Kristendomens apostlar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Huvudartikel: Apostel
Denna artikel handlar om kristendomens apostlar. För modernistgruppen De tolv, se De tolv (modernistgrupp).
Jesus och apostlarna vid nattvarden. Jesus berättar att en av dem skall förrådda honom.

Kristendomens apostlar (av grekiska: Απόστολος (apostolos), "budbärare") var Jesu Kristi tolv lärjungar, utsända att omvända "alla folk", både judar och hedningar, till kristendomen. Även Paulus kom att bli känd som apostel.[1]

De ursprungliga tolv[redigera | redigera wikitext]

Enligt Markusevangeliet (3:16-19) och Matteusevangeliet (10:2-4), var de lärjungar som utvaldes av /Jesus följande tolv, i evangelierna uppräknade i tre grupper om fyra:[1]

De fyra första apostlarna[redigera | redigera wikitext]

Dessa var de fyra första som Jesus kallade till sig som lärjungar. Ibland anses dess stå högre i rang än övriga. Simon Petrus och Andreas var bröder.[1]

Nästa fyra apostlar[redigera | redigera wikitext]

De fyra sista[redigera | redigera wikitext]

Listan över lärjungar i Lukasevangeliet nämner inte Taddeus (6:13-16), utan inkluderar istället Judas, Jakobs son; Taddeus kallas "Judas ivraren" i några äldre latinska översättningar av Matteusevangeliet 10:3. Johannesevangeliet, till skillnad från de tre övriga evangelierna, har ingen lista över Jesu lärjungar, ej heller anges hur många dessa var. På olika ställen i Johannesevangeliet nämns dock Andreas, Simon Petrus, Filippus, Natanael, Tomas, Judas Taddeus, Judas Iskariot, "sönerna till Sebedeus" (dvs Jakob och Johannes) samt "den lärjunge han älskade" (enligt vedertagen uppfattning Johannes själv).

Denna variation i namnlistningen antyder att när man skrev ner evangelierna inte längre visste säkert vilka som varit de första tolv lärjungarna.[1]

Den tolfte aposteln[redigera | redigera wikitext]

Sedan Judas Iskariot förrått Kristus, och efter detta – tyngd av skuld – hängt sig själv före uppståndelsen, var apostlarna (lärjungarna) bara elva. Enligt Apostlagärningarna 1:23-26, valde de återstående apostlarna mellan himmelsfärden och pingsten en ny tolfte apostel genom lottdragning. Mattias vann denna lottdragning.

Ytterligare apostlar[redigera | redigera wikitext]

Paulus beskrivs som apostel i de brev av Paulus som är intagna i Bibeln (bland annat i Romarbrevet 1:1); han omnämns specifikt som 'hedningarnas apostel' (Rom. 11:13). Paulus omnämner även några av sina samtida som apostlar (Rom. 16:7). I Hebreerbrevet refereras till Jesus själv som den förste aposteln i kristendomen. Barnabas kallas apostel i Apostlagärningarna.

Ett flertal av de tidiga kristna missionärerna har omtalats som "apostlar". I denna bemärkelse utpekas genom användandet av ordet apostel den speciella roll vissa missionärer haft för den religiösa utvecklingen, och omvändandet till kristendomen, av ett helt land eller folk. När man omtalar Sankt Bonifatius som "germanernas apostel", avses det faktum att Bonifatius var den förste missionären bland germanerna. Ordet används på samma sätt om Kyrillos och Methodios när de utnämns till "slavernas apostlar". Sankt Patrick benämndes Irlands apostel trots att han inte var den förste missionären på ön, men i hans fall härrör apostlaskapet från hans avgörande insatser på det irländska missionsfälet.

I ett flertal nyare kristna samfund använder man apostlaskapet än idag, för personer som förknippas med samfundsbyggande och högtstående ledarskap, och detta motiveras ofta med 1 Kor. 12:28.

Inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga talar man också om apostlar och en av kyrkans styrande organ heter De tolv apostlarnas kvorum.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] tolv de tolv i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 4 februari 2015.