Bruce Dickinson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bruce Dickinson
Brucedickinson.jpg
Bruce Dickinson 1999, strax efter hans återkomst till Iron Maiden
Födelsenamn Bruce Dickinson
Född 7 augusti 1958 (55 år)
Bakgrund England Worksop, England
Genre(r) Heavy Metal
År som aktiv 1977 - idag
Skivbolag EMI
Artistsamarbeten Iron Maiden
Samson
Webbplats Officiell webbplats

Paul Bruce Dickinson, född 7 augusti 1958 i Worksop, Nottinghamshire, är en brittisk sångare, pilot, fäktare, radioprogramledare, författare, manusförfattare, skådespelare, före detta marknadsdirektör och låtskrivare, mest känd emellertid som solosångare, så kallad frontman, i brittiska Heavy Metal-bandet Iron Maiden mellan 1981 och 1993. Sedan 1999 är han åter bandets solosångare. Enligt All Music Guide, var Dickinson "den mest erkända och direkt igenkännbara sångaren" som slog igenom under New Wave of British Heavy Metal-eran på det tidiga 1980-talet.[1]

Bruce Dickinson var sångare i ett annat heavy metal-band vid namn Samson från 1979 fram till dess han blev medlem i Iron Maiden två år senare. I Samson och i de tidigare band som han hade varit medlem i såsom Styx (som ej skall förväxlas med det amerikanska bandet med samma namn) och Speed, gick han under namnet "Bruce Bruce". Han gjorde sin skivdebut med Iron Maiden med albumet The Number of the Beast 1982.

Dickinson lämnade Iron Maiden 1993 för att helt och hållet satsa på sin solokarriär. Han ersattes av Blaze Bayley från Wolfsbane. Dickinsons solomaterial rankas dels som alternativ rock, exempelvis hans album Skunkworks från 1996, dels som metal som hans album Accident of Birth. För många visade Dickinsons solomaterial upp en formlig våg av konstnärlig energi, något som tidigare hade undantryckts av Iron Maidens rakare progressive metal-musik. Detta är något som han specifikt uttryckte i texten till låten Tears of the Dragon. Efter att ha släppt två traditionella metal-album med den likaledes före detta Iron Maiden-medlemmen gitarristen Adrian Smith, återförenades både Dickinson och Smith med Iron Maiden 1999, och båda är fortfarande medlemmar i bandet. Sedan dess har Dickinson släppt ytterligare ett soloalbum, och han säger att hans solokarriär inte är över. Han har kontrakt med sitt bolag på ytterligare tre soloalbum.

Barndom[redigera | redigera wikitext]

Dickinson föddes i det lilla gruvsamhället Worksop i England. Hans far arbetade som mekaniker i armén och hans mor arbetade deltid i en skoaffär. Hon var bara sexton år och hans far sjutton när de upptäckte att hon var havande. De skulle få ett barn! Lille Bruces födelse fick det unga paret att gifta sig med det snaraste. Hans föräldrars unga oerfarenhet ledde till att han som spädbarn och upp till femårsåldern istället uppfostrades av sina morföräldrar. När han skulle börja skolan flyttade emellertid familjen inklusive Bruce till Sheffield, den närmaste storstaden. Hans första skola var Manton Primary. Om denna del av livet minns han: "Jag växte upp i en omgivning där det gick upp för mig att världen aldrig skulle göra mig några tjänster. Jag hade mycket få nära vänner, eftersom vi alltid flyttade. Jag tror det delvis är därför som jag hela tiden kände mig utanför under min uppväxt. Jag hade inte en olycklig barndom, men den var okonventionell, minst sagt."

Dickinsons första musikaliska erfarenhet var när han dansade i sina morföräldrars vardagsrum till Chubby Checkers låt "The Twist". Första skivan som han minns sig ha ägt var The Beatles singel "She Loves You", vilken han lyckades övertala sina morföräldrar att köpa. "Jag var bara fyra eller fem år men jag älskade verkligen den sortens musik, The Beatles och Gerry & The Pacemakers ... Jag märkte att de hade b-sidor och att jag ibland gillade dem ännu mer än a-sidorna. Det var första gången jag märkte skillnaden mellan 'bra' och 'dålig' musik." Han tror att det här var fröet till att han började tänka som en musiker.

När Bruce var sex år flyttade han som nämnts med sina föräldrar till Sheffield, där de hade köpt ett hus och skaffat sig arbete. Bruce fann det svårt att passa in i sin omgivning. På sin fritid försökte han lära sig spela på en akustisk gitarr som tillhörde hans föräldrar, men han fick blåsor på fingrarna av de hårda strängarna. När familjen flyttade till Sheffield var han naturligtvis även tvungen att byta skola. Första skolan där var Manor Top. Där trivdes han inte. Efter sex månader beslutade hans föräldrar därför att flytta honom till en liten privatskola som hette Sharrow Vale Junior. Bruces föräldrar livnärde sig under denna tid som mäklare och Bruce tillbringade en stor del av sin barndom på en byggplats. Makarna Dickinson hade efter en tid tjänat ihop en liten slant och köpte ett större hus, ett pensionat, där herr Dickinson började sälja begagnade bilar på gården.

När Bruce var tretton år och familjen hade det bättre ställt, skickade makarna Dickinson sin son till internatskolan Oundle i Northamptonshire. Bruce njöt av att vara hemifrån, något som han förklarar med: "Jag var aldrig så särskilt trakterad av att vara tillsammans med mina föräldrar, så jag tog det här som en förevändning för att komma bort från dem. Jag tror det berodde på att jag egentligen aldrig hade kommit dem riktigt nära när jag var väldigt, väldigt ung." Dickinson blev ständigt hackad på och mobbad av de äldre eleverna på det elevhem där han bodde, men fortsatte ändå på skolan. Där fick han upp ögonen för det militära. Tillsammans med några andra skolkamrater startade han en krigsspelsklubb. I förlängningen av detta gick han med i the Combined Cadet Force och steg med detta i status hos de övriga skoleleverna. Vid femton års ålder gick han även med i skolans teaterförening.

"Jag var tretton år när jag för första gången hörde Deep Purples album In Rock, och jag var bara fast! Jag hörde musik som strömmade ut från någons rum en dag, och det visade sig vara just den här musiken. Jag klev in och frågade: "Wow! Vad är det där?" Svaret kom föraktfullt: ”Det är ’Child in Time’ med Deep Purple. Vet du ingenting eller?” Det första albumet jag någonsin köpte var ett begagnat exemplar av Deep Purples In Rock, fullt av repor, men jag tyckte musiken var fantastisk."

Dickinson lånade ett par bongotrummor från musiksalen och började träna. Bland annat försökte han lära sig Let it Be. Glädjen över att höra att det gick att få fason på sitt spelande fick honom att försöka sjunga också - dock bara de höga tonerna. Någon i skolkören sa efteråt: "Du har verkligen en bra röst".

År 1976 blev Dickinson relegerad från skolan efter att ha urinerat i rektorns mat. Han skickades hem till Sheffield, där han på sommaren samma år gick med i sitt första band. Han hade hört ett par andra pojkar samtala om sitt band och de hade nämnt att de behövde en sångare. Dickinson erbjöd sig att sjunga. Bandet tränade i trummisens pappas garage och de andra bandmedlemmarna blev imponerade av Bruce Dickinsons sång. Med sitt nya band "Paradox" gjorde han sin första spelning på "Broadfield Tavern pub" i Sheffield. Senare bytte de namn till "Styx", något som Dickinson lade upp som förslag ovetande om att det fanns ett amerikanskt band som redan hade tagit sig det namnet. De råkade ofrivilligt skapa rubriker i den lokala tidningen när en stålarbetare plötsligt gav sig på medlemmarna på grund av deras uppträdande. Strax efteråt splittrades bandet.

Universitet[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha slutat i skolan visste Dickinson inte riktigt vad han ville göra. Han tog värvning i armén men var inkallad i bara sex månader. Armélivet var inte vad han hade tänkt sig, så han sökte in till universitet. Med knappast möjliga marginal kom han in på Queen Mary College i östra London. Där började han läsa historia. Dickinsons föräldrar ansåg att han borde ha stannat kvar i armén, men han sa att han först ville ta en examen. "Det var detta de ville höra, så det blev min täckmantel. När jag kom ner till London började jag direkt leta efter band att sjunga i."

År 1977 träffade Dickinson en man som hette "Paul "Noddy" White. Han spelade flera instrument och hade ett PA-system och annan musikutrustning. Bruce föreslog att de två skulle bilda ett band tillsammans. Detta utvecklades senare till bandet "Speed", som av Dickinson beskrivs som ”en blandning av Judas Priest och The Stranglers toppat med lite Hammondorgel.” Bruce Dickinson sa: "Det hade ingenting med drogen Speed att göra. Vi var ett helt drogfritt band. Vi bara spelade vansinnigt snabbt. Det lät som Speed metal, fast tio år tidigare." Dickinson sjöng i bandet och spelade även gitarr ibland. "Jag fick Noddy att lära mig spela gitarr och ... jag började skriva saker direkt. Han visade mig tre ackord och jag började skriva utifrån de tre ackorden."

Bandet Speed höll inte så länge, men blev en språngbräda för Dickinson, en uppmuntran att fortsätta med musiken. Han fick syn på en annons i tidningen Melody Maker med rubriken "Sångare sökes för inspelningsprojekt." Eftersom han aldrig hade varit ens i närheten av en inspelningsstudio tidigare, så svarade han direkt. Han "ylade och gastade och hade en massa läten för sig" på ett kassettband. Han skickade in detta tillsammans med en lapp med texten: "Förresten, om ni tycker att sången är kass, är det lite John Cleese-material på andra sidan som ni kanske tycker är roligt." Bandet som fått kassetten gillade Dickinsons akustiska utgjutelser och bad honom komma ner till studion. Bandet hette "Shots" och hade bildats av bröderna Phil och Doug Siviter. De var fascinerade av Dickinsons röstresurser och började genast samtala om vilken musik de själva gillade. ”Det sa klick” mellan de två bröderna och Dickinson; deras musiksmak stämde som hand i handske. Dickinson nämnde bland annat Arthur Brown som en av sina favoriter, och Doug hade då svarat: ”Visst! Arthur Brown! Din röst är fanimej en dubbelgångare till Arthur! Det är klart vi ska yxa till ett band.” Dickinson var salig av lycka. En sång som de spelade in tillsammans, Dracula, finns med som sista låt på The Best of Bruce Dickinson. Enligt Dickinson är den sången den allra första han någonsin spelade in.

Shots spelade mestadels på pubar. Under en kväll slutade Dickinson plötsligt mitt i en av låtarna och började intervjua en man i publiken och skällde ut honom på skämt för att han inte lyssnade tillräckligt noga. Det blev en sådan fin reaktion från publiken, att han började göra så varje kväll tills det blev ett stående inslag. "Plötsligt satt alla och lyssnade uppmärksamt, för vem som helst i publiken kunde bli näste man att få bli utskälld. Vi började därför så smått att lägga in det här i vår show. Det var första gången jag började få kläm på att jag inte bara var sångare, utan även något av en artistisk förgrundsgestalt, en ’frontman’."

Nästa steg i karriären för Bruce Dickinson togs på en pub i Gravesend, Kent där Shots brukade spela. Barry Graham ("Thunderstick") och Paul Samson var där den kvällen, och det sägs att just Thunderstick (som brukade klä sig i läder) blev offret för Dickinsons utskällningsgimmick den gången. "Han såg lite konstig ut så jag valde ut honom och lät munnen gå". Samson som var imponerad av Dickinsons scennärvaro talade med Shots efter spelningen. Några veckor senare ringde Paul Samson till Dickinson och frågade om han hade lust att gå med i deras band, Samson. Dickinson blev naturligtvis intresserad, eftersom detta skulle betydda att han fick göra betydligt större gig om han kom till London. Vid det här laget hade Shots nästan blivit en ren komedi i heavy metal-stil. Showen hade helt tagit över musiken.

Samson[redigera | redigera wikitext]

Bandet Samson, som hade bildats av deras gitarrist Paul Samson 1977 var redan relativt stora när de släppte sitt debutalbum Survivors på ett litet skivbolag, så de var praktiskt taget jämt ute på turné i Storbritannien. Samma dag som Dickinson tog sin universitetsexamen var han nere i studion och repeterade med bandet.

Eftersom Bruce Dickinson inte hade några tidigare erfarenheter av att vara med i ett professionellt rockband, visste han inte vad han kunde förvänta sig och bestämde sig för bara kliva på och hoppas på det bästa. "Jag lämnade min flickvän", har Dickinson berättat, "som jag hade varit tillsammans med i tre år på universitetet. Jag sa till henne att jag skulle bli en riktig skitstövel. Jag trodde faktiskt att det skulle bli nödvändigt att bli det, för livet med ett rockband var inte alls vad jag hade väntat mig. I min enfald trodde jag att folk som spelade i rock-band var fantastiska artister, och det kom som en enorm chock när jag insåg att de inte var det, och att de inte ens försökte vara det. Visst, några ansträngde sig för leva upp till en status som fullblodsartister, medan andra, som Samson skrämdes av blotta tanken och bara ville dricka, få ett skönt ligg och ta lite droger. Detta hade jag väldigt svårt att tänka mig in i. Jag måste helt enkelt ta mig en funderare på om jag verkligen ville lira ihop med de här killarna och göra musik tillsammans med dem. Så snart jag hade förlikat mig med tanken, tänkte jag: ’Okej, det är lika bra jag hänger med och luskar ut vad det där drogandet och pippandet egentligen handlar om’."

Dickinson hade provat droger tidigare, och i Samson blev det till en vana att röka på. "Jag upptäckte snabbt att om du inte var lite hög, så kunde du inte kommunicera med någon. Det var helt enkelt omöjligt. Så jag tänkte att jag måste röka en joint ibland, annars skulle jag aldrig kunna skriva något vettigt, och det var så det gick till. Det ingick i priset så att säga. Jag var beredd på att ge allt, för att en dag bli sångare i ett rockband.” Dickinson minns idag tiden i Samson som "en blandning av kemikalier".

Alla sånger de skrev under sina första repetetioner kom senare att spelas in och släppas på albumet Head On. "Jag hade massor av saker som jag bollade med och de hade massor av småpryttel, så vi bara pusslade ihop alltihop." Låtarna lade de in i sin låtlista för sin kommande turné, för att göra reklam för sitt senaste album, Survivors. I Samson fick Dickinson, mot sin egen vilja, artistnamnet Bruce Bruce, efter en Monty Python-sketch. Det var bandets manager som propsade på detta. Dickinson fick även sina checkar utskriva under namnet Bruce Bruce vilket gav honom väldiga problem med att lösa ut dem. Deras manager var för övrigt ett ständigt återkommande problem för bandet. Han tvingade ofta ut dem på uselt arrangerade spelningar. Till slut ställdes allt på sin spets och det hela ändade i högsta domstolen, vilket gjorde att bandet varken kunde spela eller få in några pengar. När allt till slut löste sig och bandet 1981 lämnade sin manager, upptäckte de att deras skivbolag var bankrutt. ”Det finns inte ett fel i branschen som inte vi har begått”, tillkännagav Dickinson.

Irriterad över att Samson stod och stampade på samma fläck, kontaktade Dickinson gitarristen Stuart Smith och tyckte att de två kunde bilda ett band. De övade tillsammans några gånger och skrev låtar ihop, men plötsligt tycktes Samson åter sitta med bättre kort på hand, så Dickinson fick vackert krypa till korset och ansluta sig till dem igen. Under "Shock Tactics"-turnén lämnade Thunderstick bandet och ersattes under en kortare tid av Mel Gaynor. Gaynor var en så fenomenal trummis, att Dickinson inte tyckte att det inte var något spännande med det hela längre. "När han spelade, spelade han så perfekt att jag blev uttråkad. Jag kunde stå på scenen och tänka på min inköpslista, och det är inte bra. Och jag förstod att detta var helt enligt Pauls intentioner.”

Dickinsons sista spelning med Samson var på Readingfestivalen 1981, en spelning som blev odödliggjord eftersom BBC spelade in den, och som senare släpptes på albumet Live at Reading 81. Under tiden hade Iron Maiden börjat fundera på att byta ut sin sångare Paul Di'Anno, för de hade haft stora problem med honom. Steve Harris och deras manager Rod Smallwood besökte festivalen för att lyssna på Dickinson och se om han skulle passa. Efteråt bads Dickinson att komma ner för en provspelning med Iron Maiden.

Iron Maiden[redigera | redigera wikitext]

Bruce Dickinson 1982.

Dickinson övade en vecka tillsammans med Iron Maiden, spelade in några demos och blev övertygad att det här bandet var något för honom. "När jag hörde Maiden för första gången fick jag samma sorts känsla som när jag hörde Deep Purples In Rock. Det var samma ånglok som kom rusande mot en, och så lät inget annat band numera". Dickinson upptäckte att Iron Maiden stenhårt höll på sina rutiner och på sitt schema och var mycket grundliga och organiserade. Medan Maiden arbetade oerhört disciplinerat och målmedvetet, flummade Samson bara omkring.

För att bli ett med bandet, anordnades några spelningar i Italien, och efter det började bandet skriva på det tredje albumet. Dickinson albumdebuterade med Iron Maiden på en liveinspelning gjord just i Italien, i vilken Dickinsons röst spelades in över Di'Annos (om man lyssnar riktigt noga på inspelningen kan man höra originalrösten i bakgrunden). Detta skulle bli bandets första helt nya album, de två föregångarna bestod av låtar som de hade hållit på att spela under flera år tillsammans. Det första studioalbumet med Dickinson som sångare var The Number of the Beast som sattes ihop på fem veckor. Samtidigt hade Dickinson problem med Samsons kontrakt. Hans namn kunde därför inte nämnas på de låtar som han hade skrivit.

The Number of the Beast blev en nästan omedelbar och enorm succé. Run To The Hills blev den kanske största hiten från albumet med en sjundeplats på den brittiska singellistan, och både albumet och turnén som sedan följde blev den mest framgångsrika som bandet hittills hade upplevt. Flera av låtarna är fortfarande favoriter, till exempel Hallowed Be Thy Name, Run to the Hills och The Number of the Beast. Det är vid den här tiden han fick sitt nya smeknamn "The Human Air Raid Siren".

Under The Beast on the Road turnén visade sig Dickinson passa mycket väl in i bandet som sångare, och de två därpå följande albumen, Piece of Mind och Powerslave, visade upp ett väldigt sammansatt och kreativt band. Gitarristen Adrian Smith och Dickinson fyllde hälften av båda albumen med sina låtar. Samtidigt fick bandets grundare och basist Steve Harris se sitt monopol på låtarna ge vika till de andra bandmedlemmarnas favör. "Det var inte alltid lätt, vi höll inte alltid med varandra ... Faktiskt så slogs vi som katter och hundar ibland, men vi gjorde bra musik."

Under World Slavery Tour hade Dickinson en fjäderklädd, antagligen egytisk-inspirerad mask under tiden som titellåten Powerslave spelades. Detta var ett försök att införa ett mer sceniskt inslag i scenshowen. Beträffande sålda album och popularitet pekade bandets kurva nu bara uppåt. World Slavery Tour varande över ett år eftersom nya datum för spelningar tillkom hela tiden. "Det gick så långt att jag och Harris sa 'Om de lägger till ännu en veckas spelningar på den här turnén, så åker vi hem båda två’.” Dickinson fortsätter: "Jag funderade på att lämna bandet. Om det skulle fortsätta på det här viset, om jag skulle må dåligt hela tiden, så här instängd, då ville jag inte vara ute på turné."

Bruce har även tagit flygcertifikat

Efter ett sex månader långt uppehåll från spelandet, under vilket Dickinson hängav sig åt sin favoritsport fäktning, kände sig Iron Maiden mogna att börja arbeta på ett nytt album. Detta utmynnade så småningom i albumet Somewhere in Time och en efterföljande turné som gick under namnet Somewhere on Tour. "När jag skulle börja skriva nya låtar, började jag tänka i lite nya banor som: ’Om jag skulle skriva så här istället, eller kanske så här.' Så jag skrev väldigt annorlunda låtar då, till exempel musik för säckpipa, folkmusik och sånt som Jethro Tull spelar.”

Även om bandet delvis sökte sig nya vägar med Somewhere in Time, med keyboard och renare klang av progressiv rock, var Dickinson inte nöjd med skivan och har inga egna låtar med på albumet. Under turnén började Dickinson skriva på vad som kom att bli hans första publicerade roman, The Adventures of Lord Iffy Boatrace. Den gavs ut 1990 och sannolikt på grund av att Iron Maiden hade så många trogna beundrare, såldes den i 40 000 exemplar. Två år senare gav han ut The Missionary Position.

När Somewhere on Tour var avslutad, såg Iron Maiden redan fram emot nästa album. Även det albumet utgjorde ett hittills outforskat område, eftersom det blev ett så kallat konceptalbum, namngivet efter boken med samma namn, Seventh Son of a Seventh Son. Steve Harris hade innan dess skrivit låten The Clairvoyant. Dickinson tände på idén och bandet fick för sig att skriva ihop ett helt album som kretsade kring en figur som var synsk. Inspelningen var klar december 1987. Efteråt flyttade Dickinson till Bonn. Han ville nämligen hålla sig någonstans i närheten av det västtyska träningscentret för fäktare. I slutet av 1980-talet hade Dickinson nått sin personliga topp som fäktare, och på florett rankades han så högt som sjua i Storbritannien. Hans klubb representerade England vid Europacupen 1989.

Efter turnén med Seventh Tour of a Seventh Tour 1988 som avslutades med en spelning på Mosters of Rock inför 107 000 personer, beslutade bandet att ta ett års paus. Rykten uppstod då att bandet var på väg att splittras, eftersom några medlemmar höll på med diverse egna solospelningar då. År 1989 sökte produktionsbolaget Zomba efter någon som kunde göra en låt till filmen Terror på Elm Street 5 och Dickinson tillfrågades om han hade något att bidraga med. Dickinson blev eld och lågor och ringde upp en gammal kompis, Janick Gers. Efter knappt mer än tre minuter efter att de hade träffats, hade de temat Bring Your Daughter To The Slaughter klart.

Tillsammans med samma musiker som han spelade in Bring Your Daughter To The Slaughter med, nämligen Andy Carr på bas, Fabio del Rio på trummor och Gers på gitarr, hade Dickinsons för avsikt att åstadkomma något som han aldrig hade gjort med Iron Maiden. Albumet skrevs och spelades in på bara två veckor och fick namnet Tattooed Millionaire . Dickinson ansåg att det här albumet var en fortsättning på Shock Tactics, det sista han gjorde med Samson.

Tattooed Millionaire släpptes i maj 1990. Då hade Iron Maidens gitarrist Adrian Smith lämnat bandet och blivit ersatt av Janick Gers. Med honom fick Iron Maiden ny livskraft. Dickinson sa: "Bandet kunde ha tagit många olika vägar vid den här tiden, men i mitt tycke var nästa album No Prayer for the Dying ett stort kliv bakåt."

När det åter var dags att skriva ett nytt album 1992 tyckte Dickinson att demolåtarna till Dream Theater lät bättre än No Prayer for the Dying. Han hade förutsatt sig att den övergripande ljudbilden i det nya albumet skulle ges bästa tänkbara omtanke. Steve Harris hade samtidigt öppnat sin egen studio, och det var givet på förhand att det nya albumet Fear of the Dark skulle spelas in där. "Jag tror detta var det första albumet där vi försökte se tillbaka och fånga något från det förgångna. På många sätt tror jag vi då gick omkring med något av en retrospektiv syn på våra gamla album, medan andra band hela tiden såg framåt mot ständigt nya saker."

Dickinson hade alltid sett sig som något mer än bara sångare i Iron Maiden. Han hade varit fäktare på toppnivå, han hade skrivit två romaner, han hade spelat lite teater och började göra alltfler inhopp som gäst-DJ på olika radiostationer. Hans amerikanska skivbolag, Sony, frågade Dickinson om han inte ville göra ett nytt soloalbum. Jodå, och Dickinson kände att den här skivan skulle bli ett välkommet avbrott för honom. Turnén med Fear of the Dark Tour var uppdelad i två avsnitt, och i pausen mellan dessa klev Dickinson in i studion och spelade in ett nytt soloalbum. Bandet som spelade var "Skin" med gamle trummisen Chris Tasangarides vid de tekniska spakarna. Managern Rod Smallwood tryckte på och sa, att om nu Dickinson skulle göra att soloalbum, så måste det tusan i våld bli bra. Detta påverkade Dickinson som körde på för fullt. "Jag upptäckte att jag bara hade följt med strömmen, gjort mitt soloalbum på samma sätt som vi tuggade på i Maiden."

Nu började Dickinson fundera över vad han ville göra med sitt liv. Han ville bryta med sina gamla rutiner och göra något riktigt annorlunda. Han åkte därför till Amerika för att spela in skivor med producenten Keith Olsen. "Inspelningen sattes på det hela ihop elektronisk, allt gjordes på datorer och keyboards. Jag ville göra något helt ovanligt och helt galet." Dickinson kände det som om han tillhörde två läger och började fundera på att lämna Iron Maiden. Bruce Dickinson gjorde sin sista konsert med Iron Maiden den 28 augusti, 1993.

Solokarriären[redigera | redigera wikitext]

De låtar Dickinson spelade in tillsammans med bandet Skin och de som han gjorde under Keith Olsens producentskap blev aldrig något album. Några få låtar har hamnat på b-sidor och en låt, No Way Out. Continued finns med på skiva två på The Best of Bruce Dickinson. Detta på grund av att Dickinson var missnöjd med flertalet av de låtar han hade spelat in under den här tiden. Dickinson fick kontakt med gitarristen Roy Z i Tribe of Gypsies och detta ansåg han vara ett lyckokast. Denne gick med på att jobba med Dickinson för att vidareutveckla Keith Olsen-albumen, vilket slutade med att varenda låt förutom Tears of the Dragon blev ersatt. Albumet Balls to Picasso spelades in med Tribe of Gypsies och var betydligt mera moget än Tattooed Millionaire, och hade några riktigt välgjorda låtar.

Tribe of Gypsies åkte ut på turné och spelade in egna skivor och lämnade Dickinson att söka upp något nytt band. Dickinsons nya sångskrivarparnter blev Alex Dickson, och efter att ha turnerat med honom och resten av det nya bandet, började de två skriva Skunkworks. Tanken var även att detta skulle bli det nya namnet på bandet, men skivbolaget insisterade på att Dickinsons namn skulle finnas på skivan.

Skunkworks höll inte särskilt länge och efter att ha varit på turné splittrades bandet på grund av alltför stora skillnader i medlemmarnas musiksmak. Dickinson ville göra en skiva som var mer metal och efter en tid av oföretagsamhet gick Dickinson åter ihop med Roy Z och spelade in Accident of Birth. Adrian Smith tillfrågades om han ville hänga på, så han medverkade både på albumet och på turnén. Det här albumet blev en återgång till heavy metal-stilen för Dickinson. Den sålde bra och en uppföljare låg för en gångs skull redan i startgroparna. The Chemical Wedding blev ett halv-konceptalbum om alkemi och baserades på William Blakes skrifter. The Chemical Wedding sålde ännu bättre än sin föregångare. Scream for Me Brazil släpptes som livealbum och spelades in under Chemical Wedding-turnén och innehöll låtar från två av de senaste albumen och två låtar från Balls to Picasso.

The Best of Bruce Dickinson var ett samlingsalbum som kom 2001 och innehåll även två nya låtar av Roy Z. Dickinson sägs även ha velat spela in ett nytt album med honom, men han var upptagen med att skriva och spela in med sångaren Rob Halford från Judas Priest. Tyranny of Souls släpptes till slut i maj, 2005. Låtskrivandet delades lika mellan Roy Z och Dickinson vid den här tiden. Roy spelade alla gitarrer och även bas på vissa låtar. Han skrev även riff som han skickade till Bruce som i sin tur skrev text och musik under turnén. Mycket av skrivandet gjordes förresten när Dickinson var på turné. När Tyranny of Souls släpptes gjordes även en nyutgåva av alla hans äldre album, tillsammans med en bonusskiva till varje.

En DVD-box med tre skivor under det enkla Anthology släpptes i juni 2006 och innehåller tre konserter från Dickinsons karriär, ett par musikvideor och många bilder från dagarna med Samson.

Återförening med Iron Maiden[redigera | redigera wikitext]

Tillsammans med Adrian Smith återförenades Dickinson med Iron Maiden 1999. Som ett sexmannaband (Janick Gers blev kvar i bandet) gav de sig ut på en mindre turné. Efter turnén satte de igång med att spela in det första albumet Iron Maiden gjort med Dickinson som sångare sedan 1993, nämligen Brave New World. Den släpptes 2000. Brave New World Tour som följde kulminerade med en föreställning på Rock in Rio-festivalen och spelades in på DVD.

Dickinson har fortsatt som fullvärdig medlem i bandet och spelade in uppföljarna Dance of Death , A Matter of Life and Death och The Final Frontier efter Brave New World. Förutom musiken har Bruce Dickinson sysselsatt sig med att skriva tre böcker, vara värd för flera radioprogram, utbilda sig till pilotBoeing 757 (han flyger med jämna mellanrum för charterbolaget Astraeus) och blivit pappa tre gånger. Han har dessutom blivit rankad på topp-tio-listan i fäktning i Storbritannien och grundat en firma för fäktningsutrustning under namnet Duellist. IRON MAIDEN har för övrigt en låt som heter The Duellists.

Sångstil[redigera | redigera wikitext]

Dickinson har alltid uppmärksammats för sin bredd som sångare sett i jämförelse med de andra sångarna i Iron Maiden. På 80-talet fick han epitetet "The Human Air Raid Siren", på grund av sin genuina kraft och melodiösa röst. Under tidigt 90-tal förändrade han sin sångstil och blev mer rå och raspig i rösten, antagligen för att passa in på det mer nertonade rocksoundet på albumen No Prayer for the Dying och Fear of the Dark. När han hade lämnat Iron Maiden ändrade han sin sångstil lite då och då, från teaterdramatisk på låtar som Tears of the Dragon till rå och bluesartad stil som på Inertia. Alltsedan sin återförening med Iron Maiden har Dickinson fortsatt att experimenterat med sin röst, men sjunger fortfarande mest med det höga tonläge han hade på 80-talet.

Citat[redigera | redigera wikitext]

When I write with Maiden, then I write only with the guys in Maiden, we don't do songs from outside people.
Well, yeah, sometimes I get a little too creative.
Well, if it's the audience is a bit lagging we kick them in the nuts until they wake up!

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Speed[redigera | redigera wikitext]

  • Man In The Street 7" (1980)

Samson[redigera | redigera wikitext]

  • Survivors (1979)
  • Head On (1980)
  • Shock Tactics (1981)
  • Live at Reading 1981 (1990)

Iron Maidens album med Bruce Dickinson[redigera | redigera wikitext]

Soloalbum[redigera | redigera wikitext]

Iron Maiden videor och DVD[redigera | redigera wikitext]

Referenser och noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Prato, Greg. ”Bruce Dickinson”. Allmusic.com. http://www.allmusic.com/artist/bruce-dickinson-p4086. Läst 2007-01-30. 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]