Ärtsångare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ärtsångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Lesserwhitethroat.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
ÖverfamiljSångare
Sylvioidea
FamiljSylvior
Sylviidae
SläkteCurruca
ArtÄrtsångare
C. curruca
Vetenskapligt namn
§ Curruca curruca
AuktorLinné, 1758
Synonymer
  • Motacilla curruca Linné, 1758
  • Silvia curruca Malm, 1877
  • Sylvia curruca
LBT120(loz).jpg
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ärtsångare (Curruca curruca) är en vanlig fågelart i familjen sylvior (Sylviidae) som häckar i stort sett hela Europa men även i västra och centrala Asien.[2] Den är flyttfågel och övervintrar söder om Sahara, på Arabiska halvön och i Indien. Det råder oenighet huruvida ärtsångaren utgör en enda art eller ett komplex bestående av flera arter.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångarens häckar i Europa och Asien österut till Transbajkal och som längst söderut till norra Israel. I Europa förekommer den inte i norra Skandinavien, norra Storbritannien, på Irland och inte i västra Frankrike, Spanien och Portugal och i Italien häckar den endast längst norrut. Den är en flyttfågel som övervintrar i söder om Sahara; främst i Östafrika, på södra Arabiska halvön och i Indien.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer i stora delar av Sverige utom längst i norr.[4]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Tidigare placerades nästan alla sångare i familjen Sylviidae men idag har denna familj delats upp i ett antal familjer och gruppen sångare behandlas istället som överfamiljen Sylvioidea.

Länge behandlades en grupp med närbesläktade taxon som underarter inom arten ärtsångare och man talar om ärtsångarkomplexet. Ur detta komplexet har det idag urskiljts ut tre arter; ärtsångaren i begränsad mening, bergärtsångare (Curruca althae) som häckar i bergstrakter i Centralasien och ökenärtsångare (Curruca minula) som häckar i de centralasiatiska ökenområdena. Ur detta artkomplex framstår ärtsångaren som den basala europeiska utvecklingslinjen.

Analyser av mtDNA från en fågel som övervintrade på Landsort i Sverige visade att den skiljde sig ifrån alla andra kända taxa inom komplexet. Dock liknade den mest halimodendri i fält.[5]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren delas idag oftast upp i tre underarter med följande utbredning:[6]

  • Europeisk ärtsångare (curruca) – häckar från Europa österut till västra Ryssland (Uralbergen), Kaukasus, Turkiet och västra Iran; övervintrar huvudsakligen i nordöstra Afrika, mindre frekvent västerut till Senegal och Gambia
  • Sibirisk ärtsångare (blythi) – östra Sibirien till norra Altaj och norra Mongoliet
  • Stäppärtsångare (halimodendri) – häckar på den centralasiatiska stäppen, från nedre Uralfloden och Transkaspien österut till västra Mongoliet; övervintrar huvudsakligen i sydvästra Asien från sydöstra Iran till nordvästra Indien, men möjligen också i Östafrika

Taxonet telengetica anses numera vara synonym med halimodendri, liksom caucasica med curruca.

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Klappergrasmuecke (Sylvia curruca).JPG

Ärtsångaren har tidigare behandlats som nära släkting till törnsångare (Curruca communis) och har det har ansett att dessa båda taxon separerades under den senaste istiden. Detta skulle ha skett på samma sätt som uppdelningen mellan taxonen gransångare (Phylloscopus collybita) och lövsångare (Phylloscopus trochilus) där en population av släktet Phylloscopus, av inlandsisen, separerades i två europeiska populationer; en sydöstlig och en sydvästlig. När sedan isen drog sig norrut så hade de båda populationerna förändrats så pass mycket att de inte längre häckade tillsammans. Senare forskning har dock påvisat att ärtsångare och törnsångare inte alls är så nära besläktade som man tidigare har trott.

Nutida studier har istället visat att ärtsångare, tillsammans med sina närmsta släktingar bergärtsångare och ökenärtsångare , är närmare besläktade med en grupp arter med varierande morfologi. De varierar mycket vad gäller storlek och dräkt, saknar rödbruna vingfläckar och ofta kontrasterar den mörka kinden kraftigt mot den ljusa strupen. Den senare gruppen förekommer från de södra områdena av ärtsångarens utbredningsområde och söderut i Afrika och omfattar herdesångare (C. hortensis), mästersångare (C. crassirostris), arabsångare (C. leucomelaena), jemensångare (C. buryi) och sorgsångare (C. lugens), där de två sista arterna tidigare placerades i släktet Parisoma[7]. Detta indikerar att skillnaderna inom ärtsångarkomplexet och dess närmsta släktingar är äldre än tidigare förutspått, och att gruppen inte uppstod på grund av den senaste istiden i Europa, utan istället på grund av att ökenområden utbredde sig på Arabiska halvön vilket också skedde under nedisningarna.

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Arten placeras traditionellt i släktet Sylvia.[6] Genetiska studier visar dock att Sylvia består av två klader som skildes åt för hela 15 miljoner år sedan,[8] Sedan 2020 delar BirdLife Sverige[9] och tongivande internationella auktoriteten International Ornithological Congress (IOC)[2] därför upp Sylvia i två skilda släkten, varvid ärtsångaren förs till Curruca.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Den adulta ärtsångaren är i genomsnitt 12–14 cm lång och väger 12–16 gram. Ovansidan är gråbrun och undersidan är vitaktig. Den har vit strupe, grå hjässa, grå örontäckare och mörka ben. Könen och åldrarna är lika.[4]

Den nordöstliga underarten S. c. blythi har en ljusare grå hjässa som separeras från kinden genom ett vitt ögonbrynsstreck.

Att i fält skilja på exempelvis nominatformen S. c. curruca och ökenärtsångare (S. minula) är mycket svårt då dessa båda taxon har en klinal övergång i och med taxonet halimodendri. Dock är typiska ökenärtsångare något mindre, har ljusare gråbrun rygg och renare vita stjärtsidor.[10]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Det korta locklätet låter som "tät" eller "tsche". Sången skiljer sig från den hos övriga närbesläktade arter'. Den är cirka 2 sekunder kort och består först av ett kort pladder och övergår sedan till ett entonigt och skallrande läte, som ljudet av torkade ärtor som skakas i en plåtburk vilket förmodligen gett fågeln dess namn.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångare fotograferad i sitt vinterkvarter i nationalparken Keoladeo, Bharatpur, Rajasthan, Indien.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren lever i trädgårdar, parker, bergsområden och öppna skogsområden. Den är ofta svår att få syn på, då den rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold.[4]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren livnär sig av spindlar, blötdjur, bär samt insekter och deras larver. Den kan bli upp till 11 år gammal.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Från april till oktober återfinns ärtsångaren på sina häckningsområden. Den blir könsmogen efter ett år. Den bygger ett bo av gräs, rötter, hår och strån, som oftast göms lågt över marken i täta busksnår eller träd. Honan lägger tre till fem ägg. Äggen ruvas omväxlande av båda föräldrarna i elva till 13 dagar under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli. Juvenilerna stannar i boet i elva till 14 dagar.

Ärtsångaren och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen IUCN betraktar ärtsångaren som livskraftig, men inkluderar alla taxon i ärtsångarkomplexet i bedömningen. I Europa tros det häcka mellan 4,8 och knappt åtta miljoner par. Extrapolerat på hela utbredningsområdet kan världspopulationen mycket preliminärt uppskattas till 21,3–35,5 miljoner vuxna individer.[1]

I 2020 års upplaga av svenska Artdatabankens rödlista tas ärtsångaren upp som nära hotad. De senaste tio åren tros den ha minskat med cirka 20 % i Sverige.[11][12]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Förr kallades ärtsångaren även för "ärtsmyg".[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Lesser whitethroat, läst 2008-02-24

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2016 Sylvia curruca Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
  2. ^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi :  10.14344/IOC.ML.10.2.
  3. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ [a b c d] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 383-384. ISBN 91-1-913142-9 
  5. ^ Pettersson, Mattias (2001) A Central Asian Lesser Whitethroat in Sweden., Birding World, vol.14, nr.1, sid:12-15
  6. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  7. ^ Helbig, A. J. (2001) Phylogeny and biogeography of the genus Sylvia. In: Shirihai, Hadoram: Sylvia warblers, sid:24-25. Princeton University Press, Princeton, N.J.. ISBN 0-691-08833-0
  8. ^ Cai, T., A. Cibois, P. Alström, R.G. Moyle, J.D. Kennedy, S. Shao, R. Zhang, M. Irestedt, P.G.P. Ericson, M. Gelang, Y. Qu, F. Lei, and J. Fjeldså (2019), Near-complete phylogeny and taxonomic revision of the world's babbler (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 130, 346-356.
  9. ^ Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/10/R11-hela-rapporten.pdf. Läst 14 oktober 2020.  Arkiverad 18 oktober 2020 hämtat från the Wayback Machine.
  10. ^ Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 282-283. ISBN 91-34-51038-9 
  11. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  12. ^ Artfakta om ärtsångare, ArtDatabanken.
  13. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:172

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]