Yoko Ono

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Yoko Ono
オノ・ヨーコ
小野 洋子
Yoko Ono 2007.jpg
Yoko Ono 2007
Födelsedatum 18 februari 1933 (84 år)
Födelseort Japan Tokyo, Japan
År som aktiva 1961–
Skivbolag Apple, Polydor, Geffen
Rykodisc, Astralwerks, Chimera Music
Relaterade artister John Lennon
Plastic Ono Band
Sean Lennon
Webbplats http://imaginepeace.com
Wish tree i Wanås skulpturpark

Yoko Ono Lennon (kanji :小野 洋子, Ono Yōko; på japanska presenterar hon sitt namn som vore det utländskt med katakana: オノ・ヨーコ, Ono Yōko), född 18 februari 1933 i Tokyo, Japan, är en japansk-amerikansk avantgardekonstnär, popartist och fredsaktivist. Hon är änka efter John Lennon som mördades 1980.[1]

Ono växte upp i Tokyo, och studerade vid Gakushuin University samtidigt som hennes familj flyttade till USA för att undkomma kriget. De återförenades 1953, och efter en tids studier på Sarah Lawrence College involverad hon sig i New Yorks konstnärliga undergroundscen, inklusive Fluxusgruppen. Hon träffade John Lennon 1966 på en konstutställning hon hade i London, och de blev ett par 1968. Ono och Lennon använde sin smekmånad som en scen för offentliga protester mot Vietnamkriget med sina Bed-Ins for Peace i Amsterdam och Montreal 1969. Hon har satt feminismen i främre leden i sin musik och har influerat artister som The B-52’s och Meredith Monk. Ono fick kommersiell framgång 1980 med albumet Double Fantasy, som hon släppte tillsammans med Lennon tre veckor före hans död. Sedan år 2003 har elva av hennes låtar, mestadels remixer av hennes äldre material, toppat den amerikanska Billboard Hot Dance Club Songs-listan.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ono föddes i Tokyo 18 februari 1933 och är dotter till Isoko Ono (小野 磯 子 Ono Isoko) och Eisuke Ono (小野 英 輔 Ono Eisuke), en bankir och tidigare klassisk pianist.

Ono flyttade till New York som 18-åring. Hon kom snart i kontakt med stadens avantgardescen där hon anträdde sin konstnärliga bana med performancekonst samtidigt som hon verkade som poet. De tidiga projekten fick obetydlig uppmärksamhet, men efter att ha arbetat med jazzmusikern och filmproducenten Anthony Cox blev Yoko Ono ett känt namn.

1962 flyttade hon tillbaka till Tokyo i Japan. Året därpå ingick Ono äktenskap med Anthony "Tony" Cox. Tillsammans fick de dottern Kyoko.[2]

Ono har skrivit boken Grapefruit (första utgåva 1964),[3] ett slags instruktionsbok i modern konst. Hon anses som en av de mest inflytelserika inom installationskonsten. 1966 reste Ono till London för att delta på DIAS - Destruktion in Art Symposium. Hon bosatte sig i London och träffade John Lennon. De gifte sig den 20 mars 1969 i Gibraltar[4]. Paret åkte till Amsterdam på smekmånad där dom tog in på hotell Hilton i en vecka och hade där en "bed-in" för fred.[5] År 1975 födde Ono parets son, Sean Lennon. Hon hade redan 1969 varit gravid med Lennon men fått missfall.[4] Ono och Lennon var gifta till 1980, då Lennon mördades.[6]

1970 utgav Ono albumet Yoko Ono/Plastic Ono Band[7], samtidigt som John Lennon utgav sitt album John Lennon/Plastic Ono Band. Hon har även gjort ett flertal andra skivor. 1980 gav Ono och Lennon ut det gemensamma albumet Double Fantasy, som fick en uppföljare efter Lennons död med Milk and Honey (1984).

Yoko Ono bor kvar i The Dakota Building på Upper West Side på Manhattan i New York, det hus där hon och John Lennon bodde då han mördades utanför byggnaden. Ono har fortsatt sin konstnärliga karriär med utställningar i USA och internationellt. Hon sammanlevde 1981–2001 med en gallerist vid namn Sam Havadtoy.[8]

2001 blev hon hedersdoktor i juridik (Doctorate of Law) vid Liverpools universitet, och 2002 filosofie (konstnärlig) hedersdoktor (Doctor of Fine Arts) vid Bard College i delstaten New York. Sommaren 2012 visade Moderna museet Yoko Onos utställning Grapefruit.[3] Ono finns representerad vid Moderna museet[9] i Stockholm.

Yoko Ono Feminism[redigera | redigera wikitext]

Yoko Ono var till media och somliga Beatles fans ökänd som kvinnan som bröt upp Beatles, många ansåg att Ono var källan till bandets uppsplittring på grund av Lennons förhäxande kärlek för henne.[10] Tillsammans med Lennon skapade han och Ono under Beatles två sista år deras egna offentliga protest mot Vietnam. Paret gifte sig senare i Gibraltar 1969, och spenderade sin smekmånad i Amsterdam där de bedrev sin Kampanj Bed-in for Peace. Efter The Beatles splittrades levde Ono och Lennon i London samt senare tillsammans i New York. Flytten från London var enligt de själva på grund av den rasism som fanns gentemot Ono. Deras relation mötte efter flytten ännu mera motgångar då Lennon hade blivit anklagad för att nyttja droger i England, samt Ono som hade blivit separerad från hennes dotter.

Paret separerade i 1973 men återfann sedan varandra 1974, under deras tid separerade hade Lennon inlett ett förhållande med sin Personliga assistent, som han dock efter återfinnande behöll som sin musa. 1975 föddes parets son, Sean som föddes på Lennons 35 åriga födelsedag. Sean har följt i sina föräldrars fotspår genom att arbeta inom musikbranschen.[11]

Lennon mördades 1980, då hade han lagt musik karriären på hyllan för att vara en heltids pappa för deras gemensamma son Sean. Lennon skulle på mord kvällen ut med Ono för att gå på middag men ville se till så sonen Sean kom i säng, efter mordet gick Ono in en intensiv och 

Onos sociala arbete:

Ono har sedan 1960 talet arbetat starkt för mänskliga rättigheterna och fred[12]. Efter giftermålet med Lennon höll hon och Lennon kampanjen mot kriget i Vietnam, Ben-in for Peace.

Yoko Ono har många verk utifrån det feministiska perspektivet med hjälp av sin talang för konsten. Ono förknippas ofta till konstnärs gruppen Fluxus,medlemmarna i gruppen inspirerade henne och samarbetet mellan medlemmarna var något som fick stora avtryck för Onos konst.

Ono var en Pionjär och en troende för performance art. 1964 [13]i Tokyo genomförde Ono sitt första verk till art formen, hon gav den namnen Cut Piece och hela föreställningen gick ut på att hon satt ensam på en scen på knä,med ett par saxar framför henne och instruerade publiken att komma upp på scenen och klippa sönder bitar av hennes kläder. Cut Piece motiv var att konfrontera den verkliga könsrollen,klass och etnisk tillhörighet. Något som Ono lyckades med genom att framföra Cut Piece, som verkligen kritiserade det normativa genuset.

Ono ses ofta inom konsten som en nyskapare, då hon redan på 1960-talet vågade kritisera samhället. Med gruppen Fluxus och även ensam framförde hon många artistiska ver inom performance art, hon valde att fokusera mer på den för att samtidigt kritisera kapitalismen, som var beroende att allt handlade om konsumtion, Ono ansåg att även konstens värld hade blivit allt för paralyserade med kapitalismen, och istället för att köpa hennes konst kunde en medverka i den. [14]

Hennes konst har inspirerat många artister att använda sig av visuell konst för att framföra en politisk ståndpunkt. Hon förknippas också mycket med Lennons karriär, låten Imagine sägs baseras på Onos och Lennons gemensamma arbete för Fred. Ono gav den nya kvinnliga konstnären utrymme på den arktiska scenen och gav rum för artister som Marina Abramovic, Valie Export mfl. att framföra sin konst och tänja på gränserna även mer.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Album[redigera | redigera wikitext]

Med John lennon[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbum och Soundtrack[redigera | redigera wikitext]

Övriga album[redigera | redigera wikitext]

Singlar och EP[redigera | redigera wikitext]

  • 1971 – "Mrs. Lennon"/"Midsummer New York"
  • 1971 – "Mind Train"/"Listen, the Snow Is Falling"
  • 1972 – "Now or Never"/"Move on Fast"
  • 1973 – "Death of Samantha"/"Yang Yang"
  • 1973 – "Josejoi Banzai (Part 1)"/"Josejoi Banzai (Part 2)" (Endast utgiven i Japan)
  • 1973 – "Woman Power"/"Men, Men, Men"
  • 1973 – "Run, Run, Run"/"Men, Men, Men"
  • 1974 – "Yume O Motou (Let's Have a Dream)"/"It Happened" (Endast utgiven i Japan)
  • 1981 – "Walking on Thin Ice"/"It Happened"
  • 1981 – "No, No, No"/"Will You Touch Me"
  • 1982 – "My Man"/"Let the Tears Dry"
  • 1982 – "Never Say Goodbye"/"Loneliness"
  • 1985 – "Hell in Paradise"/"Hell in Paradise"
  • 1985 – "Cape Clear"/"Walking on Thin Ice" (Promo)
  • 2001 – "Open Your Box" (Remix-EP)
  • 2002 – "Kiss Kiss Kiss" (Remix-EP)
  • 2002 – "Yang Yang" (Remix-EP)
  • 2003 – "Walking on Thin Ice" (Remix-EP)
  • 2003 – "Will I" / "Fly" (Remix-EP)
  • 2004 – "Hell in Paradise" (Remix-EP)
  • 2004 – "Everyman... Everywoman..." (Remix-EP)
  • 2007 – "You're the One" (Remix-EP)
  • 2007 – "No, No, No" (Remix-EP)
  • 2008 – "Give Peace a Chance" (Remix-EP)
  • 2009 – "I'm Not Getting Enough" (Remix-EP)
  • 2010 – "Give Me Something" (Remix-EP)
  • 2010 – "Wouldnit (I'm a Star)" (Remix-EP)
  • 2011 – "Move on Fast" (Remix-EP)
  • 2011 – "Talking to the Universe" (Remix-EP)
  • 2012 – "She Gets Down on Her Knees"
  • 2012 – "Early in the Morning" (tillsammans med Thurston Moore och Kim Gordon)
  • 2012 – "I'm Moving On" (Remix-EP)
  • 2013 – "Hold Me" (Med Dave Audé)
  • 2013 – "Walking on Thin Ice 2013" (Remix-EP)
  • 2014 – "Angel" (Remix-EP)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Yoko Ono, 21 maj 2015.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Clemens Altgård. ”Yoko Ono”. Nationalencyklopedin. Bokförlaget Bra böcker AB, Höganäs. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/yoko-ono. Läst 23 maj 2015. 
  2. ^ Calio, Jim (3 februari 1986). ”Yoko Ono's Ex-Husband, Tony Cox, Reveals His Strange Life Since Fleeing with Their Daughter 14 Years Ago” (på engelska). People magazine. s. 34. http://www.people.com/people/archive/article/0,,20092860,00.html. Läst 22 februari 2015. 
  3. ^ [a b] ”Stockholm utställningar 2012 - Yoko Ono”. modernamuseet.se. http://www.modernamuseet.se/Stockholm/Utstallningar/2012/Yoko-Ono/. Läst 13 oktober 2014. 
  4. ^ [a b] Stritof, Sheri. ”John Lennon's Marriages” (på engelska). about.com. http://marriage.about.com/od/entertainmen1/p/johnlennon.htm. Läst 23 februari 2015. 
  5. ^ Swanson, Dave. ”45 Years Ago: John Lennon marries Yoko Ono” (på engelska). ultimateclassicrock.com. http://ultimateclassicrock.com/john-lennon-marries-yoko-ono/. Läst 23 februari 2015. 
  6. ^ ”Yoko Ono Biography Artist, Anti-War Activist (1933–)” (på engelska). biography.com. http://www.biography.com/people/yoko-ono-9542162. Läst 23 maj 2015. 
  7. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  8. ^ Plaskin, Glenn (6 maj 1990). ”Yoko Ono, a Decade After the 'Horrible Thing' : John Lennon's widow still lives under a shadow, but, she says, 'It's not a bad time'” (på engelska). Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/1990-05-06/entertainment/ca-245_1_john-lennon. Läst 22 februari 2015. 
  9. ^ Moderna museet
  10. ^ Yoko Ono” (på en). Wikipedia. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Yoko_Ono&oldid=768918819. Läst 13 mars 2017. 
  11. ^ Yoko Ono Biography, Art, and Analysis of Works” (på en-US). The Art Story. http://www.theartstory.org/artist-ono-yoko.htm. Läst 13 mars 2017. 
  12. ^ All She Is Saying: Yoko Ono's Enduring Feminist Message” (på en-US). The Washington Post. 22 april 2007. ISSN 0190-8286. http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2007/04/20/AR2007042000410.html. Läst 13 mars 2017. 
  13. ^ Yoko Ono Biography, Art, and Analysis of Works” (på en-US). The Art Story. http://www.theartstory.org/artist-ono-yoko.htm. Läst 13 mars 2017. 
  14. ^ ”Yoko Ono: A Feminist Analysis by Cara Kulwicki – IMAGINE PEACE” (på en-US). imaginepeace.com. http://imaginepeace.com/archives/5272. Läst 13 mars 2017. 
  15. ^ ”Yoko Ono: Many Sides of Yoko Ono” (på engelska). imaginepeace.com. http://imaginepeace.com/archives/3771. Läst 22 februari 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]