Carl von Linné

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Flora Lapponica)
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet "Linné" leder hit. För andra betydelser och personer med detta efternamn, se Linné (olika betydelser).
Uppslagsordet "Linnaeus" leder hit. För andra betydelser och personer med detta efternamn, se Linnaeus (olika betydelser).
Carl von Linné
Carl von Linné av Alexander Roslin, 1775.  Statens porträttsamling Gripsholm
Carl von Linné av Alexander Roslin, 1775.
Statens porträttsamling Gripsholm
Född 13 maj 1707 [anm 1]
Sverige Råshult, Småland
Stenbrohults socken.
Död 10 januari 1778 (70 år)
Uppsala
Bosatt i Sverige
Medborgarskap Svensk
Nationalitet Sverige
Forskningsområde Zoologi, Medicin, Botanik
Alma mater Lunds universitet
Uppsala universitet
Harderwijks universitet
Känd för Taxonomi
Ekologi
Botanik
Namnteckning Carl von Linnés namnteckning
Linnæus tog namnet Carl von Linné efter att ha blivit adlad 1757. Han är far till Carl von Linné d.y..

Carl von Linné (före adlandet 1757 Carl Linnæus, Carolus Linnæus), född 13 maj[anm 1][1] 1707 i Råshult, Stenbrohults socken, Småland, död 10 januari 1778 i Uppsala, var en svensk botaniker, läkare, geolog, pedagog, ornitolog och zoolog.[2] Han lade grunden för den moderna nomenklaturen inom biologin och den moderna systematiken, som grupperar växter och djur. Linné var sin tids främste botaniker. Växten linnea namngavs efter honom.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Linné föddes i en tid då det var förhållandevis ovanligt att ha efternamn. Fadern hette ursprungligen Nils Ingemarsson, där Ingemarsson var en patronym och inte något släktnamn. Då denne blev student i Lund skapade han ett släktnamn, inspirerat av den stora lind som växte på hemgården i Jonsboda, i Vittaryds socken i Småland. Han latiniserade ordet "lind" till Linnæus. Carl von Linnés svenska namn var därmed Carl Nilsson Linnæus. På de flesta av hans publikationer använde han den latiniserade formen Carolus Linnæus (som brukade stå i genitiv, alltså Caroli Linnæi). Efter att han adlats 1757, tog han namnet Carl von Linné. På några av publikationerna latiniserades detta i sin tur till Carolus a Linné. Namnet han i dag vanligtvis omtalas under är Carl von Linné (bland annat på svenska, norska och tyska). I den biologiska systematiken (och på engelska) använder man däremot formen Carolus Linnaeus. I angivelser av vetenskapliga artnamn inom botanik förkortas hans namn ofta till "L". Därmed är Linné det enda auktorsnamn som kan förkortas ned till en bokstav. (I övriga fall är hans auktorsnamn Linné, eller Linnaeus.)

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Staty över studenten Linné vid stadsbiblioteket i Lund, av Ansgar Almquist

Linné föddes i komministergården Råshult, i Stenbrohults socken, Kronobergs län (Småland), som äldste son till komministern, sedermera kyrkoherden, Nicolaus (Nils) Ingemarsson Linnæus (1674–1748) och Christina Brodersonia (1688–1733). Sommaren 1709 flyttade familjen till Stenbrohults prästgård där år 1718 den yngre brodern Samuel Linnaeus föddes. Kärleken till naturen delade Carl med fadern som var mycket botaniskt intresserad. Deras samtal kretsade ofta kring skötseln av familjens trädgård, som var bland de främsta i Småland. Relationen var varm och förtrolig. Linné berättar om sig själv, att "när gossen war olåtig och på intet annat sätt blidkas kunne, töstnade han strax, så snart man gaf honom en blomma i handen". Linné säger om trädgården, som innehöll mängder av utländska växter, att den "med modersmjölken inflammerat min håg med outsinlig kärlek till örterna". Vid 17 års ålder var Linné bevandrad i den då tillgängliga botaniska litteraturen. Han ”dag och natt läste, att han dem på sina fingrar kunde, Arvidh Månssons Rydaholm örta-book, Tillandz's Flora Åboensis, Palmbergs Serta Florea Suecana, Bromelii Chloros Gothica och Rudbeckii Hortus Upsaliensis..” [3]

Det var tänkt att Linné, liksom sin far och morfar, Samuel Brodersonius (som var kyrkoherde i Stenbrohults församling) skulle bli präst, men han visade inget större intresse härför. Hans intresse för botanik imponerade på en lärare i den närbelägna staden Växjö och han sändes i augusti 1727 till Lund för universitetsstudier och fick då Kilian Stobæus som sin gynnare och lärare. Då ett år gått flyttade han till Uppsala där han fick handledning av Olof Celsius d.ä. och Olof Rudbeck d.y. och blev god vän med iktyologen Peter Artedi.

1741 utnämndes Linné till medicinprofessor vid Uppsala universitet. 1742 bytte han professur med Nils Rosén von Rosenstein och blev därmed botanikprofessor[4]. Linné var rektor för universitetet vårterminen 1750 och höstterminerna 1759 och 1772. Dessutom var han inspektor vid Smålands nation.[5]. Senare delen av sitt liv levde han i Uppsala med vinterboende inne i staden och sommarboende på Linnés Hammarby söder om Uppsala. På söndagarna gick han med sällskap av sin hund till Danmarks kyrka för att delta i gudstjänsten.

Carl von Linnés byst i brons av Jonas Forsslund, år 1807, nyförtiden vid Naturhistoriska Centralmuseet i Helsingfors.

En samtida "ämbetsbroder", överläkaren och kunglig livmedikus Abraham Bäck (1713-1795), beskriver Linné: "Han var till växten något under vanlig längd, hvarken fet eller mager, af en stadig och fyllig kropps beskaffenhet, stinna ådror, stort hufvud och bakåt upphöjt, bruna och eldfulla ögon, skarp syn, god hörsel, dock ej för musik, på fötterna snäll och lätt, ett förträffligt minne till 60 års ålder".[6]

Linné gifte sig 1739 med Sara Elisabeth Moræa från Falun. I Sveden utanför Falun finns Linnés Bröllopsstuga. Paret fick sju barn, däribland Carl von Linné d.y. och Elisabeth Christina von Linné.

Linné dog i ett slaganfall, klockan åtta på morgonen[6] den 10 januari 1778 i Uppsala och är begravd i Uppsala domkyrka.

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Carl von Linné utformade sexualsystemet, det vill säga indelning av växter efter deras befruktningsdelar (ståndare och pistiller), ett lätt men något konstlat sätt att indela växter på.

Linné använde binärnomenklatur, ett system för att klassificera växter snarlikt det som den schweiziske botanisten Caspar Bauhin 1560–1624 använde i sitt verk Theatri Botanici (1596) som omfattande tusentals växter. Binärnomenklaturen baseras på att allt liv (inklusive sjukdomar) har ett tvåledat namn, ett artnamnlatin. Artnamnet består av ett släktnamn och ett artepitet. Artnamnet Homo sapiens till exempel består av släktnamnet Homo (gemensamt för alla arter som tillhör eller har tillhört släktet Homo) och artepitetet sapiens. Artepitetet kallas stundom "artnamn", men till skillnad från släktnamnen är ett artepitet oftast inget egentligt namn utan ett osjälvständigt adjektiv. Till exempel är sapiens (= "vis, tänkande") epitet till namnet Homo (= "människa").

Auktorsnamnet. L. kan användas för Carl von Linné i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken. I samband med vetenskapliga namn inom zoologin kan Linné eller Linnaeus användas. Linné är för närvarande den enda botaniker vars namn refereras till med en enda bokstav.

Linné gjorde även försök till att dela in bergarter, mineral och fossil i det han kallade för stenriket efter liknande principer som sexualsystemet. Vid den här tiden fanns det en uppsjö av olika indelningar för mineral och bergarter men Linné var inte nöjd med någon av dem, så han började att fundera ut ett eget system. Detta skulle dock aldrig få någon stor genomslagskraft. Geologin som forskningsområde utvecklades snabbt vid den här tiden och det blev istället Axel Fredrik Cronstedts system (1758) som så småningom blev det gällande.

Vissa av Linnés försök till indelningar ter sig med dagens vetenskapliga perspektiv lite märkliga, till exempel så ingrupperade han både njurstenar och gallstenar i stenriket. Med hans forskning tog vetenskapen en väg som avvek från vad som hade lärts ut av religiösa myndigheter. Den lutherska ärkebiskopen anklagade honom för "gudlöshet".

Människosläktet[redigera | redigera wikitext]

Linné presenterade begreppet "ras" (lat. race) som avsett för människor men även för mytologiska varelser. Inom Homo sapiens föreslog han fem taxa av en lägre (icke namngiven) rank. Dessa kategorier var Africanus, Americanus, Asiaticus, Europeanus och Monstrosus. De byggde på hemorten först och senare på hudfärg. Varje ras hade vissa egenskaper som han ansåg endemiska för personer som tillhörde den. Indianer var koleriska, röda, enkla, ivriga och stridslystna. Afrikaner var flegmatiska, svarta, långsamma, avslappnade och försumliga. Asiater var melankoliska, gula, stela, allvarliga och giriga. Européerna var bleka, muskulösa, snabba, smarta och uppfinningsrika. Den "monstruösa" människorasen tilldelades sådana egenskaper som "viga och klenmodiga", i denna kategori fanns kineser, alpdvärgar, antarktisk jätte och monorchid Hottentot.

I Amoenitates academicae (1763) definierar han Homo anthropomorpha som en övergripande term för en rad olika människoliknande mytologiska varelser, inklusive Troglodyte, Satyr, Hydra och Phoenix. Han hävdade att dessa varelser inte bara faktiskt existerade, utan i själva verket var felaktiga beskrivningar av verkliga apliknande varelser.

Linné definierade också, i Systema Naturæ, Homo ferus som "fyrfota, stum, hårig". I denna kategori ingick förvildade barn från olika århundraden som Linné kände från litteraturen: Juvenis Lupinus hessensis (vargpojken från Hessen), Juvenis hannoveranus (Peter i Hannover) och Puella Campanica (vild-flicka från Champagne).

Linnés resor[redigera | redigera wikitext]

Linné i lappdräkt. Kopia från 1853 efter samtida originalmålning.

Carl von Linné gjorde flera resor till olika platser och förde noggranna anteckningar på en blandning av svenska och latin och grekiska om de olika gudarna som fanns. Numera anses att han sannolikt inte besökte alla de platser han beskriver, utan har antecknat vad han hört vid samtal med ortsbefolkningen. Några av hans kända dagböcker är följande:

Lappland 1732[redigera | redigera wikitext]

Lapplandsresan började den 12 maj 1732 då Linné, 25 år gammal, ensam red mot Lappland för att återvända till Uppsala fem månader senare.

Den reseskildring som utkom först efter Linnés död, var mycket omfattande. Förutom sina observationer av den lappländska naturen så intresserade sig Linné också för den samiska kulturen och beskrev dessa människors levnadsförhållanden mycket ingående.

Det viktigaste resultatet av resan till Lappland var ändå det som kom att bli Flora Lapponica. Den lappländska vegetationen var vid denna tid relativt okänd då de naturalier som tidigare insamlats av Olof Rudbeck d.ä. under dennes resa i Torne lappmark blivit förstörda under den omfattande stadsbranden som härjade i Uppsala 1702. Med Flora Lapponica, som publicerades 1737, fick man nu på nytt kunskap om dessa okända marker.[7]

Bergslagsresan 1733–1734[redigera | redigera wikitext]

Denna resa ska inte sammanblandas med hans Dalaresa. Linnés kom första gången till Dalarna för att fira jul i Falun 1733. Under ett julkalas träffade han sin blivande hustru, Sara Elisabeth Moraea, som var dotter till gruvläkaren. Då besöktes även Bergslagens gruvor och järnverk. Detta är vad som kallas för hans Bergslagsresa under vilken han främst studerade proberkonsten, konsten att analysera olika bergarters innehåll av mineral och metaller.

Dalarna 1734[redigera | redigera wikitext]

Under Bergslagsresan träffade Linné Dalarnas landshövding Nils Reuterholm som hade hört om och imponerats av hans Lapplandsresa och föreslog en liknande resa genom norra Dalarna[8]. Linné samlade sju av sina studenter från Uppsala, som visat särskilda kunskaper i sina respektive ämnen. Sällskapet tog namnet Societas itineraria reuterholmiana och bestod förutom av Linné av Reinhold Näsman, Carl Clewberg, Ingel Fahlstedt, Claes Sohlberg, Eric Emporelius, Petrus Hedenblad och Benjamin Sandel.

Linné och hans sju följeslagare lämnade Falun 3 juli och reste norrut. De besökte Bjursås, Leksand, Rättvik, Ore, Orsa, Mora, Älvdalen, Särna, Røros, Lima, Malung, Nås, Floda, Gagnef, Åhl och kom slutligen tillbaka till Falun den 17 augusti. Linné skapade på denna resa en bok, Flora Dalecarlica, som beskriver Dalarnas växter. Han nedtecknade även folks vanor, seder och klädsel i de bygder han besökte[9].

Nederländerna 1735–1738[redigera | redigera wikitext]

Hartekamp i Heemstede

Linné friade till Sara Elisabeth Moræa i februari 1735 men hennes far krävde att han först skulle resa utrikes på studieresa och därefter avlägga doktorsexamen innan något bröllop. Han följde då Claes Sohlberg till Nederländerna och for till Harderwijk, eftersom universitetet där var omtalat för att snabbt ge examen. Linné disputerade där redan efter några dagar i medicin med en avhandling om malaria som han påstod berodde på dricksvattnets lerhalt. Sedan bar det av till Leiden och Amsterdam. Han anlände till Amsterdam under hösten och arbetade hos George Clifford på Nederländska Ostindiska Kompaniet vintern igenom på godset Hartekamp.[10][11] I Amsterdam befann sig samtidigt Linnés vän Peter Artedi som drunknade under hösten 1735. De hade lovat varandra att utge den andres vetenskapliga upptäckter om någon skulle råka dö. Linné utgav därför dennes Philosophia ichthyologica postumt (1738), ett verk som räknas som grundare av den moderna iktyologin genom att det är den första systematiska klassifikationen av fiskar.[12][13]

I Nederländerna publicerade Linné 1735 Systema naturae, vilket ligger till grund för den nutida systematiken för allt liv, ett mer "naturligt" system, efter växternas och djurens inbördes släktskap, naturens tre riken grupperade i klasser, ordningar, familjer, släkten och arter, vilket idag används överallt, i alla länder.

Öland och Gotland 1741[redigera | redigera wikitext]

Resan gjordes på hästryggen och han visade stort intresse för runstenar. Under färden kom han till Vetlanda den 23 juni och noterar två runstenar på kyrkogården. Dagen därpå hade han hunnit till Växjö och gör anteckningar om domkyrkan, som året före eldhärjats och vid Linnés besök var "ett bedrövligt spektakel". Han lämnar en beskrivning på S:t Sigfrids kläder. Kalmar nåddes den 28 maj. Han hejdades där av storm men använde tiden till att beskriva kyrkan, som "var täck och ägde sköna skrudar". Den 1 juni landsteg han på Öland och övernattade den 4 juni i prästgården i Resmo för att den 6 juni ha hunnit till Smedby vars kyrka var så sällsam att Linné aldrig sett maken. Han skriver bl a att kyrkan med sina små fönster var ganska mörk och kunde snart bringa åhörarna till sömn. Den 7 juni var en söndag och då gick han i kyrkan i Ås. Den 9 juni noterar han runstenar i Sandby och Gårdby. Dagen därpå, då han vistades i orten Runsten, noterar han ännu en runsten, som ansågs vara en av platsens märkvärdigheter. Till Långlöt kom han den 10 juni. Om hela två surbrunnar på kyrkogården står i dagboken: "Vattnet kan drickas av sjukligt folk uti åtskilliga passioner, allenast brunnen blev väl rensad, och man ej alltför kräsmagad fruktade för sådan mineral, som insmugit sig av lik och dödas kroppar". I Bredsätra den 11 juni kommer växtintresset fram och Linné skriver om ödekapellet Kläppinge att på golvet växte scandix seminbus hispidis.[14] Persnäs nåddes den 12 juni och den 14 juni, som var den fjärde söndagen efter Trinitatis (Trefaldighetsdagen), då han bevistade gudstjänsten i Högby. Han noterar ännu en runsten på kyrkogården. Den 15 juni gick färden till ön Blåkulla, alltså den nuvarande nationalparken Blå Jungfrun, som ligger väster om Öland i norra Kalmarsund. Resan dit blev tydligen besvärlig då en nordlig storm drabbade sällskapet. Linné beskrev i sin reseberättelse öns säregna natur och nämner även de sägner som finns om häxornas färd till ön varje skärtorsdag. Efter tre veckor på Öland avseglade Linné till Gotland.[15]

Väl på Gotland besökte Linné under ett par sommardagar bland annat Stora Karlsö. På öns högsta punkt Röisu haid – 51,6 meter över havet - ligger ett bronsåldersröse med ett ensamt träd. Detta träd är en ask och kallas idag för Linnés ask. Linné beskrev trädet i sin dagbok. Idag, över 250 år senare, har asken inte blivit särskilt större. Troligen slog den rot i röset under senare hälften av 1500-talet. Linnés ask har alltid varit ett välkänt sjömärke och utsiktspost för såväl Linné som 1520-talets sjörövare och svensk militär under första världskriget.[16]

Västergötland 1746[redigera | redigera wikitext]

I Västergötland besökte Linné bland annat Hova, Mariestad, Forshems kyrka, Kinnekulle, Husaby, Lidköping, Läckö slott, Skara, Berg, Mölltorps alunbruk, Skövde, Falköping, Ålleberg, Odens kulle och Holöja i Gökhem, Vilske-Kleva, Sven i Bragnum, Mjälldrunga, Ollestad, Borgstena, Borås, Alingsås, Lerum och Göteborg. Han fortsatte sedan upp i Bohuslän och besökte Hisingen, Bohus fästning, Kungälv, Marstrand, Orust och Uddevalla. Han gav sig sedan åter in i Västergötland och besökte Trollhättan, Västra Tunhem, Hunneberg, Flo, Halleberg och Vänersborg Bodde på Grimstorps Slott hos avlägsna släktet Hartelius i Sandhem, Mullsjö kommun. Därefter gick resan vidare in i Dalsland.[17]

Skåne 1749[redigera | redigera wikitext]

Denna resa startade med vagn i Uppsala, där Linné bodde sedan många år. Söndagen den 7 maj hade han hunnit till Växjö, där han skildrade hur ärkebiskopen "högvördige herr doktor Henric Benzelius" vigde doktor Olof Osander till biskop i Växjö stift. Pingstdagen den 14 maj hörde han en predikan i Virestad, och på annandagen återsåg han Stenbrohult men skrev i sin dagbok om hur det han såg för 20 år sedan, nu hade åldrats: "De gingo nu med grå hår och vita skägg, utlevde, och en ny värld hade kommit i stället". Den 17 maj avreste Linné från Stenbrohult med målet Loshult i Skåne.

I Skåne började han på en östlig rutt och besökte först trakten kring Kristianstad. I Simrishamn vek han av västerut mot Lund och Malmö, där han stannade i fem dagar till den 16 juli. Han noterade att "Landet emellan Malmö och Trelleborg var det härligaste i världen och liknade merendels Flandern, ty det var en slätt utan berg, backar, stenar, floder, sjöar, trän eller buskar". Färden fortsatte över Söderslätt mot Ystad, dit han kommer den 29 juni. Han begav sig åter till Lund och vidare mot Landskrona och Helsingborg. Från Ängelholm reste han åter till Kristianstad. Via Göinge vände han tillbaka till Småland. Under tiden i Skåne övernattade Linné på gästgivargårdar, hos präster och som gäst på många av de skånska slotten.

Linné var åter i Stenbrohult den 2 augusti. Under återfärden till Uppsala stannade han till i Ryssby i Sunnerbo, där hans svåger, Johan Collin var kyrkoherde. Från det besöket skrev han detaljerat om äspingen, Sveriges giftigaste orm. På färden vidare norrut passerade han Jönköping, där han besökte sin släkting prosten Carl Tiliander. Via Gränna och Vadstena kom Linné slutligen tillbaka till Uppsala, och därmed var hans skånska resa avslutad.[15]

Korrespondens[redigera | redigera wikitext]

Carl von Linné brevväxlade med ett stort antal lärda män, både inom och utanför Sverige. Särskilt känd är hans livslånga vänskap med Abraham Bäck i Stockholm, som han ofta kallade "Min Kiäreste Hr Broder".[18] Det finns bevarat över 500 brev, vilka Linné skrev till Bäck. Han höll även kontakt med ett flertal idag mindre kända svenska lärda män, ofta mångsysslare med intresse för botanik, som i vissa sammanhang har kallats för hans lärjungar, exempelvis Gustaf Fredrik Hjortberg ifrån Vallda söder om Göteborg.

Hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

Under sin livstid mottog Linné bland annat olika hedersdoktorat.

Filateli[redigera | redigera wikitext]

Till Kungliga Vetenskapsakademiens 200-årsjubileum utgav Postverket 2 juni 1939 fyra minnesfrimärken. Carl von Linné hedrades med valörerna 15 öre rödbrun (upplaga 177 485 000) och 50 öre grå (upplaga 2 471 000). De andra två märkena i serien tillägnades Jöns Jacob Berzelius. I samband med Linnéfirandet 2007 utgav Posten två olika frimärken.

Numismatik[redigera | redigera wikitext]

Det heraldiska vapen Linné erhöll i samband med att han adlades.

Carl von Linné pryder framsidan på dagens hundrakronorssedel i Sverige och både fram- och baksidans har uteslutande bilder förknippade med Linnés arbete.[19] Han fanns även på baksidan på den tidigare svenska femtiokronorssedeln och har även funnits på äldre svenska sedlar.[20]

Svenska Medaljgillet gav 1978 ut en medalj i silver och brons - gestaltad av skulptören Olle Adrin - till 200-årsminnet av Linnés död. Framsidan återger Linnés ansiktsprofil i relief på en yta av årsringar från ett träd märkt med födelseåret 1707, dödsåret 1778 och minnesåret 1978.

Diverse ytterligare Linné-medaljer finns med i en virtuell utställning på Uppsala universitets myntkabinetts hemsida.[21]

Världsarv[redigera | redigera wikitext]

I samband med Linnéjubileet 2007 föreslogs fem Linnéminnen tillföras på Unescos lista över världsarv.[22]

Linnéuniversitetet[redigera | redigera wikitext]

Linnéuniversitetet bildades 1 januari 2010 som en sammanslagning av Växjö universitet och Högskolan i Kalmar.

Viktiga årtal[redigera | redigera wikitext]

Lärjungar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Linnés lärjungar

Linné ingöt sin egen grundlighet i sina lärjungar i en entusiastisk atmosfär, tränade dem att göra nära och korrekta observationer och skickade dem sedan till olika delar av världen. Vissa av de anmärkningsvärda lärjungar och expeditioner omfattar Pehr Kalms resa till Nordamerika 1748–1751; Daniel Solander som först reste med James Cook i Stilla havet 1768, sedan till Island, Färöarna och Orkneyöarna 1771; Fredrik Hasselquist som reste till Palestina och delar av Mindre Asien; och Carl Peter Thunberg reste till Japan, Sydafrika, Java och Sri Lanka.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Linnés grav i Uppsala domkyrka med särskild blomdekor till 300-årsminnet 2007

Carl von Linné är den mest omskrivne svensken på Wikipedia. Hans person och gärning behandlas på närmare 110 olika språk.

Ingen enskild person har satt större prägel på den biologiska systematiken än Linné. Hans stora betydelse beror främst på att han systematiserade samtliga organismer som var kända i hans tid. De systematiska reglerna som Linné uppfann var inte de enda tänkbara och inte heller nödvändigtvis de bästa. Men Linné hade med sin outtröttliga arbetsinsats beskrivit samtliga arter efter ett systematiskt regelverk. Detta har ingen annan klarat vare sig förr eller senare. Därför bestämdes det att Linnés arbeten skulle utgöra startpunkten för det internationella systematiska regelverket som med några ändringar fortfarande är i bruk. Närmare bestämt utgör Linnés bok Species plantarum (1753) den första publikationen med giltiga beskrivningar av växter medan den tionde utgåvan av Systema naturae (1758) är den första publikationen med giltiga beskrivningar av djur (tillsammans med Svenska spindlar (1757) av Carl Alexander Clerck[26]).

Vid sidan av oräkneliga artnamn har några av Linnés regler bevarats:

  • Alla arter har ett vetenskapligt namn med två delar (släktnamn plus artepitet).
  • Alla nya arter ska beskrivas i en tryckt publikation med angivelser om diagnostiska egenskaper, fyndplats, en allmän beskrivning med mera.
  • Alla beskrivningar av nya arter ska ange en typ, det vill säga ett konserverat exemplar, som bevaras på en angiven plats (vanligtvis en naturhistorisk samling vid ett museum), så att det kan undersökas av andra systematiker.
  • Alla arter ska klassificeras i högre kategorier.

På den senare punkten har den största förändringen skett. De fem kategorierna som Linné införde, var som sagt arten, släkten, ordningen, klassen och riket. Senare har man tillfört flera kategorier (exempelvis "familj" mellan släkt och ordning, eller "stam" mellan klass och rike). Detta system var nödvändigt för att systematisera organismer. Det bygger emellertid på ett förevolutionärt tänkesätt, nämligen övertygelsen om att all klassificering till syvende och sist är godtycklig. Sedan Darwins bok Om arternas uppkomst gavs ut 1859 vet man däremot att arter är besläktade med varandra. Idag är man därför eniga om att ett system bör reproducera det evolutionära släktskapet mellan arterna. Kategorier passar emellertid mycket dåligt till detta skäl och används i allt mindre grad av systematiker. Det arbetas även med utkast av regelverk som inte använder sig av kategorier.

Speciellt Linnés växtsystematik (sexualsystemet) var artificiell, då det baserades på mycket få utvalda egenskaper. Det har därför helt lämnats idag. Linnés djursystematik innehåller däremot flera grupperingar som sammanfaller med dagens släktskapsgrupper. I ett annat sammanhang används också delar av sexualsystemet idag, nämligen i bestämmelsenycklar. Här är Linnés enkla kriterier fortfarande mycket nyttiga.

Vid sidan av systematik låg Linnés viktigaste bidrag speciellt inom botaniken. Nästan samtliga botaniska ämnesbegrepp går tillbaka till Linné. Vidare var Linné en habil geolog, och han får även äran för att ha infört celsiusskalan.

I Sverige utges bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna som är ett arbete i Linnés ära att undersöka, kartlägga och ge arterna (svenska) namn. Verket ska, på en populär men vetenskaplig väg, beskriva alla de 50 000 nordiska arter av djur, svampar och växter. Minst 30 000 blir beskrivna utförligt i text och bilder. Aldrig tidigare har ett sådant omfattande bokverk utgetts, Nationalnyckeln blir en referens över en hel nations arter.


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från bokmålsnorska Wikipedia

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Linnébibliografin - Deldatabas i Libris som omfattar litteratur av och om Linné liksom litteratur av och om hans lärjungar.

Linné publicerade många böcker. Några av dem var avhandlingar på några sidor, andra var verk med flera band på över tusen sidor. Nedan är de viktigaste av dessa listade - de flesta skrivna på vetenskapens språk för tiden, latin. Reseskildringarna gav Linné ut också på svenska, vilket var ganska ovanligt men gjorde dem mycket populära. Eftersom det inte finns så mycket äldre litteratur tryckt på svenska, är Linnés böcker en viktig milstolpe i svensk litteraturhistoria.

  • Systema naturae, sive regna tria naturae systematice proposita per classes, ordines, genera, & species. (1735; flera senare utgåvor)
  • Bibliotheca botanica recensens libros plus mille de plantis huc usque editos secundum systema auctorum naturale in classes, ordines, genera et species (1735)
  • Fundamenta botanica, quae Majorum Operum Prodromi instar Theoriam Scientiae Botanices per breves Aphorismos tradunt (1736; flera senare utgåvor)
  • Genera plantarum: eorumque characteres naturales secundum numerum, figuram, situm, et proportionem omnium fructificationis partium (1737; flera senare utgåvor)
  • Critica botanica in qua nomina plantarum generica, specifica & variantia examini subjiciuntur, selectoria confirmantur, indigna rejiciuntur (1737)
  • Classes plantarum seu systemata plantarum omnia a fructificatione desumta, quorum XVI universalia et XIII partialia, compendiose proposita secundum classes ordines et nomina generica cum clave cujusuis methodi et synonymis genericis (1738; flera senare utgåvor)
  • Hortus Cliffortianus Plantas exhibens quas in Hortis vivis quam siccis, Hartecampi in Hollandia coluit vir nobilissimus et generosissimus Georgius Clifford juris utriusque doctor reductis varietatibus as species, specibus as genera, generibus as classes, adiectis locis plantarum natalibus differentiisque specierum (1738)
  • Philosophia botanica in qua explicantur fundamenta botanica cum definitionibus partium, exemplis terminorum, observationibus rariorum (1751)
  • Species plantarum , exhibentes plantas rite cognitas, ad genera relatas, cum differentiis specificis, nominibus trivialibus, synonymis selectis, locis natalibus, secundem systema sexuale digestas (1753)
  • Cynographia eller Beskrifvning om Hunden (1753)
  • Nemesis Divina; Utgiven och kommenterad av Knut Barr (1923)
  • Nemesis Divina; Utgiven i fullständigt skick för första gången av Elis Malmeström och Telemak Fredbärj (1968)
  • Collegium medicum : om sättet att tillhopa gå : sexualföreläsningar
  • Amoenitates Academicae, samling av avhandlingar för vilka Linné presiderat (1749; flera senare utgåvor)
  • Carl von Linnés ungdomsskrifter. Stockholm: Kungliga Vetenskapsakademien (1889)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Vid tiden användes svenska kalendern. Datumet motsvarar 23 maj i den gregorianska kalendern.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin på internet - Carl von Linné
  2. ^ Stafleu, F.A. (1976-1998) Taxonomic Literature andra utgåvan. Ett auktorativt verk över botanikers namn, deras utförda arbeten och publicerade data.
  3. ^ Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare : skildringar utgifna af Kungl. Vetenskapsakademien i anledning af tvåhundraårsdagen af Linnés födelse
  4. ^ Sjögren, I: Nils Rosén von Rosenstein – Nils Rosén von Rosenstein: hans liv och gärningar, Uppsala 2004
  5. ^ Källa: Bl a Växjö stifts Hembygdskalender 1949. (G Stenvall, P Ståhlberg, Hj Melin: Årgång 40)
  6. ^ [a b] Gustavianskt - en krönika 1771–1810, Erik Lindorm 1936 s.143
  7. ^ Carl von Linné - Naturhistoriska riksmuseet
  8. ^ Bo G Jansson (2010). ”Fet-Mats”. Högskolan Dalarna. sid. 37, 45, 185, 252, 269. http://www.du.se/PageFiles/3889/Fet-Mats%20Version%202010.pdf. Läst 10 februari 2013. 
  9. ^ Uggla, A.H. 1953: Linnés Dalaresa, citerad i Länsstyrelsen Dalarna 2007: Carl Linnaeus in Dalarna
  10. ^ ”Carl von Linné - utlandsresan”. Naturhistoriska riksmuseet. 2009-04-07. http://www.nrm.se/forskningochsamlingar/forskningsavdelningen/fanerogambotanik/botaniskhistoria/carlvonlinne.480.html. Läst 11 februari 2013. 
  11. ^ ”Ichthyologia”. Kungliga biblioteket. 2007-10-24. http://www.kb.se/samlingarna/digitala/linnes-natverk/Ichthyologia/. Läst 10 februari 2013. 
  12. ^ Herman Hofberg (1906). ”Artedi, Peter”. Svenskt biografiskt handlexikon. Projekt Runeberg. http://runeberg.org/sbh/artedipe.html. Läst 10 februari 2013. 
  13. ^ ”Artedi 300 år – fiskforskning då och nu”. Naturhistoriska riksmuseet. 2011-05-12. http://www.nrm.se/sv/meny/besokmuseet/utstallningar/tidigarevisadeutstallningar/artedi300ar.1303.html. Läst 10 februari 2013. 
  14. ^ Körvel med borstiga frön.
  15. ^ [a b] Växjö Stifts Hembygdskalender 1964. (B Andersson, O Thulin, A Nyström: Årgång 55.)
  16. ^ ”Röjsu”. Stora Karlsö. http://www.storakarlso.se/upplev/rundtur/rojsu/. Läst 10 februari 2013. 
  17. ^ ”Sevärdheter Västsverige”. Västsvenska Turistrådet. http://www.vastsverige.com/sv/Vastsverige/Sevardheter/Sevardheter/?q=v%C3%A4stg%C3%B6taresa. Läst 10 februari 2013. 
  18. ^ C. Linné (1769). ”Min Kiäreste Hr Broder”. http://linnaeus.c18.net/eds/bs/01/05/t-0164.pdf. Läst 10 februari 2013. 
  19. ^ ”Linné - på hundralappen”. Uppsala Universitet. http://www.linnaeus.uu.se/online/liv/9_2.html. Läst 10 februari 2013. 
  20. ^ ”Linnékuriosa”. Uppsala Universitet. http://www.linnaeus.uu.se/online/liv/9_22.html. Läst 10 februari 2013. 
  21. ^ ”Linné-medaljer”. Uppsala Universitets myntkabinettsutställning. http://www.myntkabinettet.uu.se/utstallning-intro-linne.php. Läst 10 februari 2013. 
  22. ^ ”Kulturhistorisk utredning - Linnés Hammarby – bakgrund”. Länsstyrelsen, Uppsala län. 2007-05-13. http://www.lansstyrelsen.se/uppsala/SiteCollectionDocuments/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/kulturreservat/linnes-hammarby/Kulturhistorisk%20Utredning%20Slutdok.pdf. Läst 10 februari 2013. 
  23. ^ ”Bildande av kulturreservat samt fastställande av skötselplan för Linnés Hammarby, Uppsala kommun, Uppsala län.”. Länsstyrelsen, Uppsala län. 2007-05-13. http://www.lansstyrelsen.se/uppsala/SiteCollectionDocuments/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/kulturreservat/linnes-hammarby/Beslutsdokument.pdf. Läst 10 februari 2013. 
  24. ^ Ätten dör ut med Carl von Linnés sonson, och ingen ny von Linné föds efter 1700-talet.
  25. ^ ”Carl von Linnés grav i Domkyrkan”. Planeten Uppsala. http://planetenuppsala.se/sevaerdheter/historiska-platser-i-uppsala/168-carl-von-linnes-grav-i-domkyrkan. Läst 10 februari 2013. 
  26. ^ International Commission on Zoological Nomenclature (1999). ”Article 3.1”. International Code of Zoological Nomenclature (4th). The International Trust for Zoological Nomenclature. ISBN 0-85301-006-4. http://www.nhm.ac.uk/hosted-sites/iczn/code/includes/page.jsp?article=3&nfv= 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ajanki, Tord (2006). ”Gud skapade, Linné ordnade”. Allt om historia (nr. 3): sid. 56-59. 
  • Larsson, L.-O. (2007). ”En småländsk blomsterprins”. Populär Historia (nr. 2): sid. 36-40. 
  • Thomas, Lars (2001). ”Linné sätter naturen i system”. Illustrerad Vetenskap (nr. 6): sid. 79-84. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Anders Celsius
Inspektor vid Smålands Nation i Uppsala
1744–1778
Efterträdare:
Johan Floderus
Företrädare:
Samuel Klingenstierna
Rektor för Uppsala universitet
Vt 1750
Efterträdare:
Engelbert Halenius
Företrädare:
Daniel Solander
Rektor för Uppsala universitet
Ht 1759
Efterträdare:
Petrus Ekerman
Företrädare:
Daniel Solander
Rektor för Uppsala universitet
Ht 1772
Efterträdare:
Petrus Ekerman