Djävul
Från Wikipedia
Djävulen (från grekiska diabolos, Διάβολος, ”sönderkastare”) är den gestalt som i judisk, islamisk och kristen föreställning representerar och personfierar det onda.
Innehåll |
[redigera] Semitiskt eller persiskt ursprung
Inom judendomen kallas djävulen vanligen för Satan (ett vanligt förekommande namn också bland muslimer) och inom islam bär han namnet Iblis. Det anses att föreställningen om en personlig, ondskefull makt skall ha kommit till judendomen från den persiska civilisationen, men den djupare roten står att finna i teodicéproblemet (varför finns det onda om Gud är allsmäktig och god?). Medan den moderna människan har en tendens att betrakta det onda som en abstraktion och djävulen som en mytologisk gestalt sprungen ur folkdjupen, är den tidigaste kristendomen djupt övertygad om djävulens existens. Den moderna, abstraherande föreställningen om ”det onda” förekommer inte förrän på 200-talet. En korrekt läsning av bönen Fader Vår ger som slutrad inte: ”fräls oss ifrån det onda”, utan: ”fräls oss från den Onde.”[källa behövs]
[redigera] Kort historik av kristendomens begrepp om ondskan och den Onde
Den tidiga kristendomen tvekade alltså inte att se det onda som Någon. Den Onde förekommer sällan i Gamla testamentet. I den enkla ramberättelse som omger dialogen i Jobs bok dyker han upp i folklig, lite löjlig gestalt, precis som i många europeiska folksagor under senare århundraden. Däremot har Paulus och evangelierna en ganska klart utformad uppfattning om ondskans personliga drag.
[redigera] Paulus
Paulus betraktar världen som hemsökt och trälbunden under synd. Han talar om ”mörkrets välde” (Kol 1:13), och ”herrarna i denna mörkrets värld” (Ef 6:12). Dessa herrekrafter är ofta framställda på abstrakt vis, men framstår vid närmare betraktan ändå som en enhet. Synd och död följs åt (Rom 5:12). Människorna blir slavar under synden för att sedan skördas av döden (Rom 5:21; 6:16). Ett annat ondskefullt par är köttet och världen. Det bör understrykas att Paulus har en positiv syn på kroppen och skapelsen; den inte sällan förekommande uppfattningen att han inte har det är resultatet av gnostiska tolkningar av hans texter. Köttet är i detta sammanhang ett slags sammansvärjning mot Guds vilja och skapelsens ursprungliga mål, på så vis att Paulus kan tala om ”köttets sinnelag” som är vänt mot döden. Köttet och världen betraktas som instrument som används av ”mörkrets krafter” för att förvränga och vilseleda skapelsen och människan. Därför kan Paulus säga att det är ”mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12). Kristus har emellertid besegrat dessa makter (Kol 2:14-15). Paulus tal om ”kosmiska makter” (Kol 2:8-20) låter oss ana en värld som skapades god, men där vissa krafter har förvrängts och vänt sig mot Gud, med katastrofala följder för skapelsen. De kosmiska makterna skulle då vara änglamakter, inte så långt från vad som i modernt vardagsspråk kallas för naturlagar (men naturligtvis också något mer än det).
Främst bland dessa makter står den ”mörkrets furste” som traditionen har identifierat som Lucifer, ”ljusbäraren.” Enligt islamisk tradition skulle denne ha vägrat att hylla människan på Guds befallning, därför att människan föreföll honom ett intet jämfört med änglavärldens härlighet – alltså hans egen. Denna revolt låste honom i fiendskap med Gud (just denna föreställning finns inte inom den kristna traditionen, däremot att Lucifer och ett antal änglar skulle ha gjort uppror mot Gud och störtats ned från himlen). Frälsningen består i att makten fråntas denna förvridna änglaskara under djävulens ledning och möjligheten öppnas för människan att bli del av en ny skapelse i Kristus. På så vis bryts den djävulens makt som i sista hand ämnar att söndertrasa och förinta (härav diabolos, ”den som kastar isär”) vad Gud vill förena till ett livets tecken (symbolon, ”det sammanfogade”).
[redigera] Evangelierna
Även evangelierna betraktar djävulsfiguren med största allvar. Det kan inte betraktas som en tillfällighet att dopet och mottagandet av den Helige Ande ögonblickligen följs på sammandrabbningen med Frestaren (Satan) i öknen. Jesus tar där på sig rollen som den nye Adam och motstår djävulens andra försök att fördärva mänskligheten. Onda och djävulska krafter spelar en framstående roll i evangelierna. att fördriva onda andar är närmast huvuduppgiften som tillskrivs Jesus, vilket också (men inte alltid) innebär ett helande. Även här finner man alltså den starka föreställningen om ett sammanhängande system av ondska med en personlig drivkraft bakom: jorden är ”ockuperat område.” Berättelsen om hur vissa av Jesu belackare förklarade hans underverk som resultatet av ett samarbete med djävulen (Beelsebul, ”flugornas herre”) visar tydligt hur Jesus själv uppfattade sin roll (Matt 12:22-32, Luk 11:14-23). Han har kommit för att binda och fördriva usurpatorn, den som har tagit Guds plats i världen, alltså Satan.
[redigera] Från person till koncept
Denna starkt personfierade syn på det onda var obestridd under de första 200 åren av kristendomens historia. Under det ökande grekiska inflytandet uppstod emellertid en annan, mera filosofiskt präglad uppfattning av ondskan som ett ”det.” Augustinus lämnade spår av denna uppfattning i sina skrifter när han stred mot manikéerna, men den fick inte någon riktig spridning förrän på medeltiden när kyrkan kämpade med katharerna. Dessa (liksom manikéerna) ansåg att det onda var något, alltså ägde vara utanför Gud, medan kyrkan tog hjälp från nyplatonismen för att bevisa att det inte hade någon egen existens, utan var en brist, ett tomrum. Därmed gjordes det onda abstrakt och blev till ett filosofiskt begrepp.
När den ursprungligen djupa och nyanserade föreställningen om en personlig ond makt i universum övergavs av kyrkans lärare till förmån för denna filosofiska framställning sjönk emellertid gestalten av det personifierade onda ned till folklorikens nivå. Det var så som hin Håle med bockhorn uppstod, eller den ryske Satan med ögonlock så tunga att de släpar i dammet, tillsammans med häxor på kvast och smådjävlar med svans och eldgaffel. Hela detta ondskans hov förpassades i moderna tider till mytologin, till avsevärt men för den kristna kyrkan som inte längre vet hur den skall handskas med Bibelns utsagor om den Onde.
[redigera] Medeltidens bildspråk
Helvetet, Satan och djävlarna har alltid förekommit i rikligt mått i konsten och litteraturen. Bland de verk som bäst ger uttryck för den säregna blandning av skräck och familiaritet, men också djupa insikt och andliga djup, som präglade medeltidens förhållande till det onda, är Dantes Divina Commedia och Hieronymus Boschs målningar.
I Dantes Gudomliga Komedi får författaren färdas genom helvetets olika avdelningar (det finns sju, den ena belägen nedanför den andre som avsatser i ett allt snävare hål) med den romerske diktaren Vergilius som sin guide. Längst ned finner han Lucifer själv, fastfrusen i evig kyla och is, men innan dess har han kunnat beskriva för läsarna alla möjliga slags plågor och straff och en mängd intressanta djävulsfigurer. Den franske konstnären Gustave Dorés illustrationer av Dantes stora verk är berömda.
Bosch, om vilken man inte vet mycket, men vars målningar har gett upphov till enorma spekulationer (som till exempel att han tog droger och målade vad han såg), är betydligt mindre raffinerad än den italienske diktaren, men inte mindre fantasifull. Hans tavlor kryllar av monster och egendomliga misfoster – fiskar som går med krycka och mössa, nakna människor fångna i bubblor av slem, djävlar som sticker och petar på dem som uppstår till det eviga straffet. Lucifers fall från himlen finns mycket ofta med på hans tavlor, men det finns ingen avbildning av djävulen själv. Man kan i hans fascinerande framställningar, som saknar motstycke i den europeiska konsten, se hela den döende medeltidscivilisationen upplyst som i ett sista ljussken innan den försvinner för alltid; ett land där djävulen har sin självklara plats.
[redigera] Nutidsuppfattningen
I moderna tider har djävulsgestalten haft varierande öden. Trots 1800-talets vurmande för rationalitet och vetenskap blomstrade olika former av satanism och ockultism i Europa. Under 1900-talet har man helt frigjort sig från de gamla medeltida föreställningarna och reducerat dem till barnsagor; samtidigt har man ställts inför så välgenomtänkta och bokstavligt talat djävulska former av ondska att många på nytt har känt sig berättigade att lyfta fram bilden av en medveten, ond makt med en plan för mänsklighetens förstörelse. Nyhedendomen flörtar med svart magi och häxeri, medan new age fångar upp gamla gnostiska tankar om själen som skall befrias från ”det” onda genom en bestämd kunskap eller disciplin. Samtidigt förekommer rikliga anspelningar på djävulen i en viss form av rock, så kallad heavy metal, och de ungdomskulturer som formas omkring den. Detta gäller dock bara vissa undergenrer av heavy metal, som exempelvis black metal,
Inom kristendomen har djävulen fått viss upprättelse av den så kallade kristna högern i USA, en av vars främsta företrädare är president George W. Bush. Ordet ”ondska” förekommer oftare än tidigare i politiken och Bibeln citeras emellanåt för att visa att politiken har del i en ”högre” kamp mot djävulen själv.
[redigera] Se även
[redigera] Källhänvisningar
- Djävulens liv och leverna. Från saga och sägen, legender och visioner. Forum. Stockholm 1992. ISBN 91-37-10138-2. (Översättning från norska: Djevelens livshistorie. Scener fra en travel tilværelse. Ex Libris. Oslo 1990. ISBN 82-7384-252-5.)
