Anton Rolandsson Martin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Anton Rolandsson Martin, född i Reval i nuvarande Estland den 3 augusti 1729, död i Åbo i nuvarande Finland 1785, var en svensk botaniker, en av Linnés lärjungar.

Anton Rolandsson Martin var son till Roland Martin och Ulrika Charlotta Rotkirch, och farfadern Anton Martin var en vallonsk rådman i Gävle och gift med en dotter till Petrus Fontelius och Katarina Bure från Bureätten. Anton Rolandsson var kusin till Roland Martin.

Anton Rolandson Martin blev student i Åbo 1743. Under Mennander, Brovallius och Leche kom han att resa i den linnéanska andan och inventera den finska faunan. När han 1753 anlände Stockholm upprättades kontakt med Kungliga Vetenskapsakademiens sekreterare Pehr Wilhelm Wargentin. Därefter inleddes studier vid Uppsala universitet.

Dessa resulterade i en disputation under Linnés presidium 1757 om mossarten Buxbaumia "Dess beskrifvning och naturaliehistorie". Följande år kom Linné, som berömde honom som "flitig och kvick", att sända honom med valfångaren De Visser till Spetsbergen. Fartyget ägdes av Peter S Bagge, handelsman i Göteborg. Den sistnämnde han redan 1755 tillfrågat Linné om denne hade någon lämplig discipel att sända till Arktis, allt på Bagges bekostnad.

Martin reste i den merkantilistiska andan till Arktis. Uppdraget var att noggrant undersöka naturalier och djur/fiskelivet vid Spetsbergen. Resultatet av resan har tidigare beskrivits som fruktlöst, men så var egentligen inte fallet. Martin lyckades spåra sillens vandring och dess föda. Följande år reste Martin till Norge, uppmuntrad av Vetenskapsakademien som givit honom Biskopen Pontoppidans naturaliehistorie. I Norge undersöktes fisket och jordbruket mycket noggrant. Och på hemvägen utfördes undersökningar i Skåne.

Martin insjuknade 1761 i kallbrand och flyttade därefter tillbaka till Finland. Där ägnade han sig åt medicinska experiment och publicerade flera uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar. Därtill uppbar han ett livslångt stipendium av akademien. Kontakten med Linné och Wargentin uppehöll han livet ut. Hans dagbok, Dagbok vid en resa till Norrpolen eller Spitsbergen 1758, utgavs först 1881 i tidskriften YMER, utgiven av Svenska sällskapet för Antropologi och Geografi.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]