Hebreiska
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2009-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Hebreiska | |
| עברית, Ivrit | |
| Talas i |  Israel |
|---|---|
| Region | Mellanöstern |
| Antal talare | 9 miljoner talare av nyhebreiska, av vilka 5 miljoner är modersmålstalare i Israel (2016)[1] |
| Språkfamilj | Afroasiatiska |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i | Israel |
| Språkmyndighet | Akademin för det hebreiska språket (האקדמיה ללשון העברית) HaAkademya laLashon ha'Ivrit |
| Språkkoder | |
| ISO 639‐1 | he |
| ISO 639‐2 | heb |
| ISO 639‐3 | Omväxlande:heb – Nyhebreiskahbo – Bibelhebreiskasmp – Samaritiskaobm – Moabitiska (†)xdm – Edomitiska (†) |
Hebreiska, hebr. ‘Ivrit (עִבְרִית), är ett semitiskt språk som talas av cirka 9 miljoner människor, främst i Israel där hebreiska är officiellt språk. De som talar hebreiska kallas ofta hebréer, ett ord som enligt den arameiska traditionen kommer av deras ord abar eller habar, och betyder 'de som gått över', och ska enligt samma tradition anspela på att patriarken Abraham gick över floden Eufrat och begav sig med sin stam till det som idag kallas Israel de som bodde på andra sidan floden kallades följaktligen "de folk som gick över floden".[2]
Hebreiska är ett gammalt språk som från början använde det fenicisk-kanaaneiska alfabetet som omfattade 22 bokstäver med endast konsonanter. I och med Jerusalems fall 587 f.Kr. och de efterföljande deportationerna bytte man alfabet från det fenicisk-kanaaneiska till det arameiska, även det med 22 konsonanter. De äldsta bevarade skrifterna återfinns bland Nash-papyrusen och Dödahavsrullarna.
Med tiden upphörde hebreiskan som talspråk. Riktigt när vet man inte, men det har inte skett på en gång. Men judarna behöll sina heliga skrifter på hebreiska, man brukar kalla denna typen av hebreiska för bibelhebreiska. När nu hebreiska enbart var ett skriftspråk fick man problem med att komma ihåg hur orden uttalades. Därför började man tillfoga hjälpbokstäver för att antyda vilka vokaler som skulle användas. Systemet var inte tillräckligt, och under 500-talet började man markera vokalerna med punkter i texten.
Den moderna hebreiskan, som utvecklades under 1900-talet, har i princip samma formlära som den som användes i Gamla Testamentet (alltså bibelhebreiskan), Mishna och den medeltida och moderna litteraturen, men har tillförts flera moderniteter som hjälpverb, verbens tempusformer samt ett utökat ordförråd. Hebreiskan blev ett talspråk igen cirka 1890 i Palestina, med den ökade invandringen av judar till landet. Återupplivandet av hebreiskan som talspråk initierades av Eliezer Ben-Yehuda, (1852–1922), tidigare en revolutionär i Tsar-Ryssland, som hade anslutit sig till den judiska nationella rörelsen, och som flyttade till det Osmanska riket år 1881. Eliezer Ben-Yehuda organiserade en systematisk bearbetning av det hebreiska språket och moderniserade det till den grad att det återigen var möjligt att använda det som ett talspråk.
Efter första världskriget erkände den brittiska regeringen i Palestina, som nu blivit ett brittiskt protektorat, hebreiskan som ett av de tre officiella språken i landet (engelska, arabiska och hebreiska). Det blev ganska snabbt, redan på 1920-talet, det dagliga språket för många i det judiska (som kallade sig själv "hebreiska") samfundet. År 1948, när staten Israel proklamerades av de judiska ledarna, fanns cirka 600 000 hebreisktalande i landet. Hebreiska blev då omedelbart landets huvudspråk, fast arabiskan också är ett officiellt språk.
Det finns olika uppfattningar om huruvida den moderna hebreiskan är ett konstruerat språk, ett så kallat esperantospråk. De flesta lingvister är dock av uppfattningen att språket är så oregelbundet (med avseende på syntax, morfologi och fonologi) att det inte kan anses vara konstruerat.
Historia
Som språk tillhör hebreiska den kanaanitiska språkgruppen. Hebreiska (Israel) och moabitiska (Jordanien) kan kallas sydliga kanaanitiska dialekter, medan feniciska (Libanon) kan kallas en nordlig kanaanitisk dialekt. Kanaanitiska är nära besläktat med arameiska och i mindre grad arabiska. Medan andra kanaanitiska språk har utrotats, har hebreiska överlevt. Hebreiska hade sin blomstringstid som talspråk i Israel från 900-talet f.Kr. till tiden för den bysantinska perioden på 200 eller 300-talet e.Kr. Sedan fortsatte hebreiska att vara ett skriftspråk till modern tid, då språket återupplivades som talspråk på 1800-talet.[3]
Se även
Referenser
- ^ ”Hebrew | About World Languages” (på amerikansk engelska). aboutworldlanguages.com. http://aboutworldlanguages.com/hebrew. Läst 26 juli 2017.
- ^ Professor George M Lamsa, "Arameiska Peshittabibelns språk är Jesu eget språk", s. 11, Från Jesu eget språk, (Vällingby 1975)
- ^ Languages of the World (Hebrew) Arkiverad 17 januari 2009 hämtat från the Wayback Machine.
Vidare läsning
- Ringgren, Helmer (1969). Hebreisk nybörjarbok. Lund: Liberläromedel. Libris 512179
- Wikander, Ola (2006). I döda språks sällskap : en bok om väldigt gamla språk. Stockholm: Wahlström & Widstrand. sid. 77-99. Libris 10025043. ISBN 91-46-21333-3
Externa länkar
- Akademin för det hebreiska språket
- Modern Hebrew resources On-line resources for modern Hebrew
- Hebrew Speaking Dictionary
- Hebrew dictionary
 |
Wikipedia har en upplaga på Hebreiska. |
|