Borggårdskrisen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl Staaff fick stöd från socialdemokraterna under borggårdskrisen. Här står Staaff (närmast till höger om pelaren) framför sin ministär utanför Kanslihusets port och lyssnar till den socialdemokratiska oppositionens lojalitetsförklaring i samband med arbetartåget 8 februari 1914, två dagar efter bondetåget. Hjalmar Branting, med skrivelsen i hand, är socialdemokraternas partiledare och talesman.

Borggårdskrisen var en konstitutionell konflikt mellan Sveriges kung Gustaf V och den liberale/frisinnade statsministern Karl Staaff. Krisen har setts som kulmen på kampen mellan de kungavänliga konservativa och de krafter som verkade för parlamentarism. Den hade sin grund i olika syn på hur stora anslag försvaret skulle ha, där Gustav V förordade högre anslag än regeringen. Uppfattningen att det fanns ett behov av upprustning skulle visa sig befogad, då första världskriget utbröt i juli 1914, sex månader efter borggårdstalet.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

1909 hade allmän och lika rösträtt för män införts i valen till riksdagens andra kammare. Rösträtten till första kammaren var fortfarande graderad, vilket ledde till att de konservativa dominerade kammaren. Kung och konservativa kunde därför bromsa utvecklingen mot parlamentarism. Staaff bildade 1911 en liberal regering med stöd av socialdemokraterna. Motsättningarna mellan höger och vänster var redan mycket stora och de fördjupades nu ytterligare. Liberalerna hade lovat att sänka försvarsutgifterna och det blev den frågan runt vilken de konservativa kunde samlas.

Ungkyrkorörelsen och de konservativa startade var sin privat pansarbåtsinsamling. Sven Hedins bok ”Ett varningsord” gavs 1912 ut i miljonupplaga. Boken varnade för Ryssland och beskrev bland annat ohyggligheter under en tänkt rysk ockupation. Argumentationen från den kungavänliga sidan följde mönstret för den aggressiva nationalism som var ett gemensamt europeiskt fenomen under denna tid. Nere i Europa bidrog tidsandan till att sänka tröskeln för utbrottet av våld 1914.[1] För Sveriges del innebar det en blandning av nationalromantik, vurm för Karl XII och rysskräck.[2][3] Angreppen på Staaff var mycket hätska, från påståenden om landsförräderi till försäljning av askkoppar med Staaffs ansikte på.[4]

Bondetåget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bondetåget

Den 21 december 1913 gav Staaff efter och förespråkade, med bakgrund av den ökande internationella spänningen, i ett tal utbyggnad av flottan och satsningar på armén. Samma dag kom uppropet om ett bondetåg till stöd för försvaret. Kungens tal till de 30 000 bönderna (borggårdstalet, 6 februari 1914) var ett retoriskt mästerstycke i tidens anda skrivet av Sven Hedin med stöd av generalstabsofficeren Carl Bennedich. Kungen tog mer eller mindre avstånd från regeringen Staaff och hävdade samtidigt den personliga kungamakten, och därigenom rätten att uppträda som högste befälhavare. Samtiden misstänkte att talet författats av Verner von Heidenstam, vilket dock inte var korrekt (se nedan).

I talet framgick att kungen krävde rätten att själv kunna diktera för folkförsamlingen vad som skulle beslutas i för honom viktiga frågor. Så hade han talat om "min armé" och "min flotta". Han hade heller inte låtit statsministern läsa talet i förväg. Socialdemokraterna svarade inom några dagar med ett så kallat arbetartåg, med cirka 40–50.000 deltagare, till stöd för den liberala regeringen, under parollen "Folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land!"

Regeringskris och efterspel[redigera | redigera wikitext]

Kungens borggårdstal kunde utgöra en inskränkning av den makt som givits regeringen, vilket fick statsministern att kort därpå ställa ett antal frågor till honom:[2]

  • Vidhöll kungen vad han sagt i sitt tal, att försvarsfrågan måste lösas i överensstämmelse med militärens "oeftergivliga krav"? Det vill säga mot regeringens förslag.
  • Hade kungen i något hänseende tagit hänsyn till någon fråga i den väntade försvarspropositionen innan regeringen fått tillfälle att presentera ärendet för honom?

Svaren var inte tillfredsställande för regeringen. Staaff gav då kungen ett förslag till kungligt uttalande som innebar en reträtt. Dessutom krävde Staaff, att kungen i fortsättningen och i förväg skulle meddela statsministern eller ansvarig minister, när kungen uttalde sig i politiska frågor. Slutligen hotade regeringen med avgång om inte kungen kunde "lämna nådigt bifall till dessa önskningar". Dessa skriftväxlingar mellan kungen och Staaff var givetvis inte offentliga. Kungen svarade däremot offentligt, refererande till Staaffs propåer, som han ansåg oförskämda, och förklarade att han inte kunde gå med på denna ordning "då jag ej vill avhända mig rätten att fritt meddela mig med Sveriges folk" - ett svar som ställde den konstitutionella konflikten på sin spets och visade att kungen inte hade för avsikt att ge efter.

Den liberala regeringen avgick som en konsekvens av detta den 10 februari. Kungen och hans inre krets av rådgivare, bland andra drottning Victoria, riksmarskalk Ludvig Douglas, Ernst Trygger och Sven Hedin hade tillfälligt segrat, men det visade sig att man gått för långt, till och med för riksdagshögern. Förberedelserna för en ny regering var undermåliga. Högerpartiet under Arvid Lindman hade inte velat avsätta regeringen på detta sätt även om högerpressen ivrigt stödde tåget.[2] Det gick rykten om en statskupp, och liknande idéer dryftades mellan Hedin och Bennedich i deras brevväxling senare under 1914.[5] Efter en vecka efterträddes regeringen av en ämbetsmannaregering under akademikern Hjalmar Hammarskjöld.

Vid valen som följde på regeringens avgång polariserades väljarkåren. Liberalerna gick tillbaka medan högern och socialdemokraterna gick starkt framåt. Några år senare hade allmän och lika rösträtt segrat och parlamentarismen var genomförd.

Heidenstam och borggårdskrisen[redigera | redigera wikitext]

Vem som skrivit kungens tal till bönderna var i många år en väl bevarad hemlighet, och det uppstod snabbt ett ihållande rykte att Verner von Heidenstam skulle ha stått bakom talet; detta upprepades i tidningar och böcker långt in på 1940-talet.

Hedin avslöjade i sin bok Försvarsstriden 1912-14 (1951) att han och Bennedich (som avlidit 1939) varit författarna, och detta anses stämma även om det inte direkt bekräftas av andra källor. Hedin och Bennedich uppehöll en livlig brevväxling vid denna tid, delvis i konspiratorisk ton med täcknamn för personer etc. I samma bok hävdar Hedin att Heidenstam skrev ett annat, kortare tal som kungen höll till uppvaktande studenter, också på slottets borggård, och att detta tal skulle ha granskats av Ernst Trygger, kungens tyngste bundsförvant i riksdagen och den han väntades erbjuda att bilda regering. Talet hölls den 11 februari, dagen efter att regeringen Staaff hade avgått.[6] Uppgiften har uppmärksammats av Jan Stenkvist och Leif Kihlberg. Hedin är, som Stenkvist påpekar, inte alltid trovärdig, men han uppgav att han fått veta detta inte av Heidenstam, god vän sedan 1911, utan av riksdagsmannen och historikern Karl Hildebrand, som i sin tur skulle ha fått uppgiften från Gustaf V själv. Det finns indicier på att både denna kedja av källor och själva sakuppgifterna stämmer[6] och det är i så fall det enda tillfälle vi känner till då Heidenstam direkt samarbetade med kungaparet och en ledande person inom den högerradikala gruppen i riksdagen i en politisk fråga - Hedin var ju inte riksdagspolitiker. Borggårdskrisen och hela året 1914 är också den tid då Heidenstam kom närmast att göra direkta nationellt konservativa ställningstaganden inom den praktiska politiken och i författningsfrågor; hans offentliga uttalanden i politiska frågor var annars retoriskt effektfulla men konturlösa i sin konkreta innebörd.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedins världhistoria Band 12. sid. 260-262. ISBN 91-7133-784-9 
  2. ^ [a b c] Franzén, Nils-Olof. Undan stormen: Sverige under första världskriget. ISBN 91-0-046926-2 
  3. ^ Olsson, Jan Olof (1975). 1914. 1, Vårens oro. Stockholm. ISBN 91-0-040650-3 
  4. ^ Den Svenska Historien Band 14. sid. 58. ISBN 91-34-42688-4 
  5. ^ Stenkvist, Jan (1982). Nationalskalden. Malmö: Norstedts. sid. 98  där Bennedich drömmer om en kupp för att etablera kungligt envälde; jfr även I-O Olsson 1914, 1964
  6. ^ [a b] Stenkvist, Jan (1982). Nationalskalden. Malmö: Norstedts. sid. 102f 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Hedin, Sven (1951). Försvarsstriden 1912-14. Strängnäs: Fahlcrantz & Gumælius. Libris 8074758 
  • Koch, Martin (1914). Februaridagarna 1914 : ögonblicksbilder från kristiden. Stockholm: Tiden. Libris 1635606. http://runeberg.org/kochfebr/index.htm 
  • Lindberg, Folke (1966). Kunglig utrikespolitik : [studier i svensk utrikespolitik under Oscar II och fram till borggårdskrisen]. Aldusserien, 0346-5454 ; 164 ([Ny, utökad utg.]). Stockholm: Aldus/Bonnier. Libris 8074347 
  • Zetterberg, Kent (1987). ”Borggårdskrisen i ny belysning : en studie i försvarsberedningarna 1911-1914”. Utrikespolitik och historia / [redaktörer : Mats Bergquist, Alf W. Johansson och Krister Wahlbäck] (Stockholm  : Militärhistoriska förl., 1987): sid. 347-359.  Libris 2743224