John Macleod

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
John Macleod, cirka 1928.

John Macleod, född i Clunie i Perthshire 6 september 1876, död i Aberdeen 16 mars 1935, var en skotsk fysiolog. År 1923 erhöll han Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten av insulin.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Macleod blev 1899 demonstrator i fysiologi vid London hospital, 1903 professor i Cleveland, Ohio, 1918 i Toronto, samt från 1928 i Aberdeen. Han bedrev uppmärksammade undersökningar angående kolhydratomsättningen, angående andningscentrum, dykarsjuka med mera men är mest känd genom de arbeten, där han befordrade Frederick G. Bantings upptäckt av insulinet, för vilka han tillsammans med denne erhöll nobelpriset i fysik och medicin 1923. Banting delade i sin tur sin del av priset med Charles Best. [1]

Bland Macleods skrifter märks Diabetes, its pathological physiology (1913), Physiology an biochemistyr in modern medicine (1916, 6:e utgåvan 1930), Insulin (1925, tillsammans med W. R. Campbell) och Carbo-hydrate metabolism and insulin (1926).[2]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bra Böckers lexikon, 1977
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 1145 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]