Ärtsångare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Ärtsångare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Lesser whitethroat (40735963543).jpg
Sjungande ärtsångare av nominatformen.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
ÖverfamiljSångare
Sylvioidea
FamiljSylvior
Sylviidae
SläkteCurruca
ArtÄrtsångare
C. curruca
Vetenskapligt namn
§ Curruca curruca
AuktorLinné, 1758
Utbredning
SylviaCurrucaIUCN.png
Utbredningsområde för S. curruca (Sammanställd av: BirdLife International and Handbook of the Birds of the World (2019) 2018.)     Häckningsområde      Stannfågelsområde      Flyttningsområde      Vinterkvarter
Synonymer
  • Motacilla curruca Linné, 1758 (protonym)
  • Silvia curruca Malm, 1877
  • Sylvia curruca
Hitta fler artiklar om fåglar med

Ärtsångare (Curruca curruca) är en vanlig fågelart i familjen sylvior (Sylviidae) som häckar över stora delar av Europa och i västra och centrala Asien.[2] Över stora delar av sitt utbredningsområde är den en flyttfågel och den övervintrar söder om Sahara, på Arabiska halvön och i Indien. Det råder oenighet huruvida ärtsångaren utgör en enda art eller ett komplex bestående av flera arter.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren häckar i Europa och Asien österut till Transbajkal, och som längst söderut till norra Israel. I Europa förekommer den inte i norra Skandinavien, norra Storbritannien, på Irland, inte i västra Frankrike, Spanien och Portugal, och i Italien häckar den endast längst i norr. Den är en flyttfågel som övervintrar söder om Sahara, främst i Östafrika, på södra Arabiska halvön och i Indien.[3] I södra Centralasien, norr om Indien, i främst Pakistan och Iran förekommer en stannfågelpopulation.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer i stora delar av Sverige utom längst i norr.[4]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Tidigare placerades nästan alla sångare i familjen Sylviidae men idag har denna familj delats upp i ett antal familjer och gruppen sångare behandlas istället som överfamiljen Sylvioidea.

Länge behandlades en grupp med närbesläktade taxon som underarter av ärtsångaren och man talar idag om ärtsångarkomplexet. Ur detta komplexet har det idag urskiljts tre arter; ärtsångaren i begränsad mening, bergärtsångare (Curruca althae), som häckar i bergstrakter i Centralasien, och ökenärtsångare (Curruca minula), som häckar i de centralasiatiska ökenområdena. Ur detta artkomplex framstår ärtsångaren som den basala europeiska utvecklingslinjen.

Analyser av mtDNA från en fågel som 2001 övervintrade på Landsort i Sverige visade att den skiljde sig ifrån alla andra kända taxa inom komplexet. Dock liknade den mest halimodendri i fält.[5]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångare, förmodligen halimodendri, fotograferad i maj i Pakistan.

Ärtsångaren delas idag oftast upp i tre underarter med följande utbredning:[6]

  • Europeisk ärtsångare[7] (curruca) – häckar från Europa österut till Uralbergen i västra Ryssland, och vidare till Kaukasus, Turkiet och västra Iran. Underarten övervintrar huvudsakligen i nordöstra Afrika, och mindre frekvent även västerut till Senegal och Gambia.
  • Sibirisk ärtsångare[7] (blythi) – häckar från östra Sibirien till norra Altaj och norra Mongoliet.
  • Stäppärtsångare eller turkestanärtsångare[7] (halimodendri) – häckar på den centralasiatiska stäppen, från nedre Uralfloden och Transkaspien, och österut till västra Mongoliet. Underarten övervintrar huvudsakligen i sydvästra Asien, från sydöstra Iran till nordvästra Indien, men möjligen också i Östafrika.

Taxonet telengetica anses numera vara synonym med halimodendri, liksom caucasica med curruca.

Evolution[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren har tidigare behandlats som nära släkting till törnsångare (Curruca communis) och det har ansetts att dessa båda taxon separerades under den senaste istiden. Detta skulle ha skett på samma sätt som uppdelningen mellan taxonen gransångare (Phylloscopus collybita) och lövsångare (Phylloscopus trochilus) där en population av släktet Phylloscopus separerades av inlandsisen, i två europeiska populationer; en sydöstlig och en isen sedan drog sig norrut hade de båda populationerna förändrats så pass mycket att de inte längre häckade tillsammans.

Senare forskning har dock påvisat att ärtsångare och törnsångare inte alls är så nära besläktade som man tidigare har trott. Nutida studier har istället visat att ärtsångare, tillsammans med sina närmsta släktingar bergärtsångare och ökenärtsångare, är närmare besläktade med en grupp arter med varierande morfologi. De varierar mycket vad gäller storlek och dräkt, saknar rödbruna vingfläckar och ofta kontrasterar den mörka kinden kraftigt mot den ljusa strupen. Den senare gruppen förekommer från de södra områdena av ärtsångarens utbredningsområde och söderut i Afrika och omfattar herdesångare (C. hortensis), mästersångare (C. crassirostris), arabsångare (C. leucomelaena), jemensångare (C. buryi) och sorgsångare (C. lugens), där de två sista arterna tidigare placerades i släktet Parisoma.[8] Detta indikerar att skillnaderna inom ärtsångarkomplexet och dess närmsta släktingar är äldre än tidigare förutspått, och att gruppen inte uppstod på grund av den senaste istiden i Europa, utan istället på grund av att ökenområden utbredde sig på Arabiska halvön, vilket också skedde under nedisningarna.

Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]

Arten placeras traditionellt i släktet Sylvia. Genetiska studier visar dock att Sylvia består av två klader som skildes åt för hela 15 miljoner år sedan.[9] Sedan 2020 delar BirdLife Sverige[7] och tongivande internationella auktoriteteter, som International Ornithological Congress (IOC)[2] därför upp Sylvia i två skilda släkten, där ärtsångaren förs till Curruca. Även eBird/Clements följde efter 2021.[6]

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Utseende och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren är en liten och kraftigt byggd sångare, med rätt kort stjärt.

Den adulta ärtsångaren mäter 11,5–13,5 cm[10] och väger 12–16 gram.[4] Ärtsångaren är en liten och kraftigt byggd sångare, med rätt kort stjärt som har vita yttre kantfjädrar.[10] Ovansidan är brun till gråbrun, men de sydöstligare är mer sandbruna, och undersidan vitaktig. Den har vit strupe, grå hjässa, grå örontäckare och mörka ben. Den har mörk tarser, mörk iris, tunn ljusgrå ring runt ögat och näbben är rätt kort och mörk, med något ljusare gråblå bas.[10][11] Könen och åldrarna är lika.[4]

Den nordöstliga underarten blythi har ljusare grå hjässa som separeras från kinden genom ett vitt ögonbrynsstreck. Att i fält skilja på ärtsångare och ökenärtsångare (S. minula) är mycket svårt, speciellt när det gäller halimodendri. Dock är typiska ökenärtsångare något mindre, har ljusare gråbrun rygg och renare vita stjärtsidor.[10] Bergärtsångaren i sin tur, som lever i Centralasiens bergstrakter, är något större och mörkare än ärtsångaren.[10]

Läte[redigera | redigera wikitext]

Det korta, torrt smackande locklätet låter som "tät" eller "tsche".[4] Under flyttningen hörs även ett blåmesliknande, tjattrigt och lite gnälligt "tje-tje-tje-tje".[10] Sången skiljer sig från de övriga närbesläktade arternas. Den är cirka två sekunder kort och består först av ett kort skrovligt pladder som övergår till ett entonigt, skallrande läte, likt ljudet av torkade ärtor som skakas i en plåtburk, vilket förmodligen gett fågeln dess namn.[4] I Turkiet, Kaukasus, Centralasien och Sibirien ligger tonvikten oftast mer på det skrovliga pladdret, medan det avslutande skallrandet är kort eller saknas helt.[10]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren håller sig ofta gömd i täta snår och buskage.
Nyligen flygg unge.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren lever i trädgårdar, parker, bergsområden och öppna skogsområden med tät undervegetation. Den är ofta svår att få syn på, då den rör sig i täta busksnår. Även när den sjunger brukar den vara dold.[4] Underarterna curruca och blythi föredrar liknande habitat som skogskanter, snår och buskmarker, från lågland upp till 2500 meter över havet.[11] I norr förekommer de även i tajgaskog.[11] Halimodendri förekommer istället i torra områden med buskskog eller enstaka buskar, främst på lågland eller vid foten av berg.[12] På flytten uppträder alla underarter i snår och buskmarker.[12]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Ärtsångaren livnär sig av spindlar, blötdjur, bär samt insekter och deras larver.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Från april till oktober återfinns ärtsångaren på sina häckningsområden. Den blir könsmogen efter ett år. Den bygger ett bo, ofta med tunna väggar, av gräs, rötter, hår och strån. Boet är rikligt ihopklistrat med insektsväv som ofta även sitter på grenverket dör boet sitter.[13] Boet är väl dolt, lågt över marken i täta busksnår eller träd. Honan lägger vanligtvis fem till sex ägg, men kullar med tre till sju förekommer.[13] Äggen, som har vit bottenfärg med glesa bruna fläckar, ruvas omväxlande av båda föräldrarna i elva till 13 dagar under den huvudsakliga häckningstiden i maj till juli.[13] Båda föräldrarna matar sedan ungarna.[13] Ungarna lämnar boet något dygn före att det är flygga, vilket sker efter elva till 14 dagar.[13] Ärtsångaren lägger en till två kullar per häckningssäsong.[13] Den kan bli upp till 11 år gammal.

Ärtsångaren och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Internationella naturvårdsunionen (IUCN) kategoriserar ärtsångaren som livskraftig (LC), men inkluderar alla taxon i ärtsångarkomplexet i bedömningen. I Europa tros det häcka mellan 4,8 och knappt åtta miljoner par. Extrapolerat på hela utbredningsområdet kan världspopulationen mycket preliminärt uppskattas till 21,3–35,5 miljoner adulta individer.[1]

I 2020 års upplaga av svenska Artdatabankens rödlista tas ärtsångaren upp som nära hotad (NT). De senaste tio åren tros den ha minskat med cirka 20 % i Sverige.[14][15] 2018 uppskattades det svenska beståndet till 145 000 par.[16]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Förr kallades ärtsångaren även för "ärtsmyg".[17]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2016 Curruca curruca . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2021-3. Läst 17 december 2021.
  2. ^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi :  10.14344/IOC.ML.10.2.
  3. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  4. ^ [a b c d e f] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 383-384. ISBN 91-1-913142-9 
  5. ^ Pettersson, Mattias (2001) A Central Asian Lesser Whitethroat in Sweden., Birding World, vol.14, nr.1, sid:12-15
  6. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
  7. ^ [a b c d] Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/11/Rapport-11-komplett.pdf. Läst 14 oktober 2020. 
  8. ^ Helbig, A. J. (2001) Phylogeny and biogeography of the genus Sylvia. In: Shirihai, Hadoram: Sylvia warblers, sid:24-25. Princeton University Press, Princeton, N.J.. ISBN 0-691-08833-0
  9. ^ Cai, T., A. Cibois, P. Alström, R.G. Moyle, J.D. Kennedy, S. Shao, R. Zhang, M. Irestedt, P.G.P. Ericson, M. Gelang, Y. Qu, F. Lei, and J. Fjeldså (2019), Near-complete phylogeny and taxonomic revision of the world's babbler (Aves: Passeriformes), Mol. Phylogenet. Evol. 130, 346-356.
  10. ^ [a b c d e f g] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 282-283. ISBN 91-34-51038-9 
  11. ^ [a b c] Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, sid: 364-365, ISBN 978-0-7136-7040-0
  12. ^ [a b] Raffael Ayé, Manuel Schweizer, Tobias Roth (2014). Helm Field Guide: Birds of Central Asia (andra upplagan). London: Bloomsbury Publishing Plc. sid. 232-233. 978-0-7136-7038-7 
  13. ^ [a b c d e f] Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 378–379. 91-29-61772-3 
  14. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  15. ^ Artfakta om ärtsångare, ArtDatabanken.
  16. ^ Wirdheim, A & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. Hur går det för Sveriges fåglar med särskilt fokus på läget i jordbrukslandskapet? Rapport från BirdLife Sverige och Svensk fågeltaxering, hämtad 2022-04-02
  17. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:172

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]