Unionens regelverk

Unionens regelverk (franska: acquis de l'Union), tidigare gemenskapens regelverk (franska: acquis communautaire), är ett regelverk av fördrag, rättsakter och andra rättskällor som Europeiska unionen och dess rättsordning – unionsrätten – bygger på och som varje anslutande land måste godta fullt ut för att bli medlem i unionen. Till skillnad från de flesta internationella avtal och överenskommelser medför regelverket rättigheter och skyldigheter inte enbart för unionens medlemsstater, utan i många fall även för fysiska och juridiska personer, däribland unionsmedborgarna. Om en medlemsstat bryter mot regelverket kan Europeiska kommissionen eller en annan medlemsstat väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen.

Vid medlemskapsförhandlingar delas unionens regelverk in i olika kapitel. Varje anslutande land måste införliva hela unionens regelverk i sin nationella lagstiftning, i den mån det är nödvändigt för att genomföra regelverket på nationell nivå. Regelverket är i regel en icke-förhandlingsbar fråga. Förhandlingarna handlar istället om hur regelverket ska införlivas och genomföras av det anslutande landet.^[1]

”Unionens regelverk” infördes som begrepp och ersatte det tidigare begreppet ”gemenskapens regelverk” i samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 och avskaffade den tidigare pelarstrukturen.

Struktur och omfattning[redigera | redigera wikitext]

Unionens regelverk består av följande delar:

Primärrätten
- Grundfördragen (fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen) enligt den lydelse de har efter ändringar och tillägg, inklusive de protokoll som är fogade till dem
- Anslutningsfördragen, inklusive de protokoll som är fogade till dem
Sekundärrätten och internationella avtal
- Rättsakter antagna av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund
- Internationella avtal där Europeiska unionen är avtalspart:
  - Avtal mellan Europeiska unionen, å ena sidan, och tredjeländer eller internationella organisationer, å andra sidan
  - Avtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och tredjeländer eller internationella organisationer, å andra sidan
Kompletterande lagstiftning
- Beslut och avtal som medlemsstaternas stats- eller regeringschefer har fattat eller ingått vid sammanträden i Europeiska rådet
- Beslut och avtal som företrädarna för medlemsstaternas regeringar har fattat eller ingått vid sammanträden i Europeiska unionens råd
- Förklaringar, resolutioner och andra ståndpunkter antagna av Europeiska rådet eller Europeiska unionens råd
- Förklaringar, resolutioner och andra ståndpunkter som medlemsstaterna efter gemensam överenskommelse har antagit rörande unionen
- Konventioner och tillhörande protokoll som har samband med unionsrätten, däribland K.3-konventionerna och de konventioner som avses i artikel 220 i det ursprungliga Romfördraget
Subsidiärrätten
- Rättspraxis som utvecklats av EU-domstolen

Rättsakter som antagits inom ramen för ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater.^[2] Detta gäller dock inte Schengenregelverket, som utgör en integrerad del av unionens regelverk sedan sitt införlivande genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999.^[3]