Azerbajdzjan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 40°N 48°Ö / 40°N 48°Ö / 40; 48

Den här artikeln handlar om landet. För andra betydelser, se Azerbajdzjan (olika betydelser).
Republiken Azerbajdzjan
Azərbaycan Respublikası
Flagga Statsvapen
Valspråkinget
Nationalsång: Azərbaycan Respublikasının Dövlət Himni
Huvudstad Baku
Största stad Baku (2 150 800 inv. 2013[1])
Officiellt språk azerbajdzjanska
Statsskick republik
 -  president Ilham Alijev
 -  premiärminister Artur Rasizade
Självständighet från Sovjetunionen 
 -  Deklarerad 30 augusti 1991 
 -  Erkänd 18 oktober 1991 
Area
 -  Totalt 86 600 km² (111:e)
 -  Vatten (%) försumbart
Demografi
 -   års uppskattning 9 411 800[2] (juli 2013) (91:a)
 -  Befolkningstäthet 106/km² (81:a)
BNP (PPP) 2007 års beräkning
 -  Totalt 94 miljarder USD[3] (77:a)
 -  Per capita 10 340 USD[3] 
HDI (2012) 0,734[4] (82:e)
Valuta azerbajdzjansk manat (AZN)
Tidszon UTC+4 (DST+5)
Topografi
 -  Högsta punkt Bazardjuziu, 4 466 m ö.h.
 -  Största sjö Mingetjaur
 -  Längsta flod Kura, 1 515 km
Nationaldag 28 maj
Nationalitetsmärke AZ
Landskod AZ, AZE
Landsnummer 994

Azerbajdzjan, formellt Republiken Azerbajdzjan,[5] (azeriska: Azərbaycan, officiellt Azərbaycan Respublikası), är en republik i sydöstra Kaukasien som geografiskt ligger till största del i Asien men med en liten landremsa i Europa. FN räknar Azerbajdzjan som ett västasiatiskt land,[6] men politiskt brukar landet ibland ses som europeiskt. Landet gränsar till Armenien, Georgien, Iran, Ryssland och Turkiet (den senare via exklaven Nachitjevan) samt har kust mot Kaspiska havet. Större städer är Baku, Gəncə och Sumqayıt.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Azerbajdzjans historia

Iranska statsbildningar[redigera | redigera wikitext]

Klassamhället formades i Azerbajdzjan i början av första årtusendet f.Kr. De första staterna i området var Mannai, Medien, Atropatene och Kaukasiska Albanien. Befolkningen talade olika iranska språk.[7] Från persiskans âzar ("eld") och pâigan ("väktare") har landet hämtat sitt namn med hänvisning till att en av de främsta zoroastriska eldarna brann i nuvarande Takht-e Soleiman. Under 700-talet erövrades landet av det arabiska Kalifatet och området islamiserades.

Turkisering[redigera | redigera wikitext]

Under 900-talet började turkiska stammar flytta till området, och under seljukisk tid började de blandas med den iranska befolkningen, vilket resulterades att större delen av nuvarande Azerbajdzjan var turkisktalande på 1600-talet.

Regionens styre och namnvalet för den moderna republiken[redigera | redigera wikitext]

Dagens republiken Azerbajdzjan blev safavidiskt under början av 1500-talet och förblev så till början av 1800-taletRyssland avancerade söder om Kaukasus. Efter det rysk-persiska kriget 1804-1813 slöts i Gulistan ett fördrag som satte gränsen mellan Ryssland och Persien till floden Aras. År 1828 slöts en fred i Turkmentjaj som åter stadfäste gränsen efter att Persien brutit det förra fredsfördraget och inlett det andra rysk-persiska kriget (1826-1828). Den södra delen av det kulturella Azerbajdzjan är ett iranskt landskap (se vidare Iranska Azarbaijan).

Map of Armenia during Middle Ages, 1736. Translated from Latin by George Whiston and published in London, 1736.
This is an intersection of the original map: Carte generale de l'Asie-Mineure, de l'Armenie, de la Syrie, de la Mesopotamie, du Caucase &a. par A.H. Brue, Geographe de S.A.R. Monsieur. A Paris, Chez l'Auteur, rue des Macons-Sorbonne, no. 9, et chez les principaux marchands de geographie. Mars 1822.

Det bör påtalas att namnvalet "Azerbajdzjan", vid utropandet av republiken 28 maj 1918, var av allt att tyda ett politiskt val och hade inte någon förankring i historisk bemärkelse. Innan detta datum hade benämningen Azerbajdzjan (eller dess tidigare form "Atropatene"), aldrig använts för att geografiskt benämna områden norr om floden Aras. Dagens Azerbajdzjan har fram till 1918 istället varit känt som Albanien eller Kaukasiska Albanien.[8] Albanien kom senare att splittras upp i olika delar och ersattes av bl.a. provinserna Shirvan och Aran.[9] Fram till 1918 brukade man använda benämningar som ”muslimer”, ”kaukasiska turkar” eller den term som användes mest, nämligen ”tatarer” för dess invånare.[10]

Valet av namnet Azerbajdzjan 1918 förargade regeringen i Persien (dagens Iran) som misstänkte att republiken inte var något annat än ett verktyg i de osmanska turkarnas planer för att så småningom även göra anspråk på den persiska provinsen Azerbajdzjan i Persiens nordvästra spets som angränsade till Turkiet och det nybildade Azerbajdzjan. Denna misstanke kunde även bekräftas i de osmanska ledarnas planer, bl.a. i det citat som den turkiske general Vehib pascha uttalade under förhandlingarna med Armenien, vilket behandlas närmare längre fram i texten. Historieprofessorn och orientalexperten Bert G. Fragner håller med kollegan Tadeusz Swietochowski när han hävdar att namnet Azerbajdzjan valdes med intentionen att på sikt göra anspråk på Iranska Azarbaijan.[11] Historikern och Främre orientexperten Igor M. Diakonoff skriver att dåtidens största muslimska politiska parti i Transkaukasus, Musavat-partiet, ”förlitade sig på den totala upplösningen av Iran under denna period och hoppades att på ett enkelt sätt kunna annektera iranska Azerbajdzjan i sin stat. Fram till 1900-talet kallade förfäderna till dagens azerier sig för Turki medan ryssarna kallade dem för tatarer.”[12] Även Nationernas förbund (föregångaren till dagens FN), avslog nya republikens medlemsansökan och förklarade sitt beslut bland annat baserat på följande:


…[Azerbajdzjan] verkar aldrig tidigare ha utgjort en stat, men istället alltid varit en del av större grupper så som mongoliska eller persiska och sedan 1813, Ryska imperiet. Namnet Azerbajdzjan som har valts för den nya republiken är också namnet på den angränsande persiska provinsen.[13]

Erövring av Röda armén[redigera | redigera wikitext]

Den norra delen av det historiska landet blev efter ryska revolutionen först styrd av armeniska bolsjeviker och dasjnaker. Den 28 maj 1918 blev landet självständigt (från Transkaukasiska demokratiska federativa republiken) och världens första republik med muslimsk majoritetsbefolkning grundades (Azerbajdzjanska Folkrepubliken). Även kvinnlig rösträtt infördes. Regeringen, ledd av M. EE. Rasulzade, arbetade hårt för att lösa ekonomiska och andra problem och bygga upp en fungerande försvarsmakt. Trots alla dessa ansträngningar existerade republiken endast två år. Röda armén invaderade den 28 april 1920 huvudstaden Baku och landet införlivades med Sovjetunionen.

Sovjetstyret[redigera | redigera wikitext]

Landet var mellan 1922 och 1936 en del av den transkaukasiska sovjetrepubliken och blev efter detta Azerbajdzjanska SSR. Sovjetstyret gick hårt åt den azeriska kulturen (bland annat revs många moskéer och kollektiviseringen av jordbruket var mycket hårdför). Befolkningspolitiken var också brutal mot befolkningen, då hundratusentals azerbajdzjaner tvingades att lämna sina hem i Armenien och Nagorno-Karabach på 1930- och 1940-talet till följd av Josef Stalins politik.

Nationalism[redigera | redigera wikitext]

I och med den politiska osäkerheten i Sovjet i slutet av 1980-talet började nationalistiska strömningar återuppliva den etniska konflikten mellan azerer och armenier. Detta ledde till att det armenier-dominerade området Nagorno-Karabach sattes direkt under den sovjetiska centralregeringens styre, något som dock inte erkändes av varken den armeniska lokalbefolkningen eller Armeniens regering.

Självständighet[redigera | redigera wikitext]

I samband med Sovjetunionens upplösning blev det före detta sovjetiska Azerbajdzjan återigen självständigt den 30 augusti 1991. Nagorno-Karabach inkluderades då som ett autonomt område inom Azerbajdzjan, vilket inte erkändes av den armeniska regeringen som förklarade området armeniskt.

Konflikten om Nagorno-Karabach[redigera | redigera wikitext]

Konflikten om enklaven Nagorno-Karabach (härlett från ryskans nagorny, "bergigt") går tillbaka till perioden efter första världskriget, närmare bestämt 1918 då de tre republikerna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien utropade sin självständighet från ryska imperiet. I en högst heterogen Kaukasus som bestod av en mosaik av olika etniska grupper uppkom det flera territoriella dispyter mellan dessa tre nya stater.[14]

Territoriella dispyter i Kaukasus 1918

Som en direkt följd av dåtida ungturkiska ledningens planer på förenandet av osmanska imperiet med sina turkiska kusiner i Centralasien (den s.k. panturkiska drömmen och ett av grundskälen till Armeniska folkmordet) uppmanade man ledarna i Baku att göra anspråk på de armeniskbefolkade regionerna Nachitjevan, Zangezur och Nagorno-Karabach. Detta skulle skapa en landskorridor mellan Osmanska imperiet och republiken Azerbajdzjan vilket banade väg att expandera till de andra turkisktalande folken i Centralasien. Dock möttes man av armeniska protester hos de respektive områden och det mynnade så småningom i regelrätt krig mellan Armenien och Azerbajdzjan, vilket slutade med armenisk kontroll över samtliga områden. Dock gick man med på att invänta på ett officiellt utslag från den pågående fredskonferensen i Paris. Under tiden skulle Karabach, under brittisk översyn, kvarstå under azerisk suveränitet.

Men snart invaderades alla tre republiker av Röda armén och införlivades i den blivande Sovjetunionen. Frågan om gränsdragningarna i Kaukasus blev en angelägen fråga för ledningen i Moskva och i synnerhet av Josef Stalin, dåtida sovjetkommissarie för nationaliteter. Den 12 juni 1921 tog Kommunistpartiets byrå i Kaukasus upp frågan till debatt och beslöt att ”Baserad på deklarationen från Revolutionära kommittén i Socialistiska sovjetiska republiken Azerbajdzjan och i enlighet med överenskommelse mellan Armeniska SSR och Azerbajdzjanska SSR, deklareras härmed att Bergiga Karabach från och med nu är en del av Armeniska SSR.”[15] Azerbajdzjans representant vid mötet varnade att förlusten av Karabach skulle kunna orsaka anti-sovjetisk aktivitet i Azerbajdzjan men det påverkade knappast kommissionens rekommendation. Kommunistpartiets byrå möttes igen för att granska kommissionens rekommendationer och en gång för alla lösa de territoriella konflikterna i Transkaukasus. Den 4 juli bestämde byrån, med majoritetsröster, att överföra Karabach till Armeniska SSR. Josef Stalin var också närvarande vid mötet men deltog inte i debatten. Man känner inte till detaljerna om vad Stalin har sagt, men efter mötets avslutande lär han i ett slutet och hemligt möte ha berättat sin åsikt för byråmedlemmarna angående beslutet att överföra Nagorno-Karabach till Armeniska SSR. Dagen efter, utan vare sig någon överläggning eller någon formell omröstning kungjorde byrån följande uttalande:

Med hänsyn till nödvändigheten för nationell fred mellan muslimer och armenier och med hänsyn till de ekonomiska banden mellan övre [bergiga] och lägre Karabach samt dess permanenta band med Azerbajdzjan, ska Bergiga Karabach kvarstå inom Azerbajdzjanska SSR:s gränser, och få bred regional autonomi med administrativt centrum i Shusha och bli en autonom region.[16]

Gränserna för Armenien och Karabach enligt Sovjet encyclopedia 1926
Armeniens och Karabchs gränser ur en kartbok från 1929
Armeniska SSR och enklaven Nagorno-Karabach med den av Stalin skapade Latchin-korridoren samt gemensamma gränsen mellan Turkiet och Nachitjevan.

Läget blev mer eller mindre så under Sovjettiden fram till 1980-talet då Gorbatjov lanserade sin policy för perestrojka (ombyggnad och ekonomiska reformer) och glasnost (öppenhet och yttrandefrihet). Denna uppluckring av det starkt auktoritära sovjetiska styret var den katalysator som olika undertryckta konflikter och frågor i Sovjetunionen behövde för att utlösas på nytt. Karabach-befolkningens krav på återförening med Armeniska SSR och de påföljande demonstrationerna var de allra första i sitt slag i Sovjetunionen. Den folkliga rörelsen nådde sin höjdpunkt när Karabachs Sovjet för folkets representanter (motsvarigheten till parlament), den 20 februari 198, med siffrorna 110 mot 17, röstade för ett krav på en överföring av regionen till Armenien. Denna handling hos en regional sovjet var utan motstycke i Sovjetunionens historia, men den var i full enlighet med Sovjetunionens konstitution, närmare bestämt artikeln om rätten till utträde.[17] Beslutet förde ut tiotusentals demonstranter, både i Stepanakert och i Jerevan, men Moskva beslutade så småningom att avslå Karabachs krav på återförening (23 mars). Svaret på dessa krav inne i Azerbajdzjan blev brutala dåd, utförda den 26 februari 1988 av azeriska nationalister i Sumgait, den tredje största staden i Azerbajdzjan och dess näst största industristad vid Kaspiska havet. Armeniska individer attackerades i sina hem, på sina jobb och på gatorna. Den hätska förföljelsen av armenier pågick under två dagar utan att de azeriska auktoriteterna gjorde det minsta ingrepp. Enligt officiella siffror miste minst 32 personer (26 armenier och 6 azerier) livet innan sovjetiska trupper satte stopp för blodbadet. Efter händelserna i Sumgait blev en fredlig överföring av Karabach till Armenien omöjlig.

Snart inträffade ännu fler armeniska massakrer (Kirovabad, 1988 och Baku, 1990).[18] Pogromer och ömsesidiga trakasserier av respektive minoritet ledde till att både Armenien och Azerbajdzjan tömdes på sina respektive minoritetsgrupp. Den väpnade konflikten eskalerade snart till regelrätt krig som utkämpades fram till 12 maj 1994 då ett avtal om eldupphör undertecknades mellan parterna. Då hade kriget krävt uppemot 30 000 liv medan uppemot en miljon människor hade tvingats bort från sina hem (cirka 300 000 armenier samt uppemot 700 000 azerier).

Sedan dess har Minskgruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) försökt medla en varaktig fred mellan parterna, dock utan framgång. Under åren har flera olika förslag till lösning av konflikten förkastats av parterna. Det senaste budet från 2007 bygger på de så-kallade Madrid-principerna:

  • Återlämnande av de ockuperade områdena runt Nagorno-Karabach;
  • En interimsstatus för Nagorno-Karabach som garanterar dess säkerhet och självstyre [dock inom Azerbajdzjans territorium];
  • En korridor som förbinder Karabach med Armenien (Kelbadjar och Latchin);
  • Den slutgiltiga statusen för Nagorno-Karabach ska bestämmas i framtiden av ett rättsligt bindande uttryck av vilja [d.v.s. lokalbefolkningens rätt till självbestämmande i en folkomröstning];
  • De interna flyktingarnas och tvångsförflyttade personernas rätt att återvända;
  • Internationella säkerhetsgarantier, inklusive en fredsbevarande styrka.[19]

Dock har varken Armenien eller Azerbajdzjan riktigt accepterat dessa förslag som tillfredsställande. Azerierna befarar att den framtida utlovade folkomröstningen med största sannolikhet kommer att resultera i Karabachs avknoppning från Azerbajdzjan, medan armenierna är oroliga över det faktum att inga specifika datum anges för denna folkomröstning. Det, menar armenierna, kan resultera i ”cypernifiering” av konflikten då en sådan folkomröstning kan förhalas av azerierna i obestämd tid, t.ex. i väntan på att samtliga flyktingar ska få återkomma och bosätta sig i sina hem. Regeringen i Baku har även under senare tid tydliggjort att grundproblemet med dokumentet är just punkten om Karabachs rätt till folkomröstning om dess status. Baku vill istället att denna punkt explicit ska nämna att denna folkomröstning ska avgöra Karabachs framtida status inom Azerbajdzjans territorium, något som förstås strider mot själva grunden hos principen om att låta Karabachs armenier uttrycka sin vilja.

Frustrationen över bristande framsteg i fredsprocessen har utmynnat i ökad spänning vid frontlinjen som orsakat många dödsfall, främst orsakade av prickskyttar. Under tiden har man inlett en kapprustning, vilket kan vid ett eventuellt förnyat krig resultera i ett enormt förödelse och mänskligt tragedi. Detta beror främst på att, till skillnad från krigsperioden under 1990-talet då de illa rustade sidorna slogs med gamla och utdaterade sovjetiska vapen, så kommer ett krig nu att bekämpas med senaste vapenteknologin i betydligt större skala.

Instabil pseudodemokrati[redigera | redigera wikitext]

Efter självständighetsförklaringen blev ordföranden i det azerbajdzjanska kommunistpartiet, Hejdar Alijev, vald president 1993. Alijev hade en klart dominerande civilpolitisk ställning, som vid hans död 2003 övertogs av sonen Ilham Alijev; de val som hållits om presidentposten har hårt kritiserats av internationella valobservatörer. Azerbajdzjan har även plågats svårt av inrikes stridigheter mellan olika politiska grupper (framför allt mellan nationalister och kommunister) och landets politiska situation är mycket instabil.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Engelskspråkig karta över Azerbajdzjan

Azerbajdzjans geografi domineras av de höga kaukasiska bergen och mellan dessa Kuralåglandet runt floderna Kuras och Aras' delta ut i Kaspiska havet. Den högsta punkten är berget Bazardjuziu på 4 466 meter över havet och den lägsta är Kaspiska havet på 28 meter under havsnivån. Den största sjön är Mingetjaur, som egentligen är en reservoar uppdämd av landets längsta flod, Kura (1 515 kilometer lång, räknat från dess källor i Turkiet). Klimatet är torrt stäppklimat i de centrala och östra delarna, subtropiskt i sydöst och tempererat vid kusten. Torrperioder förekommer.

Landet är mycket rikt på naturtillgångar såsom petroleum, naturgas, järnmalm, aluminium, koppar, molybden, alunit, svavelkis och stensalt.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Under 1990-talet var Azerbajdzjans ekonomi helt förstörd efter Sovjetunionens fall. Kriget mot Armenien försvårade situationen ännu mer, men det dröjde inte länge innan landets oljeindustri kom igång. Ökande intressen från internationella oljebolag ledde till att landet började utvecklas, tack vare sina naturtillgångar.

Azerbajdzjans ekonomiska tillväxt har ökat kraftigt på senaste tiden. Azerbajdzjan exporterar 430.000 fat olja varje dag och räknas som en av Europas största oljeexportörer. Oljeinkomsterna fördelas emellertid ojämnt till befolkningen och detta har lett till att landet har en hög arbetslöshet och utbredd fattigdom.[20] Korruptionen i landet orsakar stora problem för ekonomin, speciellt i skattesystemet och detta har lett till fattigdom. Men efter regeringens stora reformer under 2008 har korruptionen minskat med 23% jämfört med 2005. Den höga inflationen i landet tvingade regeringen att införa nya manat som designades av Euro-designern Robert Kalina. Under 2010 motsvarade en AZN ca 10 svenska kronor

Azerbajdzjan har samma problem med att övergå från planekonomi till marknadsekonomi som flera andra tidigare sovjetrepubliker, men den inrikespolitiska osäkerheten och konflikten med Armenien är ytterligare hinder i utvecklingen. Under 2007/2008 toppade Azerbajdzjan Världsbankens ranking gällande ekonomisk utveckling med en ökning på 11%.

Landets största exportvara är petroleum, följt av andra naturtillgångar. Man har förhandlat fram avtal med utländska företag att utvinna oljan. Detta ger en möjlighet att få in utländskt kapital i landet för att kunna utveckla även andra industriella branscher, för att inte vara fullständigt beroende av oljepriserna.

Azerbajdzjan är genomfartsland för narkotika (opiater) från sydvästra Asien till Ryssland.

76 % av elektriciteten produceras av fossila bränslen, såsom olja; resten framställs med vattenkraft och vindkraft.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Azerbajdzjans demografi
Bibi Heybat-moskén i Baku

Befolkningsstorlek[redigera | redigera wikitext]

Azerbajdzjan har 9 411 800 invånare[2]. Orsaker till denna osäkra siffra står att finna i de många internflyktingarna och Nagorno-Karabachs oklara status och invånarantal. Den genomsnittliga befolkningstätheten är 98 invånare per km². Det tätast befolkade området är Apsjeronhalvön, medan vissa svårtillgängliga bergsområdet har betydligt lägre folktäthet, då omkring 51 procent av befolkningen bor i städer, av vilka en fjärdedel i huvudstaden Baku.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Cirka 95 procent av befolkningen är muslimer (av dessa är 85 procent shia- och 15 procent sunnimuslimer).[21] De största kristna trossamfunden är de rysk-ortodoxa (3,8% 1998) och armenisk-apostoliska kyrkorna. Den sistnämnda (med 2,3%) finns enbart i Nagorno-Karabach.

Statsskick och politik[redigera | redigera wikitext]

Azerbajdzjan är officiellt en demokratisk republik, men presidentämbetet innebär mycket stor makt. Valen är hårt kritiserade av internationella valobservatörer. Presidentposten har sedan landets självständighet innehafts i tio år av Gejdar Alijev för att vid dennes död 2003 i praktiken ärvas av hans son Ilham Alijev. Den politiska situationen är mycket instabil; dels på grund av konflikten med Armenien angående området Nagorno-Karabach, dels på grund av inrikes stridigheter mellan olika politiska grupper (framför allt mellan nationalister och kommunister).

Försvarsväsende[redigera | redigera wikitext]

Azerbajdzjan antog 2010 en försvarsdoktrin vilken fokuserar på konflikten med Armenien över Nagorno-Karabach. "Den armeniska ockupationen av azerbajdzjanskt territorium" lyfts fram som det viktigaste hotet mot landet. Samtidigt har regeringens talespersoner upprepade gånger låtit förstå, att om inte en politisk lösning av denna konflikt kan ske återstår bara ett militärt alternativ. Mellan 2009 och 2012 fördubblades Azerbajdzjan försvarsbudget. Men korruptionen inom försvarsministeriet är endemisk och ökade anslag betyder i Azerbajdzjan inte alltid ökad militärförmåga.[22]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Azerbajdzjan är indelat i 59 distrikt (rayonlar) och 11 städer (şəhərlər) samt den autonoma republiken (muxtar respublika) Nachitjevan, som är uppdelad i sju distrikt och en stad.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Azeriska musiker.

Azerbajdzjansk musik innefattar olika stilar med ursprung i musik från Kaukasien, Centralasien och Iran. Azerbajdzjansk musik har också mycket gemensamt med den armeniska och persiska musiken. Den klassiska azerbajdzjanska musiken är muğam, som vanligen är en uppsättning av poesi med instrumentala mellanspel. Azerisk muğam inbegriper musikalisk improvisation. Alim Qasimov är den främste muğamsångaren i Azerbajdzjan. Han har släppt nio album och har haft konserter i bl.a. USA, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Belgien, Spanien, Brasilien och Iran.

En annan azerisk musikstil är meyxana. Bland traditionella musikinstrument märks strängisntrumenten tar, kamantja, oud och saz, blåsinstrumentet balaban, trummorna ghaval och naghara, samt zurna, garmon, tutek, daf och dhol. Asjig är resande poeter som sjunger, spelar saz och berättar historier. De mest kända azeriska musikerna är jazzsångerskan Aziza Mustafa Zadeh och hennes far Vagif Mustafa Zadeh, vilka är ganska populära internationellt i jazzkretsar.

År 2008 deltog Azerbajdzjan i Eurovision Song Contest för första gången. Elnur Hüseynov & Samir Javadzadeh blev utvalda med låten "Day After Day", som i finalen slutade på en åttonde plats. Året efter var de tillbaka igen, den här gången med svensk-iranska Arash & azerbajdzjanska AySel som slutade på tredje plats i finalen med låten "Always". År 2010 återkom de till Oslo, den här gången med den svenskaskrivna låten "Drip Drop" framför av azerbajdzjanska Safura. Låten skrevs av bland annat Anders Bagge. I finalen 2010 slutade landet på femte plats. Azerbajdzjan vann 2011 års upplaga av Eurovison Song Contest med låten "Running scared" som framfördes av Eldar Qasımov och Nigar Dzjamal. Den 57:e upplagan av Eurovision Song Contest 2012 ägde rum den 22, 24 och 26 maj 2012 i Baku, Azerbajdzjan.

Hösten 2008 debuterade landet i Eurovision Dance Contest. Det blev en femte plats av totalt 14. Det beslutades att Azerbajdzjan skulle arrangera denna tävling 2009, men på grund av lågt deltagarintresse blev den uppskjuten ett år framåt, för att sedan bli uppskjuten igen, den här gången på obestämd framtid.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Azərbaycan Respublikasının Dövlət Statistika Komitəsi; 2012-Cİ İLDƏ İQTİSADİ RAYONLARIN ƏSAS SOSİAL-İQTİSADİ GÖSTƏRİCİLƏRİ (excelfil) Läst 21 juni 2014.
  2. ^ [a b] ”11 iyul Ümumdünya Əhali Günüdür - Azərbаycаndа dеmоqrаfik vəziyyət”. Stat.gov.az. 2013. http://www.stat.gov.az/admin/news.php?id=1847. Läst 10 juli 2013. 
  3. ^ [a b] ”Azerbaijan”. International Monetary Fund. http://www.imf.org/external/pubs/ft/weo/2011/01/weodata/weorept.aspx?sy=2008&ey=2011&scsm=1&ssd=1&sort=country&ds=.&br=1&c=912&s=NGDPD%2CNGDPDPC%2CPPPGDP%2CPPPPC%2CLP&grp=0&a=&pr.x=45&pr.y=0. Läst 12 april 2011. 
  4. ^ ”Human Development Report 2013” (på engelska). Förenta nationerna. 2013. http://issuu.com/undp/docs/hdr_2013_en?mode=window. Läst 2013-04-04. 
  5. ^ (PDF) Utrikes namnbok: svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU- och EG-organ, EU-titlar och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska. Stockholm: Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2007. sid. 76. Libris 10473857. ISBN 978-91-38-32379-3. http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/04/11/46/7aff8780.pdf 
  6. ^ United Nations, Statistics Division; Composition of macro geographical (continental) regions, geographical sub-regions, and selected economic and other groupings
  7. ^ http://www.iranicaonline.org/articles/azerbaijan-index
  8. ^ George A. Bournoutian, Two Chronicles on The History of Karabagh: Mirza Jamal Javanshir’s Tarikh-e Karabagh and Mirza Adigozal Beg’s Karabagh-name (Mazda Publisher, California, 2004), s. XV; John Bostock and H.T. Riley, The Natural History of Pliny, Vol. II, London, 1890, s. 27-28; V. Minorsky, Caucasica IV, Bulletin of the School of Oriental and African Studies (University of London, Vol. 15, No. 3, 1953), s. 504.
  9. ^ James Bell, A System of Geography, Vol. IV, Glasgow, 1832, s. 88, 89, 91, 263-264; Ben Fowkes,Ethnicity and ethnic conflict in the post-communist world (Basingstoke: Palgrave, 2002), s. 30.
  10. ^ Michael P. Croissant, The Armenia-Azerbaijan conflict: causes and implications (Greenwood Publishing Group, 1998), s.7, 8. Se även Luigi Villari, Fire and sword in the Caucasus (T. F. Unwin, 1906), s. 20; http://armenianhouse.org/villari/caucasus/fire-and-sword.html); Viscount Bryce, The Treatment of Armenians in the Ottoman Empire 1915-16: Documents presented to Viscount Grey of Fallodon Secretary of State for Foreign Affairs (London: Textor Verlag, 1916), s. 99; http://net.lib.byu.edu/~rdh7/wwi/1915/bryce.
  11. ^ Bert G. Fragner, Soviet Nationalism: An Ideological Legacy to the Independent Republics of Central Asia, i Willem Van Schendel (red.), Identity Politics in Central Asia and the Muslim World: Nationalism, Ethnicity and Labour in the Twentieth Century (London, GBR: I. B. Tauris & Company, 2001); Tadeusz Swietochowski, Russia and Azerbaijan: A Borderland in Transition (New York: Columbia University Press, 1995), s. 69.
  12. ^ Igor M. Diakonoff and Geoffery Alan Hosking, The Paths of History (Cambridge University Press, 1999), s. 100.
  13. ^ League of Nations, Admission of Azerbaijan to the League of Nations: Memorandum by the Secretary-General, November 1920, 20/48/108.
  14. ^ För en mer utförlig och detaljerad bakgrund och analys besök Konflikten om Nagorno-Karabach; http://www.karabach.se/
  15. ^ Michael P. Croissant, The Armenia-Azerbaijan conflict: causes and implications (Greenwood Publishing Group, 1998), s. 19.
  16. ^ Croissant, s. 19.
  17. ^ Se kapitel 8, artikel 72, Sovjetunionens 1977 års konstitution, (Bucknell University: Lewisburg, PA, 1996); http://www.departments.bucknell.edu/russian/const/1977toc.html
  18. ^ Richard G. Hovannisian, Etiology and Sequelae of the Armenian Genocide, in George J. Andreopoulos (ed.), Genocide: Conceptual and Historical Dimensions (Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1994), s. 111-140.
    Robert Kushen, Conflict in the Soviet Union: Black January in Azerbaidzhan (Human Rights Watch, 1991), s. 7.
    Francis X. Clines, Evolution in Europe; Russians Denied Refuge in Own Land, i The New York Times, 24 April, 1990.
  19. ^ OSCE, Statement by the OSCE Minsk Group Co-Chair countries, Muskoka, Kanada, 26 juni 2010; http://www.osce.org/mg/69515
  20. ^ http://www.humanrights.gov.se/dynamaster/file_archive/080325/5daaad2d0a073ee259a195cc4a749a74/Azerbajdzjan.pdf
  21. ^ Religion in Azerbaijan. Administrative Department of the President of the Republic of Azerbaijan — Presidential Library.
  22. ^ Azerbaijan To Reform Military Conscription 2014-03-28.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]