Skogsmurmeldjur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skogsmurmeldjur
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Marmota monax
Marmota monax
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Familj Ekorrfamiljen
Sciuridae
Släkte Murmeldjur
Marmota
Art Skogsmurmeldjur
M. monax
Vetenskapligt namn
§ Marmota monax
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Utbredning (i rött)
Utbredning (i rött)
Ungar som låtsas-strider
Ungar som låtsas-strider
Hitta fler artiklar om djur med

Skogsmurmeldjur (Marmota monax, engelska Groundhog eller Woodchuck) är en art i släktet murmeldjur som tillhör ekorrfamiljen.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten finns från centrala Alaska över västra och södra Kanada till nordvästra och östra USA. I sydöstra Kanada går den upp till strax söder om trädgränsen i Labrador. I USA finns den i öster ner till Georgia, Alabama, Louisiana och Arkansas. I nordvästra USA finns den från gränsen till Kanada ner till norra Idaho.[1]

Fossila fynd från mellersta Pleistocen för omkring 300 000 år sedan har gjorts på ett 25-tal platser i Nordamerika.[2]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Catalogue of Life listar 9 underarter:[3]

  • Marmota monax monax (Linnaeus, 1758) Förekommer i östra USA utom längst i norr.[2]
  • Marmota monax bunkeri Black, 1935 Förekommer i östra Kansas[4]
  • Marmota monax canadensis (Erxleben, 1777) Förekommer i centala delen av Kanada
  • Marmota monax ignava (Bangs, 1899) Förekommer i norra Quebec och Labrador[2]
  • Marmota monax johnsoni Anderson, 1943 Förekommer i sydöstra Kanada[2]
  • Marmota monax ochracea Swarth, 1911 Förekommer i nordvästra Kanada och Alaska[2]
  • Marmota monax petrensis A. H. Howell, 1915 Förekommer i västligaste Kanada och nordvästligaste USA[2]
  • Marmota monax preblorum A. H. Howell, 1914 Förekommer i östra New England[2]
  • Marmota monax rufescens A. H. Howell, 1914 Förekommer i området kring Stora sjöarna[2]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Skogsmurmeldjuret är vanligtvis mellan 41 och 68 cm långt inklusive den 10 till 16 cm långa svansen, och väger 2 till 6 kg. Kroppsbyggnaden är kraftig med runda öron.[5] Benen är tjocka och stabila, med kraftiga klor avsedda för grävning; 4 på framfötterna, 5 på bakfötterna.[6] Honan har åtta spenar.[4] Pälsen på ovansidan varierar från gulaktig[6] över gråbrun och rödbrun till kanelfärgad. Fötterna är mörkbruna till svarta medan den borstiga svansen kan vara skärt kanelfärgad, mörkbrun till svart. Huvudet har vita markeringar kring nosen, i övrigt med samma färg som ovansidan.[2] Underarten M. m. bunkeri har dock svart ansikte.[4] Tändernas färg varierar från rent vit till blekt orangegul.[2] Buksidans päls är ullig och blekbrun till gråspräcklig[2][6].

Albinistiska (helvita) och melanistiska (helsvarta) former förekommer.[6]

Ungarnas päls är först svart, sedan gråaktig. Adult utfärgning får de först som årsungar. Könen är lika tecknade, men hanarna är större än honorna.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Skogsmurmeldjuret är en dagaktiv gnagare med ett i huvudsak solitärt levnadssätt.[7]

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Medan de flesta andra murmeldjur lever i höglänt terräng är skogsmurmeldjuret främst en låglandsart. Den förekommer framför allt i ekotoner (gränszoner) mellan skog och gräsmarker, som skogsbryn, åkerrenar, vägar och vattendrag. Den förekommer även på ängar, fruktträdgårdar samt i kuperade eller klippiga områden i glesa skogar i ansalutning till öppna fält.[1] Arten undviker träsk och andra fuktiga biotoper.[6]

Djuret räknas till en av de få arter (prärievargen är en annan sådan art) vars population ökade efter européernas ankomst i Nordamerika. Det drog nytta av den omfattande skogsröjningen och uppodlingen. Även om jordbruket till största delen har upphört i de nordöstra delarna av utbredningområdet (Kanada) trivs arten fortfarande där i den blandning av buskage och gräsmarker som områdena numera täcks av.[6]

Bosystem[redigera | redigera wikitext]

Ingången till ett bo.

Skogsmurmeldjuret bygger underjordiska bon som har många kammare och tunnlar.[5] Ingångarna är normalt 2 till 3, men de kan vara så många som 5.[8] Arten använder boet för att sova, att uppfostra sina ungar och för att hålla vinterdvala.[7] Den kan dock använda olika bon för sommar- respektive vinterboende.[5] Vare sig vinterkammaren är byggd som ett seperat bo eller en del av ett större bosystem ligger den djupt ner, på frostfritt djup. Boet är också försett med latriner.[6]

Varma dagar kan murmeldjuren ofta solbada på marken utanför bona eller på en låg gren.[6]

Föda och predation[redigera | redigera wikitext]

Arten äter främst växter, med tonvikt på maskros, klöver och blålusern.[5] Den kan även ta andra växter som ängssyra, ärtväxter,[7] kål, morötter, frukt,[8] gräs, bark, löv, frön, nötter samt viss animalisk föda som insekter och fågelägg.[5]

Födan intas främst i gryning och skymning.[8]

Själv utgör arten föda för många djur, som vargar, prärievargar,rävar, tamhundar, grårävar, rödrävar, svartbjörnar, lodjur, rödlo, ormar, hökartade rovfåglar,[5] ugglor, mårdar och människan[9]. Många dödas även i trafiken[9].

Murmeldjurets normala reaktion mot fiender är flykt, antingen upp i träd[5] eller ner i boet[10]. Väl i boet försvarar den sig med djärvhet mot inkräktare.[4]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

De flesta skogsmurmeldjur blir könsmogna efter den andra övervintringen och bara få individer är könsmogna efter ett år[5]. Parningstiden infaller efter vinterdvalans upphörande, från februari till april beroende på geografisk belägenhet.[2] Arten är polygyn, en hane parar sig med flera honor. Hanarna vaknar tidigare än honorna för att etablera revir och hierarkier.[5] Efter dräktigheten som varar mellan 31 och 32 dagar föder honan mellan 2 och 6, vanligen 4, nakna, blinda, döva och tandlösa ungar.[5][1] Honan diar sina ungar omkring sex veckor. Vid två månaders ålder är de tillräckligt självständiga för att leta efter egna bon.[5]

I naturen blir arten mellan 4 och 6 år. I fångenskap har den som mest blivit 9 år och 8 månader gammal (en individ i London Zoo som dog 1931).[2]

Övervintring[redigera | redigera wikitext]

Arten sover en äkta vinterdvala, det vill säga den är försatt i ett dvalliknande tillstånd med en kroppstemperatur normalt mellan 7 och 8 ºC, som lägst ner till 2 ºC. Pulsen går ner till mellan 4 och 10 slag per minut, och andningsfekvensen till ett andetag var 6:e minut. Före vintersömnen äter djuren sig feta.[10] Vintersömnens varaktighet varierar beroende på geografisk utbredning: I delstaten New York inleds den i slutet på september och varar i 4 till 5 månader, medan den i Quebec inleds i mitten på oktober och varar i 5 till 6 månader.[2] Som nämnts ovan vaknar hanarna före honorna.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Vid flera ställen i USA och Kanada firas den så kallade Groundhog Day, som i Europa huvudsakligen är känd genom filmen med samma namn (på svenska: Måndag hela veckan).

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Linzey, A.V., Hammerson, G. & Cannings, S. 2008 Marmota monax Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 4 maj 2016.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Gary G. Kwiecinski (4 december 1998). ”Marmota monax”. Mammalian Species No 591. The American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/msi/pdf/i0076-3519-591-01-0001.pdf. Läst 5 maj 2016. 
  3. ^ Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Kunze T., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2015). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2015 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2015/search/all/key/marmota+monax/match/1. Läst 4 maj 2016. 
  4. ^ [a b c d] Robert M. Timm, Norman A. Slade & George R. Pisani. ”Woodchuck” (på engelska). Mammals of Kansas. University of Kansas. http://kufs.ku.edu/media/kufs/libres/mammals_of_kansas/woodchuck.html. Läst 5 maj 2016. 
  5. ^ [a b c d e f g h i j k] Clinton Tobias (2011). Marmota monax woodchuck” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.org/accounts/Marmota_monax/. Läst 3 maj 2016. 
  6. ^ [a b c d e f g h] J.P. Kelsall, C.G. van Zyll de Jong (1991). ”Woodchuck” (på engelska). Environment and Climate Change Canada & Canadian Wildlife Federation. http://www.hww.ca/en/wildlife/mammals/woodchuck.html. Läst 5 maj 2016. 
  7. ^ [a b c] Marmota monax Woodchuck” (på engelska). Smithsonian National Museum of Natural History. http://naturalhistory.si.edu/mna/image_info.cfm?species_id=146. Läst 4 maj 2016. 
  8. ^ [a b c] Paul D. Curtis och Kristi L. Sullivan (2001). ”Woodchucks” (på engelska). Wildlife Damage Management Fact Sheet Series. Cornell University. http://wildlifecontrol.info/pubs/Documents/Woodchucks/Woodchuck_factsheet.pdf. Läst 5 maj 2016. 
  9. ^ [a b] Rene M. Bollengier, Jr. (2005). ”Woodchucks and Their Control” (på engelska). Internet Center for Wildlife Damage Management (Cornell University – Clemson University – University of Nebraska – Utah State University). http://icwdm.org/handbook/rodents/woodchucks.asp. Läst 5 maj 2016. 
  10. ^ [a b] Josh Spangler (27 april 2004). Marmota monax Woodchuck” (på engelska). University of Wisconsin. http://www4.uwsp.edu/biology/facilities/vertebrates/Mammals%20of%20Wisconsin/Marmota%20monax/Marmota%20monax%20page.htm. Läst 4 maj 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]