Carl Eldh

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Denna artikel handlar om skulptören Carl Eldh, för 1700-talspoeten, se Carl Eldh (poet).

Carl Eldh i sin ateljé omkring 1935.

Carl Eldh, född 10 maj 1873 i Film i Uppland, död 26 januari 1954 i Stockholm. Han blev under första hälften av 1900-talet en av de mest anlitade skulptörerna i Sverige.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Eldh med Brantingmonumentet 1942.
Carl Eldh (till vänster) 1953 med riksmarskalken Birger Ekeberg och kung Gustaf VI Adolf.

Carl Eldh föddes i ett gruvarbetartorp i Söderskogen, Film socken i Östhammars kommun, endast någon kilometer från Dannemora gruva[1]. Han växte upp under knappa omständigheter. Hans far var smed och det påverkade säkert sonens yrkesval. Vid 19 års ålder påbörjade han sin utbildning vid Tekniska skolan (Konstfack) i Stockholm.

Eldh var från början ornamentskulptör och verkade bland annat som sådan under renoveringen av Uppsala domkyrka på 1890-talet.[2] Under studieåren i Paris 1897-1904 livnärde han sig bland annat som träsnidare. Målet var dock att få en skulptörutbildning i Paris, där skulptören Auguste Rodin inspirerade honom starkt. Vid världsutställningen 1900 i Paris representerade han Sverige med skulpturen Oskuld. Studierna vid Académie Colarossi gav resultat och 1902 fick han guldmedalj på Salongen för sina verk Modersorg och Linnea. Hans tidiga verk präglas av en mjuk, nästan besjälad form, bland annat i unga nakna gestalter, till exempel Ungdom, från 1911.

Eldhs Wennerbergstaty vid Djurgårdsbrunnsviken avtäcktes den 30 april 1916 av prins Eugen och i närvaro av kronprinsessan, Gunnar Wennerbergs anhöriga samt donatorn John och Ellen Josephson.[3]

Efter hand utvecklades Eldhs stil mot en kraftfull realism. Porträttbysten av kung Oscar II var den första i en lång rad offentliga porträtt av många av sin tids kulturpersonligheter. Här liksom i monumentalverken söker han sig mot en renare form, som exempelvis skulpturerna i stadshusträdgården vid Stockholms stadshus år 1923. Författaren (Strindberg), Poeten (Fröding) och Målaren (Josephson) är alla symboliska tolkningar av konstnärskapet. Större formlidelse finns i det Rodininspirerade Strindbergmonumentet i Tegnérlunden, Stockholm, från 1916 (gipsmodellen - blivande ärekbiskopen Nathan Söderblom hade suttit modell), där den store diktaren skildras som den vid klippan fjättrade titanen. Bronsen i Tegnérlunden kom på plats först 1942.

Kort efter sin hemkomst från Paris träffade han Elise Persson och 1907 föddes dottern Brita. År 1921 flyttade hustrun och dottern till Kalifornien för att förbereda vägen till den amerikanska marknaden. Carl stannade dock kvar i Sverige. Efter hans död, 1954, fick dottern en viktig roll i etablerandet av det framtida museet.

Carl Eldh var vid sidan av Christian Eriksson och Carl Milles den mest anlitade skulptören i Sverige under första hälften av 1900-talet. Han arbetade ihop med en lång rad välkända svenska arkitekter som gärna anlitade honom som skulptör, bland annat Ivar Tengbom, Erik Lallerstedt och Ragnar Östberg. Av Ragnar Östberg fick Carl Eldh uppdraget att utsmycka stadshusträdgården med skulpturer. Eldhs största och sista fullbordade verk är Brantingmonumentet i högreliefNorra Bantorget, Stockholm. Gipsmodellen blev klar 1942, men bronsen kom på plats först 1952.

Carl Eldh anses[förtydliga] som den svenska arbetarrörelsens främste skulptör. Carl Eldhs familjegrav finns på kyrkogården vid Kyrkhults kyrka i Blekinge.

Bildgalleri (verk i urval)[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Åsa Cavalli-Björkman, Petra Gröminger m.fl. Carl Eldhs Ateljémuseum, ISBN 91-631-7296-8
  • Karl Asplund Carl Eldh, Stockholm 1943
  • Konstnärsförbundets årshäfte 1904

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Malla Jansson; "Söderskogen, en bevarad gruvdrängsby från 1700-talet" i "Dannemorabygden" (Dannemora hembygdsförenings årsskrift) 1989, sidan 45
  2. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931
  3. ^ Erik Lindorm, "Gustaf V och hans tid 1907-1918", 1979, sidan 417, ISBN 91-46-13376-3.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]