Ösel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om ön Ösel. För länet med samma namn, se Saare län. För fartyget, se Ösel (fartyg).
Satellitbild

Ösel (estlandssvenskt uttal: äisel, äisil, äihl, estniska Saaremaa, forngutniska Oysl, finska Saarenmaa, lettiska Sāmsala, ryska: Сааремаа) är med sina 2 673 km²[1] den större av de stora estniska öar, som ligger väster om Estland i Rigabukten (den näst största heter Dagö, den tredje största Moon och den fjärde största Ormsö). Invånarantalet är ca 39 000.

Under 700 år har tyskar, danskar, svenskar och ryssar turats om att besitta ön. Det finns mycket på ön som vittnar om allt detta, mest känd är dock borgen i Kuressaare, Ösels största stad. Borgen byggdes av den danske kungen Valdemar Sejr år 1206. På ön finns också 7 gotiska kyrkor från 13- och 1500-talen. Ösel hade relativt lite invandring från Sovjet under sovjettiden och har idag mindre än tre procent rysk befolkning (jämfört med över 40 procent i Tallinn). Ösel slapp också mycket av den tunga industri som byggdes i resten av Estland under denna period. Detta berodde till stor del på att ön var platsen för en raketbas och en radaranläggning, och personer från resten av Estland kunde bara besöka ön om de fått en speciell inbjudan.

Jordbruk och fiskförädlingsindustri är de dominerande näringarna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De äldsta lämningarna av bosättningar går 10 000 år tillbaka i tiden. I övrigt påträffas skeppssättningar från yngre bronsåldern i Skåne och Halland samt i Finland, Estland, Lettland, Ostpreussen och på Bornholm, Åland och Ösel. Både i Snorres Ynglingasagan och i historiska Norwegia berättas om en sveakung vid namn Yngvar eller Ingvar som härjade i Estland och försökte inta Ösel. Anledningen till krigståget skulle ha varit att svearna flera gånger blivit angripna av män från öster. Det antyds att Sveakungarna beskattade folken på andra sidan Östersjön. De estniska stammarna levde som fria bönder och fiskare utan egentlig överhöghet fram till vikingatiden. Om vi får tro en runsten i Ledinge, så hette en av dem Fröger och dog runt år 1030 på Ösel. Vikingarna från Ösel brände ner Sigtuna omkring år 1187. Ester från Ösel härjade enligt Henrik av Lettlands krönika år 1203 i Blekinge och vid ett tillfälle förstörde en kyrka, slog ihjäl, samt tillfångatog slavar, samt att de brukade härja i Danmark och Sverige. Öns viktigaste gud hette Tarapita, en åskgud, som nästan på pricken liknade Tor. Ösel har tidigare haft en omfattande svensk befolkning, framförallt längs den västra kusten och på halvön Svarverort (estn. Sörve, tyska Schworbe), men denna har sannolikt uppgått i den estniska befolkningen.

Soneburg

1206 drog kung Valdemar Sejr och Anders Sunesen österut på ett korståg för att kristna de hedniska esterna och förhindra framtida plundringar från det hållet. Fälttåget resulterade inte i någon fast dansk besittning, då kungen enligt källorna inte "hittande någon som tordes vistas blande dessa hedningar". Senare teorier har gjort gällande att dessa härjande hedningar själva skulle kunnat vara skandinaver, inte minst då många av Estlands övriga kusttrakter och öar vid denna tid hade övervägande svensk befolkning, och hedniska ortnamn som Torsgrund och Odensholm påträffas i området. Vilhelm av Sabina propagerade 1226 för korståg mot Öselborna. Han lyckades enbart få med sig de tyska köpmännen, medan både gotlänningar och danskar vägrade. De seglade till Riga, varifrån det stora korståget till Ösel förbereddes. 1227 erövrades ön av tyska korsfarare under Albert av Riga, och han tvångskristnade befolkningen. Omständigheterna och resultatet av fälttåget är dock oklart då Ösels överklass knappast tappade något av sin makt i detta skede. Riga hävdade sedan anspråk på delar av ön fram till 1480. Så sent som på 1200-talet slogs ett anfall från de estniska öarna tillbaka vid den svenska kusten. 1343-1345 slogs de senaste av flera estniska uppror ner. Estland såldes därefter av Valdemar Atterdag till Tyska Orden. 1345 byggde Tyska Orden borgen Soneburg.

Ösel blev åter danskt 1559. Vid Freden i Brömsebro blev ön svensk, och förblev så under perioden 1645-1710, varefter den blev rysk och ingick i guvernementet Livland. Under den ryska tiden glömdes svenskan gradvis bort. En stor del av de svensktalande tvångsförflyttades till Ukraina (Gammalsvenskby). Den sista svensktalande befolkningen levde på halvön Schworbe.

Under den sovjetiska ockupationen 1944-91 tillhörde Ösel en militär gränszon som var stängd för t.o.m. sovjetmedborgare och kunde endast besökas av dem som hade särskilt utfärdade inrikespass.[2]

1999 engagerade sig Estland för att bygga en ny djuphamn på Ösel. Hamnen skall kunna ta emot både passagerarfärjor och rorofartyg. En tanke bakom projektet är att Estland på det viset skall kunna få del av den numera livliga kryssningstrafiken i Östersjön.

Kända personer[redigera | redigera wikitext]

Den kände estniske författaren Jakob Mändmets (1871-1930) föddes i Kärla på västra Ösel.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ösels officiella webbsida
  2. ^ Külvi Kuusk och Maivi Kärginen, Stop! Border Zone! (Rannarahva museum, 2013), s. 37. ISBN 978-9949-9527-0-0
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Ösel, 1904–1926.
  • Estland, Lettland & Litauen: [arkitektur, natur, nattliv, kyrkor, slott, museer, stränder, folkmusik, nationalparker, sjöar. Första klass reseguider 99-2094271-5. Stockholm: Reseförlaget. 2009. Libris 11235025. ISBN 91-7425-030-2 
  • Jakobsson, Svante, OSILIA-MARITIMA 1227-1346. Studier kring tillkomsten av svenska bosättningar i Balticum, i synnerhet inom biskopsstiftet Ösel-Wiek. Aa Upps 1980. 176 pp. (#7446)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]