Arvid Lindman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Arvid Lindman


Ämbetsperiod
29 maj 1906–7 oktober 1911
Monark Oscar II
Gustaf V
Företrädare Karl Staaff
Efterträdare Karl Staaff
Ämbetsperiod
2 oktober 1928–7 juni 1930
Monark Gustaf V
Företrädare Carl Gustaf Ekman
Efterträdare Carl Gustaf Ekman

Född 19 september 1862
Films socken, Uppland
Död 9 december 1936 (74 år)
Croydon Airport, Croydon, England
Politiskt parti Allmänna valmansförbundet
Maka Annie Almström
Ministär Regeringen Lindman I, II

Salomon Arvid Achates Lindman, född 19 september 1862Österby bruk i Films socken i Uppland, död 9 december 1936 i en flygolycka vid Croydons flygplats, Storbritannien, var en svensk högerpolitiker, sjömilitär och industriledare. Han var riksdagsman 1905–1935, statsminister 1906–1911 och 1928–1930, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912–1935 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913–1935, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden 1917. Han var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, men var tjänstledig större delen av tiden, samt styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson 1916–1925.

Lindman gifte sig år 1888 med Anna Lovisa "Annie" Almström, född 1867, dotter till bruksägare Robert Almström och Eva Almström, född Pålman. De fick tre barn: Rolf Achates (född 1888), Eva Ebba Sophia (född 1890) och Karin Ebba (född 1893).[1][2] Han var kusin till Alex Lindman.[3]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Arvid Lindman föddes på Österby bruk i Films socken i Uppland som son till bruksdisponent Emil Achates Lindman och Ebba Karolina, född Dahlgren (1827–1929).[2] Lindman blev underlöjtnant vid flottan 1882, deltog i fregatten Vanadis världsomsegling 1883–1885 samt utnämndes till löjtnant 1887. Han tog 1889 avsked från flottan på tre år, men kvarstod utan lön, blev kapten 1892 och övergick samma år till flottans reserv, utnämndes 1905 till kommendör vid flottan samt 1907 till konteramiral i flottans reserv.[4]

Lindman var tidigt intresserad av affärslivet och industriell verksamhet. Han anställdes 1889 hos AB Iggesunds bruk,[4] och blev verkställande direktör där 1892. Han ledde bruket fram till 1903 då han blev VD vid Strömbacka bruks AB, en post han upprätthöll till 1923. Därutöver var Lindman bland annat VD för LKAB 1901-03 och 1904 tillträdde han som Telegrafstyrelsens generaldirektör.[5] Åren 1916–1925 var han styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson.[6]

Lindman hade 1902 erbjudits posten som finansminister i Boströms andra ministär, men tackat nej.[5] Lindman, som var ledamot av Gävleborgs läns landsting 1892–1905, valdes hösten 1904 till länets riksdagsman i första kammaren. I augusti 1905 utnämndes Lindman till sjöminister i Lundebergs samlingsregering. Han avgick tillsammans med resten av regeringen i november samma år.[4] Lindman utnämndes 1905 till överadjutant i H.M. Konung Oscar II:s stab.

Arvid Lindman (till vänster) på Slottets borggård vid sin andra regerings tillträde 1928 i sällskap av statsrådskollegerna Ernst Trygger, Claes Lindskog och Sven Lübeck.

Lindman lyckades lösa frågan med rösträtt, som Karl Staafs regering hade fallit på, och som hade gjort Lindman till statsminister. Beslutet gällde att män hade allmän rösträtt med proportionella val till båda kamrarna. Den försiktiga reformen var en kompromiss som innebar allmän och lika rösträtt till andra kammaren. Till den första kammaren valdes ledamöterna fortsatt indirekt vilket innebar att högern alltjämt kom att dominera i denna kammare. I de kommunala valen var nämligen rösträtten inte likvärdig utan graderades efter inkomst, från 1-40. Lindman tillsatte under sin tid som statsminister en försvarskommitté och bekräftade Sveriges ställning inom Nord- och Östersjöavtalen. År 1909 utbröt en stor strejk till följd av politiska och ekonomiska motsättningar, vilken sedermera avtog.

År 1911 gjorde den vänstra sidan stora framgångar i andrakammarvalet, som en följd av att rösträtten vidgats. Detta gjorde att Lindman inte längre var statsminister, utan fick gå över till den andra kammaren, i vilkens högra sida han var ordförande mellan 1912 och 1935, förutom 1917 när han var Carl Swartz utrikesminister. Han rådde kungen att bilda regeringarna Hjalmar Hammarskjöld och Swartz för att blockera den mer hårdföre konservativa ledaren Ernst Trygger.[5] År 1911 blev Lindman styrelseordförande för Carnegiestiftelsen, och 1915 för Skogshögskolan.

Mellan 1913 och 1935 var Lindman Högerns riksorganisations och Allmänna valmansförbundets ordförande. Han pådrev därigenom arbetet med att modernisera partiorganisationen, och introducerade under samma period valaffischen. År 1920 undertecknade han tillsammans med andra ledande politiker, däribland Hjalmar Branting, en motion om att man skulle inrätta det Rasbiologiska institutet.[7] Efter andrakammarvalet 1928, även kallat "Kosackvalet", där Socialdemokraterna gjorde en stor valförlust, bildades en högerlagd minoritetsregering av Lindman. Detta var ett resultat av att både liberala och frisinnade hade avböjt det önskemål om en borgerlig majoritetsregering som kungen hade erbjudit. Exempel på de åtgärder som regeringen genomförde är bland annat att man inkallade arbetsfredskonferensen 1928. Lindmans regering avgick 1930, eftersom förslag om höjda spannmålstullar till stöd för jordbruket hade fällts av frisinnade och socialdemokrater.[5]

Som partiledare var Lindman modern. Hans engagemang och vältalighet vände sig till väljarna, och han var både energisk och resultatinriktad. Han förde, utan att vara principlös, en pragmatiskt konservativ politik. Han var skicklig på att samarbeta med politiska motståndare. Han tog avstånd från nazism och fascism, och uteslöt under 1930-talet fascistiska kampgrupper från högerns ungdomsförbund [ifrågasatt uppgift]. Lindman blev hedersledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet 1905, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1906,[4] och av Kungliga Lantbruksakademien 1928, förste hedersledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1932.[8] Lindman lämnade riksdagen 1935, och året därpå omkom han vid en flygolycka med ett nederländskt flygplan, vid Croydon Airport utanför London. Tillsammans med Lindman omkom även den svenske direktören Charles Dickson samt autogirons uppfinnare Juan de la Cierva.[9] och elva andra. Han begravdes på Norra begravningsplatsen den 19 december 1936.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Riddare och kommendör av Serafimerorden den 16 juni 1908; innehavare av Oscar II:s och Drottning Sofias guldbröllopsminnestecken; riddare av kung Carl XIII:s orden, den 27 januari 1917; riddare av första klassen av Vasaorden 1897; riddare av Badiska Husorden Fidelitas; storkorset av Danska Dannebrogsorden; storkorset av Finlands Vita Ros' orden; storkorset av Franska Hederslegionsorden; storkorset av Lettiska Tre Stjärnors orden; riddare av Preussiska kronans förtjänstorden och av Kronorden av första klass; riddare av Ryska Alexander Nevskijorden; Siamesiska orden Vita elefanten av första klass; storkorset av Spanska Karl III:s orden; storkorset av Storbritanniska Victoria orden; riddare av Havaiska Kronorden.[10]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1900, (CD-ROM, version 1.02, databasdatum 2006-08-25) Sveriges Släktforskarförbund 2006
  2. ^ [a b] Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Riksarkivet 2003
  3. ^ Arvid Lindman var släkt med statsminister Olof Palme genom anfadern Anders Helgesson Brun († 1671, dennes ff mm mm mf)), bror till Biörn Helgesson Brun († 1646) som var anfader till Palme. Biörn Helgesson Brun var prost i Marstrand och Anders Helgesson Brun var kyrkoherde i Myckleby under 45 år. Källor: Karlsson, Hans (1991). Familjer i Bärfendal socken. sid. 21. Libris 1556787  samt Svenska antavlor: Band II, Bo Lindwall, Håkan Skogsjö och Ulf Berggren, utgivna av Sveriges släktforskarförbund, not. 61.
  4. ^ [a b c d] Lindman, Salomon Arvid Achates i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1912)
  5. ^ [a b c d] ne.se Arvid Lindman
  6. ^ LM Ericsson 100 år, band II, s. 358 (1976) ISBN 91-7260-064-0
  7. ^ Stockholms universitet: Nytt ljus över rasbiologin
  8. ^ Lindman, S. Arvid A. i Nordisk familjebok (andra upplagans supplement, 1925)
  9. ^ Svenska Dagbladets årsbok - 1936, Åhlén & Holms Boktryckeri, Stockholm 1937 s. 251
  10. ^ Sveriges statskalender för året 1935, [Med bihang], utgiven efter Kungl. Maj:ts nådigste förordnande av dess Vetenskapsakademi, Uppsala & Stockholm 1945 ISSN 0347-7223, s. 372

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vem är det : Svensk biografisk handbok 1925, red. fil dr Göran Lindblad, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1924 s. 461-462
  • Händelser man minns - en krönika 1920–1969, fil.dr. Harald Schiller, 1970
  • Sveriges statskalender för året 1935, [Med bihang], utgiven efter Kungl. Maj:ts nådigste förordnande av dess Vetenskapsakademi, Uppsala & Stockholm 1945 ISSN 0347-7223, s. 245, 758, 811, 825. Bihang, s. 7, 232, 314, 328

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • E. Timelin, Ministären Lindman och representationsreformen 1907–09, (1928)
  • O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–36, (1947)
  • Ivar Andersson, Arvid Lindman och hans tid, (1956)
  • Leif Lewin, Ideologi och strategi: Svensk politik under 100 år, (1984) ISBN 91-1-847441-1
  • Lewin, Leif; Bergstrand, Mats; Ohlsson, Per T. (2010). Arvid Lindman. Sveriges statsministrar under 100 år ; 2. Stockholm: Bonnier. Libris 11857423. ISBN 978-91-0-011974-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Mauritz Sahlin
Generaldirektör för Telegrafverket
1904–1907
Efterträdare:
Herman Rydin
Företrädare:
Louis Palander
Sveriges sjöminister
1905
Efterträdare:
Ludvig Sidner
Företrädare:
Karl Staaff
Sveriges statsminister
1906–1911
Efterträdare:
Karl Staaff
Företrädare:
Lars Tingsten
Sveriges krigsminister
1907
Efterträdare:
Olof Malm
Företrädare:
Knut Agathon Wallenberg
Sveriges utrikesminister
1917
Efterträdare:
Johannes Hellner
Företrädare:
Gustaf Fredrik Östberg
Allmänna valmansförbundets partiledare
1912–1917
Efterträdare:
Olof Jonsson
Företrädare:
Olof Jonsson
Allmänna valmansförbundets partiledare
1917–1935
Efterträdare:
Gösta Bagge
Högerns partiledare
Företrädare:
Carl Gustaf Ekman
Sveriges statsminister
1928–1930
Efterträdare:
Carl Gustaf Ekman