Bartolomaios

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Michelangelos fresk "Yttersta domen" visar Sankt Bartolomaios med en kniv i handen och flått skinn. Pietro Aretino utgjorde modell.

Bartolomaios eller Bartolomeus (grekiska: Βαρθολομαίος) var en av Jesu tolv lärjungar, ofta identifierad med Filippos följeslagare Natanael (Johannesevangeliet 1:45-51). Bartolomaios helgondag i den västliga kyrkligheten infaller den 24 augusti och i den östortodoxa kyrkligheten den 11 juni.

Namnet Bartolomaios är arameiska (תולמי‎‎‎‎‎-בר‎‎), Bar Talmaí (Talmaís son) eller Tholomaíos (Ptolemaios son), vilket antingen betyder 'son till en plöjare' eller 'bror till samma moder'. Bartolomaios som nämns i Matteusevangeliet (10:3), Markusevangeliet (3:8), Lukasevangeliet (6:14) och Apostlagärningarna (1:13) har sedan medeltiden identifierats med den Nathanael som nämns i Johannesevangeliet, eftersom Bartolomaios inte nämns i uppräkningen där över apostlarna, men däremot Nathanael. Nathanael uppges i Johannesevangeliet vara närstående till Filippus. Det finns emellertid förteckningar över apostlarna från fornkyrkan där både Bartolomaios och Nathanael nämns.

I Bibeln nämns Bartolomaios endast i uppräkningar tillsammans med övriga apostlar, men enligt den kristna traditionen missionerade han i Indien, Mesopotamien, Parthien, Lykaonien, och Azerbaijan innan han led martyrdöden i Albanien genom att bli flådd levande med en kniv. Han räknas på grund av missionen i dessa länder vara en av de apostlar som grundade Armeniska apostoliska kyrkan. Enligt uppgift från Eusebios av Caesarea medförde han det arameiska Matteusevangeliet till Indien.

Det finns ett apokryft evangelium som uppges ha skrivits av Bartolomaios. Hans reliker vördas i San Bartolomeo all'Isola i Rom, i Frankfurt och i Canterbury Cathedral.

Bartolomaios är skyddspatron för bokbindare, garvare, handskmakare, läderarbetare, skomakare och herdar.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svenskt bibliskt uppslagsverk, red. Ivan Engnell och Anton Fridrichsen, redaktionssekreterare Bo Reicke, första bandet, Gävle 1948, s. 202

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Frithiof Dahlby: Helgondagar, 1958