Chinchillor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För kaninraser med chinchilla i namnet, se chinchillakanin
Chinchillor
Tam chinchilla
Tam chinchilla
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Gnagare
Rodentia
Underordning Marsvinsartade gnagare
Caviomorpha
Familj Harmöss
Chinchillidae
Släkte Chinchillor
Chinchilla
Vetenskapligt namn
§ Chinchilla
Auktor Bennett, 1829
Arter
Synonymer
  • Ullråttor[1]
  • Chillor slang
Hitta fler artiklar om djur med

Chinchillor (Chinchilla) är ett släkte med däggdjur inom ordningen gnagare vilka tillhör familjen harmöss och omfattar två arter. De förekommer bland träd eller klippskrevor i Anderna på 3000-5000 meters höjd i Peru, Bolivia, Chile och Argentina. Båda arterna är utrotningshotade och IUCN kategoriserar dem som akut hotade. Chinchillor har i Nordamerika fötts upp i fångenskap i sedan 1923 framför allt för pälsen. Vissa chinchillor som hade mindre fin päls började säljas som husdjur, och idag föds djuren upp för båda ändamålen. Tama chinchillor tros härstamma från C. lanigera.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Chinchillan härstammar från forntidsgnagaren Megamys, som levde i Anderna.[källa behövs] Chinchillor är nära släkt med marsvin och piggsvin, men dess närmaste släktingar är djurgruppen viscacha. Det finns två arter av chinchilla, stor chinchilla (Chinchilla chinchilla) (tidigare benämnd Chinchilla brevicaudata) och liten chinchilla (Chinchilla lanigera).

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Chinchillornas habitat i Sydamerika

De morfologiska skillnaderna mellan de två arterna är få, men C. chinchilla har kortare svans, kraftigare nacke och skuldror och kortare öron än C. lanigera. Chincillan är vanligen 20 till 30 cm från nos till svansrot. Honor är ofta något större än hanar. Vikten för en vuxen hona är 450 till 600 gram och för en vuxen hane 400 till 600 gram. Individer i fångenskap kan idag bli betydligt större, upp emot ett kilo. Kroppstemperaturen är 38 till 39 grader Celsius och djurets hjärtrytm ligger vid 200 till 350 slag per minut. En chinchilla tar 40 till 80 andetag per minut.

Chinchillans päls är 30 gånger mjukare än människohår och är den högsta densiteten hår per kvadratcentimeter bland landdjur (Över 20.000 per kvadratcentimeter).[källa behövs] Den tjocka pälsen ger ett utmärkt skydd mot kyla. Chinchillor kan ha cirka 70 hårstrån som växer ur en hårsäck.

Vilt bestånd[redigera | redigera wikitext]

Chinchillor förekommer bland träd eller klippskrevor i Anderna på 3000-5000 meters höjd i Peru, Bolivia, Chile och Argentina. Födan består av en näringsfattig vegetarisk diet beroende på vad de karga torra sluttningarna kan erbjuda i form av örter, blommor, gräs, bark, och annan höglänt bergsvegetation. Chinchillorna är sociala djur och lever i flockar om 15 till 100 individer. I det vilda är chinchillan mest nattaktiv.

Chinchillan blir könsmogen vid omkring 5-9 månaders ålder och kan föda ungar upp till över 10 års ålder. Honan har flera ägglossningar under brunstsäsongen som varar mellan november och maj. En dräktighet varar ganska exakt i 111 dagar och ger vanligen en kull på 1-3 ungar. Ibland blir det upp till 5 eller 8 ungdjur men detta är mycket ovanligt. En ung chinchilla som vid födelsen väger 30 till 60 gram lämnar sina föräldrar 10-12 veckor gammal. Honan blir mottaglig för en ny dräktighet direkt i samband med nedkomsten av ungarna. Chinchillan kan få 2 till 3 kullar om året.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Filmstjärnan Mae Murray iklädd chinchilla.

Chincaindianerna som chinchillan fått sitt namn av, var möjligen först med att uppskatta deras speciella päls och de tillverkade textilier av chinchillapäls. Tama chinchillor uppskattades både som sällskap, källa till material, och som delikatess av indianerna.

Chinchillapäls började användas i Europa efter att spanska conquistadorer på 1500-talet fört med sig pälsverk av chinchilla från Chile. Chinchillapälsen blev snabbt en hett eftertraktad trend hos societeten, och den med tiden allt större efterfrågan drev nästan arten till utrotning i slutet av 1800-talet men hejdades av chilenska myndigheterna som införde jaktförbud.

Amerikanen Mathias F. Chapman tog i februari 1923 med sig 11 djur (tre honor och åtta hanar) till USA för att starta pälsfarmar och lade därmed grunden för de tamchinchillor som finns i världen idag. Tama chinchillor tros härstamma från C. lanigera.

Chinchillaavel[redigera | redigera wikitext]

Chinchillauppfödare försöker framhäva olika pälsteckningar och kroppsformer, men vanligast är den viltfärgade grå chinchillan. Aveln eftersträvar allt större särdrag i utseendet då chinchillorna värderas högre när färg och teckningar är ovanliga. Vissa färger är recessiva (exempelvis violett och safir) och kan endast framkomma genom parning mellan två recessiva färger av samma slag (exempelvis violett+violett). Djur med velvetgen bör inte sättas tillsammans med annat djur med velvetgen då en viss procent av fostren inte utvecklas. Samma fosterdödlighetsfaktor gäller för vit+vit.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Nästan alla de vilda chinchillorna har dött ut. Några sällsynta berättelser (A.E. Brehm, 1864; Jiménez, 1995) gör att vi ändå kan få en uppfattning om deras utseende och betéende. De domesticerade chinchillorna har ärvt sina förfäders egenskaper. Se också artiklarna om släktets arter och varianter för ytterligare detaljer.

Dessa gnagare som är av samma storlek som små kaniner ((Jiménez, 1995) är perfekt anpassade till sitt levnadssätt i en farlig miljö.

Chinchillornas naturliga livsmiljö i Anderna.

Sociala beteenden[redigera | redigera wikitext]

Chinchillornas naturliga miljö är mycket torr klippterräng i Anderna, upp till över 4 500 meters höjd (Jimenez, 2007). Maximal höjd är olika för olika arter. Där byggde de förr sina bon i familjekolonier som kunde uppgå till hundratals individer. men allteftersom de blev färre i allmänhet reducerades också storleken på senast kända kolonierna av arten C. lanigera [2]. Honorna är större än hanarna och dominerande. Det råder delade meningar om huruvida de är monogama[3].

För att kommunidera ger de ifrån sig diverse läten och små skrik[4], gnisslar tänder, placerar urin eller utsöndrar en stark doft för att uttrycka aggression. Sammanstötningar är mycket ovanliga om de har någorlunda gott om utrymme.

Relation till rovdjur[redigera | redigera wikitext]

Fotsulor på domesticerad chinchilla

Eftersom de är småväxta växtätare är chinchillorna typiska bytesdjur. Med sina små brandgula framtänder och sina delvis atrofierade tår (framtassarna: 4 tår plus en atrofierad; baktassarna: 3 tår plus en atrofierad) som har mycket korta klor är de inte alls väl utrustade för att försvara sig.

Deras räddning ligger i flykten. Bakbenen är mer utvecklade än frambenen och har trampdynor som ger gott fäste. De har också en yvig svans som gör att de kan stå upp och se långt, hoppa ungefär som en känguru och klättra snabbt på bergssidorna vid minsta varningstecken (A.E. Brehm, 1864). Pälsen lossnar i tofsar och hår från svansen ramlar lätt av för att den ska kunna undfly sällsynta naturliga rovdjur (rovfåglar, räv och mård).

Huvudet på en tam chinchilla av standardtyp. Morrhår, ögon och öron är anpassade till nattliv.

Eftersom de är nattdjur har chinchillorna stora svarta ögon, stora öron[5] och långa morrhår som gör att de kan orientera sig i mörkret bland klipporna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ MeSH Tree Location(s) for Rodentia. Ki.se. Läst 2011-11-16.
  2. ^ Jaime E. Jiménez, Conservation of the last wild chinchilla (Chinchilla lanigera) archipelago : a metapopulation approach PDF-dokument, Departement of Wildlife Ecology and Conservation, University of Florida, Gainesville, Florida USA. Artikel i Vida Silvestre neotropical 1995
  3. ^ Maike Röder-Thiede, Chinchillas. Collection Animaux, Petits Pratiques, Ed. Hachette, 2000
  4. ^ Tama chinchillors läten, beskrivningar och inspelningar
  5. ^ Brain museum
  • engelska Jaime E. Jiménez, The extirpation and current status of wild Chinchillas, Departement of Wildlife Ecology and Conservation, University of Florida, Gainesville, Floride USA. 1995. pdf-dokument