Svarthätta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svarthätta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Blackcap - sylvia atricapilla by Tony Smith (small).jpg
Adult hane
Systematik[2]
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSylvior
Sylviidae
SläkteSylvia
ArtSvarthätta
S. atricapilla
Vetenskapligt namn
§ Sylvia atricapilla
AuktorLinné, 1758
Synonymer
  • Motacilla atricapilla Linne, 1758
Adult hona.
Adult hona.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svarthätta (Sylvia atricapilla) är en fågel som tillhör familjen sylvior.[3]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan är 13–15 centimeter lång och har ett vingspann på 20–23 centimeter. Den väger mellan 15–22 gram. Ovansidan är mörkgrå och undersidan ljusgrå. Den adulta hanen har en karakteristisk svart hätta medan honan har en rödbrun.

Locklätet är ett hårt smackande "täck" som vid oro upprepas i långa serier, ibland med inslag av mer utdragna hesa "schrää". Sången är kraftig och högljudd och brukar beskrivas som vacker och vemodig. Sången börjar småtjattrande likt trädgårdssångaren och blir sedan flöjtande melodisk. Ibland härmas andra fåglar.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan förekommer i västra palearktis och häckar från norra Skandinavien och brittiska öarna i norr, till norra Afrika i söder och västra Sibirien i öst. I Väst- och Sydeuropa är den stannfågel, men i norra och östra Europa, och i Asien är den en flyttfågel som övervintrar i västra och södra Europa, runt Medelhavet, i Nordafrika och i tropiska Afrika, så långt söderut som till Zambia och Malawi. Ett växande antal individer från Mellaneuropa flyttar till Storbritannien och Irland på vintern.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan delas ofta upp i fem underarter:[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Hane med bomaterial i näbben.
Sjungande hane.
Ägg av svarthätta.

Den häckar allmänt i södra och mellersta Sverige men även utmed Norrlandskusten. Tillfälligtvis uppträder den även i övriga delar av Norrland. Den flyttar oftast i september-oktober och återkommer i slutet av april till slutet av maj. Enstaka fåglar kan stanna i Sverige in på vintern. Vissa delar av den svenska populationen flyttar ungefär 600 mil till östra Afrika medan andra bara flyttar halvvägs till centrala och östra Medelhavsområdet.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan häckar i flera olika skogsbiotoper, såväl i ljusa lövskogar, parker, trädgårdar, blandskogar eller granskogar med enstaka lövträd. Den föredrar fuktiga eller skuggrika skogspartier med mycket undervegetation. Den häckar på höjder upp till 2000 meter.[5] Svarthättan bygger sitt bo lågt i täta buskar. Boet är som en halvöppen skål av gräs, mossa och rötter. Honan lägger oftast fem ägg, som ruvas i 10 till 15 dagar. Ungfåglarna stannar i boet i 10–14 dagar. Äldsta kända svarthättan var 10 år och 9 månader gammal.[källa behövs] Svarthättan är insektsätare, men äter på hösten även bär.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population. Den bedöms inte som hotad och kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Mönchsgrasmücke, 16 augusti 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Sylvia atricapilla Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ ITIS – Standard Report Page: Sylvia atricapilla
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Roland Staav och Thord Fransson (2000). Nordens fåglar (tredje upplagan). Stockholm: Prisma. sid. 386–387. ISBN 91-518-3825-7 
  5. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (2000). Nordens fåglar (tredje upplagan). Stockholm: Prisma. sid. 386–387. ISBN 91-518-3825-7 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]