Hans Eysenck

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hans Eysenck
Hans Eysenck
Född 4 mars 1916
Berlin, Tyskland
Död September 4, 1997 (81)
London
Nationalitet Tysk
Forskningsområde Psykologi
Institutioner Institute of Psychiatry
Alma mater University College London (UCL)
Känd för intelligens, personality, Eysenck Personality Questionnaire,
differentialpsykologi, utbildning,
psykiatri, beteendeterapi

Hans Jürgen Eysenck, född 4 mars 1916, död 4 september 1997, var en tyskfödd psykolog med huvuddelen av sin karriär i Storbritannien. Han är mest känd för sitt arbete rörande mänsklig intelligens och personlighet, även om han arbetade inom ett stort antal olika fält. Han var en hård kritiker av Sigmund Freud och psykoanalysen, bland annat i boken Decline and Fall of the Freudian Empire från 1985. Vid sin död var Eysenck den då levande psykolog som var mest citerad i vetenskapliga tidskrifter.[1]

Liv och arbete[redigera | redigera wikitext]

Hans Eysenck föddes i Berlin som barn till filmaktrisen (Helga Molander) och en nattklubbsägare.[2] Han växte upp tillsammans med sin mormor, som var hade judisk bakgrund och senare kom att avlida i ett koncentrationsläger.[3] Eysenck var motståndare till NSDAP och kom därför att flytta till England under 1930-talet. "My hatred of Hitler and the Nazis, and all they stood for, was so overwhelming that no argument could counter it."[4] På grund av sin tyska bakgrund hade han svårt att få arbete och blev nästan internerad under krigsåren.[5] Han var grundaren av tidskriften Personality and Individual Differences, och författade omkring 80 böcker och över 1600 tidskriftsartiklar.[6] Eysenck var professor i psykologi vid Institute of Psychiatry från 1955 till 1983. Han doktorerade vid University College London (UCL) med professor Sir Cyril Burt till vilken han hade ett stormigt professionellt förhållande under sitt liv.[7] Han var en framstående forskare som lämnade stora bidrag till den moderna vetenskapliga teorin om personligheten och en briljant pedagog.[8][9] En del av Eysencks senare arbete finansierade av Pioneer Fund, en organisation som lämnar bidrag till forskning om ärftlighet.[10]

Hans Eysenck avled av cancer[11] på ett sjukhus i London 1997.[12]

Kontroverser[redigera | redigera wikitext]

Exempel på publikationer där Eysencks ståndpunkt skapade kontroverser inkluderar (kronologiskt):

  • En uppsats från 1950-talet Classics in the History of Psychology var slutsats är att tillgängliga data "fail to support the hypothesis that psychotherapy facilitates recovery from neurotic disorder".
  • Ett kapitel i Uses and Abuses of Psychology (1953) betitlat "What is wrong with psychoanalysis".
  • Race, Intelligence and Education (1971)
  • Sex, Violence and the Media (1978)
  • Astrology — Science or Superstition? (1982)
  • Smoking, Personality and Stress (1991)

Den skarpaste debatten blev den över vilken roll genetik har för IQ-skillnader (se IQ), vilket ledde till att Eysenck slogs i ansiktet av en kvinnlig demonstrant under ett samtal vid London School of Economics.[13] Detta intensiva motstånd uppstod när han stödde Arthur Jensens ifrågasättande av huruvida variationen i IQ mellan rasgrupper var helt och hållet grundad på miljöfaktorer. (se ras och intelligens).[14] Eysenck stödde sin tidigare student Arthur Jensen och dennes slutsats, och ansåg att media gav den felaktiga bilden att hans åsikter var udda och utanför vetenskaplig konsensus. Till sitt försvar citerade han The IQ Controversy, the Media and Public Policy och menade att det fanns ett majoritetsstöd för vart och ett av de påståenden han hade lagt fram och att det inte fanns någon egentlig debatt om saken bland relevanta forskare.[4][15][16]

Eysencks inställning till vetenskapen sammanfattades av honom själv i hans självbiografi Rebel with a Cause (Transaction Publishers (1997), ISBN 1-56000-938-1):

"I always felt that a scientist owes the world only one thing, and that is the truth as he sees it. If the truth contradicts deeply held beliefs, that is too bad. Tact and diplomacy are fine in international relations, in politics, perhaps even in business; in science only one thing matters, and that is the facts."

Eysenck och personlighetens genetik[redigera | redigera wikitext]

År 1951 publicerades Eysencks första empiriska studie genetikens betydelse för personligheten. Det var ett experiment som genomfördes tillsammans med hans student och medarbetare Donald Prell från 1948 till 1951, i vilket enäggs- och tvåäggstvillingar (11 och 12 år gamla) fick tester som hade att göra med neuroticism. Testet beskrivs i detalj i en artikel publicerad i Journal of Mental Science. Eysenck och Prell sammanfattade: "that the factor of neuroticism is not a statistical artifact, but constitutes a biological unit which is inherited as a whole....neurotic predisposition is to a large extent hereditarily determined."[17]

Eysencks personlighetsmodell (P–E–N)[redigera | redigera wikitext]

Eysenck beskrev två personlighetsdimensioner, Extraversion och Neuroticism, i sin bok från år 1947 Dimensions of Personality. Vanligtvis brukar man i forskningssammanhang referera till dessa med deras begynnelsebokstäver, E och N.

E och N gav 2-dimensionell matris för att beskriva individuella skillnader i beteende. Eysenck noterade hur dessa två dimensioner liknade temperamentslära som först diskuterades av Hippokrates.

  • Hög N and Hög E = Kolerisk typ
  • Hög N and Låg E = Melankolisk typ
  • Låg N and Hög E = Sangvinisk typ
  • Låg N and Låg E = Flegmatisk typ

Den tredje dimensionen, psykoticism, lades till i modellen under sent 1970-tal, baserat på samarbetet mellan Eysenck och hans fru, Sybil B. G. Eysenck,[18] who is the current editor of Personality and Individual Differences.

Styrkan i Eysencks modell var att den gav en detaljerad teori med vilken man kunde beskriva personlighetens orsaker.[källa behövs]

Eysencks senare arbete[redigera | redigera wikitext]

År 1994 var han en av de 52 undertecknarna av "Mainstream Science on Intelligence,[19]" en debattartikel skriven av Linda Gottfredson och publicerad i Wall Street Journal, vilken uttryckte undertecknarnas konsensus rörande sakfrågor på området ras och intelligens som en följd av den intensiva debatten kring publiceringen av boken The Bell Curve. Gottfredson beskrev hur hon hade gått till väga i utformningen av debattartikeln och hur hon hade valt ut undertecknarna i en artikel i tidskriften Intelligence år 1997.[20] Eysenck inkluderade hela texten från den ursprungliga debattartikeln från 1994 (inklusive inledningen om The Bell Curve och tjugofem ståndpunkter om mänsklig intelligens) i sin bok från 1998 Intelligence: A New Look, i vilken han skriver, "I did not find any particular discrepancies between my account" och punkterna i debattartikeln.[21]

Bibliografi i urval[redigera | redigera wikitext]

  • Dimensions of Personality (1947)
  • The Scientific Study of Personality (1952)
  • The Structure of Human Personality (1952) and later editions
  • Uses and Abuses of Psychology (1953)
  • The Psychology of Politics (1954)
  • Psychology and the Foundations of Psychiatry (1955)
  • Sense and Nonsense in Psychology (1956)
  • The Dynamics of Anxiety and Hysteria (1957)
  • Perceptual Processes and Mental Illnesses (1957) with G. Granger and J. C. Brengelmann
  • Manual of the Maudsley Personality Inventory (1959)
  • Handbook of Abnormal Psychology (1960) editor, later editions
  • Experiments in Personality (1960) two volumes, editor
  • Behaviour Therapy and Neuroses (1960) editor
  • Know Your Own I.Q. (1962)
  • Experiments with Drugs (1963) editor
  • Experiments in Motivation (1964) editor
  • Crime and Personality (1964) and later editions
  • Manual of the Eysenck Personality Inventory (1964) with S. B. G. Eysenck
  • The Causes and Cures of Neuroses (1965) with S. Rachman
  • Fact and Fiction in Psychology (1965)
  • Smoking, Health and Personality (1965)
  • Check Your Own I.Q. (1966)
  • The Effects of Psychotherapy (1966)
  • The Biological Basis of Personality (1967)
  • Eysenck, H.J. & Eysenck, S.B.G. (1969). Personality Structure and Measurement. London: Routledge.
  • Readings in Extraversion/Introversion (1971) three volumes
  • Race, Intelligence and Education (1971) in US as The IQ Argument
  • Psychology is about People (1972)
  • Lexicon de Psychologie (1972) three volumes, with W. Arnold and R. Meili
  • The Inequality of Man (1973)
  • Eysenck on Extraversion (1973) editor
  • The Measurement of Intelligence (1973) editor
  • The Experimental Study of Freudian theories (1973) with G. D. Wilson
  • Case Histories in Behaviour Therapy (1974) editor
  • Know Your Own Personality (1975) with G. D. Wilson
  • Manual of the Eysenck Personality Questionnaire (1975) with S. B. G. Eysenck
  • A Textbook of Human Psychology (1976) with G. D. Wilson
  • Sex and Personality (1976)
  • The Measurement of Personality (1976) editor
  • Eysenck, H.J. & Eysenck, S.B.G. (1976). Psychoticism as a Dimension of Personality. London: Hodder and Stoughton.
  • Reminiscence, Motivation and Personality (1977) with C. D. Frith
  • You and Neurosis (1977)
  • Die Zukunft der Psychologie (1977)
  • The Psychological Basis of Ideology (1978) editor, with G. D. Wilson
  • Sex Violence and the Media (1978) with D. Nias
  • The Structure and Measurement of Intelligence (1979)
  • The Psychology of Sex (1979) with G. D. Wilson
  • The Causes and Effects of Smoking (1980)
  • A Model for Personality (1981) editor
  • Mindwatching (1981) with M. W. Eysenck, and later editions
  • The Battle for the Mind (1981) with L. J. Kamin, in US as The Intelligence Controversy
  • Personality, Genetics and Behaviour (1982)
  • Explaining the Unexplained (1982) with Carl Sargent
  • H.J. Eysenck & D.K.B. Nias, Astrology: Science or Superstition? Penguin Books (1982) ISBN 0-14-022397-5
  • A Model for Intelligence (1982) editor
  • Know Your Own Psi-Q (1983) with Carl Sargent
  • …'I Do'. Your Happy Guide to Marriage (1983) with B. N. Kelly
  • Personality and Individual Differences: A Natural Science Approach (1985) with M. W. Eysenck
  • Decline and Fall of the Freudian Empire (1985)
  • Rauchen und Gesundheit (1987)
  • Personality Dimensions and Arousal (1987) editor, with J. Strelau
  • Theoretical Foundations of Behaviour Therapy (1988) editor, with I. Martin
  • The Causes and Cures of Criminality (1989) with G. H. Gudjonsson
  • Genes, Culture and Personality: An Empirical Approach (1989) with L. Eaves and N. Martin
  • Suggestion and Suggestibility (1989) editor, with V. A. Gheorghiu, P. Netter, and R. Rosenthal
  • Intelligence: A New Look (1998)
  • Eysenck, H.J. (1992). A reply to Costa and McCrae. P or A and C — the role of theory. Personality and Individual Differences, 13, 867–868.
  • Eysenck, H.J. (1992). Four ways five factors are not basic. Personality and Individual Differences, 13, 667–673.
  • Eysenck, H. J. (1952). The effects of psychotherapy: An evaluation. Journal of Consulting Psychology, 16, 319–324.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Haggbloom, S.J. (2002). The 100 most eminent psychologists of the 20th century. Review of General Psychology, 6, 139—152.
  2. ^ Eysenck, Hans J., Rebel With A Cause (an Autobiography), London: W. H. Allen & Co., 1990, p. 8- 11
  3. ^ Eysenck, Hans J., Rebel With A Cause (an Autobiography), London: W. H. Allen & Co., 1990, p. 80
  4. ^ [a b] Eysenck, Hans J., Rebel With A Cause (an Autobiography), London: W. H. Allen & Co., 1990, p. 40
  5. ^ http://www.encyclopedia.com/topic/Hans_Jurgen_Eysenck.aspx
  6. ^ Honan, William H. (September 10, 1997). ”Hans J. Eysenck, 81, a Heretic In the Field of Psychotherapy”. The New York Times. http://www.nytimes.com/1997/09/10/world/hans-j-eysenck-81-a-heretic-in-the-field-of-psychotherapy.html?pagewanted=1. Läst 4 maj 2010. 
  7. ^ Ibid. pp. 118–119
  8. ^ Behaviour Therapy and the Neurosis, Edited by Hans Eysesck, London: Pergamon Press, 1960
  9. ^ Eysenck, Hans J., Experiments in Behaviour Therapy, London: Pergamon Press, 1964
  10. ^ http://www.pioneerfund.org/Grantees.html
  11. ^ ”APA Presidents Remember: Hans Eysenck—Visionary Psychologist”. http://freespace.virgin.net/darrin.evans/apapres.htm. Läst 13 november 2008. 
  12. ^ ”Hans J. Eysenck”. http://www.a2zpsychology.com/great_psychologists/hans_j_eysenck.htm. Läst 13 november 2008. 
  13. ^ Race, Intelligence and Bias in Academe, Roger Pearson , 2nd edition, Scott-Townsend (1997), ISBN 1-878465-23-6, pp.34–38
  14. ^ Race, Intelligence and Education, London: MT Smith, 1971
  15. ^ BBC television series broadcast Face To Face • Hans Eysenck - 16 October 1990
  16. ^ Eysenck, Hans J., Rebel With A Cause (an Autobiography), London: W. H. Allen & Co., 1990, p.219- 220
  17. ^ The Journal of Mental Health, July, 1951, Vol. XCVII, The Inheritance of Neuroticism: An Experimental Study, H. J. Eysenck and D. B. Prell, p. 402.
  18. ^ e.g., Eysenck & Eysenck, 1969; 1976
  19. ^ Gottfredson, Linda (December 13, 1994). Mainstream Science on Intelligence. Wall Street Journal, p A18.
  20. ^ Gottfredson, Linda (1997). ”Mainstream Science on Intelligence: An Editorial With 52 Signatories, History, and Bibliography”. Intelligence "24": ss. 13–23. 
  21. ^ Eysenck, Hans (1998). Intelligence: A New Look. New Brunswick (NJ): Transaction Publishers. Sid. 1–6. ISBN 1-56000-360-X 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Hans Eysenck