Hjalmar Hammarskjöld

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hjalmar Hammarskjöld


Ämbetsperiod
17 februari 191430 mars 1917
Monark Gustaf V
Företrädare Karl Staaff
Efterträdare Carl Swartz

Född 4 februari 1862
Tuna gård, Kalmar län
Död 12 oktober 1953 (91 år)
Stockholm, Stockholms län
Politiskt parti Obunden konservativ
Maka Agnes Almquist
Ministär Regeringen Hammarskjöld

Knut Hjalmar Leonard Hammarskjöld, född 4 februari 1862 i Tuna i Kalmar län, död 12 oktober 1953 i Stockholm, var en svensk ämbetsman, politiker och professor i historia och juridik. Han var riksdagsledamot 192338 i första kammaren, statsråd samt Sveriges statsminister 191417. Han invaldes 23 maj 1918 i Svenska Akademienstol nummer 17, och var chefsförhandlare för Sverige vid unionskrisen år 1905.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hjalmar Hammarskjöld tillhörde adelsätten Hammarskjöld och var äldste son till löjtnanten och godsägaren Knut Hammarskjöld och Maria, född Cöster som dotter till kaptenen Fredrik Bernard Cöster och Ebba Eleonora Iserhjelm.[1][2] Hans yngre bror Carl Gustaf Hammarskjöld skulle sedermera bli statsråd för försvarsdepartementet.

Hammarskjöld tog mogenhetsexamen i Uppsala 21 maj 1878, blev studentuniversitetet där på hösten samma år, blev filosofie kandidat den 25 maj 1880, samt juris kandidat 25 oktober 1884. Den 31 oktober samma år han tog examen fick han tjänst som extra ordinarie notarie i Svea hovrätt. Han blev sedan sekreterare hos kommittén för utarbetande av förslag till lagar angående solidariska bolag och aktiebolag, med mera 29 september 1886, docent i allmän och speciell privaträtt vid Uppsala universitet 6 oktober 1886, domareförordnande 1887 inom Västmanlands norra domsaga och 1888 inom Uppsala läns mellersta domstol samt vice häradshövding 1 oktober 1888.

Han var en mångsidig jurist och framstående både som vetenskapsman och lagskrivare. Den 13 november 1891 blev han extra ordinarie professor i speciell privaträtt i Uppsala och hade stort inflytande på svensk och nordisk civilrätt. Hammarskjöld blev ledamot i nya lagberedningen 14 april 1893 och i lagbyrån 1 januari 1895, konstituerande revisionssekreterare 11 oktober 1895 och tillförordnad byråchef för lagärenden samma datum, revisionssekreterare 13 november 1896. Samtidigt grundlade han sitt rykte som folkrättsexpert genom flitigt deltagande i internationella möten och blev 2 december 1904 medlem av permanenta skiljedomstolen i Haag. Hammarskjöld var även ordförande i permanenta förlikningskommissionerna Kina-Förenta staterna, Schweiz-Tyskland, Belgien-Spanien, Frankrike-Spanien, Schweiz-Portugal samt ordförande i obligatoriska rättskommittén 1902 och 1910–1914, ordförande i den så kallade Casablancaaffären 1909 samt Carthage-, Manouba-, och Tavignaoaffären 1913 samt ledamot av skiljedomstolen angående Grisbådarna 1908.

Som justitieminister 190102 i von Otters ämbetsmannaregering gjorde han ett ambitiöst men misslyckat försök att lösa frågan om den politiska rösträtten och utnämndes vid sin avgång till president i Göta hovrätt 10 juli 1902 och fram till 1906. I samband med unionsupplösningen 1905 blev han 2 augusti ecklesiastikminister i Lundebergs samlingsregering och underhandlare i Karlstad. Han utnämndes 17 november 1905 till svenskt sändebud (envoyé) i Köpenhamn, och generalkonsul där 28 september 1906. Den 11 oktober 1907 återvände han till Uppsala som landshövding och ståthållare på Uppsala slott, men var ofta tjänstledig för olika uppdrag. Han var ledamot av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut 15 november 1907 - 1931, av styrelsen för rasbiologiska institutet 1921–1925, av styrelsen för Sveriges allmänna lantbrukssällskap 1924–1926,

Efter bondetåget och den liberala regeringens avgång blev han 17 februari 1914 chef för en icke-parlamentarisk ministär med uppgift att lösa försvarsfrågan. Hammarskjöld var fram till 15 augusti även krigsminister. Hans "borggårdsregering" var partipolitiskt obunden, men kungalojal och konservativt präglad. Den tillkom närmast på initiativ av Arvid Lindman, andrakammarhögerns ledare, som ville undgå att kungen skulle tillsätta en kampministär under förstakammarhögerns ledare Ernst Trygger.

Vid första världskrigets utbrott samma år inträdde borgfred mellan partierna och försvarsfrågan löstes i linje med militärens önskningar. Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet "Hungerskjöld" myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Han uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917. Sprickan mellan stats- och utrikesministern blev uppenbar och högerledarna i riksdagen drog undan sitt stöd för statsministern som tvingades lämna in sin avskedsansökan.

Hammarskjöld var en dominant natur och uppfattades av sina motståndare som auktoritär och självrådig, men påståendena om hans tyskvänlighet saknar stöd i källorna. Han hade många prestigefulla uppdrag, bland annat som ordförande i Nobelstiftelsen 1929–47 och riksdagsman (icke partiansluten konservativ). Han invaldes 1918 i Svenska Akademien på samma stol som statsminister Louis De Geer d.ä. innehaft, nr 17. Sonen Dag erhöll omedelbart efter faderns död samma stol i akademien. Då Dag upptogs i akademin höll han ett berömt tal om sin företrädare på denna stol. Det var enda gången som en son efterträtt sin far i akademin. Hammarskjölds utredningsarbeten lades till grund för beslutet om inrättandet av Regeringsrätten. Hammarskjöld invaldes även som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1913. Han var ordförande i kommissionen för Svensk-Tyska handelstraktaten 1910–1911, ledamot i Inst. de droit internat., preses där 1927–1928 och preses för International Law Association 1924–1926.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Han gifte sig 3 september 1890 med Agnes Almquist (1866–1940), dotter till generaldirektör Gustaf Fridolf Almquist (1814–1886) och Maria Almquist, född Grandin. Barn: juris kandidat Bo Hammarskjöld, Åke Hammarskjöld, Sten Hammarskjöld och Dag Hammarskjöld. Han är begravd i familjegraven på Uppsala gamla kyrkogård.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • Riddare av Nordstjärneorden 15 maj 1895 (1:a klass 16 juni 1902 och kommendör av stora korset 6 november 1905)
  • Storofficer av Belgiska Leopoldorden 1905
  • Stora korset av Danska Dannebrogsorden 1907
  • Hedersledamot av Vetenskapssocieteten i Uppsala 1908
  • Kommendör med stora korset av Vasaorden 6 juni 1911
  • Riddare och kommendör av Kungliga Serafimerorden 6 juni 1916
  • Konung Gustaf V:s jubileumsminnestecken
  • StkBrasSKO
  • Stora korset av Franska Hederslegionen 1914
  • RPrRÖO1kl
  • ledamot av Lantbruksakademien 1915 (hedersledamot 1918) *Stora korset av Norska S:t Olafsorden 1916
  • Ledamot av Krigsvetenskapsakademien 1917
  • Hedersledamot av Örlogsmannasällskapet 1914
  • Ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet 1914.[3]
  • Jur. hedersdoktor i Uppsala 6 september 1893 samt fil. hedersdoktor där 1927.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges ridderskaps och adels kalender, 1923 - fyrtiosjätte årgången, s. 481
  2. ^ Svenska adelns Ättar-taflor utgifna af Gabriel Anrep, Volym 2, s. 376
  3. ^ Kungliga Vasaorden, [Verket omfattar de med Vasaorden dekorerade personer, vilka finnas upptagna i statskalendern årgång 1944], huvudredaktör: Johan Kleberg (1883–1957), Almqvist & Wiksell, Uppsala 1944 s. 3

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • T. Gihl, Den svenska utrikespolitikens historia 4 (1951)
  • D. Hammarskjöld, Hjalmar Hammarskjöld: Inträdestal i Svenska akademien (1954)
  • W. Carlgren, Ministären Hammarskjöld (1967)
  • S.A. Söderpalm, Storföretagarna och det demokratiska genombrottet (1969)
  • Vem är det : Svensk biografisk handbok 1925, red. fil dr Göran Lindblad, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1924 s. 281
  • Sveriges styresmän 1937, [: Konungens statsråd, riksdagsmän, landstingsmän, stadsfullmäktige, överståthållaren, landshövdingar och borgmästare : jämte historiker över regeringsmakten, Sveriges riksdag, landstings- och stadsfullmäktigeinstitutionerna], huvudred. Erik Winge, Vipe förlag, Stockholm 1938 s. 125
  • Landsstatsmatrikel 1918, Hjalmar Gullberg och Torsten Uggla, Hasse W. Tullbergs förlag, Stockholm 1918 s. 124–127

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Ludvig Annerstedt
Sveriges justitieminister
1901–1902
Efterträdare:
Ossian Berger
Företrädare:
Karl Husberg
Sveriges ecklesiastikminister
1905
Efterträdare:
Fridtjuv Berg
Företrädare:
Karl Staaff
Sveriges statsminister
1914–1917
Efterträdare:
Carl Swartz
Företrädare:
David Bergström
Sveriges krigsminister
1917
Efterträdare:
Emil Mörcke
Företrädare:
Pehr von Ehrenheim
Svenska Akademien,
Stol nr 17

1918–1953
Efterträdare:
Dag Hammarskjöld