Gitarr

Från Wikipedia
Version från den 10 september 2017 kl. 09.16 av Fluffbot (Diskussion | Bidrag) (Datumstämplar mallar Mall:Källor avsnitt, Mall:Fluff)
I denna artikel
används tonnamnen
Bess (B) och B.

Se olika skrivsätt.

Gitarr är ett stränginstrument som består av en resonanslåda med flat eller något rundad botten och en lång hals försedd med greppbräda. Olika slags gitarrer är exempelvis elgitarr och klassisk gitarr.

Strängarnas nedre ände fästs i ett så kallat stall. I halsens övre del är strängarna fästa i huvuden med stämskruvar, som används för att spänna strängarna och stämma dem till avsedd tonhöjd. Greppbrädan har tvärställda greppband med vars hjälp man väljer tonhöjd. Om man trycker strängen mot första bandet innan man knäpper strängen höjs strängens tonhöjd ett halvtonssteg så att E-strängen ger upphov till ett F, andra bandet höjer två halvtonssteg till ett Fiss, och så vidare.

Strängar och stämning

Gitarren har oftast sex strängar, vanligtvis stämda E2 - A2- D3 - G3 - B3 - E4 sett från den mörkaste eller grövsta strängen till den ljusaste eller tunnaste strängen. För att komma ihåg strängarnas toner finns på svenska minnesregeln En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam. Då räknar man uppifrån och ned sett till tonhöjd, nedifrån och upp sett till strängarnas höjd om gitarren hålls på normalt sätt av en högerhänt person.j

De musiknotationer som används för gitarr kallas gitarrtabulatur och notskrift. Att ackompanjera efter ackordanalys istället för notskrift är vanligt förekommande på gitarr, särskilt vid visor och populärmusik. Gitarrsolon kan vara en melodi, eventuellt med variationer. Inom jazz och rock är upprepade gitarriff och improvisation efter modala skalor och bluesskala vanligt förekommande.

Historia

En guitarra latina (vänster) och en guitarra morisca (höger, Spanien, 1200-talet

Ordet gitarr kommer från spanskans guitarra som kommit från andalusisk arabiska, قيثارة, som i sin tur fått ordet från den klassiska grekiskans κιθάρα där ordet dock snarare betyder stränginstrument. Den moderna gitarren har sannolikt sitt ursprung i Spanien, där den använts sedan 1200-talet. Åtminstone två instrument kallade "gitarrer" användes i Spanien omkring år 1200: guitarra latina (Latinsk gitarr) och guitarra moresca (morisk gitarr). Guitarra moresca hade rundad rygg, bred greppbräda och flera ljudhål. Guitarra Latina hade ett ljudhål och smalare hals.[1] En spansk gitarr från 1581 finns bevarad. Under 1500-talet skrevs de äldsta bevarade kompositionerna för instrumentet. Den femsträngade renässansgitarren och barockgitarren åtnjöt popularitet i synnerhet i Italien och Frankrike, från 1400-talet till 1700-talet.

Gitarren fick genomslag i flera länder, och konkurrerade ut lutan, efter att den försågs med sex enkelsträngar år 1790, och med dagens stämskruvar av stjärnhjulsprincip år 1810. Måtten på den moderna klassiska gitarren (även känd som spansk gitarr) fastställdes av Antonio Torres Jurado (1817-1892), som verkade i Sevilla på 1850-talet. Gitarren fick nylonsträngar år 1946. Dessförinnan användes bland annat sensträngar, som trots namnet inte tillverkades av senor, utan av tarmar.

Förhistoria

Norskt träsnitt från 1100-talet visar hur den kedjade vikingahjälten Gunnar Gjukason spelar harpa med tårna för att lugna ormar i ormgropen
Illustration från ett karolingiskt psalterium (bönbok) från 900-talet visar ett gitarrliknande stränginstrument som knäpptes.

Gitarren såväl som lutan har sitt ursprung i instrumentet kithara (grekiska) eller cithara (latin), som tillhör lyrfamiljen och är besläktat med harpfamiljen. Citharan spreds av romarna till Iberiska halvön runt år 40 f.Kr., och vidareutvecklades där. Instrumentets utformning utvecklades ytterligare när den fyrsträngade ouden spreds av morerna efter den muslimska erövringen av Iberiska halvön på 700-talet.

Ouden eller uden är det äldsta kända instrumentet i lutfamiljen. Den härstammar från Mesopotamien (nuvarande Irak) och spreds till Egypten och senare vidare genom arabvärlden. Än i dag används oud för såväl populär- som konstmusik i arabiska länder. Den äldsta bilden av en oud är från Mesopotamien från 3000 f.Kr.

Harpor har hittats avbildade i grekisk konst från omkring 3000 f.Kr., i egyptisk konst från omkring 4000 f.Kr samt på flera skandinaviska runstenar (Sigurdsristningar) och träsnitt från 1000- och 1100-talen som illustrerar vikingasagor om Gunnar Gjukason.

Kategorisering av gitarrer och besläktade instrument

Bland orkesterinstrumenten finns sex olika gitarrer: vanliga primgitarren (även kallad klassisk gitarr eller spansk gitarr), soprangitarren (oktavgitarren), altgitarren (tersgitarren), cemballogitarren, barytongitarren och kontrabasgitarren.

Andra akustiska instrument i gitarrfamiljen är 7-strängad gitarr, 12-strängad gitarr, stålsträngad gitarr, akustisk basgitarr, ukulele och resonatorgitarr (till exempel Dobro).

Under 1900-talet har instrumentet även elektrifierats. Elgitarren, som saknar resonanslåda och kräver en förstärkare, utgör numera ett grundinstrument inom en mängd populära musikstilar. Andra elektrifierade gitarrinstrument är halvakustisk gitarr, basgitarr (elbas) och steelgitarr (till exempel Hawaiigitarr).

Fler exempel på stränginstrument som knäppes är mandolin, banjo, luta, harpa, balalajka, vihuela och sitar. Dessutom inräknas cembalofamiljen, innefattande cembalo, spinett och virginal, som är klaverinstrument vars mekanik knäpper strängarna.

Gitarrens delar

Delarna på en akustisk gitarr.
Delarna på en akustisk gitarr.

Delar på akustiska gitarrer och elgitarrer:

  1. Huvud
  2. Sadel
  3. Stämskruvar
  4. Greppband (placerade i positioner motsvarande lämpliga toner)
  5. En eller två ställbara metallskenor i halsen (under täckplatta)
  6. Lägesmärken för vissa band, inlagda i greppbrädan
  7. Hals
  8. Halsinfästning, vanligen limmad eller fastskruvad
  9. Kropp
  10. Pickuper
  11. Volym- och tonkontroller
  12. Stall
  13. Plektrumskydd
  14. Bakstycke (botten) på resonanslådan
  15. Lock på resonanslåda
  16. Sidor (sarg)
  17. resonanshål, med omliggande dekoration
  18. Strängar
  19. Stallben
  20. Greppbräda
Delarna på en elgitarr.
Delarna på en elgitarr.

Gitarrer tillverkas på samma sätt som fioler i olika storlekar, som benämns 4/4 (fullstor gitarr), 3/4, 2/4, etc.

Extra tillbehör

  • Plektrum är den oftast triangelformad plastbiten med avrundade hörn som används för att slå an strängarna i stället för naglar och/eller fingertoppar. Plektrumet kan vinklas och hållas på olika sätt i anslagsögonblicket för att uppnå vitt skilda resultat beroende på hur man håller plektrum och var på strängarna man spelar, främst använt på elektriska gitarrer som överstyrs och på så sätt får en rikare samling av övertoner. Det finns även speciella plektrum med klämmor på som träs på tumme och/eller övriga fingrar som mer eller mindre direkt ersättning för naglar. Dessa används främst på stålsträngade (el. & ak.) gitarrer inom folk- och countrymusiken, här och där inom blues och jazz och i undantagsfall inom pop och rock.
  • Effektenheter är oftast färgglada små lådor man kan se framför gitarrister på scen. Det är elektronik som används för att förändra klangen på gitarrer med en kabel som enda signalutgång, dvs man använder inte den här typen av effekter på akustiska gitarrer som mickas upp med en extern mikrofon, om man inte är experimentellt lagd. Effekterna är (tillsammans med själva gitarren och förstärkaren) en del av helheten och ingår i begreppet "elgitarr" eftersom elgitarrens signal i sig inte är något man bara kan förstärka i hopp om att få ut en angenäm klang, tvärtemot stål och nylonsträngade gitarrer som använder gitarrkroppen som resonanslåda och rummet man spelar i som effekt. Dessa effekter är personligt utplockade av varje gitarrist och även om de inte har samma relativa kvalitet som studioeffekter är de små, bärbara och har ett personligt ljud som är nog så viktigt. Man bör investera i någon form av batterieliminator för effekter äter batterier som inget annat.
  • 'wah-wah' är väl egentligen en effekt men den har en mekanisk del också, som gör att den kan styras i realtid. Den har en pedal som styr ett elektroniskt filter. Filtret är en tonkontroll utan bas och diskan (för diskussionen skull), men med en puckel i mitten av frekvensområdet. Var man har denna puckel justeras med hjälp av pedalen, pedalen upp låter som 'woooo' och trycker man ner pedalen låter det 'aaaaah', och sveper man sakta låter det 'wwwwoooaaaaah'. Resultatet är lite detsamma som när man sjunger en ton och öppnar munnen: resonansfrekvensen ökar och mer övertoner släpps igenom. Detta ljud har givit namn åt wah-wah-pedalen.
  • 'talk box' är en liten högtalare som är inbyggd i en låda tillsammans med en förstärkare, alltihop stort som en vanlig gitarreffekt. Man kör in gitarrsignalen i talkboxen och ur lådan kommer en slang som man fäster på ett mikrofonstativ. Gitarristen stoppar slangen i munnen och det akustiska ljudet från talkboxen går via slangen in i munnen och formas i munhålan som den mänskliga rösten men ljudkällan är gitarrtoner.
  • Svajarm eller svajmast, tremelo bar, whammy bar etc är ett mekaniskt handtag som sitter fast i ett specialbyggt stall på uteslutande elgitarrer. När man drar eller trycker på handtaget vrids en rörlig del av stallet och detta påverkar hur spända strängarna är, vilket i sin tur bestämmer tonhöjden. Det finns en uppsjö av mer eller mindre lyckade konstruktioner, en del innefattar även ett stränglås (som strängarna går igenom och kläms fast i med skruvar) bakom sadeln för att endast den del av strängen som är mellan sadel och stall skall påverkas av svajarmen. Det stora problemet med svajarmar är att få hela systemet att hålla stämningen. Svajarmar kan användas till altifrån subtila nyanser till spektakulära ljudeffekter och en del gitarrister har nästan gjort svajarmen till ett instrument i sig.
  • Slide_(musik) är en hylsa i stål eller glas ('bottle neck guitar' är 'slide' som helt enkelt en flaskhals som preparerats för ändamålet) som träs på vanligtvis ring- eller lillfinger på grepphanden och strängarna pressas INTE nere mot greppbräda och band. I stället för att gitarrbanden kortar av strängarna i fasta lägen har man sliden som ett enda band som glider upp och ner för gitarrhalsen och på så sätt bestämmer tonhöjden. Det är vanligt att man stämmer om gitarren till ett ackord för att få en treklang som utgångspunkt i stället för standardstämningen moll11 (med grundtonen på sjätte sträng), men det går att spela med standardstämning också.
  • Capotasto, eller barréklämma, capodaster eller kapodaster, capo d'astro och capodastro en slags klämma som används för att korta av den klingande längden av strängarna på gitarren. Man kan på så sätt använda samma ackordgrepp och skalmönster och byta tonart för att anpassa ackorden till sitt röstomfång. Man kan då hitta en bättre tonart att sjunga i utan att anstränga grepphanden. Capodastron är också bra om man vill spela med mycket öppna strängar, dra ackordformer med grepphanden fram och tillbaka över halsen och samtidigt kunna anpassa detta till någon speciell tonart. Samma sak gäller om man har stämt gitarren i ett ackord och vill spela i annan tonart än vad gitarren är stämd i.
  • Ebow är en liten batteridriven elektromagnetiskt apparat som ser ut som ett litet handtag. Den används i stället för ett plektrum för att slå an strängarna och hålla dem svängande. När man håller den över en stålsträng får den strängen att vibrera så länge man själv vill. Man kan bara spela en ton i taget. Tonen vill gärna spricka ut i övertoner och flagoletter vilket kan dämpas lite med en omkopplare med två lägen på Ebowen. Det anses inte vara helt lätt att få en bra ton med en Ebow, så ett visst mått av övning brukar krävas.
  • Sustainiac heter företaget som uppfann vad som skulle kunna kallas en polyfonisk Ebow som byggs in i gitarren, eller sätts fast med en klämma på gitarrens huvud ovanför stämskruvarna. Det finns nu andra företag som använder samma princip för sina produkter, exempelvis 'Fernandez guitars'. Idén är att man skall kunna hålla ut ackord och fler toner än en och resultatet är ganska spektakulärt.
  • Gizmotron eller bara Gizmo är en effektapparat för användning på elektriska gitarrer och elbasar, för att frambringa ett stråkliknande ljud från instrumenten. Den består av en dosa som appliceras på gitarrens huvud, vid strängfästena. Genom att trycka på tangenter förs en roterande, eldriven trissa mot gitarrens strängar och skapar vibrationer på ett liknande sätt som en fiolstråke.
  • Gitarrsynthar finns antingen som mjukvara och den tar in alla sex strängar på en gång, försöker göra om signalen till MIDI och skickar MIDI-noterna vidare, eller som hårdvara med en hexafonisk mikrofon (en liten, individuell mikrofon för varje sträng) som går in i en separat synthlåda. Nästan alla försök har med mjukvara är långt ifrån användbara (missade toner, feltriggaded toner, dubbeltriggade toner och toner triggade av fel anledning, från strängskrap, plektrum som kommer emot, etc). Dessutom finns det en kategori som inte har strängar hela vägen och har andra sätt att trigga toner, men det är egentligen synthar med gitarrliknande användargränssnitt och inga egentliga gitarrer. De finns i alltifrån leksaker till förfinade system i motsvarande kostnadslägen.

Gitarr- och elgitarrtillverkare

Se även

Referenser

  1. ^ blog.reddogmusic.co.uk, History of the Acoustic Guitar

Externa länkar