Jordsvin

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jordsvin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Orycteropus afer stuffed.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Jordsvin
Tubulidentata
Huxley, 1872
Familj Orycteropodidae
Gray, 1821
Släkte Orycteropus
G. Cuvier, 1798
Art Jordsvin
O. afer
Vetenskapligt namn
§ Orycteropus afer
Auktor Pallas, 1766
Utbredning
Utbredningsområde, enligt IUCN lever jordsvinet även i centrala Västafrika
Utbredningsområde, enligt IUCN lever jordsvinet även i centrala Västafrika
Hitta fler artiklar om djur med

Jordsvinet (Orycteropus afer) är enda arten i ordningen Tubulidentata, som tillhör djurklassen däggdjur och där räknas den vanligen till kohorten Afrotheria. Det lever i större delen av Afrika söder om Sahara och tar främst termiter och myror som byte.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Det har långt, smalt huvud med cylindrisk utdragen nos, mycket långa öron, klumpig bål, medellång, kägelformig svans, korta ben, fyra tår på de främre fötterna, fem tår på de bakre fötterna, platta, hovlika klor, tjock hud och glest och styvt hår.[2] Djuret är hälgångare. Kroppslängden (inklusive svansen) ligger vanligen mellan 1,0 och 1,3 meter och går hos vissa individer upp till 2,2 meter. Själva svansen är upp till 0,7 meter lång.[3]

Tandsystemet avviker från alla andra däggdjurs: tänderna saknar rot, är pelarformiga och utan emalj, men beklädda med ett cementlager. I tanden finns inte, som på andra däggdjur, en tandpulpa, utan tanden består av ett antal parallella sex-sidiga prismor. I centrum av varje prisma finns en cylindrisk hålighet och från denna utgår kanaler strålformigt. Dessa tänders struktur liknar den hos vissa broskfiskar. Tandformeln är I 0/0 C 0/0 P 2/2 M 3/3, alltså 20 tänder. Ungdjur har däremot rudimentära mjölktänder som även innefattar hörntänder.[2]

Tungan är lång och klibbig. Den används för att fånga de myror och termiter som den äter. Insekternas sönderdelning sker i den muskulösa magsäcken.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Jordsvinet lever i Afrika söder om Sahara i savanner och buskland men inte i västra centrala Afrikas regnskogar. Jordsvinet undviker områden med fast jord, klippiga regioner och ställen som översvämmas regelbunden av floder.[2] På grund av upphittade teckningar i Egypten är det troligt att de fanns i historisk tid även norr om Sahara. Några egyptologer tror till och med djuret var en symbol för den egyptiska guden Seth.[4] Andra forskare påstår däremot att gudens huvud liknar en åsna.

Släktingar av jordsvinet fanns under pliocen även i Europa. De försvann långt före människans ankomst.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Jordsvinen lever framför allt i trädfattiga trakter, stäpper, där det finns god tillgång på termiter. De gräver sig in i myrstackar och termitstackar för att frossa på deras inbyggare. Jordsvinen är i rörelse endast på natten. Dagen tillbringar de i omfattande jordhålor som de själva grävt ut. Förmågan att gräva är högt utvecklad. Jordsvinet behöver bara ett par minuter för att åstadkomma en håla som rymmer det helt och hållet. Det håller sig mycket väl fast i jorden med sina klor så att det är mycket svårt för en människa att dra fram det ur en sådan håla. Bredvid enkla hålor för tillfällig vistelse finns även mera komplexa bon med flera gångar.[2]

Individerna lever vanligen ensamma och har jämförelsevis stora revir som kan vara 5 km². Territorierna överlappar varandra och i regioner med tät population kan upp till tre individer vistas i samma tunnelsystem. När de letar efter föda vandrar de upp till 5 km per natt. Jordsvinets läten påminner om grisens läten. Arten har olika doftkörtlar som troligen är viktiga för att känna igen artfränder och för parningen.[2]

Efter dräktigheten som varar i omkring sju månader föder honan vanligen ett enda ungdjur, sällan två, som väger omkring 2 kilogram. Födelsen sker under den kyligare årstiden, norr om ekvatorn främst oktober till november och söder om ekvatorn maj till juli. Efter cirka två veckor i bon följer ungdjuren sin mor. Honan slutar efter ungefär 3 månader med digivning och ungdjuren lämnar modern efter cirka 6 månader. Könsmognaden infaller vanligen under andra levnadsåret. Den genomsnittliga livslängden i naturen uppskattas med 18 år, individer i djurparker blev upp till 24 år gamla.[2][3]

Jordsvinen påminner till kroppsbyggnad och levnadssätt om myrkottar och myrslokar, fast de inte är nära släkt. Detta är ett exempel på konvergent evolution.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Jordsvinets position i däggdjurens systematik är inte helt utredd. I uppslagsverket Grzimeks Tierleben från 1970-talet beskrivs jordsvinet som den sista överlevande arten av gruppen Condylarthra som var primitiva hovdjur.[5] Denna teori ifrågasattes efter uppkomsten av DNA-undersökningar men en allmän giltig lösning hittades inte heller då jordsvinets genetiska egenskaper avviker från alla andra nu levande däggdjur.

Enligt en studie av jordsvinets mitokondriellt DNA utgör arten systergruppen till ett taxon som bildas av trögdjur, rovdjur, partåiga hovdjur, uddatåiga hovdjur och valar. Enligt undersökningen skilde sig jordsvinet från de övriga däggdjuren för ungefär 90 miljoner år sedan.[6]

Enligt en annan studie tillhör jordsvinet den systematiska gruppen Afrotheria som dessutom innefattar elefanter, sirendjur, hyraxar och några andra afrikanska djur.[7] Denna uppfattning delas av ett annat forskarlag som hos alla medlemmar av Afrotheria (inklusive jordsvinet) hittade liknande DNA-sekvenser.[8]

En beskrivning som godkänns av alla zoologer finns inte än. Det enda som alla är övertygat om är att jordsvinet tillhör en mycket gammal utvecklingslinje som står nära de ursprungliga medlemmarna i infraklassen högre däggdjur.

Ibland listas 3 till 17 underarter för jordsvinet men denna indelning är omstridd.[9]

Under tertiärtiden fanns djur av samma släkte också i Europa och Iran.[10]

Det utdöda släktet Plesiorycteropus som levde på Madagaskar och som dog ut för cirka 1 000 år betecknas ibland som "madagaskiska jordsvin". En studie som utfördes 1994 kom däremot fram att djurgruppen inte var släkt med dagens jordsvin. Släktet listas därför i en egen ordning, Bibymalagasia.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Jordsvin, 1904–1926.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 18 januari 2011.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Orycteropus aferIUCN:s rödlista, auktor: Lindsey, P., Cilliers, S., Griffin, M., Taylor, A., Lehmann, T. & Rathbun, G. 2008, besökt 8 maj 2010.
  2. ^ [a b c d e f g] Ratzloff, E. 2010 Orycteropus afer på Animal Diversity Web (engelska), besökt 13 februari 2011.
  3. ^ [a b] "Aardvark". Encyclopaedia Britannica (engelska)
  4. ^ Caroline Seawright, Set (Seth), God of Storms (engelska)
  5. ^ Bernhard Grzimek (red.): Grzimeks Tierleben. Enzyklopädie des Tierreichs [i 13 band]. Deutscher Taschenbuch Verlag, München [1979-1993], ISBN 3-423-05970-2 (senare pocketbok edition)
  6. ^ U. Arnason, A. Gullberg, A. Janke: The mitochondrial DNA molecule of the aardvark, Orycteropus afer, and the position of the Tubulidentata in the eutherian tree. In: Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences. volume 266, no. 1417, p. 339.
  7. ^ Mark S. Springer, Heather M. Amrine, Angela Burk, Michael J. Stanhope: Additional Support for Afrotheria and Paenungulata, the Performance of Mitochondrial versus Nuclear Genes, and the Impact of Data Partitions with Heterogeneous Base Composition. In: Systematic Biology. volume 48, no. 1, pp. 65–75.
  8. ^ M. Nikaido, H. Nishihara, Y. Hukumoto, N. Okada: Ancient SINEs from African endemic mammals. In: Molecular Biology and Evolution. volume 20, 2003. pp. 522–527.
  9. ^ Wilson & Reeder (red.) Mammal Species of the World, 2005, Orycteropus afer
  10. ^ "A new species of Orycteropodidae (Mammalia, Tubulidentata) in the Mio-Pliocene of northern Chad ". doi:10.1111/j.1096-3642.2004.00143.x
  11. ^ R.D. MacPhee: Morphology, adaptations, and relationships of Plesiorycteropus, and a diagnosis of a new order of Eutherian mammals In: Bulletin of the American Museum of Natural History, 220: pp. 1-214.