Herräng

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 60°07′43″N 18°38′55″Ö / 60.12861°N 18.64861°Ö / 60.12861; 18.64861
Herräng
Tätort
Hyttan vid järnverket omkring 1907.
Hyttan vid järnverket omkring 1907.
Land  Sverige
Landskap Uppland
Län Stockholms län
Kommun Norrtälje kommun
Församling Häverö-Edebo-Singö församling
Koordinater 60°07′43″N 18°38′55″Ö / 60.12861°N 18.64861°Ö / 60.12861; 18.64861
Area 181,43 hektar
Folkmängd 422 (2010)[1]
Befolkningstäthet 2,33 inv./hektar
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Postort Herräng
Postnummer 760 49
Riktnummer 0175
Tätortskod 0184
Herrängs läge i Stockholms län
Red pog.svg
Herrängs läge i Stockholms län
SverigesLän2007Stockholm.svg

Herräng är en tätort i Häverö socken, Norrtälje kommun i Stockholms län, belägen cirka 52 km norr om Norrtälje och med 422 invånare år 2010.

Herräng, som ligger vid Singöfjärden, är ett gammalt brukssamhälle där järnmalmsbrytning inleddes på 1500-talet och avslutades på 1960-talet. Ett järnverk fanns även från och med 1902, detta nedlades emellertid 1969. Idag finns Roslagsgjuteriet AB i det före detta järnverkets lokaler.

Från gruvdriften finns vissa spår, främst i form av vattenfyllda gruvhål. Kvar finns även en stor slagghög på flera hektar, väl synlig från hamnen. Marken vid gruvfälten är annars numera till största delen avstyckad till sommarstugetomter

I Herräng arrangeras varje år Herräng Dance Camp, världens största lindy hop-läger.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Herräng fram till 1800-talet[redigera | redigera wikitext]

Åtminstone sedan slutet av 1500-talet har gruvdrift pågått i Herräng. Området kallades då Kuggvass, troligen namngivet efter de koggar som den tyska Hansan lade till vid platsen. Under 1600-talet ägdes området av Ortala bruk i Väddö socken, och kallades då Kuggvassängen. Namnet Herräng finns namngivet på en karta från 1754 över gruvorna inom Kuggvass.

Efter att ha legat nere en tid återupptogs gruvdriften 1822. En ångmaskin installerades för att driva pumparna vid Jacobi gruva. Malmen kom bland annat. att skeppas till masugnar norrut, exempelvis till Axmar, Galtström, Sörfors, Iggesund och Gnarp.


Herrängs Gruf AB bildas[redigera | redigera wikitext]

Ägandet kom under 1800-talet att samlas under en ägare. Fram till 1878 ägdes marken av Herrängs Grufvebolag. Ett nytt bolag, Herrängs Gruf AB, grundades 1889 av Per Nathanael Fröding. Denne var disponent vid Schisshyttan i Dalarna och hade grundat Lernbo Grufaktiebolag i Smedjebacken. Ett anrikningsverk byggdes 1894 för magnetisk malmseparering. Denna metod blev dock inte så lyckad, varför man istället övergick till ingenjör Gustaf Gröndals patenterade anriknings- och briketteringsmetod. Metoden eliminerade svavelhalten och minskade kolåtgången.

Ett järnverk började parallellt anläggas och de första byggnaderna, två masugnar, maskincentralen och brikettverket uppfördes 1902-03. Ett flertal arbetarbostäder byggdes även. Initiativtagare till utbyggnaden i Herräng var Gustaf Gröndal själv samt grosshandlare William Olsson. Anrikningsverket, briketteringsverket och hyttan kom att bli de första i landet som helt grundades på Gröndals metoder.

Gruvorna och järnverket läggs ned[redigera | redigera wikitext]

Efter vissa ekonomiska problem rekonstruerades Herrängs Gruf AB 1910. De närmaste åren därefter kom att präglas av ägarskiften vilka bidrog till ojämnheter i driften. Anrikningsverket brann 1919, men ersattes samma år av ett nytt samt ett sintringsverk. Lågkonjunkturen i början av 1930-talet innebar svårigheter för Herräng och driften låg tidvis nere. I början av 50-talet gick det dock bättre och en upprustning av bruket inleddes, bland annat infördes Bo Kallings rullugnsmetod, Kaldo-processen, vilken gav ett extremt svavelrent tackjärn.

Brytningen i Spatgruvan lades ner 1959 och två år senare, 1961, avslutades all gruvbrytning i Herrängsfältet (Hägnadsgruvan och Eknäsgruvan). Hädanefter köptes istället malm till järnframställningen från andra gruvor. För att klara den ökande konkurrensen utökades verksamheten med ett kokillgjuteri. En nedläggning blev emellertid till sist oundviklig, och driften vid järnverket upphörde fredagen den 4 juli 1969. Samma år flyttade Ernst V Andersson Gjuteri AB, nuvarande Roslagsgjuteriet AB, in i lokalerna vilket gör att metallindustrins prägel inte helt lämnat Herräng.

Sevärdheter[redigera | redigera wikitext]

Det mest imponerande gruvhålet är idag Eknäsgruvans dagöppning där man arbetade sig ned till 185 meters djup. Vattennivån brukar variera men stiger ändå sakta beroende på att man tar vatten från gruvan. Här bröt man i dagbrott ned till 80 meter, sedan övergick man till underjordsbrytning. Från Eknäsgruvan går en ort fram till Wikingmalmen, som ligger några hundra meter norr om själva dagöppningen. Där bröt man malm fram till nedläggningen, men det finns ingen dagöppning att se där då malmen bröts från 125 meter och nedåt.

Den näst största gruvan är Hägnaden eller Sjö- och dammgruvorna där man fram till 40-talet bröt i dagbrott. Efter undersökningsarbeten och uppförande av lave gick man över till underjordsbrytning. Laven revs efter att gruvan lades ned.

En lave från 1918 vid Eknäsgruvan var tänkt att bevaras som industriminne. Tyvärr brann denna ned 1982.

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Herräng 1950–2010[2][3]
År Folkmängd Areal (ha)
1950
  
697
1960
  
721
1965
  
580
1970
  
467
1975
  
441
1980
  
432
1990
  
457 177
1995
  
451 181
2000
  
474 181
2005
  
443 181
2010
  
422 181

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i tätort och småort per kommun 2010”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/MI/MI0810/2010A01T/MI0810_To_So_Kommun2010.xls. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://www.webcitation.org/5zewoamwt. Läst 13 december 2010. 
  3. ^ ”Folkräkningen den 31 december 1950, totala räkningen folkmängd efter ålder och kön i kommuner, församlingar och tätorter, statistiska centralbyrån 1954”. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/SOS/Folkrakningen_1950_3.pdf. Läst 1 februari 2014. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Asph, Åke (1984). ”Herrängs gruvbanor”. Vägen från gruva och bruk: sju järnvägar för malm och järnmanufaktur : industribanor av Décauvilletyp / (1984): sid. 72-107.  Libris 8379456

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]