htm
  63. ^ http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/ban-ki-moon-united-nations-disproportionate-israel-focus-resolutions-palestinians-human-rights-danny-a7481961.html?amp
  64. ^ General Assembly Resolutions 3rd Session, 194 (III), s48 #11
  65. ^ http://nwoobserver.wordpress.com/2009/08/04/report-the-number-of-settlement-outposts-rose-to-440-at-the-end-of-2008
  66. ^ http://www.mideastweb.org/map_israel_settlements.htm
  67. ^ By Hook and By Crook: Israeli Settlement Policy in the West Bank, B'Tselem
  68. ^ Resolution 465 (1980) #6
  69. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140826115028/http://www.palestinagrupperna.se/ny-amnestyrapport-om-vattenbristen-i-de-ockuperade-palestinska-omr%C3%A5dena. Läst 25 april 2013. 
  70. ^ Patience, Martin (28 februari 2008). ”Playing cat and mouse with Gaza rockets” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7270168.stm. Läst 5 augusti 2008. 
  71. ^ Kershner, Isabel (27 september 2007). ”Israelis Kill Up to 9 in Gaza” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/2007/09/27/world/middleeast/27mideast.html?fta=y. Läst 8 augusti 2008. 
  72. ^ ”Two dead in Gaza-Israel attacks” (på engelska). BBC News. 5 juni 2008. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7437935.stm. Läst 8 augusti 2008. 
  73. ^ McGirk, Tim (19 juni 2008). ”Gaza's storm before the calm” (på engelska). Time. http://www.time.com/time/world/article/0,8599,1816443,00.html?xid=feed-cnn-topics. Läst 8 augusti 2008. 
  74. ^ Rosenberg, David (28 juni 2006). ”Israel Ready to Use 'Extreme' Tactics to Free Soldier” (på engelska). Bloomberg.com. Arkiverad från originalet den 24 januari 2009. https://web.archive.org/web/20090124225835/http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601102&sid=avQ5sj2YpzXI. Läst 5 augusti 2008. 
  75. ^ http://www.btselem.org/english/Separation_Barrier/Statistics.asp
  76. ^ http://www.sweden.gov.se/sb/d/9653
  77. ^ http://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/MajorReportsOnGazaConflict.aspx
  78. ^ http://www.nytimes.com/2005/11/27/world/africa/27iht-gaza.html?_r=1
  79. ^ http://www.sweden.gov.se/sb/d/10168/a/91423
  80. ^ Riksdagens protokoll 2008/09:70
  81. ^ http://www.amnesty.org/en/news-and-updates/israel039s-gaza-blockade-continues-suffocate-daily-life-20100118
  82. ^ [a b] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 18 april 2013. https://archive.is/20130418034053/http://www.amnesty.se/ommanskligarattigheter/landinformation/israel/. Läst 16 november 2013. 
  83. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 25 juli 2010. https://web.archive.org/web/20100725021801/http://www.shovrimshtika.org/news_item_e.asp?id=32. Läst 23 januari 2016. 
  84. ^ http://www.settlerwatch.com/publikationer/bosattarvald/
  85. ^ http://www.btselem.org/english/Statistics/Casualties_Data.asp?Category=1&region=GAZA
  86. ^ Majja Solanas Carlsson och Elin Schwartz (red) Vi lovade att berätta. Vi lovade att berätta. Aktivisters vittnesmål från Palestina. Verbal förlag. 2012 ISBN 978-91-977495-4-1
  87. ^ [a b c d e f] Rättvis rättegång: Får barn på Västbanken en rättvis rättegång i israeliska militärdomstolar?
  88. ^ [a b] https://www.unicef.org/oPt/Children_in_Israeli_Military_Detention_-_Observations_and_Recommendations_-_Bulletin_No._2_-_February_2015.pdf
  89. ^ http://www.unt.se/varlden/unicefkritik-mot-barnfangar-i-israel-2310553.aspx
  90. ^ http://www.unicef.org/oPt/UNICEF_oPt_Children_in_Israeli_Military_Detention_Observations_and_Recommendations_-_6_March_2013.pdf
  91. ^ Al-Haq, 'In need of protection', Ramallah 2002, s. 148-152. - återgivet genom uppsats av Amanda Elfström (Örebro Universitet 2010):Rättvis rättegång: Får barn på Västbanken en rättvis rättegång i israeliska militärdomstolar?, s25-26
  92. ^ http://www.amnesty.org/en/news/israel-injustice-and-secrecy-surrounding-administrative-detention-2012-06-01
  93. ^ [a b] http://www.btselem.org/statistics/detainees_and_prisoners
  94. ^ http://www.svd.se/nyheter/utrikes/valdets-vardag-fangas-av-palestinier_5733417.svd
  95. ^ https://www.facebook.com/william.booth.5074?fref=ts.+”Israel wants Trump to stop Palestinian payments to prisoners and families of ‘martyrs’”. Washington Post. https://www.washingtonpost.com/world/middle_east/israel-wants-trump-to-stop-palestinian-payments-to-prisoners-and-families-of-martyrs/2017/05/18/72d08c90-39af-11e7-a59b-26e0451a96fd_story.html. Läst 8 augusti 2017. 

Källor

Litteratur

  • Sune Persson: Palestinakonflikten. 2001, Lund, Studentlitteratur;
  • Göran Rosenberg: Det förlorade landet: En personlig historia (2:a uppl. 2002
  • Malm, Andreas: Bulldozers mot ett folk: om ockupationen av Palestina och det svenska sveket. 2002. ISBN 91-89483-17-0
  • Per Gahrton: Palestinas frihetskamp, Historia, analys och personliga iakttagelser (2008) Stockholm, Carlsson bokförlag ISBN 978-91-7331-177-9 (736 sidor)
  • Pappé, Ilan The Ethnic Cleansing of Palestine, London och New York: Oneworld, 2006. ISBN 1851684670
  • Benny Morris, Benny: The Birth of the Palestinian Refugee Problem, 1947-1949 (1988), Revisited (2004) Cambridge University Press, 2004.
  • Evert Svensson: Vägen till Palestina : två folk och ett stycke jord. Alhambra AB,, 2002. ISBN 91-88992-77-2
  • Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. Norstedts, 2010 (roman)
  • Goldman, Anita: Stenarnas döttrar- Natur och Kultur, 2000 (roman) 9789127081376
  • Tamar S Hermann The Israeli Peace Movement: A Shattered Dream. Cambridge University Press
  • Susan Nathan: Ett annat Israel. Ordfront 2006.
  • Sören Wibeck: Ett land två folk. Israel-Palestinakonfliktens historia, Historiska media 2009
  • David Hirst: Geväret och olivkvisten. Översättn. Ulla Ericsson och Ingvar Rydberg. Alhambra 2011. ISBN 978-91-86063-17-7
  • Ingmar Karlsson: Bruden är vacker men har redan en man. Om sionismens historia. Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2012. ISBN 9789146221388
  • Amos Oz: Hur man botar en fanatiker och om att skriva. Wahlström & Widstrand, 2006