Skadestånd

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Skadestånd är den ekonomiska ersättning som den som har orsakat en skada, eller den som ansvarar för annans vållande, är juridiskt förpliktad att betala till den har som drabbats av skadan.

Inom- och utomobligatoriska skadestånd[redigera | redigera wikitext]

Skadestånd brukar delas in i inom- och utomobligatoriska skadestånd.[1] I common law-länderna görs en motsvarande indelning mellan contract law och tort law.[2][3]

Inomobligatoriska skadestånd utgår som följd av avtalsbrott medan utomobligatoriska skadestånd syftar på ersättning som inte grundar sig på ett avtalsförhållande mellan skadevållare och skadelidande. För inomobligatoriska skadestånd finns i Sverige utfyllande lagregler i exempelvis köplagen, konsumentköplagen, konsumenttjänstlagen och lagen om anställningsskydd. Beroende på specifik lag kan de reglerna både vara dispositiva och tvingande.

Utomobligatoriska skadestånd i Sverige regleras bland annat i skadeståndslagen, som gäller lex generalis i förhållande till övriga skadeståndsbestämmelser.[4] Skadeståndslagens bestämmelser kan därför bli tillämpliga vid skadeståndsbedömningar även när skadeståndsskyldigheten i sig regleras utanför skadeståndslagen men regleringen i fråga saknar särskilda bestämmelser om exempelvis ersättningsbestämningen, solidariskt ansvar och jämkning.[5]

Skadestånd i ett historiskt perspektiv[redigera | redigera wikitext]

Ekonomisk ersättning för vållad skada har länge förekommit i olika rättssystem. Världens äldsta kända lag, Ur-Nammus lag från 2100-talet f.Kr.,[6] föreskriver exempelvis en skyldighet att utge ersättning för vållad kroppsskada.[7] Hammurabis lagar, från 1700-talet f.Kr.,[8][9][10] pekar ut en mängd olika situationer där den som har agerat felaktigt ska utge ersättning till den drabbade. Beroende på vad som har inträffat syftar ersättningsskyldigheten i Hammurabis lagar både till att reparera uppkommen skada och att ekonomiskt bestraffa den som har brutit mot ett bud.[11]

Den moderna skadeståndsrätten på sak- och personskadeområdet är i hög utsträckning uppbyggd kring den så kallade culparegeln. Enligt denna regel baseras skyldigheten att ersätta skada på uppsåt eller oaktsamhet. Culparegeln återetablerade sig i Europa under 1800-talet. I mitten av århundradet hade den fått fäste i Norge och Danmark, medan utvecklingen i Sverige anses ha skett under den senare delen av 1800-talet och under 1900-talet. Culparegeln kom på så vis att i Sverige ersätta det tidigare botsystemet. Förutom att skadestånd därigenom separerades från det straffrättsliga systemet med böter innebar övergången till culparegeln en utveckling från specifika, kasuistiska, regler med uppställda typfall till en generell princip. Culparegelns historiska rötter brukar härledas tillbaka till den romerska rättens "lex Aquilia", från 200-talet före f.Kr.[12][13][14]

Den svenska regleringen[redigera | redigera wikitext]

I Sverige regleras skadestånd i ett flertal olika lagar. Enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen ska emellertid den lagens bestämmelser alltid tillämpas, om inte annat är särskilt avtalat eller föreskrivet i övriga bestämmelser.[15] Skadestånd är inte ett straff för brott, till skillnad från böter som betalas till staten, utan utgör en ersättning mellan enskilda rättssubjekt. Skadeståndet syftar inte sällan till att försätta den skadelidande i samma ekonomiska ställning som om skadan inte hade inträffat.[16] Skadestånd kan emellertid omfatta betydligt fler omständigheter än den uppkomna ekonomiska skadan. Utöver att ersätta eller reparera olika slags skador av ekonomiskt eller annat slag, syftar skadeståndet i flera fall till att fylla en preventiv funktion.[17][18][19] Med skadestånd avses därmed även sådan ersättning som helt eller delvis döms ut i syfte att avskräcka från framtida otillåtna handlingar, vilket förekommer i olika utsträckning på bland annat arbetsrättens område,[20] vid diskriminering[21] samt på immaterialrättsområdet.[22]

Skadeståndslagen[redigera | redigera wikitext]

Grundläggande bestämmelser[redigera | redigera wikitext]

I skadeståndslagen finns en allmän ansvarsregel i 2 kap. 1 § skadeståndslagen med följande lydelse: "Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan". För att ersättning ska utgå måste alltså den skadevållande handlingen vara uppsåtlig eller culpös, handlingen ska ha orsakat en skada som är adekvat och skadan ska vara på en person eller sak, vilket även omfattar ekonomiska skador som har uppkommit till följd av person- eller sakskadan.

Ekonomisk skada som inte har utlösts genom en person- eller sakskada betecknas som ren förmögenhetsskada, enligt 1 kap. 2 § skadeståndslagen. För att kunna få ersättning för sådan skada enligt skadeståndslagen krävs vanligtvis enligt 2 kap. 2 § samma lag att skadan har vållats genom brott.[23] Bestämmelsen är emellertid inte en spärregel som ska läsas motsatsvis, varför skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada i särskilda fall har kunnat utgå trots att den ansvarsgrundande handlingen inte varit brottslig och trots att det saknats särskilda bestämmelser i annan lag.[24][25][26]

Den som allvarligt kränkt någon "genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära" ska betala skadestånd för kränkningen, enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.[27] Bedömningen vara objektiv och fokusera på brottets klandervärdhet och inte den utsatta personens uppfattning av brottet, som i stället beaktas som en del av personskadan. Det innebär bland annat att kränkningsersättning har kunnat utdömas trots att den skadelidande inte har varit medveten om kränkningen.[28]

Stat och kommuns skadeståndsansvar regleras i 3 kap. 2–4 §§. Det allmänna ansvarar för person-, sak- och ren förmögenhetsskada som vållats genom fel och försummelse vid myndighetsutövning. Skadeståndsansvar föreligger även för felaktiga upplysningar och råd, som inte utgör ett led i myndighetsutövning, om det föreligger särskilda skäl. Om det allmänna gör sig skyldig till en överträdelse av Europakonventionen finns även en skyldighet att ersätta uppkommen ideell skada.

Regler för ersättningsbestämningen[redigera | redigera wikitext]

Skadeståndslagens femte kapitel innehåller även särskilda regler för hur vissa typer av skador ska värderas och ersättas.

  • Ersättningen för personskada regleras i 5 kap. 1–5 §§ och omfattar sjukvårdskostnader och andra kostnader, inkomstförlust och psykiskt och fysiskt lidande. Psykiskt och fysiskt lidande räknas med andra ord som personskada, medan kränkning är en egen skadetyp.
  • Kränkningsersättning ska enligt 5 kap. 6 § bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet.
  • Ersättning för sakskada ska enligt 5 kap. 7 § omfatta sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Till "annan kostnad" har även kunnat räknas skador som gränsar till de icke-ekonomiska, såsom förlorade semesterdagar.[29]
  • Ersättning för ideell skada vid överträdelse av Europakonventionen ska enligt 5 kap. 8 § bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt.

Solidariskt ansvar[redigera | redigera wikitext]

Om flera personer har orsakat samma skada ska de ansvara solidariskt, enligt 6 kap. 4 § skadeståndslagen. Det innebär att den skadelidande har rätt att kräva ut hela beloppet från varje enskild skadevållare, och därefter får den som har betalat vända sig till de övriga skadevållarna och regressvis begära betalning av dem. Det solidariska ansvaret medför även att den skadelidande har rätt att kräva ut hela skadeståndsbeloppet från en person som inte kan betraktas som den huvudansvariga för skadan, så länge det inte är praktiskt möjligt att dela upp konsekvenserna i olika skador som är hänförliga till de olika skadevållarna.[30]

Jämkning av skadeståndet[redigera | redigera wikitext]

Jämkning enligt skadeståndslagens bestämmelser kan ske på olika grunder.

  • Enligt 6 kap. 1 § kan skadestånd för sakskada och ren förmögenhetsskada sättas ned om den skadelidande genom oaktsamhet har medverkat till skadan. Enligt samma paragraf kan skadestånd för personskada sättas ned om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet har medverkat till skadan.
  • Om skyldighet att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter ska beaktas.[23] Denna så kallade allmänna jämkningsregel återfinns i 6 kap. 2 §. Vid uppsåtligt brott kan jämkning komma ifråga endast under förutsättning att en skyldighet att utge ojämkat skadestånd allvarligt skulle äventyra den skadevållandes anpassning i samhället.[31]
  • Om den som vållat skadan är under 18 år (underårig) när skadan vållats ska skadan ersättas i den mån det är skäligt, enligt 2 kap. 4 §. Som exempel kan nämnas att skadestånd har jämkats för en 16-årig skadevållare.[32] Hänsyn ska tas till den skadevållandes ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet och om ansvarsförsäkring föreligger. Hänsyn kan också tas till ekonomiska förhållanden i övrigt och till övriga omständigheter.[33] Detta medför bland annat att om försäkring täcker hela skadan så jämkas inte skadeståndet.
  • Enligt 2 kap. 5 § kan jämkning även ske på ett sätt som huvudsakligen motsvarar jämkning när den skadevållande är under 18 år. När skada har vållats under påverkan av psykisk störning.[34] Den psykiska störningen får dock inte vara självförvållad såsom vid berusning.

Tryckningsföreläggande[redigera | redigera wikitext]

5 kap. 6 § 2 st. skadeståndslagen är en särskild bestämmelse som stadgar en kompletterande rättsföljd till det vanliga skadeståndet. Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning (till exempel falsk tillvitelse eller mened), eller den som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott (till exempel arbetsgivare med principalansvar), kan föreläggas att bekosta tryckning av domen i målet i en eller flera tidningar.

Specialregleringar[redigera | redigera wikitext]

Det finns särskilda utomobligatoriska regler för vissa typer av skador i ett flertal lagar som till exempel trafikskadelagen, miljöbalken, diskrimineringslagen, lagen om offentlig upphandling, marknadsföringslagen, lagen om företagshemligheter och lagarna om immateriella rättigheter. Skadeståndsreglerna i de särskilda lagarna gäller lex specialis i förhållande till skadeståndslagens bestämmelser, vilket innebär att de särskilda reglerna ska tillämpas i första hand.

Ersättning på grund av brott kan utdömas i dom eller kan betalas frivilligt efter uppgörelse mellan offret och den skadeståndsskyldige. Om gärningsmannen däremot inte kan betala, eller om gärningsmannen är okänd och om brottsoffret saknar försäkring, kan den drabbade i vissa fall få brottsskadeersättning av Brottsoffermyndigheten.

Strikt ansvar[redigera | redigera wikitext]

I vissa fall krävs det inte att den skadevållande har handlat med uppsåt eller vårdslöshet för att bli skadeståndsskyldig. I sådana fall brukar ansvaret betecknas som strikt. Trots att strikt ansvar föreligger måste det finnas ett orsakssamband mellan den ansvarsgrundande handlingen och skadan. Strikt motiveras vanligtvis av att vissa verksamheter eller typer av handlanden framstår som särskilt farliga.[35]

Enligt bestämmelserna i produktansvarslagen (1992:18) ska bland annat tillverkare av en produkt som orsakar skada betala skadestånd om skadan orsakats av en säkerhetsbrist i produkten, oavsett om tillverkaren varit vårdslös eller inte.[36] Hundägare är strikt ansvariga för skador som deras hund orsakar, även om ägarna själva inte varit vårdslösa, i enlighet med 19 § lagen om tillsyn över hundar och katter.[37] Strikt ansvar åligger även den som bedriver viss potentiellt farlig verksamhet, såsom sprängningar och militärövningar, eller anläggningar, såsom kärnkraftsanläggning eller starkströmsanläggning (ellagen). Även 32 kap. miljöbalken som reglerar miljöskador är uppbyggd kring strikt ansvar, för alla del fall där störningen inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållande på orten eller dess allmänna förekomst.[38] Ett ytterligare exempel återfinns i de immaterialrättsliga lagarna, där skälig ersättning för utnyttjandet men inte ersättning för den ytterligare skadan ska utgå vid intrång som begåtts utan oaktsamhet.

Principalansvar[redigera | redigera wikitext]

Arbetsgivare har ett principalansvar för sina arbetstagare, enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen. Det innebär att om en arbetstagare orsakar skada genom vårdslöshet kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig, trots att arbetsgivaren själv varken har agerat vårdslöst eller har orsakat skadan. Arbetstagaren blir bara skadeståndsansvarig om det finns synnerliga skäl som talar för det, enligt 4 kap. 1 § samma lag.

Föräldrar har enligt 3 kap. 5 § skadeståndslagen ett principalansvar för barn i sin vårdnad. Ansvaret omfattar personskada samt allvarlig kränkning som har vållats genom brott. Införandet av föräldrars principalansvar motiverades bland annat med att det, enligt den bakomliggande propositionen, behövde tydliggöras för föräldrar "att de bär huvudansvaret för sina barn och ungdomar".[39] Bestämmelsen har mött kritik från doktrinärt håll[40][41][42] såväl som av Brå.[43]

Ideell skada[redigera | redigera wikitext]

Det saknas en enhetlig definition av vad som ska anses utgöra så kallad ideell skada som har vunnit tillämpning i rättspraxis. Med ideell skada brukar man i allmänna termer avse sådana skadeverkningar som inte är ekonomiska. Ekonomisk skada ersätts i princip alltid enligt ett traditionellt skadeståndsrättsligt synsätt, medan skada som betraktas som ideell vanligtvis endast ersätts om det finns stöd i lag eller avtal. I doktrin har det emellertid framhållits att klara gränsdragningar mellan ekonomiska och ideella skador är omöjliga att göra. Exempel på lagstöd för att ersätta ideell skada återfinns i skadeståndslagens regler om personskada samt de immaterialrättsliga skadeståndsbestämmelserna.[44]

Straffskadestånd[redigera | redigera wikitext]

I vissa länder utdöms skadestånd som inte bara syftar till att avskräcka utan även bestraffa den skadevållande. I common law-länderna kan så kallade "punitive damages" eller "exemplary damages" dömas ut i vissa situationer.[45][46][47][48]

"Punitive damages" tillämpas bland annat i USA. Det kan leda till skadeståndsbelopp som ur ett internationellt perspektiv framstår som mycket höga, eftersom den samlade ersättningen syftar till att ersätta ekonomisk och ideell skada, verka preventivt och samtidigt fungera som en form av ekonomisk bestraffning. "Punitive damages" utdöms jämte ersättningen för ekonomisk och ideell skada, och kan exempelvis beräknas genom att den kompensatoriska delen av ersättningen multipliceras med en faktor som föreskrivs i en viss bestämmelse.[49]

  • Ett omtalat rättsfall är Liebeck mot McDonald's[50] där en äldre kvinna 1994 tappade en kaffemugg i höftpartiet och fick mycket svåra brännskador av det heta kaffet. Liebeck hävdade att kaffet var för hett (uppmätt vid senare provinköp till 88°C) och att McDonald's var vållande till skadorna. Enligt Liebeck borde kaffe serveras vid 60°C eftersom medicinsk expertis ansåg det relativt ofarligt även för känslig hud. Under rättegången framkom även att McDonald's kände till över 700 fall av liknande olyckor som resulterat i brännskador, men att företaget trots det inte vidtagit några åtgärder.[51] Kvinnan tilldömdes 2,7 miljoner dollar i straffskadestånd och 160 000 för medicinska och andra kostnader. Efter att domen överklagats sänktes ersättningsbeloppet till sammanlagt 640 000 dollar. En våg av liknande stämningar skedde mot kaféer och snabbmatskedjor i USA, men i de flesta fall utan framgång i domstol.[52][53][54]

I Sverige förekommer skadestånd som utdöms för att både ersätta ideell, icke-ekonomisk, skada samt för att avskräcka.[20][21][22] Syftet är emellertid inte att skadeståndet ska fungera som bestraffning. På diskrimineringsrättens område har Högsta domstolen uttalat att det preventionspåslag som ska utgå visserligen har karaktär av ett slags straff, men att straffskadestånd inte har hävd i svensk rätt. Enligt domstolen kunde därför preventionspåslaget inte bli så pass stort att upprättelseersättningen, som syftar till att ersätta den ideella skadan, framstod som oväsentligt.[55] I doktrin har det framhållits att preventionspåslaget på området har just en preventiv funktion snarare än att verka retributivt eller bestraffande.[56]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hellner & Radetzki (2020-06-27). Skadeståndsrätt, 9 uppl.. sid. 23–26, 86–90 
  2. ^ ”Damages | law” (på engelska). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/damages-law. Läst 28 juni 2020. 
  3. ^ ”Definition of Tort, Tort and contract: LawWagon”. www.lawwagon.com. https://www.lawwagon.com/personal/contract-and-torts. Läst 28 juni 2020. 
  4. ^ ”NJA 2013 s. 909 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/nja/2013s909. Läst 27 juni 2020. 
  5. ^ Hellner & Radetzki. Skadeståndsrätt, 9 uppl.. sid. 26–28, 86–88 
  6. ^ ”Vad handlade historiens första lagtexter om?”. varldenshistoria.se. https://varldenshistoria.se/samhalle/politik/vad-handlade-historiens-forsta-lagtexter-om. Läst 28 juni 2020. 
  7. ^ ”The Ur-Nammu Law Code, the Oldest Known Legal Code : History of Information”. www.historyofinformation.com. http://www.historyofinformation.com/detail.php?id=1884. Läst 28 juni 2020. 
  8. ^ ”Hammurabi” (på amerikansk engelska). Biography. https://www.biography.com/political-figure/hammurabi. Läst 28 juni 2020. 
  9. ^ ”Code of Hammurabi | Summary & History” (på engelska). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/topic/Code-of-Hammurabi. Läst 28 juni 2020. 
  10. ^ ”Law Code of Hammurabi, king of Babylon”. https://www.louvre.fr/en/oeuvre-notices/law-code-hammurabi-king-babylon. Läst 28 juni 2020. 
  11. ^ ”The Avalon Project : Code of Hammurabi”. avalon.law.yale.edu. https://avalon.law.yale.edu/ancient/hamframe.asp. Läst 28 juni 2020. 
  12. ^ Hellner & Radetzki. Skadeståndsrätt, 9 uppl.. sid. 29–30 
  13. ^ ”lex Aquilia - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/lex-aquilia. Läst 28 juni 2020. 
  14. ^ ”Lex Aquilia Law and Legal Definition | USLegal, Inc.”. definitions.uslegal.com. https://definitions.uslegal.com/l/lex-aquilia/. Läst 28 juni 2020. 
  15. ^ Skadeståndslag (SFS 1972:207) (lagen.nu)
  16. ^ Hellner & Radetzki. Skadeståndsrätt, 9 uppl.. sid. 23 
  17. ^ Hellner & Radetzki. Skadeståndsrätt, 9 uppl.. sid. 39–42 
  18. ^ Andersson, Håkan (1993). Skyddsändamål och adekvans. sid. 323–329 
  19. ^ ”Skadeståndsrättens reformering och allmänpreventionen | SvJT”. svjt.se. https://svjt.se/svjt/1968/695. Läst 27 juni 2020. 
  20. ^ [a b] ”AD 2016 nr 41 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/ad/2016:41. Läst 27 juni 2020. 
  21. ^ [a b] ”Diskrimineringsersättning | DO”. www.do.se. https://www.do.se/lag-och-ratt/diskrimineringsersattning/. Läst 27 juni 2020. 
  22. ^ [a b] ”NJA 2005 s. 180 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/nja/2005s180. Läst 27 juni 2020. 
  23. ^ [a b] https://lagen.nu/1972:207#K2P2
  24. ^ ”NJA 1987 s. 692 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/nja/1987s692. Läst 27 juni 2020. 
  25. ^ ”NJA 2005 s. 608 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/nja/2005s608. Läst 27 juni 2020. 
  26. ^ ”JAN KLEINEMAN. Ren förmögenhetsskada. | SvJT”. svjt.se. https://svjt.se/svjt/1988/47. Läst 27 juni 2020. 
  27. ^ https://lagen.nu/1972:207#K2P3
  28. ^ ”NJA 2007 s. 540 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/nja/2007s540. Läst 27 juni 2020. 
  29. ^ ”NJA 1992 s. 213 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/nja/1992s213. Läst 27 juni 2020. 
  30. ^ Hellner & Radetzki. Skadeståndsrätt, 9 uppl.. sid. 227–232 
  31. ^ ”NJA 1983 s. 379 | lagen.nu”. lagen.nu. https://lagen.nu/dom/nja/1983s379. Läst 27 juni 2020. 
  32. ^ https://lagen.nu/dom/rh/1996:82
  33. ^ https://lagen.nu/1972:207#K2P4
  34. ^ https://lagen.nu/1972:207#K2P5
  35. ^ Andersson, Håkan (2013). Ansvarsproblem i skadeståndsrätten. sid. 152 
  36. ^ Produktansvarslag (SFS 1992:18) (lagen.nu)
  37. ^ Lag om tillsyn över hundar och katter (SFS 2007:1150) (lagen.nu)
  38. ^ Prop. 1985/86:83 om ersättning för miljöskador. sid. 16–18 
  39. ^ ”Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare Proposition 2009/10:142 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/ett-skarpt-skadestandsansvar-for-vardnadshavare_GX03142/html. Läst 27 juni 2020. 
  40. ^ Håkan Andersson (Februari 2012). ”Konstruktiva restriktioner avseende det så kallade ”principalansvaret” för föräldrar”. InfoTorg juridik. 
  41. ^ ”Föräldrars ansvar för barns brott | SvJT”. svjt.se. https://svjt.se/svjt/2010/206. Läst 27 juni 2020. 
  42. ^ ”Föräldrars skadeståndsansvar saknar stöd inom rättsväsendet - "skapar stora praktiska problem"”. Dagens Juridik. 2 januari 2018. https://www.dagensjuridik.se/nyheter/foraldrars-skadestandsansvar-saknar-stod-inom-rattsvasendet-skapar-stora-praktiska-problem/. Läst 27 juni 2020. 
  43. ^ ”Föräldrars skadeståndsansvar för barnens brott. En utvärdering av 2010 års reform.”. Brottsförebyggande rådet. https://www.bra.se/download/18.4c494ddd15e9438f8adac5fc/1513261522121/2017_14_Foraldrars_skadestandsansvar_for_barnens_brott.pdf. Läst 27 juni 2020. 
  44. ^ Hellner & Radetzki. Skadeståndsrätt, 9 uppl.. sid. 343 
  45. ^ ”Punitive damages” (på engelska). LII / Legal Information Institute. https://www.law.cornell.edu/wex/punitive_damages. Läst 28 juni 2020. 
  46. ^ ”EXEMPLARY DAMAGES | meaning in the Cambridge English Dictionary” (på engelska). dictionary.cambridge.org. https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/exemplary-damages. Läst 28 juni 2020. 
  47. ^ Rivera, Jose (7 juli 2015). ”What are Exemplary Damages?” (på engelska). LegalMatch Law Library. https://www.legalmatch.com/law-library/article/what-are-exemplary-damages.html. Läst 28 juni 2020. 
  48. ^ ”Punitive Damages in Action” (på engelska). Oxford Law Faculty. 6 juli 2017. https://www.law.ox.ac.uk/business-law-blog/blog/2017/07/punitive-damages-action. Läst 28 juni 2020. 
  49. ^ ”Treble damages” (på engelska). LII / Legal Information Institute. https://www.law.cornell.edu/wex/treble_damages. Läst 28 juni 2020. 
  50. ^ Liebeck v. McDonald's Restaurants, P.T.S., Inc., No. D-202 CV-93-02419, 1995 WL 360309 (Bernalillo County, N.M. Dist. Ct. August 18, 1994), docket entry from nmcourts.com
  51. ^ ”Liebeck v. McDonald's | The American Museum of Tort Law” (på amerikansk engelska). www.tortmuseum.org. 13 juni 2016. https://www.tortmuseum.org/liebeck-v-mcdonalds/. Läst 28 juni 2020. 
  52. ^ ”FindLaw's United States Seventh Circuit case and opinions.” (på amerikansk engelska). Findlaw. https://caselaw.findlaw.com/us-7th-circuit/1365042.html. Läst 28 juni 2020. 
  53. ^ admin (4 april 2019). ”Bogle and Others v Mcdonalds Resturants Ltd: QBD 25 Mar 2002” (på amerikansk engelska). swarb.co.uk. https://swarb.co.uk/bogle-and-others-v-mcdonalds-resturants-ltd-qbd-25-mar-2002/. Läst 28 juni 2020. 
  54. ^ ”Woman burned by hot coffee sues Burger King - Story - World - 3 News”. web.archive.org. 13 november 2013. https://web.archive.org/web/20131113071432/http://www.3news.co.nz/Woman-burned-by-hot-coffee-sues-Burger-King/tabid/417/articleID/282530/Default.aspx#.UoMm9Cj7SUk. Läst 28 juni 2020. 
  55. ^ ”NJA 2014 s. 499 ( NJA 2014:45) | Lagen.nu”. retro.lagen.nu. http://retro.lagen.nu/dom/nja/2014s499. Läst 28 juni 2020. 
  56. ^ Sara Hovi (2016). ”Diskrimineringsersättningens funktioner – ett ersättningsrättsligt teoriperspektiv”. Juridisk publikation: sid. 250–251.