Datasaab

Från Wikipedia
Version från den 18 december 2017 kl. 15.33 av 79.102.45.252 (Diskussion) (Tekniken var punktvis tekniskt avancerat men företaget saknade förmåga att i längden hävda sig, pengatillförsel kom främst från statliga medel i hundratals miljoner, av försvars- och teknikpolitiska skäl.)
Datasaab
Detalj från flygdatorn CK 37.
HuvudkontorSverige Sverige
Historik
Avknoppat frånSaab 1978
Bildat avStansaab och avdelningen Datasaab inom Saab
Uppköpt avUnisys, Ericsson Information Systems

Datasaab var först en avdelning inom och senare ett avknoppat företag från Saab som vid skiftet 1950/1960-talet började konstruera datorer som en biprodukt till flygplanstillverkningen. Första steget i denna riktning var undertecknandet av ett avtal i december 1954 med dåvarande Matematikmaskinnämnden (MMN) i Stockholm om tillstånd att bygga en egen kopia i Linköping av BESK, som i färdigt skick 1957 kallades SARA, Saabs Räkneautomat. Detta var en med elektronrör bestyckad digital dator som utförde hållfasthetsberäkningar för Saab 37 Viggen, medan föregångaren Saab 35 Draken brukar nämnas som det sista svenska flygplan som helt konstruerades med räknesticka.

Den helt transistoriserade Datasaab D2, som stod färdig 1960, utgjorde prototypen för Datasaabs fortsatta utveckling. Denna följer två grenar, dels styrdatorer som monterades i Saabs militära flygplan och robotar, dels en produktion av civila stordatorer och minidatorer för den kommersiella marknaden. Stordatorerna kallades för den tunga linjen och minidatorerna för den lätta linjen.

Utvecklingen av civila datorer var framgångsrik under 1950- till 1970-talet.[källa behövs] I slutet av 1960-talet introducerades de första minidatorerna som efterhand försågs med affärsadministrativa program (så kallad back office-funktionalitet) döpta efter nordiska gudar. Datasaab tillverkade och levererade inom ramen för den lätta linjen i början av 70-talet de första datoriserade bankterminalerna till hela det Nordiska Sparbanksnätet.

Tekniken var punktvis tekniskt avancerat men företaget saknade förmåga att i längden hävda sig, pengatillförsel kom främst från statliga medel i hundratals miljoner, av försvars- och teknikpolitiska skäl.[1]

Den tunga linjen

Den tunga linjen eller D20-linjen med stordatorer var en förlängning av arbetet på Datasaab D2.

Inspirerade av arbetet med BESK som konstruerats under början av 1950-talet av Erik Stemme började en grupp ingenjörer på Saab i Linköping specialiserade på beräkningar med siffermaskiner och analogiapparater i slutet av 1950-talet och under ledning av Börje Langefors att bygga en kopia av BESK som fick namnet Sara (Saabs automatiska räkneautomat) baserad på elektronrör.[2]

Samtidigt började en annan grupp inom robotavdelningen experimentera med en liten och lätt dator som fick namnet Sank (Saabs automatiska numeriska kalkylator) vilken senare namnändrades till det civila namnet Datasaab D2. Denna hade ett programminne på 6k 20-bitarsord och testkördes första gången i augusti 1960 och var då Sveriges första transistorbaserade dator. Denna tillverkades bara i ett exemplar vilket går att se på Datamuseet IT-ceum i Linköping.[3]

Arbetet med den första serieproducerade civila datorn D21 baserades på både Sara och Sank/D2. D21 var en arkitektur med 32k med 24-bitarsord (dvs 96 kB i dagens måttenheter) och hade 45 olika operationer, dock utan flyttal. En minnesaccess tog 4,8 mikrosekunder. Datorn förseddes med kringutrustning såsom magnetband, hålkortsläsare, och hade dessutom en inbyggd A/D och D/A-omvandlare. Den första D21-datorn levererades år 1962 och konkurrerade då med IBMs 1401, 7070 och 7090-datorer, och snart även med IBM System/360. Datorn var ämnad för såväl numerisk analys som ADB.[3]

En mängd programvara framtogs till D21: programspråken utgjordes av en makroassembler kallad DAC, samt kompilatorer för Algol, COBOL och den egna hybriden Algol-Genius. Administrationsprogrammen ADM och Dirigent var operativsystemliknande hjälpprogram. Sorteringsprogrammet Sort/Hopsort kunde sortera och sammanställa dataposter från band. Ett namnlöst programbibliotek kunde utnyttjas av andra program vid behov. På högre nivå fanns simuleringssystemet Prosim (baserad på Algol-Genius), databasprogrammet J5, ett planeringshjälpmedel baserat på PERT, och ett verktyg för numerisk styrning kallat AD-APT.[4]

Totalt tillverkades 21 st D21-anläggningar mellan 1962 och 1968, varav de flesta såldes till svenska myndigheter och en mindre del till privata svenska företag. En anläggning såldes till Norge och 4 st till Tjeckien.[5]

År 1966 presenterades efterföljaren D22 och 1970 en mindre variant kallad D220. Av dessa system tillverkades och såldes cirka 70 st. År 1972 introducerades den sista stordatorn D23 och 1973 en hybrid mellan D22 och D23 kallad D223. Av dessa tillverkades bara något tiotal innan verksamheten överfördes till det nybildade samägda bolaget Saab Univac år 1975.[6]

Flygdatorerna

Datasaab D2 var framtagen som en prototyp till flygburen dator för Robot 330, inom avdelningen R-system. Konstruktörerna ansåg att man redan i Saab 35 Draken nått gränsen för styrsystem med analog teknik: dessa var besvärliga att underhålla, dyra, och började bli otillförlitliga med den precision som krävdes för moderna stridsflygplan. Under upphandlingen av Saab 37 Viggen bestämdes att Saab skulle få huvudansvaret för hela projektet inklusive konstruktionen av styrsystemen, som tidigare ha utvecklats av Ericsson i Mölndal. Saabs datoringenjörer framlade då idén att tillverka en central dator för hela flygplanet, ursprungligen med namnet Numerisk Siktes-Kalkylator NSK, men fick senare namnet Centralkalkylator 37 (CK37).[7]

CK37 anslöts till det analoga styrsystemet och en rad primära sensorer som pitotrör, gyrokompass[förtydliga], accelerometrar, radarhöjdmätare, navigeringssensorer samt instrumentlandningssystemet (ILS). Utdata från CK37 gick till siktlinjesindikatorn, radarpresentationen, manöverpaneler och till vapnen. Mjukvaran uppdaterades och anpassades under loppet av minst 25 år.[7]

När flygplan 37 Viggen modifierades för jakt byggdes en prototyp till ny flygdator kallad D6/37, delvis inspirerad av de civila datorerna från Lätta linjen (se nedan). Denna konstruktion ratades dock av Försvarets materielverk.[7]

Under förarbetet för det senare nedlagda flygplanet Saab 38 (B3LA) ingick Datasaab i Datakonsortiet DK80 tillsammans med Ericsson och Svenska Radioaktiebolaget.[7]

Den lätta linjen

Inspirerat av utvecklingen av den tunga linjen och av utvecklingen av flygdatorerna tog Datasaab år 1969 fram minidatorn D5 i nära samarbete med Facit AB. År 1976 var dessa datorer Datasaabs volymprodukt och cirka 12 000 terminaler hade levererats eller var på väg att tillverkas. D5 tillverkades i varianterna D5/10, D5/20, D5/30 samt D80.[6]

Serie 16

År 1974 tog Datasaab över Facits datorverksamhet och därmed minidatorn Facit 6501 och gav efter viss vidareutveckling denna namnet D15. Genom att slå samman D5-linjen med Facit 6501/D15 lanserades år 1976 datorsystemen D16/10 (för banker) och D16/30 (för affärstillämpningar, och baserat på COBOL). Dessa kallades Serie 16. Banksystemet utökades med en bankboksskrivare kallad 5808. Före detta Facit hade även under Datasaab-tiden utvecklat en annan fristående minidatorvariant kallad D12, en verksamhet och produkt som dock hastigt fördes tillbaka till Facit AB år 1978. Den första april år 1981 överfördes minidatordelen av Datasaab till Ericsson Information Systems som vidareutvecklade och sålde den lätta linjen under namnet Serie 2000, ännu uppdelat i en bankvariant kallad E2100 och en allmän affärsvariant kallad E2500.[6]

Splittring och försäljning

Den "tunga linjen" med D22 och D23 fördes 1975 vidare till ett gemensamägt nordiskt bolag, Saab Univac. Amerikanska Sperry Univac (nuvarande Unisys) var majoritetsägare. Saab blev minoritetsägare, men hade röstmajoritet i företagets styrelser.

1978 frigjordes Datasaab från SAAB och slogs samman med Stansaab till Datasaab AB. 1981 tog Ericsson över företaget och Ericsson Information Systems AB (EIS) skapades. Ericsson skulle sedermera sälja denna verksamhet vidare till Nokia i april år 1988, då ingick minidatorsystemen Serie 2000 S20 och S30 med affärsadministrativa program. 1990 sålde Nokia denna verksamhet vidare till ICL som i sin tur köptes av Fujitsu år 2002. Utvecklingspersonalen kom så småningom åter att bli en avdelning av Ericsson.

Historiskt inflytande

Datorföreningen Lysator vid Linköpings universitet grundades 1973 när en begagnad Datasaab D21 donerades till studenterna. Vid Lysators 16-årsjubileum i mars 1989 höll företagets veteraner historiska föredrag. Flera av Datasaabs modeller finns sedan 2004 utställda på IT-ceum i Linköping.

Företagets historia har dokumenterats av pensionärs- och intresseföreningarna: Datasaabs Vänner, grundad 1 december 1993, (Datasaab Linköping). Veteranklubben Alfa, grundad 1977, (Datasaab Barkarby).

Avvecklingen av en helsvensk dataindustri

 Den här artikeln eller avsnittet kan behöva språkvård eller korrekturläsning. (2017-04)
Hjälp gärna Wikipedia med att förbättra språket i texten eller diskutera saken på diskussionssidan.

Det som skulle knäcka utvecklingen av en tung svensk datorindustri var bristen på tilltro att man någonsin skulle uppnå en anständig lönsamhet eftersom stor osäkerhet om hur marknaden skulle utvecklas rådde. Medan de som arbetade med datorerna förstod vilken utveckling som låg framför. Den Svenska staten var helt kallsinnig till att hjälpa till med pengar till utvecklingsresurser. Ur den egna intäktsbudgeten kunde högst 10 - 20 % avsättas till produktutveckling. Koncernstyrelsen skulle helst acceptera maximalt 5 %. Medan de främsta konkurrenterna hade en utvecklingsbudget större än hela datasaabs omsättning. Samarbete var en utväg men varken europeiska företag eller IBM ansåg att man hade något att erbjuda som "hemgift". Utvägen blev Sperry. Lastbilar och flygplan var det som gick bra ekonomiskt för SAAB, och man bedömde att datorbranschen var för osäker för att satsa det som behövdes inom produktutveckling och marknadsföring.[8]

Partners och konkurrenter i omvärlden var bland annat, Englands Ferranti hade byggt Orion och Atlasdatorer som var tekniska underverk men ekonomiska katastrofer. I Manchester som tillverkade dessa maskiner hade man till exempel konstruerat multiprogrammering och en metod för adressering av magnetband likt dagens skivminnen. Fransmännen hade datortillverkaren C2I, som aldrig blev framgångsrik. Tyska Siemens fumliga försök blev inte heller någon framgång, först med Nixdorf lyckades man.

I USA gick det bättre framför allt för IBM. Men även för till exempel Sperry Univac och Burroughs. Grundliga misslyckanden fanns också till exempel CDC som hade sitt huvudkontor i Minneapolis/Minnesota, ett område med många svenskar som emigrerat till USA. Även Ford försökte konstruera datorer men kom inte längre än till en snygg färgbroschyr. Andra lyckades med första generationen datorer, men avslutade när marknaden blev mer krävande och kunderna besvärliga.

Tillverkaren Bull med gediget hålkortskunnande var duktiga så länge verksamheten byggde på amerikanska datorer från RCA och GE/Honeywell, Bull och LM Ericsson saluförde RCA 301 under egna namn på 1960-talet. LM Ericsson kallade den för ICT 1500 och den kom till Sverige via England/ICT. Kraven på mer omfattande och kompatibel programvara ökade också.

En rapport runt 1970 på uppdrag av koncernens ordförande Marcus Wallenberg till SAAB-Scanias koncernstyrelse pekades områdena kommunikation, terminaler och en hög grad av realtids-bearbetning ut som särskilt intressanta för Datasaab att satsa på. Flera lösningsförslag baseras på en special kommunikationsdator som kallades UAC 1600. Och att ett samarbete med ett duktigt telekommunikationsföretag som LM Ericsson skulle vara lämpligt. Men styrelsen trodde inte på detta förslag. Bland annat så hade LM Ericsson stora problem på sin huvudmarknad och man vågade inte ge sig in på ett nytt riskfyllt område.[9]

Referenser

  1. ^ Nationalencyklopedin. Höganäs: Bokförlaget Bra Böker AB. 1990. ISBN 978-91-7024-620-3 
  2. ^ Wentzel, Viggo (1994). ”Hur det började”. i Viggo Wentzel. Bits & bytes ur Datasaabs historia: tema D21. Bits & bytes ur Datasaabs historia. Linköping: Datasaabs vänner. sid. 7-9. ISBN 91-972464-09 
  3. ^ [a b] Magnusson, Bernt (1994). ”Från Sank till D21 Modell 2”. i Viggo Wentzel. Bits & bytes ur Datasaabs historia: tema D21. Bits & bytes ur Datasaabs historia. Linköping: Datasaabs vänner. sid. 10-14. ISBN 91-972464-09 
  4. ^ Yngvell, Sven (1994). ”Programvara”. i Viggo Wentzel. Bits & bytes ur Datasaabs historia: tema D21. Bits & bytes ur Datasaabs historia. Linköping: Datasaabs vänner. sid. 37-45. ISBN 91-972464-09 
  5. ^ Küntzel, Klas (1994). ”Med D21 på slagfältet”. i Viggo Wentzel. Bits & bytes ur Datasaabs historia: tema D21. Bits & bytes ur Datasaabs historia. Linköping: Datasaabs vänner. sid. 46-59. ISBN 91-972464-09 
  6. ^ [a b c] Wentzel, Viggo; Wikman, Ben (1994). ”Historisk kavalkad 1962-1990”. i Viggo Wentzel. Bits & bytes ur Datasaabs historia: tema D21. Bits & bytes ur Datasaabs historia. Linköping: Datasaabs vänner. sid. 81-91. ISBN 91-972464-09 
  7. ^ [a b c d] Jiewertz, Bengt (1995). Bengt Jiewertz. red. Bits & bytes ur Datasaabs historia: tema flyg. Bits & bytes ur Datasaabs historia. Linköping: Datasaabs vänner. ISBN 91-972464-17 
  8. ^ datasaab.se - Datasaab - en återblick
  9. ^ datasaab.se - Datasaab – vad som egentligen hände, del II
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Datasaab&oldid=42237172”