Svarthätta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svarthätta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Blackcap - sylvia atricapilla by Tony Smith (small).jpg
Adult hane
Systematik[2]
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSylvior
Sylviidae
SläkteSylvia
ArtSvarthätta
S. atricapilla
Vetenskapligt namn
§ Sylvia atricapilla
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Sylviaatricapillamap2.png
Synonymer
  • Motacilla atricapilla Linne, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svarthätta (Sylvia atricapilla) är en fågel som tillhör familjen sylvior.[3] Den är en vanligt förekommande häckfågel i olika typer av skogsområden i Europa och västra Sibirien. Vintertid flyttar nordliga fåglar till Medelhavsområdet och Afrika söder om Sahara, medan de i Väst- och Sydeuropa är stannfåglar. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan är 13–15 centimeter lång och har ett vingspann på 20–23 centimeter. Den väger 15–22 gram. Ovansidan är mörkgrå och undersidan ljusgrå. Den adulta hanen har en karakteristisk svart hätta medan honan har en rödbrun.

Adult hona.

Locklätet är ett hårt smackande "täck" som vid oro upprepas i långa serier, ibland med inslag av mer utdragna hesa "schrää". Sången är kraftig och högljudd och brukar beskrivas som vacker och vemodig. Sången börjar småtjattrande likt trädgårdssångaren och blir sedan flöjtande melodisk. Ibland härmas andra fåglar.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan förekommer i västra palearktis och häckar från norra Skandinavien och brittiska öarna i norr, till norra Afrika i söder och västra Sibirien i öst. I Väst- och Sydeuropa är den stannfågel, men i norra och östra Europa, och i Asien är den en flyttfågel som övervintrar i västra och södra Europa, runt Medelhavet, i Nordafrika och i tropiska Afrika, så långt söderut som till Zambia och Malawi. Ett växande antal individer från Mellaneuropa flyttar till Storbritannien och Irland på vintern.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan delas ofta upp i fem underarter med följande utbredning:[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Hane med bomaterial i näbben.
Sjungande hane.
Ägg av svarthätta.

Svarthättan häckar allmänt i södra och mellersta Sverige, inåt landet till mellersta Dalarna. Vidare förekommer den tämligen allmänt till sparsamt i östra Jämtland och i kustlandskapen norrut till Västerbotten. Den hittas också sällsynt i fjällbjörkskog i Härjedalen och Lycksele lappmark.[4]

Fågeln flyttar oftast i september-oktober och återkommer i slutet av april till slutet av maj. Enstaka fåglar kan stanna i Sverige in på vintern. Vissa delar av den svenska populationen flyttar ungefär 600 mil till östra Afrika medan andra bara flyttar halvvägs till centrala och östra Medelhavsområdet.[5]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Genetiska studier[6] visar att svarthättan är närbesläktad med trädgårdssångaren, men även fyra till fem afrikanska arter som tidigare behandlades som timalior: príncipesångaren, rödnäbb, kattsångare och de båda nunnesångarna. Denna grupp skildes åt från övriga Sylvia-sångare för hela 15 miljoner år sedan.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan häckar i flera olika skogsbiotoper, såväl i ljusa lövskogar, parker, trädgårdar, blandskogar eller granskogar med enstaka lövträd. Den föredrar fuktiga eller skuggrika skogspartier med mycket undervegetation. Den häckar på höjder upp till 2000 meter.[7] Svarthättan bygger sitt bo lågt i täta buskar. Boet är som en halvöppen skål av gräs, mossa och rötter. Honan lägger oftast fem ägg, som ruvas i 10 till 15 dagar. Ungfåglarna stannar i boet i 10 till 14 dagar. Den äldsta kända svarthättan var 10 år och 9 månader gammal.[8] Svarthättan är insektsätare, men äter på hösten även bär.

Svarthättan och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Svarthättan har ett mycket stort utbredningsområde och en stor global population. Den bedöms inte som hotad och kategoriseras av IUCN som livskraftig (LC).[1]

Även i Sverige anses beståndet livskraftigt. Arten har ökat i antal, de senaste 30 åren med hela 130–170 % de senaste 30 åren och 10–21 % de senaste tio.[4]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Ett äldre namn är svarthuvad sångare.[9]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Mönchsgrasmücke, 16 augusti 2005.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Sylvia atricapilla Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ ITIS – Standard Report Page: Sylvia atricapilla
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b] Artfakta om svarthätta, ArtDatabanken.
  5. ^ Roland Staav och Thord Fransson (2000). Nordens fåglar (tredje upplagan). Stockholm: Prisma. sid. 386–387. ISBN 91-518-3825-7 
  6. ^ Cai, T., A. Cibois, P. Alström, R.G. Moyle, J.D. Kennedy, S. Shao, R. Zhang, M. Irestedt, P.G.P. Ericson, M. Gelang, Y. Qu, F. Lei, and J. Fjeldså (2019), Near-complete phylogeny and taxonomic revision of the world's babbler (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 130, 346-356.
  7. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  8. ^ ”Svarthätta”. www.ointres.se. https://www.ointres.se/svarthatta.htm. Läst 14 februari 2020. 
  9. ^ Bäckman, J. (1871) Folkskolans Naturlära, 3:e upplagan, Zacharias Hæggströms Förlag, Stockholm, vol.1, sid:132

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Roland Staav och Thord Fransson (2000). Nordens fåglar (tredje upplagan). Stockholm: Prisma. sid. 386–387. ISBN 91-518-3825-7 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]