Schengenregelverket

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Schengenregelverket är ett regelverk inom europeisk unionsrätt som reglerar Schengensamarbetet. Det skapades ursprungligen i form av Schengenavtalet, Schengenkonventionen och ett antal andra mellanstatliga protokoll och avtal, men införlivades genom Amsterdamfördraget inom Europeiska unionens ramar och är sedan den 1 maj 1999 en integrerad del av unionens regelverk.[1] Stora delar av det införlivade Schengenregelverket har sedan dess ersatts eller utvecklats genom rättsakter, såsom förordningar och direktiv.

Schengenregelverket reglerar alltifrån avskaffandet av de inre gränskontrollerna och förstärkandet av de yttre gränskontrollerna till villkoren för tredjelandsmedborgares rörelsefrihet inom Schengenområdet och det förstärkta polissamarbetet och straffrättsliga samarbetet. Sedan regelverket blev en del av unionsrätten måste varje bestämmelse, i enlighet med principen om tilldelade befogenheter, ha en rättslig grund i unionens fördrag.

Schengenregelverket är fullt bindande för alla Europeiska unionens medlemsstater, utom Irland, som åtnjuter en särskild undantagsklausul gällande Schengensamarbetet och endast omfattas av vissa delar av regelverket. Därutöver omfattas även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz av regelverket genom särskilda associeringsavtal. Varje ny medlemsstat som ansluter sig till unionen måste godta regelverket fullt ut;[2] delar av regelverket, däribland bestämmelserna om avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna, blir dock tillämpliga först efter att vissa tekniska kriterier har uppfyllts. Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien väntar fortfarande på beslut av Europeiska unionens råd om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket för att kunna ansluta sig till Schengenområdet. I övriga deltagande medlemsstater är regelverket redan fullt tillämpligt. Tillämpningen av regelverket kontrolleras genom en särskild utvärderings- och övervakningsmekanism.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Schengenregelverket skapades ursprungligen genom Schengenavtalet, som undertecknades den 14 juni 1985 av företrädare för Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland på fartyget Princess Marie-Astrid på floden Mosel i närheten av orten Schengen i Luxemburg. Syftet med avtalet var att gradvis förenkla och till slut avskaffa gränskontrollerna vid de gemensamma gränserna. Eftersom framför allt Storbritannien motsatte sig ett sådant samarbete inom ramen för Europeiska gemenskaperna genomfördes det istället genom ett separat mellanstatligt avtal.[4]

Schengenavtalet följdes den 19 juni 1990 av Schengenkonventionen, som innehöll mer detaljerade bestämmelser om avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna och diverse kompensatoriska åtgärder för att förhindra negativa effekter, såsom gränsöverskridande brottslighet, till följd av de avskaffade gränskontrollerna. Flera andra medlemsstater i Europeiska gemenskaperna och sedermera Europeiska unionen anslöt sig till Schengenavtalet och Schengenkonventionen under 1990-talet genom protokoll och avtal om anslutning; Italien den 27 november 1990, Portugal och Spanien den 26 juni 1991, Grekland den 6 november 1992, Österrike den 28 april 1995, samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996. Genom ett beslut av Verkställande kommittén blev Schengenkonventionen fullt tillämplig i de ursprungliga medlemsstaterna samt Portugal och Spanien den 26 mars 1995. Därmed avskaffades de inre gränskontrollerna mellan dessa länder och Schengenområdet upprättades. Övriga länder anslöt sig till Schengenområdet de påföljande åren fram till den 25 mars 2001, då Schengenkonventionen slutligen blev fullt tillämplig för de nordiska länderna.

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, införlivades Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar och blev en integrerad del av unionens regelverk. Irland och Storbritannien, som tidigare hade motsatt sig ett sådant samarbete inom unionen, tilläts att stå utanför hela eller delar av Schengensamarbetet genom särskilda undantagsklausuler. Som en del av unionsrätten kunde övriga medlemsstater använda sig av unionens institutionella ramverk för att fortsätta utveckla samarbetet. Stora delar av det införlivade Schengenregelverket har sedan dess ersatts eller utvecklats genom rättsakter, såsom förordningar och direktiv.

Rättslig grund[redigera | redigera wikitext]

Schengenregelverket skapades ursprungligen som ett mellanstatligt regelverk och var bindande för Schengenländerna som internationell rätt. Genom införlivandet inom Europeiska unionens ramar blev regelverket en del av unionsrätten och istället bindande för Schengenländerna genom unionens fördrag. Införlivandet reglerades genom ett särskilt protokoll – Schengenprotokollet – som fogades till Amsterdamfördraget och som trädde i kraft den 1 maj 1999. Enligt protokollet skulle Europeiska unionens råd, i enlighet med principen om tilldelade befogenheter, fastställa den rättsliga grunden för varje del av det införlivade Schengenregelverket i unionens fördrag. Införlivandet komplicerades av den dåvarande pelarstrukturen eftersom Schengenregelverket grundade sig på bestämmelser både i den överstatliga första pelaren, Europeiska gemenskaperna, och i den mellanstatliga tredje pelaren, polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Fastställandet av den rättsliga grunden för varje del av regelverket var avgörande för att bestämma vilka rättsliga bestämmelser som skulle gälla, i synnerhet vad gällde EG-domstolens befogenheter. Rådet fastställde det införlivade Schengenregelverket och dess rättsliga grund den 20 maj 1999;[5][6] fram till dess hade alla införlivade akter sin rättsliga grund i den tredje pelaren.[7] Hela det införlivade Schengenregelverket, utom vissa delar som inte längre ansågs relevanta efter införlivandet samt vissa bestämmelser som klassificerats som konfidentiella, offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 22 september 2000.[8][9]

Sedan införlivandet har Schengenregelverket till stora delar ersatts eller utvecklats genom rättsakter, såsom förordningar och direktiv. Dessa antas i enlighet med de bestämmelser som finns i unionens fördrag.[10][11] Genom Lissabonfördraget avskaffades pelarstrukturen. Den rättsliga grunden för rättsakter som utvecklar Schengenregelverket varierar beroende på akternas innehåll. För rättsakter som rör gränskontroller och inresevillkor utgör artikel 77 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt den huvudsakliga rättsliga grunden:

1. Unionen ska utforma en politik med syftet att
a) säkerställa att det inte förekommer någon kontroll av personer, oavsett deras medborgarskap, när de passerar de inre gränserna,
b) säkerställa kontroll av personer och en effektiv övervakning i fråga om passage av de yttre gränserna,
c) stegvis införa ett integrerat system för förvaltning av de yttre gränserna.

2. Vid tillämpning av punkt 1 ska Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om åtgärder om
a) den gemensamma politiken för viseringar och andra uppehållstillstånd för kortare tid,
b) kontroll av de personer som passerar de yttre gränserna,
c) villkoren för att medborgare i tredjeländer ska få resa fritt inom unionen under en kortare tid,
d) alla nödvändiga åtgärder för att stegvis upprätta ett integrerat system för förvaltning av de yttre gränserna,
e) slopad kontroll av personer, oavsett deras medborgarskap, när de passerar de inre gränserna.

3. Om en åtgärd från unionens sida är nödvändig för att underlätta utövandet av den rätt som avses i artikel 20.2 a, och om inte befogenheter för detta ändamål föreskrivs i fördragen, får rådet i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande anta bestämmelser om pass, identitetskort, bevis om uppehållstillstånd eller andra jämförbara dokument. Rådet ska besluta med enhällighet efter att ha hört Europaparlamentet.

4. Denna artikel ska inte påverka medlemsstaternas befogenheter att fastställa sina geografiska gränser i enlighet med internationell rätt.
– Artikel 77 i EUF-fördraget efter Lissabonfördragets ikraftträdande

Även artikel 79 om den gemensamma invandringspolitiken ligger till grund för vissa rättsakter inom Schengenregelverket, såsom återvändandedirektivet. Vissa delar av Schengenregelverket, till exempel delar av Schengens informationssystem, grundar sig istället på bestämmelserna om polissamarbete och straffrättsligt samarbete i fördragen. Schengenregelverkets bestämmelser om vapen och narkotika utgör dock en del av harmoniseringslagstiftningen för den inre marknaden.

Beståndsdelar[redigera | redigera wikitext]

Schengenregelverket består av historiska skäl av två delar. Den första delen utgörs av de mellanstatliga avtal som antogs innan Schengenregelverket införlivades inom Europeiska unionens ramar den 1 maj 1999. Detta innefattar bland annat Schengenavtalet och Schengenkonventionen. Den andra delen utgörs av de rättsakter som antagits av unionens institutioner sedan införlivandet och som ersätter eller utvecklar det införlivade regelverket.

Införlivade Schengenregelverket[redigera | redigera wikitext]

Det införlivade Schengenregelverket är den del av Schengenregelverket som ursprungligen antogs i form av mellanstatliga avtal, men som införlivades inom Europeiska unionens ramar genom Amsterdamfördraget den 1 maj 1999. Denna del av regelverket innefattar[5][12]

Schengenavtalet[redigera | redigera wikitext]

Schengenavtalet från 1985

Schengenavtalet undertecknades av företrädare för Belgien, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland den 14 juni 1985. Avtalet började tillämpas interimistiskt från och med den 15 juni 1985 och trädde i kraft den 2 mars 1986, trettio dagar efter att det sista ratifikationsinstrumentet hade deponerats hos Luxemburgs regering.[13][14]

Syftet med avtalet var att fastställa övergripande åtgärder som Schengenländerna skulle vidta på kort respektive lång sikt för att slutligen kunna avskaffa sina gränskontroller vid de inre gränserna. På kort sikt skulle medlemsstaterna bland annat förenkla och lätta på sina gränskontroller vid de inre gränserna, påbörja harmoniseringen av sin viseringspolitik samt stärka samarbetet mellan sina tull- och polismyndigheter. Regelbundna sammanträden mellan de ansvariga myndigheterna inleddes. Från och med den 1 juli 1985 skulle medlemsstaterna upphöra med vissa typer av kontroller vid de gemensamma gränserna; kontroller av körtid och viloperioder för yrkesmässig trafik, kontroller av vikten och dimensionerna hos yrkesfordon samt kontroller av fordons tekniska skick.[15] De föreskrivna åtgärderna på kort sikt skulle börja tillämpas senast den 1 januari 1986.[16]

På längre sikt skulle medlemsstaterna söka att avskaffa sina gränskontroller vid de inre gränserna och överföra dessa till de yttre gränserna. För att uppnå detta skulle medlemsstaterna harmonisera sin viseringspolitik samt annan lagstiftning vad gällde förbud och begränsningar som låg till grund för kontrollerna. Detta gällde framför allt lagstiftning kring narkotika, skjutvapen och sprängämnen samt den anmälan som utlänningar måste göra vid hotell.[17] De föreskrivna åtgärderna på lång sikt var från början tänkta att börja tillämpas senast den 1 januari 1990,[16] men försenades i flera omgångar. Genom Schengenkonventionen lades grunden för tillämpningen av Schengenavtalet. Efter att konventionen blev fullt tillämplig den 26 mars 1995 spelade Schengenavtalet i stort sett ut sin roll, men avtalet är fortfarande i kraft och fastställer det övergripande syftet med Schengensamarbetet.

Schengenkonventionen[redigera | redigera wikitext]

För att förverkliga avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna och genomföra de övergripande bestämmelserna i Schengenavtalet undertecknades Schengenkonventionen den 19 juni 1990. Konventionen var från början tänkt att träda i kraft den 1 januari 1993, men detta försenades till den 1 september 1993.[18] Den fullständiga tillämpningen av konventionen och det slutliga avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna försenades till följd av problem med driftstarten av Schengens informationssystem, som sågs som en nödvändighet för ett område utan inre gränser. I december 1994 fattade Verkställande kommittén slutligen beslutet om att konventionen skulle bli fullt tillämplig den 26 mars 1995, vilket innebar att Schengenområdet förverkligades.

Schengenkonventionen innehöll ursprungligen en mängd olika bestämmelser för att möjliggöra avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna, däribland bestämmelser om inresevillkor vid de yttre gränserna, viseringspolitik, villkor för utlänningars rörelsefrihet, ansvarighet i samband med behandling av asylansökan, polissamarbete och straffrättsligt samarbete, narkotika, skjutvapen och ammunition samt inrättandet av Schengens informationssystem. Dessutom inrättades Verkställande kommittén som ett gemensamt organ för att anta ytterligare bestämmelser för tillämpningen av Schengenkonventionen.

Redan innan införlivandet av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar ersattes Schengenkonventionens bestämmelser om ansvarighet i samband med behandling av asylansökan av Dublinkonventionen,[19][20] som trädde i kraft den 1 september 1997. Sedan införlivandet har större delen av de resterande delarna av Schengenkonventionen ändrats eller ersatts av rättsakter. Schengenkodexen innehåller till exempel numera bestämmelserna om passage av de inre och yttre gränserna för personer. På samma sätt har bestämmelserna om den gemensamma viseringspolitiken samlats i olika rättsakter, framför allt viseringskodexen, och bestämmelserna om återvändande ersatts av återvändandedirektivet.

Schengenkonventionen reglerar dock fortfarande bland annat villkoren för tredjelandsmedborgares rörelsefrihet inom Schengenområdet (dessa föreslogs ersättas av ett direktiv under 2001,[21] men förslaget antogs aldrig), transportöransvar samt delar av det fördjupade polissamarbetet och straffrättsliga samarbetet.

Protokoll och avtal om anslutning[redigera | redigera wikitext]

Enligt Schengenkonventionen kunde varje medlemsstat inom Europeiska gemenskaperna bli part i konventionen. Avtal om anslutning till Schengenkonventionen samt protokoll om anslutning till Schengenavtalet ingicks med Italien den 27 november 1990,[22] Portugal och Spanien den 25 juni 1991,[23][24] Grekland den 6 november 1992,[25] Österrike den 28 april 1995,[26] samt Danmark, Finland och Sverige den 19 december 1996.[27][28][29] Därmed hade alla medlemsstater inom gemenskaperna, utom Irland och Storbritannien, tillträtt Schengenregelverket vid tidpunkten då det införlivades inom Europeiska unionens ramar den 1 maj 1999.

Genom beslut av Verkställande kommittén blev Schengenkonventionen fullt tillämplig i de ursprungliga Schengenländerna samt Portugal och Spanien den 26 mars 1995,[30] Italien den 26 oktober 1997 och Österrike den 1 december 1997. Övriga medlemsstater anslöt sig till Schengenområdet efter Schengenregelverkets införlivande inom unionens ramar.

Beslut av Verkställande kommittén och Centralgruppen[redigera | redigera wikitext]

Utöver de mellanstatliga avtalen ingick även 99 beslut och 37 icke-bindande förklaringar av Verkställande kommittén samt 5 beslut av Centralgruppen i Schengenregelverket vid dess införlivande inom Europeiska unionens ramar.[31] Av dessa ansågs 40 beslut och 33 förklaringar av Verkställande kommittén samt 3 beslut av Centralgruppen vara överflödiga vid tidpunkten för införlivandet och därför inte kräva någon rättslig grund i unionens fördrag.[32] Verkställande kommitténs uppgifter övertogs av Europeiska unionens råd vid införlivandet av Schengenregelverket inom unionens ramar. En del av Verkställande kommitténs beslut har senare ersatts genom rättsakter, såsom förordningar och direktiv.

Rättsakter som utvecklat Schengenregelverket[redigera | redigera wikitext]

Sedan Schengenregelverket införlivades inom Europeiska unionens ramar har en mängd rättsakter, såsom förordningar och direktiv, som ersätter eller utvecklar delar av regelverket antagits. Även dessa rättsakter utgör en integrerad del av Schengenregelverket. Beroende på en rättsakts rättsliga grund kan förfarandet för dess antagande variera, men normalt antas lagstiftningsakter som utvecklar Schengenregelverket av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd på förslag av Europeiska kommissionen i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Beslut om anslutning och associering[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens råd har sedan införlivandet av Schengenregelverket inom unionens ramar fattat ett antal beslut om tillämpningen av regelverket i de medlemsstaterna som vid tidpunkten för införlivandet fortfarande inte ingick i Schengenområdet. I enlighet med beslut av rådet blev Schengenregelverket fullt tillämpligt i Grekland den 1 januari 2000,[33][34][35] och i de nordiska länderna den 25 mars 2001.[36] Inför tillämpningen av Schengenregelverket i Island och Norge ingick rådet ett särskilt associeringsavtal med dessa länder. Rådet har även fattat ett beslut om tillämpningen av Schengenregelverket i Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.[37] Rådet har fattat liknande beslut om Irlands och Storbritanniens deltagande i vissa delar av Schengensamarbetet,[38][39] samt Bulgariens, Rumäniens och Kroatiens tillämpning av vissa delar av regelverket. Rådet har även fattat beslut om tillämpningen av Schengenregelverket i Schweiz och Liechtenstein,[40][41] med vilka särskilda associeringsavtal också har ingåtts.[42][43][44][45]

Schengenkodexen[redigera | redigera wikitext]

Schengenkodexen är en europeisk förordning som reglerar passage av de inre och yttre gränserna för personer. Vid sitt ikraftträdande ersatte Schengenkodexen betydande delar av Schengenkonventionen och utgör sedan dess en central del av Schengenregelverket. Den utfärdades ursprungligen av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 15 mars 2006 och trädde i kraft den 13 oktober 2006.[46] En kodifiering av Schengenkodexen antogs under 2016.[47] Därutöver har Schengenkodexen ändrats flera gånger, bland annat med hänsyn till reformer av Frontex samt inrättandet av in- och utresesystemet och Europeiska systemet för reseuppgifter och resetillstånd.[48][49][50][51][52]

Schengenkodexen fastställer en rad bestämmelser om avskaffandet av alla gränskontroller vid de inre gränserna, förstärkandet av gränskontrollerna vid de yttre gränserna samt möjligheten för medlemsstaterna att införa tillfälliga inre gränskontroller.[53][54] Direktivet påverkar inte den fria rörligheten för personer; genomförandet av denna rättighet regleras istället av rörlighetsdirektivet, som inte utgör en del av Schengenregelverket.

Viseringskodexen och andra rättsakter rörande den gemensamma viseringspolitiken[redigera | redigera wikitext]

Den gemensamma viseringspolitiken, som utgör en viktig del av Schengensamarbetet, regleras genom ett antal olika rättsakter. Viseringskodexen fastställer bland annat förfaranden och villkor för utfärdande av visum.[55] Därutöver finns det två europeiska förordningar som reglerar dels utformningen av visumhandlingar,[56] dels vilka tredjelandsmedborgare som omfattas av visumkrav respektive visumfrihet vid resa till Schengenområdet.[57] Dessa två förordningar grundar sig på bestämmelser som antogs innan Schengenregelverkets införlivande inom Europeiska unionens ramar, men är rättsakter med samband till Schengenregelverket.

Rättsakter rörande Schengens informationssystem[redigera | redigera wikitext]

Även Schengens informationssystem regleras av ett antal olika förordningar.

Andra rättsakter[redigera | redigera wikitext]

Schengenregelverket inkluderar även andra rättsakter, däribland en förordning som reglerar en särskild utvärderings- och övervakningsmekanism för regelverket. Till skillnad från större delen av övriga delar av Schengenregelverket är denna förordning antagen av enbart Europeiska unionens råd och grundar sig på ett särskilt förfarande enligt artikel 70 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.[3]

Territoriellt tillämpningsområde[redigera | redigera wikitext]

  Schengenområdet och övriga områden utan inre gränskontroller
  Medlemsstater inom Europeiska unionen med inre gränskontroller

Som en del av unionsrätten är Schengenregelverket som huvudregel fullt bindande för alla Europeiska unionens medlemsstater. Varje ny medlemsstat som ansluter sig till unionen måste godta regelverket fullt ut;[2] delar av regelverket, däribland bestämmelserna om avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna, blir dock tillämpliga först efter att vissa tekniska kriterier har uppfyllts. Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien väntar fortfarande på beslut av Europeiska unionens råd om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket för att kunna ansluta sig till Schengenområdet. I övriga deltagande medlemsstater är regelverket redan fullt tillämpligt. Därutöver omfattas även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz av regelverket genom särskilda associeringsavtal.

Som en avvikelse från ovannämnda huvudregel omfattas Danmark och Irland av särskilda undantagsklausuler gällande Schengensamarbetet. Danmark omfattas förvisso av Schengensamarbetet, men inte som unionsrätt, utan som internationell rätt vad gäller de delar av Schengenregelverket som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa. Danmark måste därför varje gång en ny rättsakt antas inom Schengensamarbetet meddela övriga medlemsstater inom sex månader om akten kommer att bli tillämplig i Danmark. I så fall blir den bindande som internationell rätt, och inte som unionsrätt. Om den danska regeringen inte skulle godta en ny rättsakt, måste Danmark och övriga Schengenområdet ”överväga vilka lämpliga åtgärder som ska vidtas”. Denna undantagsklausul gäller dock inte vissa delar av den gemensamma viseringspolitiken (den enhetliga utformningen av visumhandlingar och den gemensamma förteckningen över tredjeländer vars medborgare behöver visum vid kortare vistelse i unionen), som är bindande för Danmark som unionsrätt.[58] Den danska regeringen deltar inte i antagandet av rättsakter som utvecklar Schengenregelverket och som inte är bindande för eller tillämpliga på Danmark.

Irland står helt utanför Schengenområdet, men har möjlighet att begära att få tillämpa hela eller delar av Schengenregelverket. Anledningen är att Irland ingår i den gemensamma resezonen tillsammans med Storbritannien. För att värna regelverkets integritet och enhetlighet måste en ansökan om deltagande i delar av Schengenregelverket godkännas av Europeiska unionens råd med enhällighet bland de medlemsstater som är bundna av regelverket. Irland begärde i början av 2000-talet att få delta i vissa delar av Schengensamarbetet. Rådet antog ett beslut den 28 februari 2002 om Irlands deltagande i vissa bestämmelser i Schengenregelverket, som därmed blev bindande för landet. Det dröjde dock till 2020 innan rådet antog ett beslut om tillämpningen av dessa bestämmelser i Irland. Enligt besluten deltar Irland i vissa delar som rör bland annat polissamarbete och straffrättsligt samarbete, men däremot inte i avskaffandet av gränskontrollerna vid de inre gränserna.[59][60] Irland står därför fortsatt utanför Schengenområdet. Den irländska regeringen har dock möjlighet att när som helst begära att Irland ska få delta i övriga delar av Schengensamarbetet. I så fall börjar de normala bestämmelserna i fördragen att gälla efter ett enhälligt beslut i rådet bland Schengenländerna och Irlands företrädare.[61]

Utvärderings- och övervakningsmekanism[redigera | redigera wikitext]

Utvärdering av gränskontrollerna mellan Spanien och Gibraltar under 2013.

Som en del av unionsrätten ansvarar Europeiska kommissionen för att övervaka att Schengenregelverket genomförs och tillämpas korrekt av medlemsstaterna. Kommissionen kan inleda samma typ av överträdelseförfarande som för övriga delar av unionsrätten, med möjlighet att ytterst väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen mot medlemsstater som inte anses uppfylla sina skyldigheter.

Därutöver finns det en särskild utvärderings- och övervakningsmekanism för att kontrollera effektiviteten i den praktiska tillämpningen av Schengenregelverket. Denna mekanism inrättades 2013 av Europeiska unionens råd,[62] och förstärktes ytterligare under 2022,[3] men grundar sig ursprungligen på ett mellanstatligt system för inbördes granskning mellan medlemsstaterna som infördes redan 1998 innan Schengenregelverket införlivades inom unionens ramar.[63][64] Utvärderings- och övervakningsmekanismen omfattar alla delar av Schengensamarbetet och syftar dels till att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket i de medlemsstater som redan ingår i Schengenområdet, dels till att kontrollera att de nödvändiga villkoren för att få ansluta sig till Schengenområdet uppfylls av de medlemsstater som ännu inte tillämpar alla delar av Schengenregelverket.

Medlemsstaterna och kommissionen ansvarar gemensamt för genomförandet av utvärderings- och övervakningsmekanismen. En övergripande plan för hur utvärderingen och övervakningen av Schengenregelverket ska genomföras tas fram av kommissionen i form av ett flerårigt utvärderingsprogram, som sträcker sig över sju år i taget (tidigare fem år). Alla medlemsstater utvärderas minst en gång under denna period. Utifrån det fleråriga utvärderingsprogrammet antar kommissionen senast den 15 november varje år ett mer specifikt årligt utvärderingsprogram, som preciserar hur utvärderingarna ska gå till. Utvärderingarna kan bestå av dels standardiserade frågeformulär som skickas till de nationella myndigheterna, dels föranmälda eller oanmälda besök av expertgrupper på plats vid till exempel de inre eller yttre gränserna. Medlemsstaterna utser nationella experter till att delta i dessa expertgrupper tillsammans med företrädare för kommissionen; de nationella experterna får dock inte delta i utvärderingar av den medlemsstat som de själva är verksamma i.[3]

Mot bakgrund av svaren på de standardiserade frågeformulären, resultaten av utvärderingsverksamheten och annan information som framkommit under en utvärdering utarbetar den ansvariga expertgruppen en utvärderingsrapport. Kommissionen översänder utkastet till utvärderingsrapport, inklusive utkast till rekommendationer, till den berörda medlemsstaten inom fyra veckor efter att utvärderingsverksamheten har avslutats. Medlemsstaten i fråga har därefter två veckor på sig att komma med synpunkter innan kommissionen antar utvärderingsrapporten senast fyra månader efter att utvärderingsverksamheten har avslutats. Om en medlemsstat invänder mot innehållet i ett utkast till utvärderingsrapport måste kommissionen dock översända utkastet till rådet, som då istället antar utvärderingsrapporten. Inom två månader från antagandet av en utvärderingsrapport måste den berörda medlemsstaten överlämna en handlingsplan till kommissionen och rådet för genomförandet av alla rekommendationer. Om allvarliga brister har påvisats i en utvärderingsrapport har medlemsstaten dock endast en månad på sig att ta fram en handlingsplan. Medlemsstaterna är skyldiga att regelbundet rapportera till kommissionen och rådet om genomförandet av sina handlingsplaner, vanligtvis minst en gång var sjätte månad, till dess att kommissionen anser att en handlingsplan är helt genomförd.[3]

Om allvarliga brister i gränskontrollerna vid de yttre gränserna påvisas i en utvärderingsrapport kan kommissionen rekommendera att den berörda medlemsstaten vidtar vissa specifika åtgärder, såsom utplacering av europeiska gränskontrollenheter genom Frontex.[65] Om en medlemsstat allvarligt försummar sina skyldigheter kan kommissionen även inleda förfarandet för införandet av tillfälliga inre gränskontroller.[66]

I november 2020 avslutades det första fleråriga utvärderingsprogrammet, som sträckte sig över en period av fem år. Mellan 2015 och 2019 hade över 200 utvärderingsbesök genomförts, både i Schengenområdet och i 27 olika tredjeländer (för att utvärdera den gemensamma viseringspolitiken). Kommissionen antog under samma period 198 utvärderingsrapporter och rådet utfärdade mer än 4 500 rekommendationer till medlemsstaterna.[67] Mot bakgrund av sina slutsatser för den första femårsperioden beslutade kommissionen att se över utvärderings- och övervakningsmekanismen med syfte att göra den mer effektiv.[68] Ett förslag till ny förordning presenterades den 2 juni 2021.[69] I maj 2022 presenterade kommissionen sin första årliga rapport om Schengenläget och ett förslag till en ny årlig Schengencykel för att identifiera och åtgärda uppkomna problem inom Schengensamarbetet.[70][71][72] För att stärka samordningen och styrningen inom Schengensamarbetet började årliga ”Schengen-forum” mellan ledamöter av Europaparlamentet och medlemsstaternas inrikesministrar att anordnas 2020 under kommissionens ledning.[68] I mars 2022 började även regelbundna ”Schengen-råd” att anordnas i anslutningen till sammanträdena i rådet för rättsliga och inrikes frågor i syfte att diskutera Schengenfrågor på ministernivå mellan Schengenländerna. Den 1 oktober 2022 trädde den nya förordningen om utvärderings- och övervakningsmekanismen i kraft, vilket bland annat gav kommissionen mer långtgående övervakande befogenheter.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Protokoll om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 340, 10.11.1997, s. 93–96. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:1997:340:FULL. 
  2. ^ [a b] ”Artikel 7 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 292. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ [a b c d e] ”Rådets förordning (EU) 2022/922 av den 9 juni 2022 om inrättande och användning av en utvärderings- och övervakningsmekanism för att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket och om upphävande av förordning (EU) nr 1053/2013”. EUT L 160, 15.6.2022, s. 1–27. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32022R0922. 
  4. ^ ”The Schengen area” (på engelska). CVCE. 8 juli 2016. https://www.cvce.eu/collections/unit-content/-/unit/02bb76df-d066-4c08-a58a-d4686a3e68ff/50c23742-6a21-483e-aebd-3aaf21b44bf9/Resources#f035454a-8746-492a-95e1-e7ec2db71430_en&overlay. Läst 18 november 2022. 
  5. ^ [a b] ”Rådets beslut av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (1999/435/EG)”. EGT L 176, 10.7.1999, s. 1–16. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999D0435. 
  6. ^ ”Rådets beslut av den 20 maj 1999 om fastställande, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, av rättslig grund för samtliga bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (1999/436/EG)”. EGT L 176, 10.7.1999, s. 17–29. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:545b2752-6865-4e83-aaba-d6ad911a87f1.0002.02/DOC_1&format=PDF. 
  7. ^ ”Artikel 2.1 i protokoll om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 340, 10.11.1997, s. 94. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:1997:340:FULL. 
  8. ^ ”Schengenregelverket enligt artikel 1.2 i rådets beslut 1999/435/EG av den 20 maj 1999”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 1–473. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  9. ^ ”Artikel 1.2 i rådets beslut av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (1999/435/EG)”. EGT L 176, 10.7.1999, s. 2. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999D0435. 
  10. ^ ”Artikel 1 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 290. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  11. ^ ”Artikel 5.1 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 291. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  12. ^ ”Bilaga till protokoll om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen”. EGT C 340, 10.11.1997, s. 96. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:1997:340:FULL. 
  13. ^ ”Artikel 32 i avtal mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 17. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  14. ^ ”Agreement between the Governments of the States of the Benelux Economic Union, the Federal Republic of Germany and the French Republic on the Gradual Abolition of Checks at their Common Borders” (på engelska). Overheid.nl. https://treatydatabase.overheid.nl/en/Treaty/Details/000058.html. Läst 19 november 2022. 
  15. ^ ”Avdelning I i avtal mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 13–15. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  16. ^ [a b] ”Artikel 30 i avtal mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 16. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  17. ^ ”Avdelning II i avtal mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 15–17. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  18. ^ ”Convention implementing the Agreement between the Governments of the Member States of the Benelux Economic Union, the Federal Republic of Germany and the French Republic on the gradual abolition of controls at their common borders, signed at Schengen on 14 June 1985” (på engelska). Overheid.nl. https://treatydatabase.overheid.nl/en/Treaty/Details/004025.html. Läst 19 november 2022. 
  19. ^ ”Protocol on the consequences of the entry into force of the Dublin Convention for certain provisions of the Convention Implementing the Schengen Agreement” (på engelska). Overheid.nl. https://treatydatabase.overheid.nl/en/Treaty/Details/005429. Läst 19 november 2022. 
  20. ^ ”Fotnot 2 i del 1 i bilaga B till rådets beslut av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (1999/435/EG)”. EGT L 176, 10.7.1999, s. 10. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999D0435. 
  21. ^ ”Förslag till rådets direktiv om villkor för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader samt om införande av ett särskilt resetillstånd och om fastställande av villkor för inresa i syfte att förflytta sig under en tid av högst sex månader (2001/C 270 E/29)”. EGT C 270 E, 25.9.2001, s. 244–250. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52001PC0388. 
  22. ^ ”Avtal om Italienska republikens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 63–68. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  23. ^ ”Avtal om Konungariket Spaniens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken anslutit sig genom avtal undertecknat i Paris den 27 november 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 69–75. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  24. ^ ”Avtal om Portugisiska republikens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken anslutit sig genom avtal undertecknat i Paris den 27 november 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 76–82. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  25. ^ ”Avtal om Hellenska republikens anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken anslutit sig genom avtal undertecknat i Paris den 27 november 1990 samt Konungariket Spanien och Portugisiska republiken genom avtal undertecknade i Bonn den 25 juni 1991”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 83–89. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  26. ^ ”Avtal om Republiken Österrikes anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990, till vilken Italienska republiken, Konungariket Spanien och Portugisiska republiken samt Hellenska republiken anslutit sig genom avtal undertecknade den 27 november 1990, den 25 juni 1991 respektive den 6 november 1992”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 90–96. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  27. ^ ”Avtal om Konungariket Danmarks anslutning till konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 97–105. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  28. ^ ”Avtal om Republiken Finlands anslutning till tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 106–114. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  29. ^ ”Avtal om Konungariket Sveriges anslutning till tillämpningskonventionen till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknad i Schengen den 19 juni 1990”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 115–123. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  30. ^ ”Verkställande kommitténs beslut av den 22 december 1994 om ikraftsättande av konventionen om tillämpning av Schengen av den 19 juni 1990 (SCH/Com-ex (94) 29 rev 2)”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 130–132. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  31. ^ ”Bilaga A till rådets beslut av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (1999/435/EG)”. EGT L 176, 10.7.1999, s. 3–9. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999D0435. 
  32. ^ ”Del 3 i bilaga B till rådets beslut av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och Fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket (1999/435/EG)”. EGT L 176, 10.7.1999, s. 13–16. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999D0435. 
  33. ^ ”Verkställande kommitténs beslut av den 7 oktober 1997 om ikraftsättande av konventionen om tillämpning av Schengen i Grekland (SCH/Com-ex (97) 29 rev 2)”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 135–136. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  34. ^ ”Verkställande kommitténs beslut av den 16 december 1998 om ikraftsättande av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet i Grekland (SCH/Com-ex (98) 49 rev 3)”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 147–148. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  35. ^ ”Rådets beslut av den 13 december 1999 om fullt ikraftträdande av Schengenregelverket i Grekland (1999/848/EG)”. EGT L 327, 21.12.1999, s. 58. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999D0848. 
  36. ^ ”Rådets beslut av den 1 december 2000 om tillämpningen av Schengenregelverket i Danmark, Finland och Sverige samt i Island och Norge (2000/777/EG)”. EGT L 309, 9.12.2000, s. 24–27. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:8e409abf-c69d-452c-b7ab-eb32e6fc1508.0011.02/DOC_1&format=PDF. 
  37. ^ ”Rådets beslut av den 6 december 2007 om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien (2007/801/EG)”. EUT L 323, 8.12.2007, s. 34–39. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32007D0801. 
  38. ^ ”Rådets beslut av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (2002/192/EG)”. EGT L 64, 7.3.2002, s. 20–23. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32002D0192. 
  39. ^ ”Rådets genomförandebeslut (EU) 2020/1745 av den 18 november 2020 om inledande av tillämpningen av bestämmelserna i Schengenregelverket om dataskydd och om provisoriskt inledande av tillämpningen av vissa bestämmelser i Schengenregelverket i Irland”. EUT L 393, 23.11.2020, s. 3–11. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32020D1745. 
  40. ^ ”Rådets beslut av den 5 juni 2008 om tillämpningen av de bestämmelser i Schengenregelverket som rör Schengens informationssystem i Schweiziska edsförbundet (2008/421/EG)”. EUT L 149, 7.6.2008, s. 74–77. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32008D0421. 
  41. ^ ”Rådets beslut av den 27 november 2008 om fullständig tillämpning av Schengenregelverkets bestämmelser i Schweiziska edsförbundet (2008/903/EG)”. EUT L 327, 5.12.2008, s. 15–17. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32008D0903. 
  42. ^ ”Rådets beslut av den 28 januari 2008 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (2008/146/EG)”. EUT L 53, 27.2.2008, s. 1–2. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32008D0146. 
  43. ^ ”Rådets beslut av den 28 januari 2008 om ingående på Europeiska unionens vägnar av avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (2008/149/RIF)”. EUT L 53, 27.2.2008, s. 50–51. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:f8f0854f-6594-45e5-930c-dc9691e4d03a.0022.01/DOC_1&format=PDF. 
  44. ^ ”Avtal mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket”. EUT L 53, 27.2.2008, s. 52–79. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:f8f0854f-6594-45e5-930c-dc9691e4d03a.0022.01/DOC_2&format=PDF. 
  45. ^ ”Rådets beslut av den 7 mars 2011 om ingående på Europeiska unionens vägnar av protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, särskilt om polissamarbete och straffrättsligt samarbete (2011/349/EU)”. EUT L 160, 18.6.2011, s. 1–2. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011D0349. 
  46. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 105, 13.4.2006, s. 1–32. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32006R0562. 
  47. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016, s. 1–52. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R0399. 
  48. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1624 av den 14 september 2016 om en europeisk gräns- och kustbevakning och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 863/2007, rådets förordning (EG) nr 2007/2004 och rådets beslut 2005/267/EG”. EUT L 251, 16.9.2016, s. 1–76. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32016R1624. 
  49. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/458 av den 15 mars 2017 om ändring av förordning (EU) 2016/399 vad gäller stärkandet av kontroller mot relevanta databaser vid de yttre gränserna”. EUT L 74, 18.3.2017, s. 1–7. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32017R0458. 
  50. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2225 av den 30 november 2017 om ändring av förordning (EU) 2016/399 vad gäller användningen av in- och utresesystemet”. EUT L 327, 9.12.2017, s. 1–19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32017R2225. 
  51. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226”. EUT L 236, 19.9.2018, s. 1–71. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018R1240. 
  52. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/817 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EU-informationssystem på området gränser och viseringar, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1726 och (EU) 2018/1861 samt rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF”. EUT L 135, 22.5.2019, s. 27–84. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019R0817. 
  53. ^ ”Regler om passage av EU:s gränser”. EUR-Lex. 5 september 2019. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:230101_1. Läst 18 november 2022. 
  54. ^ ”Konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016 (konsoliderad version: 2016R0399, 11.06.2019, s. 1–62). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02016R0399-20190611. 
  55. ^ ”Konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009 (konsoliderad version: 2009R0810, 02.02.2020, s. 1–70). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02009R0810-20200202. 
  56. ^ ”Rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhandlingar”. EGT L 164, 14.7.1995, s. 1–4. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31995R1683. 
  57. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 303, 28.11.2018, s. 39–58. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018R1806. 
  58. ^ ”Protokoll 22 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 298–302. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  59. ^ ”Rådets beslut av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (2002/192/EG)”. EGT L 64, 7.3.2002, s. 20–23. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32002D0192. 
  60. ^ ”Rådets genomförandebeslut (EU) 2020/1745 av den 18 november 2020 om inledande av tillämpningen av bestämmelserna i Schengenregelverket om dataskydd och om provisoriskt inledande av tillämpningen av vissa bestämmelser i Schengenregelverket i Irland”. EUT L 393, 23.11.2020, s. 3–11. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32020D1745. 
  61. ^ ”Artikel 4 i protokoll 19 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 291. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  62. ^ ”Rådets förordning (EU) nr 1053/2013 av den 7 oktober 2013 om inrättande av en utvärderings- och övervakningsmekanism för kontroll av tillämpningen av Schengenregelverket och om upphävande av verkställande kommitténs beslut av den 16 september 1998 om inrättande av Ständiga kommittén för genomförande av Schengenkonventionen”. EUT L 295, 6.11.2013, s. 27–37. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32013R1053. 
  63. ^ ”Verkställande kommitténs beslut av den 16 september 1998 om inrättande av Ständiga kommittén för genomförande av Schengenkonventionen (SCH/Com-ex (98) 26 slutlig)”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 138–143. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:42000X0922(01). 
  64. ^ ”Utvärderingsmekanism för Schengenregelverket”. Sveriges riksdag. 11 maj 2009. https://data.riksdagen.se/fil/56B113C1-B8E5-411A-BA0D-941605E550FE. Läst 18 november 2022. 
  65. ^ ”Artikel 21.1 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016 (konsoliderad version: 2016R0399, 11.06.2019, s. 23). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02016R0399-20190611. 
  66. ^ ”Artikel 21.3 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna)”. EUT L 77, 23.3.2016 (konsoliderad version: 2016R0399, 11.06.2019, s. 23). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02016R0399-20190611. 
  67. ^ ”Rapport från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om funktionssättet för utvärderings- och övervakningsmekanismen för Schengenregelverket i enlighet med artikel 22 i rådets förordning (EU) nr 1053/2013 Första årliga utvärderingsprogrammet (2015–2019)”. Europeiska kommissionen. 25 november 2020. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0779. Läst 18 november 2022. 
  68. ^ [a b] ”First Schengen Forum: Towards a stronger and more resilient Schengen area” (på engelska). Europeiska kommissionen. 30 november 2020. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/ip_20_2232. Läst 18 november 2022. 
  69. ^ ”Förslag till rådets förordning om inrättande och användning av en utvärderings- och övervakningsmekanism för att kontrollera tillämpningen av Schengenregelverket och om upphävande av förordning (EU) nr 1053/2013”. Europeiska kommissionen. 2 juni 2021. https://eur-lex.europa.eu/resource.html?uri=cellar:663ba47e-c3ba-11eb-a925-01aa75ed71a1.0014.02/DOC_1&format=PDF. Läst 18 november 2022. 
  70. ^ ”Schengenläget: EU-kommissionen fastställer nya prioriteringar och en ny styrningsmodell”. Europeiska kommissionen. 24 maj 2022. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/sv/ip_22_3213. Läst 18 november 2022. 
  71. ^ ”Questions and Answers – The State of Schengen” (på engelska). Europeiska kommissionen. 24 maj 2022. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/qanda_22_3214. Läst 18 november 2022. 
  72. ^ ”EU Commission Establishes New Schengen Area Governance Model” (på engelska). SchengenVisaInfo.com. 24 maj 2022. https://www.schengenvisainfo.com/news/eu-commission-establishes-new-schengen-area-governance-model/. Läst 18 november 2022. 
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.