Europeiska unionens befogenhetsområden

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Europeiska unionens befogenhetsområden är de politikområden inom vilka Europeiska unionen har befogenhet att vidta åtgärder. Historiskt har avgränsningen mellan unionens och medlemsstaternas befogenheter varit diffus, men genom Lissabonfördraget infördes en befogenhetskatalog över vilka befogenheter unionen ska ha. Enligt principen om tilldelade befogenheter får unionen endast vidta åtgärder inom sina befogenhetsområden, och varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt unionens fördrag tillhör medlemsstaterna.

Befogenhetsområdena är uppdelade i olika kategorier beroende på vilken typ av befogenhet unionen har. Exklusiva befogenheter innebär att endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får i dessa fall anta rättsligt bindande akter endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens akter. Delade befogenheter innebär att medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Stödjande befogenheter innebär att unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.

Unionens befogenheter kan endast ändras genom det ordinarie ändringsförfarandet av unionens fördrag, vilket kräver ett sammankallande av ett konvent och därefter en regeringskonferens för att utarbeta en fördragsändring. Fördragsändringen måste därefter ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det var först i samband med utarbetandet av Europeiska konstitutionen under början av 2000-talet som en befogenhetskatalog för Europeiska unionen togs fram. Genom konstitutionen skulle unionen och dess medlemsstater ha fått en tydlig och väldefinierad befogenhetsfördelning,[1] men konstitutionen trädde aldrig i kraft. Istället infördes samma bestämmelser om befogenhetsområdena genom Lissabonfördraget den 1 december 2009. Samtidigt som befogenhetskatalogen infördes avskaffades pelarstrukturen, som tidigare hade indelat det europeiska samarbetet i tre olika pelare, var och en med olika beslutsförfaranden och befogenheter för unionen.[2]

Principen om tilldelade befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Principen om tilldelade befogenheter är en av unionsrättens grundläggande rättsprinciper. Principen innebär att unionen endast får handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den enligt unionens fördrag för att nå de mål som fastställs där. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt fördragen tillhör medlemsstaterna.

Varje unionsakt som antas måste ha rättslig grund i fördragen eller i en annan unionsakt som har sin rättsliga grund i fördragen. Det innebär att unionens institutioner, organ och byråer inte kan anta unionsakter som det inte uttryckligen finns stöd för enligt fördragen. Talan om ogiltigförklaring kan väckas vid Europeiska unionens domstol för att upphäva en unionsakt vars rättsliga grund anses vara bristfällig.

Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen[redigera | redigera wikitext]

Subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen är två grundläggande rättsprinciper som ligger till grund för hur unionen ska utöva sina tilldelade befogenheter. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom de befogenhetsområden där den inte har exklusiv befogenhet ska vidta en åtgärd endast om målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på unionsnivå.[3] Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.[4]

Befogenhetskategorier och befogenhetsområden[redigera | redigera wikitext]

Unionens befogenhetsområden är uppdelade i tre befogenhetskategorier: exklusiva befogenheter, delade befogenheter och stödjande befogenheter. Varje befogenhetskategori kännetecknas av olika långtgående befogenheter för unionen och dess medlemsstater.[5]

Exklusiva befogenheter
Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter.
Delade befogenheter
Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina.
  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen.
Stödjande befogenheter
Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.
  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete

Exklusiva befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Exklusiva befogenheter är de mest långtgående befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har exklusiva befogenheter får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra detta själva endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens akter.[6]

Unionen har exklusiva befogenheter inom de politikområden där enhetliga bestämmelser är nödvändiga för att unionens politik ska fungera. De exklusiva befogenhetsområdena innefattar:[7]

Delade befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Delade befogenheter innebär att både unionen och dess medlemsstater har befogenhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock utöva sin befogenhet endast i den mån som unionen inte redan har utövat sin befogenhet. Medlemsstaterna får på nytt utöva sin befogenhet om unionen beslutar att inte längre utöva sin befogenhet.[8]

Unionen har delade befogenheter inom de politikområden där gemensam lagstiftning kan vara nödvändig. De delade befogenhetsområdena innefattar:[9]

Inom följande befogenhetsområden har unionen möjlighet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina befogenheter:

  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd

Dessutom har unionen befogenhet att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik, sysselsättningspolitik och socialpolitik. Unionen har även befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

Stödjande befogenheter[redigera | redigera wikitext]

Stödjande befogenheter är de mest begränsade befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har stödjande befogenheter får unionen vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta medlemsstaternas befogenheter på dessa områden. De rättsligt bindande akter som unionen vidtar inom dessa befogenhetsområden får inte leda till en harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.[10]

Unionen har stödjande befogenheter inom de politikområden där medlemsstaterna fortfarande har huvudansvaret för lagstiftningen, men där viss samordning sker mellan medlemsstaternas politik. De stödjande befogenhetsområdena innefattar:[11]

  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete

Flexibilitetsklausulen[redigera | redigera wikitext]

Genom artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan unionen, om det är nödvändigt för att uppnå de mål som anges i dess fördrag, vidta åtgärder även om det inte uttryckligen finns en rättslig grund för detta i fördragen. Europeiska unionens råd beslutar då med enhällighet på förslag av Europeiska kommissionen efter godkännande av Europaparlamentet.[5][12]

Flexibilitetsklausulen tillåter inte harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar i de fall där fördragen utesluter en sådan harmonisering. Klausulen får inte heller användas inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Grundläggande principer för EU”. Europeiska konventet. http://europa.eu/scadplus/constitution/competences_sv.htm. Läst 2015-08-11. 
  2. ^ ”Fördelning av befogenheter inom Europeiska unionen”. EUR-Lex. 2010-03-23. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=uriserv:ai0020. Läst 2015-08-11. 
  3. ^ ”Artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  4. ^ ”Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 18. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  5. ^ [a b] ”EU:s makt varierar mellan olika politikområden”. EU-upplysningen. 2015-07-09. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-EUs-lagar-och-beslutsfattande/EUs-makt-varierar-mellan-olika-politikomraden/. Läst 2015-08-11. 
  6. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  7. ^ ”Artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 51. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  8. ^ ”Artikel 2.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  9. ^ ”Artikel 4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 51-52. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  10. ^ ”Artikel 2.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 50. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  11. ^ ”Artikel 6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 53-54. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
  12. ^ ”Artikel 352 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 196. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012E/TXT. 
Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.