Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Europeiska flaggan Europeiska unionens fördrag
Romfördraget
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
Utfärdat av medlemsstaterna
Undertecknat i Rom, Italien
Depositarie Italiens regering
Offentliggjort i EGT C 191 1992
Celexnummer 1957E[1]
Juridiskt bindande ja, med direkt effekt
Undertecknat 1957-03-25
Ikraftträdande 1958-01-01
Annan lagstiftning
Ändrad genom Lissabonfördraget
Nicefördraget
Amsterdamfördraget
EU-fördraget
europeiska enhetsakten
fusionsfördraget
anslutningsfördragen
Utgör en del av primärrätten
Status: Ändrad unionsrätt

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), även känt som ett av Romfördragen, är ett av Europeiska unionens fördrag mellan dess medlemsstater som undertecknades den 25 mars 1957 i Rom, Italien, och trädde i kraft den 1 januari 1958. Fördraget hette ursprungligen fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG-fördraget), men bytte genom fördraget om Europeiska unionen 1993 namn till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Genom Lissabonfördraget 2009 ändrades namnet till det nuvarande.

EUF-fördraget innehåller största delen av de bestämmelser som reglerar Europeiska unionens konstitutionella basis. Fördraget innehåller bestämmelser som rör unionens principer och mål, dess befogenheter, dess politik, inre och yttre åtgärder samt hur dess institutioner ska fungera. Genom det ursprungliga EEG-fördraget inrättades Europeiska ekonomiska gemenskapen, som sedermera blev Europeiska gemenskapen och genom Lissabonfördraget ersattes av Europeiska unionen.

Sedan fördragets ikraftträdande har antalet stater som är förbundna vid dess bestämmelser utökats genom antagandet av nya anslutningsfördrag, som fastställer villkoren för de anslutande staternas medlemskap.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Fördragets sista sida innan bilagorna.
Jean Monnet träffar den tyske regeringschefen Konrad Adenauer.

Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen signerades 1951 och upprättade Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Det var den första internationella gemenskapen som baserades på överstatlighet, med syftet att förbättra Europas ekonomi och förhindra framtida krig genom att integrera dess medlemsstater med varandra. Med målet att skapa ett federalt Europa, föreslogs bildandet av ytterligare två gemenskaper; en europeisk försvarsgemenskap (EFG) och en europeisk politisk gemenskap (EPG). Under tiden som gemenskapens parlamentariska församling höll på att utarbeta fördraget till EPG, röstades fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen (EFG-fördraget) ned i Frankrikes parlament. Jean Monnet, en av frontfigurerna bakom gemenskaperna, avgick i protest från posten som Höga myndighetens ordförande och påbörjade istället arbetet med andra gemenskaper, baserade på ekonomisk integration istället för politisk integration.[2] Som ett resultat av energikriser, föreslog gemensamma församlingen att EKSG:s befogenheter skulle utökas till att omfatta även andra resurser. Emellertid önskade Jean Monnet en separat gemenskap som skulle ha hand om kärnkraft, och Louis Armand fick uppgiften att undersöka möjligheterna för kärnkraft i Europa.

Slutsatsen i rapporten var att det behövdes ytterligare utveckling inom kärnkraftsområdet för att täcka elunderskottet som uppstått på grund av minskade kollager och för att öka oberoendet av olja. Benelux-länderna och Tyskland var också angelägna om att skapa en allmän tullunion, vilket dock Frankrike motsatte sig på grund av dess protektionism. Jean Monnet såg det därför som en för stor och svår uppgift. I slutänden föreslog Monnet skapandet av två separata gemenskaper, med syfte att tillfredsställa alla intressen.[3] Som ett resultat av Messinakonferensen 1955, utsågs Paul-Henri Spaak till ordförande för en förberedande kommitté, vars uppgift var att ta fram en rapport om förberedelserna för en inre europeisk marknad.

Utarbetning av nytt fördrag[redigera | redigera wikitext]

Frimärke till minne av fördraget.

Spaak-rapporten[4], som hade utarbetats av Spaak-kommittén, låg till grund för den fortsatta utvecklingen och accepterades vid Venicekonferensen i maj 1956. Då beslutades att en regeringskonferens skulle organiseras, som utarbetade två nya fördrag. Spaak-rapporten utgjorde hörnstenen vid regeringskonferensens förhandlingar.

Konferensen kom fram till att de nya gemenskaperna skulle ha samma parlamentariska församling och domstol som EKSG. De skulle dock inte dela Höga myndigheten med EKSG. De två nya höga myndigheterna kallades för kommissioner, på grund av deras begränsade befogenheter. Frankrike var motvilligt att acceptera mer överstatlig makt och således fick de nya kommissionerna endast grundläggande befogenheter och viktiga beslut var tvungna att godkännas av rådet, som nu antog beslut genom majoritetsbeslut.[5]

Konferensen ledde till undertecknandet av EEG-fördraget den 25 mars 1957 vid Palazzo dei Conservatori vid Capitolium i Rom. I mars 2007 rapporterade BBC att förseningar i tryckningen av fördraget medförde att dokumentet vid undertecknandet innehöll blanka sidor.[6][7][8] Efter att ha ratificerats av de sex signatärstaterna trädde fördraget i kraft den 1 januari 1958.

Syfte och innehåll[redigera | redigera wikitext]

Sammanfattning av förändringar[redigera | redigera wikitext]

  • Europeiska ekonomiska gemenskapen
En tullunion upprättas.
  • Andra bestämmelser
Samarbete inom jordbruk och fri rörlighet inrättas.

I det ursprungliga EEG-fördraget återfanns bestämmelser om framför allt den gemensamma tullunionen.

Europeiska ekonomiska gemenskapen[redigera | redigera wikitext]

Den viktigaste förändringen som EEG-fördraget innebar var inrättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, och därigenom etablerandet av en tullunion. Även om målet redan vid signeringen av EEG-fördraget var upprättandet av en marknad med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, så var själva fördraget bara början på den utveckling som slutligen realiserade dessa mål.

Andra bestämmelser[redigera | redigera wikitext]

Parlamentet delades med EKSG.

Genom EEG-fördraget upprättades en kommission och ett råd för EEG, som motsvarade Höga myndigheten respektive rådet för Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG). Däremot delade EEG domstol och parlamentarisk församling med EKSG.

Med EEG-fördraget inleddes också samarbete mellan medlemsstaterna inom det jordbrukspolitiska området, däribland en gemensam jordbrukspolitik. Redan i det ursprungliga fördraget återfanns även bestämmelser om de fyra friheterna, inklusive fri rörlighet för arbetstagare och etableringsrätt. Därutöver återfanns bestämmelser om social- och transportpolitisk samt ekonomisk politik.

Många av de bestämmelser som fanns med i det ursprungliga EEG-fördraget var bara början på det som senare blev ett betydligt mer omfattande EG-fördrag.

Senare förändringar[redigera | redigera wikitext]

Sedan EEG-fördragets ikraftträdande har det ändrats upprepande gånger genom efterföljande anslutnings- och ändringsfördrag. De viktigaste förändringarna skedde genom fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) 1993 och Lissabonfördraget 2009.

EU-fördraget innebar att EEG-fördraget blev EG-fördraget, samtidigt som EEG ersattes av Europeiska gemenskapen (EG). Den stora skillnaden mellan EEG och EG var att EG innefattade mer än bara en tullunion. Framför allt innefattade EG även en långtgående inre marknad och en gemensam monetär politik. EG var i sin tur bara en del av Europeiska unionens första pelare. Bestämmelserna om de två andra pelarna återfanns helt och hållet i EU-fördraget. Varje pelare utgjorde en juridisk person, där EG var den juridiska efterträdaren till EEG.

Det var först genom Lissabonfördraget 2009 som EU i sin helhet blev en juridisk person. Då ersattes EG och de två andra pelarna formellt av unionen. EG-fördraget ändrades till EUF-fördraget, och det europeiska samarbetet fördjupades ytterligare. Framför allt integrerades det polisiära samarbetet i den överstatliga delen av EU.

Årtal 1952 1954 1958 1967 1987 1993 1999 2003 2009
Europeiska gemenskaperna:
Europeiska atomenergigemenskapen (EURATOM)
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) Europeiska unionen (EU)
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) Europeiska gemenskapen (EG)
Rättsliga och inrikes frågor (RIF)
Polissamarbete och straffrättsligt samarbete (PSS)
Europeiska politiska
samarbetet
(EPS)
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)
Västeuropeiska unionen (VEU)

Ratificering[redigera | redigera wikitext]

  Slutgiltig deposition avklarad
  Ratificeringsförfarandet avklarat
  Ratificeringsförfarandet ej klart
  Ratificeringsförfarandet stoppat

För att träda i kraft var fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, sedermera fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, tvunget att ratificeras av alla medlemsstater i Europeiska kol- och stålgemenskapen. Samtliga sex medlemsstater valde att genomföra sin ratificering genom parlamentariska förfaranden, det vill säga utan att hålla folkomröstning.

Ratificeringen skedde parallellt med ratificeringen av fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. I de flesta medlemsstaterna godkändes båda fördragen i klump, men i franska nationalförsamlingen behandlades fördragen var för sig. Där erhöll Euratom-fördraget något mindre stöd än EEG-fördraget.

I samtliga medlemsstater genomfördes ratificeringen enligt samma mönster. Först skickades ärendet till det nationella parlamentet för ett medgivande. Därefter skickades ärendet vidare till statschefen för den formella ratificeringen av fördraget och promulgeringen av ratificeringslagen. Slutligen deponerades ratifikationsinstrumenten hos den italienska regeringen.

Genom senare anslutningsfördrag har antalet stater som är förbundna av bestämmelserna i fördraget utökats. Fördraget har också ändrats genom efterföljande ändringsfördrag. 1993 ändrade EU-fördraget namnet på fördraget till fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och 2009 fick fördraget sitt nuvarande namn genom Lissabonfördraget.

Ratificeringsförfarandet i detalj[redigera | redigera wikitext]

Signerat Godkänt Ratificerat Deponerat

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Konsoliderade versioner: 11992E, 11997E, 12002E, 12006E, 12008E, 12010E
  2. ^ F. Mikesell, Raymond (1958). The Lessons of Benelux and the European Coal and Steel Community for the European Economic Community. The American Economic Review, Vol. 48, No. 2, Papers and Proceedings of the Seventieth Annual Meeting of the American Economic Association 
  3. ^ ”1957-1968 Successes and crises” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/6f8b270c-ec7b-4d21-b1d9-e36d7438d236/Resources#5136b72a-0de2-4636-bda0-27e58b6c83e8. Läst 21 februari 2014. 
  4. ^ ”Spaak report” (på engelska). University of Pittsburgh. http://aei.pitt.edu/995. Läst 19 december 2010. 
  5. ^ ”Drafting of the Rome Treaties” (på engelska). CVCE. http://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/6f8b270c-ec7b-4d21-b1d9-e36d7438d236/Resources#5136b72a-0de2-4636-bda0-27e58b6c83e8. Läst 21 februari 2014. 
  6. ^ ”What really happened when the Treaty of Rome was signed 50 years ago” (på engelska). BBC News. http://www.bbc.co.uk/radio4/today/listenagain/ram/today1_rome_20070324.ram. Läst 19 december 2010. 
  7. ^ ”EU landmark document was 'blank pages'” (på engelska). Wales Online. http://icwales.icnetwork.co.uk/0100news/0700world/tm_headline=eu-landmark-document-was--blank-pages-&method=full&objectid=18802633&siteid=50082-name_page.html. Läst 19 december 2010. 
  8. ^ ”How divided Europe came together” (på engelska). BBC News. http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/6483585.stm. Läst 19 december 2010. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.