Verner von Heidenstam

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Verner von Heidenstam Nobelpristagare
Verner von Heidenstam (1859–1940); målning av Johan Krouthén på Charlottenborgs slott.
Verner von Heidenstam (1859–1940); målning av Johan KrouthénCharlottenborgs slott.
Född 6 juli 1859
Olshammar, Örebro län
Död 20 maj 1940 (80 år)
Övralid, Östergötlands län
Nationalitet Sverige Svensk
Verksam 18881940
Framstående priser Nobelpristagare Nobelpriset i litteratur (1916)

Carl Gustaf Verner von Heidenstam, född 6 juli 1859, död 20 maj 1940, var en svensk adelsman, författare och poet. Han var ledamot av Svenska Akademien 1912–1940 och tilldelades Nobelpriset i litteratur 1916.

Verner von Heidenstam debuterade som författare år 1888 med en diktsamling som bröt med den då rådande svenska litterära traditionen med realism och naturalism, för att istället innehålla romantik, individualism och sensualism. Detta kom att bli stilbildande för flera andra svenska författare under 1890-talet och åren därefter. Han kom därför att bli den främste företrädaren för dessa "nittiotalister" och hans böcker innehåller många nationella och historiska teman.

Ungdom[redigera | redigera wikitext]

Släktens första medlem var Peter Petersen (1708-1783), kungens livmedikus, som var född i Heide och som 1770 adlades von Heidenstam. Han var Verner von Heidenstams farfars far. von Heidenstam var enda barnet till fyringenjören Nils Gustaf von Heidenstam och Magdalena Charlotta Rütterskjöld. Under uppväxten tillbringade han sommarloven på bruksherrgården Olshammar, idag kallad Olshammarsgården, som ligger i Hammars församling vid Vättern. Det var på Olshammar som Heidenstam föddes den 6 juli 1859. Vintrarna tillbringade familjen i Stockholm, men det är Olshammar han kallar barndomshem och i sina verk återvänder han ofta dit.[1] I den självbiografiska Hans Alienus har han beskrivit barndomen som ensam. Efternamnet Alienus kommer av det latinska ordet för främmande, alienus. I Olshammarsgården fanns ett stort bibliotek med klassisk litteratur som Xenofon, Tacitus, Plutarchos och andra. Bland svenska författare läste han Tegnér, Runeberg och Wallin. I Stockholm bodde familjen först på Johannis Östra Kyrkogata och från 1876 på Karlavägen 7 mittemot Humlegården. Heidenstam gick i Beskowska skolan. I början fick han goda betyg men på grund av dålig hälsa gick det allt sämre i skolan. von Heidenstam var ordblind och hade hela livet svårt att stava korrekt.[2]

I september 1876 fick Heidenstam resa utomlands tillsammans med sin kusin Ernst. Resan gick till Alexandria och Kairo och där stannade de till våren 1877 innan de reste hem via Grekland och Italien. På hösten reste han åter till Beirut, Jerusalem och Kairo. I ett brev till sin mor förklarade han att han ville bli målare, ett yrkesval hon skarpt avrådde ifrån. I sitt skissblock ritade och målade han flitigt men han började också skriva verser.[3]

Efter sitt giftermål med Emilia Uggla 1880 slog sig Heidenstam ned i Rom i avsikt att bli konstnär. Han och hustru blev uppskattade i den skandinaviska konstnärskolonin där. I juli 1881 flyttade de till Paris där Heidenstam avsåg att studera målning vid École des Beaux-Arts under Jean-Léon Gérôme. Heidenstam övergav dock planerna på att bli målare och 1882 flyttade paret till San Remo och han koncentrerade sig på att skriva poesi. Efter ett kort hemligt besök i Sverige och vid barndomshemmet sommaren 1883 bosatte sig Heidenstam i kantonen Appenzell i Schweiz.[4] Med byn Bühler som fast punkt gjorde de täta resor till Frankrike och Italien, som Heidenstam senare skrev reseberättelser om i Från Col di Tenda till Blocksberg.[5]

Heidenstam sände i början av 1880-talet några dikthäften till Zacharias Topelius för bedömning. De gick huvudsakligen påverkade av efterromantikens stil och även influerade av Johan Ludvig Runeberg.[6]

Heidenstam vid 20 års ålder.

Det är troligt att publiceringen av August Strindbergs Det nya riket i oktober 1882 gjorde ett stort intryck på Heidenstam och påverkade honom i radikal riktning. Boken är ett angrepp på det oscarianska samhället. I december 1884, strax efter att rättegången mot Strindberg för Giftas är över, skrev Heidenstam till Strindberg, bosatt i Schweiz, och uttryckte sin beundran samt bad Strindberg att fälla kritik över Heidenstams dikter. I februari 1885 besökte Strindberg paret Heidenstam i Bühler och alla tre reste till Rom. Därmed inleddes en vänskap mellan Heidenstam och Strindberg som kom att vara i flera år. Heidenstam hade inget stöd för sina författardrömmar hemifrån och Strindberg kände sig som i landsflykt i Schweiz. När Strindberg kände sig deprimerad utnämnde han Heidenstam till sin tronföljare. Tillsammans reste de till Paris och den svenska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Strindberg läste ur sina manus för Heidenstam. Först i februari 1886 fick Strindberg läsa något av Heidenstam. Strindbergs brev är inte bevarat men uppenbarligen innehöll det helt förödande kritik. I sitt svar försökte Heidenstam släta över men i brevväxlingen dem emellan blev tonen mindre familjär. När Heidenstam flyttade tillbaka till Sverige på våren 1887 upphörde kontakten dem emellan fram till följande år.[7]

von Heidenstam hade känt en allt större hemlängtan och hans fars sjukdom hade gjort det allt mer nödvändigt att resa till Sverige. Heidenstam och hans hustru flyttade in i huset vid Karlavägen. Under uppväxten hade han en dålig relation med sin far men under faderns sista tid i livet försonades de. Hans far hade problem med njurarna och den 2 juni tog han livet av sig. Under hösten 1887 bodde Heidenstam kvar på Karlavägen och lade sista handen vid sin diktsamling.[8]

Debuten[redigera | redigera wikitext]

Den 26 januari 1888 blev förläggaren Albert Bonnier uppsökt i sitt hem av Heidenstam. Denne berättade att Topelius hade läst några av hans dikter och tyckt om dem och att han också kände Strindberg. När manuset överlämnades lästes det av Karl Otto Bonnier som läste det hemma med makan Lisen: "Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!". När diktsamlingen Vallfart och vandringsår publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar ett brott med den dittills förhärskande naturalismen och istället för social misär och enformigt industriarbete skrev Heidenstam om njutningslystnad och romantik. Recensenterna hyllade debutanten: Georg Nordensvan skrev om debuten som "den mest lyckade, som de senaste åren förekommit.". Författaren Gustaf af Geijerstam skrev: "Detta debutarbete är i själfva verket af så märklig art, att det med ens gifver författaren en plats bland Sverges förnämsta författare.".[9]

På våren 1889 utkom Heidenstams roman Endymion, som han i ett brev till Strindberg beskrev som "ett sorgespel utan kulisser och ridå". Intrigen är enkel; en far och hans dotter från USA reser i Österlandet tillsammans med en doktor. De tre representerar olika urtyper; pappan är realisten, doktorn är en cyniker som ser Österlandet i ett perspektiv ovanifrån, medan dottern är en sökare och romantiker som träffar en nationalist och upprorsman och känner sig dragen både till honom och till hela Österlandet. Heidenstam framställer Österlandet som en plats där man lever för dagen men att framtiden ligger i Västerlandets materialism.[10]

År 1889 kom von Heidenstams nästa bok, Renässans, som är en programförklaring där Heidenstam menar att den litterära naturalismen har spelat ut sin roll ("skomakarrealism"). Den som vill skapa något nytt måste opponera sig mot invanda uttryckssätt och en ung talang behöver inte upprepa sig. Underförstått i skriften är att Heidenstam ser sig själv som den nya litteraturens talesman och anförare.[11]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Heidenstam i början av 1900-talet.

För Heidenstam innebar 1890-talet ett decennium av ett flitigt skrivande, både vad gäller böcker och tidningsartiklar. I juli 1890 skrev han till sin förläggare Karl Otto Bonnier att han är fullt upptagen med sin kommande bok, Hans Alienus och begärde därför ett mycket stort honorar. Trots att Heidenstams tidigare böcker endast sålt i ett par tusen exemplar per styck gick Albert Bonnier med på 5 000 kronor. Hans Alienus är skrivet på en blandning av poesi och prosa i en form som trotsar alla försök att genrebestämma verket. Uppenbarligen ansluter boken till Heidenstams eget liv, där han först levde ensam med hustrun i Schweiz och som över en natt blev ett firat litterärt stjärnskott och salongslejon. Hans Alienus är en främling i världen, som gett sig iväg hemifrån från faderns stränga styre. I Rom får han påvens uppdrag att representera honom hos underjordens kung Sardanapal. Århundradena går och Hans Alienus blir både kejsare i Rom och vikarie för Gud när denne är bortrest men lyckan vill inte infinna sig. Det materiella ger ingen lycka och den njutningsfilosofi han har varit anhängare av visar sig vara tom. En dag återvänder Hans Alienus till föräldrahemmet och kan till slut göra upp med sin förut så stränge fader. Kritikerna var svala men ingen utom Svenska Akademiens Carl David af Wirsén ville påstå att det var dåligt. För förlaget var det dock knappast någon lysande affär, den första upplagan på 2 500 exemplar räckte i 18 år.[12]

Efter att våren 1896 rest i Karl XII:s spår till Konstantinopel, Bender, Poltava, Moskva och Sankt Petersburg satte Heidenstam igång med nästa projekt, en bok i två delar om den svenske krigarkungen och hans armé. På sommaren 1896 tog han kontakt med sin förläggare Karl Otto Bonnier och begärde 16 000 kronor, ett belopp som Bonnier ansåg vara "fabelaktigt stort" och som motsvarar närmare 1 miljon kronor i 2006 års penningvärde. Boken blev dock en stor framgång och sålde i olika upplagor över 120.000 exemplar. I boken följer Heidenstam Karl XII:s fälttåg i öster, slaget vid Poltava och flykten till Konstantinopel. Fälttåget skildras ur de enskilda människornas perspektiv, från kungen ned till den enklaste soldat. Heidenstam gör upp med den glänsande hjältekonung som skapades av Esaias Tegnér och istället framställs kungen som en levande människa, komplicerad och på en gång ädel och hård, men samtidigt lyfte Heidenstam fram en bild av tragisk storhet. Karl XII kämpar lika mycket mot ödet som mot tsar Peter, och hans armé följer honom i alla väder. Den första delen fick övervägande dåliga recensioner, den andra delen bemöttes mer positivt. Boken blev så småningom obligatorisk läsning i den svenska folkskolan; den befäste Heidenstams ställning som den främste diktaren bland nittiotalisterna.[13] och blev i samtiden en av hans mest beundrade.

Heidenstam fortsatte därefter med historiska skildringar. Från sin barndom i Olshammar hade han hört berättelser om den heliga Birgitta och hon blev huvudperson i hans Heliga Birgittas pilgrimsfärd. I boken skildras Birgitta som en hänsynslös kvinna som sviker sin familj och vänner för att nå sina mål. Tydligen ansåg han att porträttet av Birgitta låg nära honom själv för när han skickade ett exemplar till författaren Axel Lundegård skrev han i den: "Porträtt av författaren som gumma". När boken publicerades på våren 1901 fick även den ett blandat mottagande.[14]

I november 1903 började Heidenstam att skriva sin nästa roman, Folke Filbyter. Även här inverkar författarens eget liv på händelserna i boken: Folke Filbyter tror sig ha förlorat förmågan att älska men så träffar han en dvärgprinsessa som han gifter sig med. Hon är alltid glad och får hushållet att leva upp. Åren går och Folke blir en storbonde med tre barn. Han får ta hand om sin sonson men barnet rövas bort av en präst och när Folke till slut finner honom igen har den vuxne sonsonen endast förakt för sin farfar. Folke Filbyter dör, övergiven av alla utom av gårdens trälar. 1907 kom ytterligare en bok om folkungarna, Bjälboarvet. Boken utspelas på 1200-talet och striderna mellan Birger jarls söner Valdemar och Magnus. Heidenstam hade också för avsikt att skriva en tredje del om Nyköpings gästabud men detta realiserades aldrig.[15]

År 1906 hade Bonniers förlag börjat ge ut Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Denna skolbok i geografi blev en stor framgång och de två som stod bakom förslaget om en populär skolbok, Fridtjuv Berg och Alfred Dalin, ville att förlaget skulle ge ut en motsvarande bok om svensk historia, Svenskarna och deras hövdingar. Uppdraget gick till Heidenstam som visade sig vara foglig i arbetet med denna beställningsbok. Berg och Dalin satte effektivt stopp för alla försök att romantisera och fantisera; Heidenstam kände liksom Lagerlöf att det var omöjligt att integrera hela skolmaterialet i en litterär text. Gedin (2006) menar att "det är en platt text, där inte bara fantasin saknas utan även Heidenstams goda humör, hans lekfullhet och ibland överraskande fräckhet.". Boken blev Heidenstams sista berättande prosaverk, och efter Nya dikter var hans offentliga författarskap i princip avslutad.[16]

Relationer till andra författare[redigera | redigera wikitext]

Då många av "nittiotalisterna" och de svenska kulturpersonligheterna rörde sig i samma kretsar var det naturligt att de lärde känna varandra. Två av de relationer som mest påverkade Heidenstam anses vara med Gustav Fröding och August Strindberg. Dessa var tidvis goda vänner till Heidenstam, men relationerna till både Fröding och Strindberg gick dock i vågor då de inte bara var kreativa kollegor utan också konkurrenter med olika bakgrund och livsåskådning.

Gustaf Fröding[redigera | redigera wikitext]

Fröding och Verner von Heidenstam, klädda i togor 1896.

År 1891 debuterade Gustaf Fröding med diktsamlingen Guitarr och dragharmonika och möttes av positiv kritik. Fröding beundrade Heidenstam men det dröjde till hösten 1894 innan han tog kontakt med Heidenstam via brev: "Ni vet ju att jag håller av Er mer än alla andra svenska författare". Heidenstam bjöd Fröding och hans syster Cecilia att medverka vid bröllopet på Blå Jungfrun på sommaren 1896.

Senare samma sommar sammanträffade Fröding med Heidenstam och hans umgänge, bland annat Birger Mörner, J.A.G. Acke och Albert Engström som tillbringade sommaren ute i Sandhamn. Frödings förläggare Albert Bonnier hade skrivit till honom och frågat om inte Fröding ville överväga att stryka några rader i dikten En morgondröm som skulle ingå i hans kommande diktsamling Stänk och flikar, eftersom det i poetisk form skildrar ett samlag. I Sandhamn hade Fröding med sig korrekturet. Heidenstam och de andra uppmanade Fröding att stå fast och inte låta stryka något. En kväll läste Heidenstam upp En morgondröm för vännerna. Stödet från vännerna gav Fröding mod att inte låta stryka någonting, när han skickade in korrekturet till förlaget hänvisade han uttryckligen till Heidenstam för att låta allt stå kvar. I månadsskiftet september-oktober publicerades diktsamlingen och den utlöste en hetsig pressdebatt som riktades både mot Fröding och förläggaren. Den 9 oktober åtalades Fröding.

Det märkligaste de följande veckorna är Heidenstams försök att distansera sig från Fröding. En av de tidningar som rasade mot publiceringen var Aftonbladet som trots det bistra tonläget skrev att Fröding var "Sveriges största nu levande och diktande skald" medan de som tillrått publicering var "gudomligheter af lägre rang". Denna degradering verkar Heidenstam ha tagit på högsta allvar och i brev till vänner begränsar han sin egen insats att ge råd till Fröding till ett minimum, han till och med ångrar att han inte avrådde tryckning. "Slutligen kände jag mig också sårad af Aftonbladets nya rangskala och har aldrig rätt förstått svenskarnas vidskepliga avgudadyrkan för de slitna gångklädernas poesi.". I andra brev skrev han att Fröding helt enkelt är en dålig författare. Vid rättegången friades Fröding.[17]

I takt med att Frödings sinnessjukdom förvärrades gjorde dock Heidenstam sitt bästa för att bistå syskonen Fröding ekonomiskt. I slutet av 1898 blev Fröding intagen på Upsala hospital och Heidenstam och Birger Mörner tog på sig ansvaret att betala vad det kostade. Heidenstam såg också till att på våren 1899 samla ihop 1 100 kronor som han skickade till systern Cecilia Fröding. När Fröding 1906 var bosatt på ett sjukhem i Stockholm besökte Heidenstam honom där. Vid Frödings jordfästning i Klara kyrka i Stockholm den 12 februari 1911 framfördes Heidenstams dikt Gustaf Frödings jordafärd av Orphei Drängar i en tonsättning av Hugo Alfvén.[18][19][20][21]

August Strindberg[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Strindbergsfejden

Förhållandet med Strindberg skulle förbli problematiskt. När Vallfart och vandringsvägar hade kommit ut 1888 skickade Heidenstam ett exemplar till Strindberg, då bosatt i Danmark. "Hur din bok kommer att mottagas kan jag ej profetera." Alltid kan den "dupera" några kritiker genom att vara "mystisk-demonisk" men det beror på konjunkturerna, svarade Strindberg. I takt med att Heidenstams debutbok hyllades av kritikerna blev Strindberg allt mer oroad över att han höll på att bli utklassad av Heidenstam och började att baktala Heidenstam. Heidenstam hade också börjat kritisera den naturalistiska litteraturen, en genre där Strindberg var den ledande författaren och dramatikern (Fröken Julie, Fadren). I ett brev till författaren Ola Hansson anklagade han Heidenstam för plagiat. Heidenstam fortsatte att skriva brev till Strindberg som dock svarade kyligt eller rent sagt förolämpande. Till slut upphörde Strindberg att svara på brev. Heidenstam skickade ett sista brev i mars 1890 utan att få svar.[22]

Oron över att förlora positionen som den ledande diktaren verkar ha varit stark hos Strindberg. På Heidenstams 50-årsdag 1909 hade Heidenstam hyllats på olika sätt i pressen, bland annat av Aftonbladet som skrev "Heidenstam som nationell skald". På våren 1910 började Strindberg skriva en serie artiklar i Afton-Tidningen där han gick till angrepp mot nittiotalisterna: Heidenstam, Levertin och Ellen Key och slog vilt omkring sig; han kallade Heidenstams diktning för smörja, "...vi fingo icke allenast en pekoral-estetik, utan även en poesi som vi läst som barn, med pjunk och pjåsk, Weltschmerz och falsk tuberkulos, inte ett spår livsglädje eller mannakraft." och insinuerade att en av Heidenstams kritiker blivit mördad (Afton-Tidningen 11 juni 1910)[23]. Strindbergs fälttågsplan kunde verka oklar och inkonsekvent men på ett par punkter var syftet mycket tydligt: han knöt 90-talisterna till det etablerade högrestånds-Sverige och han menade att de hade placerat sig själva i centrum av en kanoniserad bild av den svenska litteraturen och tigit ihjäl mera argumenterande, realistiska och frispråkiga diktare, först och främst Strindberg själv.

I följande artiklar gick Strindberg till angrepp mot monarkin, Dramatiska teatern, Svenska Akademin och militär upprustning. Medan kampanjen väckte stark motvilja i den borgerliga pressen vann han stöd i socialdemokratiska tidningar, kallades "landets största nationella diktare" och en stor nydanare. Så småningom föreslog en arbetare en nationalinsamling för Strindberg som kompensation för det uteblivna Nobelpriset. Debatten politiserades när den radikale Strindberg ställdes mot den påstått konservative Heidenstam, en vinkel som hade etablerats långt innan Heidenstam själv gav sig in i debatten. Skalden kommenterade i ett brev att "man svarar inte en fyllbult som ropar hotelser åt en" och överlät debatten till Svenska Dagbladets konservative kulturredaktör Fredrik Böök. Som konservativ hade Böök svårt att framhäva Heidenstams radikalism. Böök själv blev också en av Strindbergs måltavlor. Även statsvetaren och högerriksdagsmannen Rudolf Kjellén beskrev Strindberg som "en ligapojke" och hävdade att han kränkt nationens själ, medan Heidenstam och Sven Hedin - ytterligare en av Strindbergs främsta måltavlor - stod för det ridderliga och djärva i svensk kultur.

Det dröjde till februari 1911 innan Heidenstam själv inledde en artikelserie för att försvara sig. Hans artiklar verkar bekräfta att han hörde till det konservativa lägret, eftersom han skriver att Strindberg "diktar för trälar". De yngsta författarna, Ludvig Nordström, Hans Larsson och andra, tog ställning för Strindberg och i en artikel kallade Hjalmar Branting Heidenstam för "antisocialist".[24].

Enligt Gedin (2006) blev resultatet av Strindbergsfejden att Strindberg kunde återta sin position som Sveriges nationalskald medan Heidenstam detroniserades till en högerns galjonsfigur. Hos konservativa som Fredrik Böök och Sven Hedin var hans ställning grundmurad medan han hos de unga författarna ansågs passé.[25]

Kvinnorna bakom Verner von Heidenstam[redigera | redigera wikitext]

Heidenstam hade svårt att behålla relationen till de kvinnor han förälskade sig i och var gift tre gånger trots att han, främst av ekonomiska skäl, inte ville binda sig i äktenskap. Första äktenskapet ingicks 1880 med Emilia Uggla och efter det följde Olga Wiberg och Greta Sjöberg. Utöver dessa förhållanden hade han ett längre förhållande med Ellen Belfrage som födde hans son samt Kate Bang, med vilken han delade sina sista 20 år.

Emilia Uggla[redigera | redigera wikitext]

Heidenstam, hans hustru Emilia Uggla och hans mor Magda, fotograferade i Kristiania 1882

1864 hade familjen Heidenstam lärt känna familjen Uggla vid en semester i Marstrand. Emilia Uggla (f.1856 i Marstrand)[26], hade flyttat till Stockholm och när han återvände hem efter sin utlandsresa 1878 blev han mycket förtjust i henne. Efter en intensiv uppvaktning från Heidenstams sida bröt hon förlovningen med en ingenjör och förklarade för sina föräldrar att hon ville gifta sig med von Heidenstam. Hennes föräldrar var kraftigt emot idén och Nils Gustaf von Heidenstam ansåg att hans son var både omogen och oduglig i största allmänhet. I augusti 1880 tillät föräldrarna bröllop som hölls i det heidenstamska hemmet den 20 oktober.[27]

Ellen Belfrage[redigera | redigera wikitext]

Efter debuten var Heidenstam en ofta sedd gäst i Stockholms litterära salonger. I maj 1888 träffade han den knappt 25-åriga Ellen Belfrage. Heidenstam blev blixtförälskad men det fanns inte mycket tid för de två att träffas. Innan han reste utomlands med sin hustru Emilia skickade han Ellen en kärleksdikt. Nästa sommar befann hon sig i Danmark på en vävkurs och i augusti kom Heidenstam dit och de två tog in på hotell. I april 1890 träffades de på nytt när Heidenstam besökte Stockholm några dagar. Därefter dröjde det över ett år innan de träffades igen; i juli 1891 befann sig Ellen Belfrage på en hushållsskola nära Omberg där Heidenstam besökte henne.

Mötet resulterade i att hon blev gravid. På hösten 1891 reste hon till Rouen i Frankrike och den 31 mars 1892 föddes Nils Oluv. Heidenstam, som ju fortfarande var gift, var inte beredd att ta något ansvar utöver att betala ett årligt belopp för sonen, 500 kronor. Ellen Belfrage och sonen bosatte sig så småningom i Göteborg där Nils fick växa upp. Genom Ellen Key höll sig Heidenstam underrättad om sonen men det dröjde till 1909 innan de träffades. Nils blev ingenjör och uppfinnare och Heidenstam hjälpte honom med pengar. Ellen gifte sig aldrig och avled 1944. Sonen Nils avled barnlös 1984.[28]

Olga Wiberg[redigera | redigera wikitext]

Efter bröllopet på Blå Jungfrun har bröllopsparet och några av gästerna fotograferats i Oskarshamn. Från vänster: Kritikern Edvard Alkman, målaren Gustaf Ankarcrona, författaren Gustaf Fröding, Heidenstams unga hustru Olga Wiberg, Heidenstam själv. Sittande: Cecilia Fröding och konstnären Albert Engström.

I oktober 1893 skilde sig Heidenstam från sin första hustru Emilia. På sommaren samma år inledde han en affär med den då 19-åriga Olga Mathilda Wiberg (1874-1951), född i Göteborg[29]. Han hade bott ensam ute i Sandhamn och varit granne till familjen Wiberg, där fadern var fängelsedirektör. Heidenstam och Olga lyckades smyga sig till hemliga möten under sommaren och när Heidenstam flyttade tillbaka till Stockholm på hösten fortsatte de förhållandet, mer eller mindre öppet. I oktober blev Heidenstams skilsmässa från Emilia klar men i brev till sin vän Oscar Levertin gjorde han klart att ett nytt äktenskap inte kunde komma på fråga; därtill är hans ekonomi alltför ansträngd.

Heidenstam och Olga Wiberg gav sig ofta ut på resor och uppenbarligen har de varit mycket förtjusta i varandra. I hans andra diktsamling Dikter handlar flera av dikterna om henne. Inför arbetet med Karolinerna åker Heidenstam iväg på en lång studieresa våren 1896 med Olga och ett förkläde, Signe Hansen, senare gift med bankiren Ernest Thiel. Resan går till Italien och sedan till Bender i Osmanska riket och därifrån till Poltava, Moskva och Sankt Petersburg. Trots att Thiel försett sällskapet med en stor reskassa telegraferade Heidenstam hela tiden efter mer pengar eftersom han köpte möbler och smycken för pengarna.

Efter hemkomsten var Heidenstam fortfarande ovillig att gifta sig med Olga Wiberg; han påstod sig vara tvungen att gardera sig inför en framtida skilsmässa som skulle kunna kosta honom minst 20 000 kronor. Å andra sidan led Olga Wiberg av skvallret och ryktena om henne och Heidenstam. Ännu en gång ställde Thiel upp och skänkte 25 000 kronor till Wiberg på hennes födelsedag. Därmed fanns inte längre hinder för äktenskap. Bröllopet blev ett av de mest omtalade på sin tid. Den 28 juli 1896 vigdes de på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund i närvaro av Heidenstams konstnärsvänner: diktaren Gustaf Fröding, författarna Birger Mörner och Per Hallström, journalisterna Edvard Alkman och Karl Wåhlin, teaterkritikern Pehr Gustaf Staaff, konstnärerna Albert Engström, J.A.G. Acke och Gustaf Ankarcrona. Efter vigselceremonin klädde alla gäster om till togor och lagerkransar. Fröding utbringade en skål för Heidenstam som "Sveriges störste nu levande diktare" och Heidenstam en skål för Fröding som "Sveriges mest populäre nu levande diktare".

Under åren därefter levde Heidenstam och Olga på olika slott och herresäten runt om i Sverige. Denna period blev också Heidenstams mest kreativa med böcker som Dikter, Karolinerna, Sankt Göran och draken, Heliga Birgittas pilgrimsfärd, Ett folk samt Skogen susar. Paret deltog i Stockholms sällskapsliv och Heidenstam engagerade sig i Frisinnade klubben och Utile Dulci. I juli 1899 köpte han pampig villa i italiensk still i Djursholm utanför Stockholm (nuvarande Björkebergavägen). Där levde de ett par år fram till 1901 när något hände mellan de två som gjorde Heidenstam sårad och hämndlysten. Förmodligen ansåg sig Heidenstam vara bedragen av sin hustru och de två separerade. Han skrev en pjäs, Spinnrocken, som inspirerades av de verkliga händelserna men hans förläggare, Karl Otto Bonnier, refuserade stycket.

På våren 1902 levde Heidenstam ensam i sin villa. I april 1903 skildes de. Olga gifte senare om sig i Danmark och verkar aldrig ha haft någon kontakt med Heidenstam därefter. Hon dog 1951 vid 77 års ålder.[30]

Greta Sjöberg[redigera | redigera wikitext]

Greta Sjöberg omkring 1903

I närheten av Heidenstams villa i Djursholm bodde bataljonsveterinär Otto Sjöberg med hustru och tre döttrar. Heidenstam blev förtjust i äldsta dottern Margareta ("Greta") och när de tre syskonen besökte hans villa på våren 1902 lyckades Heidenstam stjäla sig en kyss från den 16-åriga Greta. Enligt en biografi av hennes dotter Karin Österling skedde samma vår ytterligare en sak när Greta ensam besökte hans villa: "Verner förförde henne på isbjörnsfällen". Under sommaren var Greta på konfirmationsläsning i Småland men Heidenstam skickade brev och vykort till henne. På hösten fick Greta lov att utan förkläde ta pianolektioner inne i Stockholm men istället användes tiden för hemliga möten med Heidenstam. Det hela avslöjades dock snart och Otto Sjöberg krävde att Heidenstam skulle gifta sig med henne. Den 12 oktober 1903 gifte sig den 44-årige Heidenstam för tredje gången, nu med den 17-åriga Greta Sjöberg.

I början av 1903 köpte Heidenstam en äldre gård, Naddö, några kilometer söder om Vadstena. Efter bröllopet flyttade paret in där och medan Heidenstam satte igång att skriva Folke Filbyter och sedan Bjälboarvet tog hans hustru ansvaret för att göra iordning den förvildade parken och trädgården. I månadsskiftet september-oktober 1904 födde hon en son som dog vid födseln.

Greta tog på sig ansvaret för den dagliga skötseln och hushållet. På gården fanns höns, hästar, grisar, ankor och fruktträd som måste skötas. Ibland åkte paret till Paris eller Stockholm eller tog emot gäster. 1906 ägde en händelse rum som gjorde Heidenstam mycket besviken över sin hustru. Enligt Österling (1989) fick Greta besök av en ungdomskärlek som mer eller mindre våldtog henne på ett hotell i Vadstena.[31] Enligt Gedin (2006) reste hon till Kristiania och där tog de två in på hotell som äkta par.[32]. Oavsett vad som hände tog Heidenstam mycket illa vid sig av händelsen och beslutade att de två skulle skiljas. Skilsmässan gick igenom i juli 1906[33] och Greta tog tillbaka sitt flicknamn. Hon bodde några veckor i en stuga på tomten men blev så småningom förlåten. Samlivet återupptogs även om makarna förblev juridiskt skilda. Heidenstam presenterade henne länge för omgivningen som sin husföreståndarinna.

Heidenstam var dock fortsatt svartsjuk och bevakade om någon visade ett mer än artigt intresse för Greta. Hon blev alltmer olycklig och har vid åtminstone något tillfälle försökt ta livet av sig, det visar bevarade brev. Enligt Gedin (2006) var Greta otrogen med trädgårdsdrängen Gerhard och detta orsakade den definitiva separationen 1916.[34] Enligt Österling (1989) berodde brytningen på att Heidenstam i januari 1916 träffat en ny kvinna, danskan Kate Bang.[35] Heidenstam gick med på en generös ekonomisk uppgörelse. När han senare fick nobelpriset i litteratur överlät han halva prissumman till Greta. På sommaren 1916 gifte hon om sig med författaren Anders Österling. Greta Österling dog 1966.

Kate Bang[redigera | redigera wikitext]

I januari 1916 reste Heidenstam ensam till Mössebergs vattenkuranstalt utanför Falköping. Där fanns en 24-årig danska, Kate Bang, med sina två barn och Heidenstam blev snabbt förtjust i henne. Kate Bang kom från en förmögen familj, hennes far var grosshandlare, och hon var gift, ehuru separerad, från sin make, advokaten Otto Bang. Heidenstam och Kate Bang upptäckte snabbt att de hade gemensamma intressen och Heidenstam blev snabbt mycket förälskad i henne. När hon befann sig i Danmark brevväxlade de nästan dagligen.

Övralid

1918 såldes Naddö till godsägare K. G. Hedmark[36], men Heidenstam och Kate levde ihop, på somrarna på Odinshøj vid Aalsgaarde vid Öresund, på vintrarna på olika lånade slott eller på resa, gärna i Italien och vid franska Rivieran. Bang skilde sig från sin make 1917 men av olika anledningar gifte sig Kate Bang och Heidenstam aldrig. Han var ovillig att flytta tillbaka permanent till Sverige och försökte köpa Odinshøj men detta var inte till salu. På hösten 1923 köpte Heidenstam en bondgård norr om Motala, Övra Lid, och ritade själv ett nytt bostadshus som stod klart för inflyttning på hösten 1925. För Bangs två barn blev Heidenstam bedstefar och alla fyra kunde göra dagsutflykter till Heidenstams älskade Tiveden eller Olshammar.

På Övralid hade Heidenstam ordnat med både ett bibliotek och ett arbetsrum men han led av skrivkramp. Hans försök att skriva sina memoarer blev endast några få kapitel och i övrigt skrev han bara några få dikter. I den postuma diktsamlingen Sista dikter är de flesta dikter skrivna före 1915.

Radikalism[redigera | redigera wikitext]

Under andra halvan av 1800-talet spreds i Europas länder ett framväxande intresse för den egna nationen. Denna rörelse kom till Sverige under 1890-talet och omfattade framför allt ett stort intresse för svensk kultur och natur. 1885 grundades Svenska Turistföreningen, 1891 öppnades Skansen i Stockholm, 1893 började man fira Svenska flaggans dag. Vid sekelskiftet hade denna nationella tanke kommit att genomsyra hela samhället och omfattades av alla grupper. Även Heidenstam omfattade denna överideologi. I sin programskrift Renässans hade han påstått att naturalismen inte passade "det svenska lynnet". Medan hans första diktsamling var påverkad av hans resor utomlands är det i hans andra samling, Dikter, det svenska landskapet som står i centrum. Diktsamlingen inleds med Tiveden där han hyllade den egna hembygden.[37]

Åkallan och löfte
Ur diktsviten Ett folk
Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förringa,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare att våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng som brast,
än att aldrig spänna en båge.

Heidenstam såg sig själv som en anförare för ett fosterländskt program med mål att påverka kulturlivet i Sverige. Han var med och grundade Sveriges författareförening 1893. 1895 gav han sig in i ett projekt för att starta en dagstidning, "ett organ för de bildade klasserna samt för vetenskap och konst". Han ansåg att det saknades en kvalitetstidning som gav uttryck för de nationella tanken och där nittiotalisterna kunde publicera sig. Planerna blev allt mer avancerade och med hjälp av Signe Hansen fick man bankiren Ernest Thiel att skjuta till 100 000 kronor för att köpa en dagstidning på fallrepet, Svenska Dagbladet. Heidenstam blev dock så småningom allt mer missnöjd med tidningen eftersom den inte utvecklades i den riktning han hade tänkt.[38]

Heidenstam var 1899 med och grundade Frisinnade klubben. Föreningen samlade Stockholms liberaler och det var främst medlemmar av föreningen som kom att grunda Liberala samlingspartiet som kom i regeringsställning 1905. Vid denna tid var det främsta diskussionsämnet den allmänna rösträtten och Heidenstam skrev flera artiklar till försvar för allmän och lika rösträtt.

Heidenstam ansåg att varje svensk hade lika stor rätt till sitt land och att existerande sociala skillnader var ett hinder för att ena nationen till ett folk. På dagen för andrakammarvalet 1899 publicerade Heidenstam i Svenska Dagbladet diktsviten Ett folk. Dikten Sverige blev senare tonsatt av Wilhelm Stenhammar: "Sverige, Sverige, Sverige fosterland / vår längtans bygd, vårt hem på jorden". Den tredje dikten, Medborgarsång, är politisk och Heidenstam skriver om rösträtten: "Det är skam, det är fläck på Sveriges baner / att medborgarrätt heter pengar.".[39]

Heidenstam var också aktiv i tidningsdebatten inför unionsupplösningen 1905. Den 7 juni förklarade Stortinget att unionen var upplöst. Den 18 juni skrev Heidenstam i Svenska Dagbladet att han såg norrmännen som ett föredöme och gav samtidigt en känga åt de konservativa krafterna som ville hålla fast vid unionen. På hösten samma år höll han ett tal till Lunds studenter där han avvisade svensk dominans över dess grannländer men hyllade Sverige för den fredsvilja och självbehärskning som visades vid unionsupplösningen. De närmaste åren kom Heidenstam att hålla många tal riktade till studentkårer och ungdomsmöten där han uppmanade de unga att ta sitt ansvar för att förändra Sverige i positiv riktning.[40]

Senare politisk inställning[redigera | redigera wikitext]

Heidenstam hade under åren efter sekelskiftet odlat bilden av sig själv som en man stående ovan klass- och intresseklyftor och politiska trätor, men efter storstrejken 1909 och Strindbergs angrepp på honom i Strindbergsfejden 1910-11 kom nationalskalden att drivas mot en mer paternalistisk och konservativ hållning. Vördnaden för det förgångna och det välordnade kom att dominera över tilltron till en framtid med gemensamma demokratiska projekt. I sitt svar på Strindbergs angrepp hade Heidenstam stämplat både Strindberg och arbetarrörelsen som "proletärfilosofiska" krafter som byggde på avund och lumpet förakt för kulturen, förnuftet och rättvisan. 1911 kom skriften Proletärfilosofiens upplösning och fall, en bitter och ironisk uppgörelse med Strindberg.[41] Strindberg gick segrande ur striden. Under de närmaste åren ökade både konflikterna kring de militära frågorna, oron för ryskt spionage och spänningarna kring frågan om rösträtt och demokrati; allt detta kom att brisera under Borggårdskrisen i början av 1914, då kungen och Högerpartiet gjorde ett medvetet försök att hävda den personliga kungamakten mot riksdagen och demokratin. Heidenstam var vid denna tid relativt nära knuten till kretsen kring kungen och sågs av konservativa i hela landet som en nationell profet. Borggårdstalet skrevs visserligen av Sven Hedin och löjtnant Carl Bennedich men Jan Olof Olsson har påpekat[42] att dess formuleringar hade varit otänkbara utan Heidenstam; hans betoning av den utvalde kungen eller hjälten som samlar sitt folk omkring sig och leder det genom stora händelser hade satt avtryck. Hans dikt Åkallan och löfte uppfattades vid denna tid ofta som en bön om ett förnyat krig - efter hundra års fred, som antogs ha verkat förslappande - vilket skulle rensa bort småttighet och interna konflikter ur folket, en gest för att våga allt eller ett renande offer genom en katastrof som vid Poltava. Både äran och nederlaget tycks ha varit aktuella i Heidenstams sinne 1914, men de flesta rojalister uppfattade främst det ärofulla i ett segerrikt krig som skulle krossa Ryssland; därefter skulle man slå tillbaka de hotande krafterna inom landet, det vill säga arbetarrörelsen.[43]

Impulserna både från Karolinerna och från Heidenstams alltmer kritiska uttalanden kring arbetarrörelsen och historien gav en klangbotten åt det kungliga talet och åt stämningar som, när kriget drabbade Europa, ibland gled över i tyskvänlig aktivism och direkta appeller för en kunglig diktatur. Heidenstam avhöll sig dock från att dra dessa konsekvenser fullt ut; i en artikel "Krigets gåta" i början av 1915 uppehöll han sig mindre vid krigets glans och ära än vid dess omstörtande av det invanda och ärvda. Fredrik Böök som var mera aktiv i frågorna kring aktivism och koncentration av makten till konungen, och som vid denna tid trodde på en nationell pånyttfödelse, noterade med en ton av besvikelse Heidenstams försiktighet i sin biografi 30 år senare.

Från första världskriget och framåt finns det flera uttalanden av Heidenstam som visar att han var politiskt konservativ, allt mera så efter 1920. Under kriget stödde han centralmakterna och han tog det tyska sammanbrottet mycket hårt. Från tiden efter kriget finns det många brev där han uttrycker sin rädsla för bolsjevismen och dess påstådda ambitioner att erövra världen. I ett brev till Sven Hedin 1921 gjorde han också en koppling mellan bolsjevismen och judendomen och uttryckte sig på ett sätt som kan klassificeras som antisemitiskt: "Man häpnar. Hvad ha alla dessa asiater med oss att göra? Hur mycket friskare skulle luften ej vara öfver Europa, om vi sluppit dem." Uttalanden av Heidenstam som kan tolkas som antisemitism är dock relativt få trots att han hyste en stor beundran för Benito Mussolini; huruvida denna beundran även gällde fascismen som ideologi är oklart.[44]

I april 1933 intervjuades han av den tyska tidningen Der Tag där han är positiv till de politiska förändringarna i Tyskland: "Jag visste att Tysklands stund skulle komma och hälsar nu nationens uppvaknande." I en intervju med den tyska tidningen Berliner Lokalanzeiger sade Heidenstam: "Min åsikt är nu som förr, att det nya Tyskland genom sin segerrika kamp mot bolsjevismen bringat den kommunistiska vågen i Europa att stagnera och därigenom - som vi hoppas - räddat den europeiska civilisationen." I Tyskland var Heidenstam en uppskattad författare; han utnämndes till hedersdoktor vid universitetet i Heidelberg 1936. 1935 besöktes Övralid av Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess.[45]

Sjukdom och bortgång[redigera | redigera wikitext]

I början av 1930-talet utvecklade Heidenstam demens, som bland annat tog sig form av misstänksamhet, plötsliga vredesutbrott och svårigheter att finna rätt ord. Efter sin 75-årsdag 1934 blev han allt sämre, han led av ångest och hallucinationer, behövde hjälp med allting och kunde inte skriva brev eller tala om vad klockan var. Han avled klockan 03.50 den 20 maj 1940 på Övralid.

Vid sin död efterlämnade Heidenstam 450 000 kronor. Heidenstams testamente från 1933 slog fast att Övralid skulle ärvas av Kate Bang. Heidenstam hade ett mycket begränsat umgänge de sista åren av sitt liv, däribland upptäcktsresanden Sven Hedin, dennes systrar, arkeologen Otto Frödin, landshövding Eric Trolles hustru Alice Trolle och grevinnan Fanny Wiliamowitz. Gedin (2006) anser att dessa personer gemensamt anordnade ett svindleri så att Bang inte skulle få ärva något utan istället skulle Övralid bli ett nationalmonument över Heidenstam. Frödin lyckades få Heidenstam att ändra sitt testamente så att allt skulle gå till en stiftelse. När Bang sommaren 1937 befann sig i Danmark fick hon ett brev med Heidenstam som avsändare där denne avslutade förhållandet. Både brevets innehåll och komposition visar att det ej kan ha skrivits av den demente Heidenstam. När hon försökte återvända till Övralid hade Heidenstam rest bort. Det sista testamentet är undertecknat oktober 1937 när Heidenstam måste ha varit gravt dement och oförmögen att förstå vad han undertecknade. När litteraturhistorikern Fredrik Böök besökte Övralid i augusti 1937 hade han inte kunnat få någon kontakt med Heidenstam.[46]

Heidenstams gravvård, på en terrass vid Övralid.

Heidenstam avled den 20 maj 1940. Officiant vid begravningen var biskop Tor Andræ. Heidenstam hade innan sin demens haft tid att planera sin begravning och ville bli begraven under ett stenblock sydost om huset vid skogskanten. Detta blev inte fallet utan Frödin såg till att flytta gravplatsen. Han ordnade också så att stoftet av Heidenstams mor Magdalena också blev gravsatt där, trots att hon uttryckligen ville vila på Stockholms norra begravningsplats. På Övralid vilar också Heidenstams första hustru Emilia Uggla, avliden 1938.

Efter Heidenstams bortgång togs kvarlåtenskapen om hand av två testamentsexekutorer - Frödin själv och en vän till honom, Alvar Elmström, som därigenom fick laglig rätt att förfoga över dödsboet. När stiftelsen skulle konstitueras 1941 var tanken att Sven Hedin skulle bli ordförande men eftersom det fanns en åldersgräns på 75 år blev istället Fredrik Böök stiftelsens ordförande. Böök upptäckte snart att det fanns en konflikt mellan Kate Bang och Frödin, att Frödin i sin egenskap av testamentsexekutor hade skott sig och att han hade anlitat en privatdetektiv för att kunna smutskasta Bang. Frödin blev 1941 avsatt från posten som stiftelsens sekreterare men kunde sitta kvar i styrelsen som ledamot. De följande åren präglades av ständiga interna strider inom styrelsen. Det första Övralidspriset kunde delas ut 1945 till författaren Bertil Malmberg.[47]

Böök började också med att gå igenom Heidenstams efterlämnade papper. 1941 publicerades memoarerna När kastanjerna blommade samt en samling aforismer, Tankar och utkast. 1942 publicerades Sista dikter och följande år Heidenstams samlade verk i 23 band. Dessutom skrev Böök en biografi om Heidenstam och Kate skrev en egen minnesbok om sin tid med Heidenstam. Heidenstams brev har på senare år publicerats i urval; hans korrespondens, både med andra författare, konstnärer, vänner, fruar, politiker och andra var i likhet med Strindbergs mycket livlig och ofta välformulerad men under lång tid endast tillgänglig för forskare.

Heidenstam förlänades den nyinstiftade Goethemedaljen i samband med av Goethefestligheterna i Frankfurt am Main den 28 augusti 1932.[48]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Tonsatta verk[redigera | redigera wikitext]

Av kompositörer som tonsatt dikter av Heidenstam, märks bland andra Wilhelm Stenhammar, Wilhelm Peterson-Berger, Hugo Alfvén och Ture Rangström.[49]

Stenhammar tonsatte största delen av Heidenstams stora diktcykel Ett folk, som publicerats den 22 september 1899 i Dagens Nyheter (Se Folksångstävlingen). I detta diktverk ingår bland annat sången Sverige. I opus 7 från 1893–95 tonsatte Stenhammar Sju dikter ur Ensamhetens tankar av Heidenstam. I opus 26 finner man När genom rummet fönsterkorsets skugga och Varför till ro så brått från 1908, och opus 37 från 1918 utgörs av Fyra dikter av Verner von Heidenstam (Jutta kommer till Folkungarna, I lönnens skymning, Månljuset och Vore jag ett litet barn).

Hugo Alfvén skrev skådespelsmusik till Heidenstams Spåmannen år 1912. Peterson-Berger tonsatte år 1913 Gullebarns vaggsånger för sångröst och piano, och Höstsång, likaledes för sångröst och piano. Rangström tonsatte dikten Vi människor år 1924.

Den svenska neofolk-gruppen Solblot har tonsatt verk ur "Dikter" (1895), "Ett folk" (1902) och "Nya Dikter" (1915); bland annat Medborgarsång, Åkallan och löfte, En dag och Himladrottningens bild i Heda.[50]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ronny Ambjörnsson, "Där barn vi lekt", Dagens Nyheter 7 juli 2006 (länk)
  2. ^ Gedin (2006), s. 17-32
  3. ^ Gedin (2006), s. 32-40
  4. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 920.
  5. ^ Gedin (2006), s. 61-69
  6. ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 920-21.
  7. ^ Gedin (2006), s. 100-115
  8. ^ Gedin (2006), s. 69-76
  9. ^ Gedin (2006), s. 128-137
  10. ^ Gedin (2006), s. 140-143
  11. ^ Gedin (2006), s. 144-150
  12. ^ Gedin (2006), s. 216-223
  13. ^ Gedin (2006), s. 237-251
  14. ^ Gedin (2006), s. 252-259
  15. ^ Gedin (2006), s. 477-485
  16. ^ Gedin (2006), s. 507-509
  17. ^ Gedin (2006), s. 344-349
  18. ^ Germund Michanek (1992). Från Frödings värld. Förlags AB Wiken. sid. 30-38. ISBN 91-7133-130-1 
  19. ^ Rudén, Jan Olof (1972). Hugo Alfvéns kompositioner: käll- och verkförteckning. Publikationer / utgivna av Kungl. Musikaliska akademien, 99-0168608-3 ; 11. Stockholm: Nordiska musikförlaget. sid. 59. Libris 803279 
  20. ^ Alfvén, Hugo (1949). I dur och moll: från Uppsalaåren. Stockholm. sid. 22. Libris 305409 
  21. ^ Hedwall, Lennart (1973). Hugo Alfvén: en svensk tonsättares liv och verk. Stockholm: Norstedt. sid. 64. Libris 7151881. ISBN 91-1-735202-9 (inb.) 
  22. ^ Gedin (2006), s. 115-119
  23. ^ Gedin (2006), s. 427-438
  24. ^ Gedin (2006), s. 438-447
  25. ^ Gedin (2006), s. 449
  26. ^ 'Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
  27. ^ Gedin (2006), s. 53-59
  28. ^ Gedin (2006), s. 184-215
  29. ^ Sveriges befolkning 1900, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
  30. ^ Gedin (2006), s. 294-327
  31. ^ Österling (1989), s. 205
  32. ^ Gedin (2006), s. 485
  33. ^ Landsarkivet i Vadstena, Örberga kyrkoarkiv, volym A II a:2 (församlingsbok 1902–1906), s 105
  34. ^ Gedin (2006), s. 497
  35. ^ Österling (1989), s. 242
  36. ^ Gustaf V och hans tid 1907-1918, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13376-3 s.502
  37. ^ Gedin (2006), s. 366-371
  38. ^ Gedin (2006), s. 385-395
  39. ^ Gedin (2006), s. 398-404
  40. ^ Gedin (2006), s. 407-412
  41. ^ Focus, Almqvist & Wiksell, 1970
  42. ^ Olsson, Jan Olof, 1914, Stockholm 1964
  43. ^ Stenvist, Nationalskalden, 1982, s.122-23,126-27 och J-O Olsson, 1914, 1964
  44. ^ Stenkvist (1982), s. 173-189
  45. ^ Stenkvist (1982), s. 182-203
  46. ^ Gedin (2006), s. 553-570
  47. ^ Gedin (2006), s. 592-618
  48. ^ Hvar 8 dag : illustrerat magasin, 34:e årgången [3 januari 1932 - 30 oktober 1932], Stockholm 1932, s. 583
  49. ^ ”Heidenstam, sökresultat”. Svensk musik. http://www.mic.stim.se/avd/mic/prod/micv6.nsf/docsbycodename/soekresultat?opendocument&fraga=Heidenstam&dbnr=0&Start=1&Count=20. Läst 11 november 2011. 
  50. ^ http://www.solblot.se/se/music/
  51. ^ Krönika över 20:e århundradet, Bonnier Fakta förlag 1988 ISBN 91-34-50930-5 s.206

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Axberger, Gunnar (1959). Diktaren och elden: en Heidenstamstudie. Stockholm: Bonnier. Libris 8198152 
  • Björck, Staffan (1946). Heidenstam och sekelskiftets Sverige: studier i hans nationella och sociala författarskap. Stockholm: Natur och kultur. Libris 11739 
  • Böök, Fredrik (1945-1946). Verner von Heidenstam. Stockholm: Bonnier. Libris 8072981 
  • Engberg, Magnus (2005). Jag förstår inte vad världen är-: Verner von Heidenstam i biografi, brev och bilder. Linköping: G. Ekström. Libris 9863343. ISBN 91-974791-1-X 
  • Fries, Erik (1934). Religiositeten hos Verner von Heidenstam: en litteraturpsykologisk studie. Stockholm: Saietz. Libris 8207834 
  • Gedin, Per I. (2011). Varför får Heidenstam inte vara den han är?: en filippik. Stockholm: Lind & Co. Libris 12027579. ISBN 978-91-7461-026-0 
  • Gäster från jorden: tal på Övralid 1945-2005. Motala: Stiftelsen Övralid i samarbete med Bonnier. 2005. Libris 9882953. ISBN 91-0-010691-7 
  • Hallengren, Anders (2002). Sunnanvinden vid åttitalets slut: Verner von Heidenstams vandringsår och Anne Charlotte Lefflers renässans. Motala: Heidenstamsällsk. Libris 8407275. ISBN 91-972378-1-7 
  • Johansson, Anders (2012). Verner von Heidenstam, Bengt Lidforss, några tankar kring liv och dikt. Kalmar: Ängö bok och bild. Libris 13563856. ISBN 978-91-978794-9-1 
  • Josephson, Ragnar (1959). Vid Heidenstams grav: på hundraårsdagen av hans födelse. Stockholm: Natur och kultur. Libris 634042 
  • Järnegard, Styrbjörn (2009). "En konstnärs rätta namn det är hans verk": Orienten, pilgrimen och den svenska poesin i Verner von Heidenstams Vallfart och vandringsår. Skellefteå: Norma. Libris 11329078. ISBN 9789172170889 
  • Kamras, Hugo (1942). Den unge Heidenstam: personlighet och idéutveckling. Stockholm: Gebers. Libris 8073049 
  • Kring Verner von Heidenstam: essayer och studier. Stockholm: Carlsson. 1993. Libris 7666144. ISBN 91-7798-567-2 
  • Lagerkvist, Pär (1940). Verner von Heidenstam: inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1940. Stockholm: Bonnier. Libris 1377171 
  • Lundevall, Karl-Erik (1953) (på eng). Från åttital till nittital: om åttitalslitteraturen och Heidenstams debut och program. Stockholm. Libris 8198119 
  • Nyblom, Andreas (2008). Ryktbarhetens ansikte: Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige. Linköping studies in arts and science, 0282-9800 ; 433. Stockholm: Atlantis. Libris 10839828. ISBN 9789173532501 
  • Ollén, Bo (1992). Heidenstam som barnboksförfattare: om Svenskarna och deras hövdingar = Heidenstam as a children's author : on The Swedes and their chieftains. Skrifter / utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 0347-5387 ; 46. Hedemora: Gidlund. Libris 7668561. ISBN 91-7844-201-X 
  • Platen, Magnus von (1994). Verner von Heidenstam och Emilia Uggla: ett äktenskap. Stockholm: Fischer. Libris 7596486. ISBN 91-7054-731-9 
  • Ranius, Allan (2002). Verner von Heidenstam: en bibliografi. Linköping: [A. Ranius]. Libris 8863549 
  • Rydén, Per (2006). Verner & Oscar: en kärlekshistoria : Heidenstam och Levertin 1888-1906. Stockholm: Carlsson. Libris 10167281. ISBN 91-7203-786-5 
  • Sarrimo, Cristine (2008). Heidenstams harem. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion. Libris 10828818. ISBN 978-91-7139-805-5 
  • Stolpe, Herman (1984). Verner von Heidenstam i liv och dikt på Djursholm: (1899-1902). Libris 10941880 
  • Söderström, Ole (1994). Heidenstam och våra tystnader. Heidenstamsällskapets skriftserie, 99-2014775-3. Motala: Heidenstamsällsk. Libris 7796977. ISBN 91-972378-0-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Carl David af Wirsén
Svenska Akademien,
Stol nr 8

1912-1940
Efterträdare:
Pär Lagerkvist