Fritiof Nilsson Piraten

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Reiner Albrecht, Fritiof Nilsson Piraten och Stellan Skarsgård framför cirkusen på Kiviks marknad vid inspelningen av TV-serien Bombi Bitt och jag 1967
Staty av Fritiof Nilsson Piraten i Kivik.
Gravstenen på Ravlunda kyrkogård med texten: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972."[1]

Fritiof Nilsson Piraten, egentligen Nils Fritiof Adam Nilsson, född 4 december 1895 i Vollsjö i Färs härad i Skåne, död 31 januari 1972[2] (76 år) i Malmö, var en svensk advokat och författare.

Nilsson är något av den svenska skrönans mästare och är bland annat känd för sin debutroman Bombi Bitt och jag från 1932. Han erhöll De Nios stora pris år 1949 och Gustaf Fröding-stipendiet år 1957.

Innehåll

[redigera] Biografi

Fritiof Nilsson föddes och växte upp i Vollsjö där hans far var stins. Efter en termin på Katedralskolan i Lund hotades han av relegering på grund av "värdshusbesök, spritförtäring och slarvig skolgång". Två terminer senare blev han verkligen relegerad från läroverket i Ystad efter opassande kontakter med det motsatta könet och en rymning till Köpenhamn. Han förklarade sig med att han inte trivdes med skolans ordning och ville tvinga sin far att låta honom sluta skolgången. Efter några månaders lantbruksarbete och två månader till sjöss tog sig Nilsson samman och klarade studentexamen som privatist i Kristianstad.

Nilsson utbildade sig till jurist vid Lunds universitet 191418, där dottern Eivor föddes 1915, vilket Nilsson fick kännedom om först på 1930-talet. Han arbetade på advokatbyrå i Stockholm 191921 och som advokat i Tranås 192131. Tiden i Tranås blev den verkliga startpunkten för Piratens litterära bana. En stor del av sin lediga tid ägnade han sig åt historieberättande med en nära vän. Tiden på advokatbyrån inskränkte sig till några timmar per dag. Dock ansågs han vara en skicklig advokat och därtill mycket underhållande i rätten, något av en domstolsclown. 1929 flyttade hans hustru Karin Jerlov till Göteborg för att sätta upp en tandläkarpraktik i Lerum och 1931–35 bodde också Piraten i Göteborg, där dottern Eva Louise föddes 1933. I Göteborg ingick Frank Heller i umgänget.

Efter debuten 1932 med Bombi Bitt och jag, som blev en stor succé, och 1933 med Bock i Örtagård, som befäste hans rykte, gick Piraten in för att bli författare på heltid. Med Tora Hallgren, sin hustru sedan 1935, flyttade han till Kivik 1936. 1949 tog de ut skilsmässa men fortsatte att bo ihop.

Från början av 1950-talet blev den litterära produktionen sparsammare och det mesta som trycktes var publicerat eller i varje fall skrivet tidigare. Religionsfrihet hade införts i Sverige 1951 och 1955 utträdde Fritiof Nilsson ur statskyrkan. 1956 flyttade Piraten till en "vinterlägenhet" i Malmö, men han fortsatte att tillbringa somrarna med Tora i Kivik.

Det finns många teorier om hur smeknamnet "Piraten" kom till. En av dem är att Fritiof Nilsson fick det i Lund efter att han vid ett flertal tillfällen underhållit det matlag han tillhörde med berättelser om sina bravader till sjöss, i hamnars glädjekvarter och på krogar, annat att förtiga.[3]

På 1980-talet fick Nilsson en gata uppkallad efter sig i Tranås, "Piratens gata". Huset han bodde i på Storgatan är sedan samma tid försett med en minnestavla i koppar. Piraten-sällskapet har svarat för detta.

[redigera] Kuriosa

Två stycken Pågatåg har fått namn efter Fritiof Nilsson: "Piraten" och "Bombi Bitt".

[redigera] Bibliografi

[redigera] Piraten-redigerade antologier

[redigera] Priser och utmärkelser

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

  1. ^ Göran Åstrand, Här vilar berömda svenskar. 1999, s. 93
  2. ^ Sveriges dödbok 1901-2009 Swedish death index 1901-2009. Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  3. ^ Piratenposten september 2011, Piratensällskapet Läst 2011-10-29

[redigera] Externa länkar

Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk