Dagö

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 58°53′N 22°40′Ö / 58.883°N 22.667°Ö / 58.883; 22.667

Uppslagsordet ”Hiiumaa” leder hit. För länet med samma namn, se Hiiu län.
Hiiu län, vars område motsvarar ön Dagö.
På den västra udden av Dagö, Dagerort (estniska Kõpu) finns världens tredje äldsta ännu aktiva fyr, ibruktagen 1531. Fyrljuset är på en höjd av 103 meter över havet och syns 26 M.
Färjan till Dagö i Rus hamn

Dagö (estlandssvenskt uttal da:e, estniska Hiiumaa, forngutniska Dagaiþ) är en estnisk ö. Det är den norra ön av de två stora öarna som ligger väster om Estlands fastland; den södra heter Ösel, och de båda öarna är skilda åt genom Sälsundet.[1] Huvudorten på Dagö är Kärrdal (Kärdla) och ön har sammanlagt 12 000 invånare på 960 kvadratkilometer. Taknenäset (estniska: Tahkuna nina) är den norra udden på Dagö.

Ekonomi och kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Huvudnäringarna på Dagö var tidigare jordbruk, fåravel, skogsbruk, skogsindustri och fiskkonservindustri, men på senare tid har en plastindustri växt fram liksom turism. Kulturlandskapet präglas fortfarande av jordbruk men industriell verksamhet och turism är nya inslag i landskapet. På Dagös ostsida vid Harsundet mot Ormsö ligger hamnen Heltermaa, som har färjeförbindelse med Rus på fastlandet. Färjeförbindelse finns också med Ösel.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Dagö kristnades på 1200-talet och hamnade sen i delad ägo: halva ön tillhörde Biskopen av Ösel-Wiek och andra halvan (från 1436 hela ön) tillhörde Tyska orden. Efter ordensstatens upplösning hävdade både Sverige och Danmark ägoskap till ön. Sverige erövrade ön 1563 och den blev då en del av Svenska Estland. Danmark avträdde formellt ön först vid Freden i Brömsebro 1645. 1710, under det Stora nordiska kriget, erövrades ön av Ryssland, och ön blev en rysk besittning genom Freden i Nystad 1721. Ryssland ägde ön ända fram till 1920, då den tillföll den nyutropade republiken Estland. 1940 ockuperades Estland av Sovjetunionen, vilka ägde ön fram till unionens upplösning 1991. Ön utgjorde då del av Estniska SSR.[2]

Under andra världskriget förstördes staden Kärrdals hamn av nazityska styrkor, och den är fortfarande inte återuppbyggd. I dag ligger båthamnen omkring en mil norr om staden.

Under den sovjetiska tiden 1944-91 tillhörde Dagö en militär gränszon som var till och med stängd för sovjetiska medborgare och kunde endast besökas av dem som hade särskilt utfärdade inrikespass.[3]

Dagösvenskarna[redigera | redigera wikitext]

Sedan åtminstone 1200-talet har det i det nuvarande Estlands kusttrakter och på de större öarna bott en svensktalande bondebefolkning. Befolkningen hade sin största utbredning under 1400- och 1500-talen. Dagö var i svensk besittning åren 1563–1721 och ön var länge ett viktigt centrum för svenskarna i Estland. I slutet av 1700-talet fanns där cirka 2 000. Av dessa deporterades 1781 ungefär hälften till Ukraina av kejsarinnan Katarina II. De få som överlevde den långa vandringen till fots till Ukraina via Moskva grundade byn Gammalsvenskby.

1929 evakuerades de flesta av de kvarvarande svenskarna från Gammalsvenskby till Gotland, men några av dem valde att återvända. Av dessa försvann de flesta i fångläger. De kvarvarande svenskarna på Dagö bodde framförallt i området i och kring Kärrdal, där det fortfarande finns ett fåtal personer som betraktar sig som svenskar. Flertalet svenskar på Dagö uppgick emellertid antingen i den estnisktalande majoritetsbefolkningen eller flyttade över till Ormsö, när godset Hohenholm upplöstes under 1800-talet. Fortfarande är dock de estniska dialekterna på Dagö påverkade av svenskan i ännu högre grad än den estniska som talas på fastlandet.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Byar[redigera | redigera wikitext]

  • Malmas (estniska Malvaste).
  • Röicks (estlandssvenskt uttal: räike, estniska Reigi)

Källor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Dagö, 1904–1926.
  • Estland, Lettland & Litauen: [arkitektur, natur, nattliv, kyrkor, slott, museer, stränder, folkmusik, nationalparker, sjöar. Första klass reseguider 99-2094271-5. Stockholm: Reseförlaget. 2009. Libris 11235025. ISBN 91-7425-030-2 

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Östersjön i Nordisk familjebok (första upplagan, 1894)
  2. ^ Svensk uppslagsbok, band 6, sida 821-822
  3. ^ Külvi Kuusk och Maivi Kärginen, Stop! Border Zone! (Rannarahva museum, 2013), s. 37. ISBN 978-9949-9527-0-0

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]