Koncentrationslägret Jasenovac

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koncentrationslägret Jasenovac (kroatiska: Sabirni logor Jasenovac, serbiska Logor Jasenovac, serbisk kyrilliska: Логор Јасеновац, hebreiska: יסנובץ) var ett koncentrations- och förintelseläger i orten Jasenovac i Oberoende staten Kroatien. Lägret inrättades av Ustaša-regimen i augusti 1941 och befriades inte förrän i april 1945. Efter att raslagar som gick ut på att "skydda det ariska och kroatiska blodet" hade skapats kunde inte längre vanliga fängelser hålla alla fångar som hela tiden strömmade in och därför började man år 1941 till 1942 bygga vad som skulle bli koncentrations- och förintelselägret Jasenovac.

Lägret[redigera | redigera wikitext]

Ustaša-vakter poserar med serbisk fånge

Koncentrationslägret Jasenovac låg på ett 240 kvadratkilometer stort område i närheten av byn Jasenovac vid floden Sava. Runt lägret stod en hög mur som omgärdade lägerbyggnaderna. Lägret vaktades av Ustaša så att inga otillåtna kunde komma in eller ut. Utanför muren fanns det bemannade vakttorn. Muren revs ned efter kriget. Själva lägret bestod av ett flertal baser och avdelningar, bland annat ett läger för män, ett för kvinnor som låg vid Stara Gradiška, en avdelning för barn som låg vid Sisak, flera fabriker och baracker. Fångarna fördes dit i långa marscher från byar i närheten (de fångar som saktade ned eller stannade sköts vid vägkanten och lämnades där) eller via tåg som vanligtvis annars används för att frakta boskap, under dessa resor avled också många innan de hunnit fram till lägret på grund av svält och misshandel.

Vissa fångar, främst kvinnor, valdes även ut och togs till bland annat staden Pakrac, där vissa invånare fick välja ut vilken eller vilka fångar de ville ha som slavarbetare, som exempelvis hembiträden eller gårdsskötare åt dem på deras tomtar och jordbruksfält.

Under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Ustaša-milis avrättar fångar i närheten av Jasenovac

Fångarna levde i extrem svält (ibland blev fångarna utan mat i över 30 dagar, oftast bestod maten dessutom bara av varmt vatten med några få grönsaker eller bönor i).[källa behövs] I januari 1942 började man för första gången att kremera fångar i bland annat stenfabrikens ugnar där både levande och döda fångar brändes.[1] Gasning och förgiftning förekom också i syfte att döda fångarna effektivare. De testade att gasa ihjäl en stor del av kvinnorna och barnen först då männens fysiska styrka behövdes till slavarbetet. De första gasningarna skedde i bussar, dessa ersattes dock med en gaskammare som byggdes upp något år senare. Den gas som användes var Zyklon-B.

Massavrättningar, halshuggningar, tortyr, misshandel, stympningar med yxor och knivar förekom dagligen på lägerbasen och många gånger inför andra vittnen.[1][2] Det är känt att vakterna ofta tog med fångar till flodbanken vid Sava som låg nära lägret, där de dränktes eller slogs ihjäl på träbryggan kallad "Granik", sedan kastades liken ned i vattnet från träställningen.[3] De fångar som inte mördades var oftast sådana som räddades på grund av sina yrken såsom doktorer, elektriker, skomakare, och så vidare, vilka kunde komma till nytta i det slavarbete som fångarna tvingades utföra. Det hände också att fångar hängde sig själva.[4] De som begick misstag eller inte lydde order under det dagliga arbetet kunde bestraffas genom att placeras i isoleringscell, där fråntogs fången den dagliga soppan och i många fall utsattes isolerade fångar för tortyr.[4]

Lägret städades upp och villkoren för fångarna blev obetydligt bättre vid ett besök från Röda Korset i juni år 1944, eller vid vissa tyska inspektioner för att dölja övergreppen som rådde där inne.

Vid krigsslutet 1945 den 22 april gjorde fångarna uppror, något som de hade planerat en tid innan då de anade att de inte skulle överleva till slutet av kriget. De som ledde upproret uppmanade de flesta att rusa mot murens portar och vakterna och övermanna dem. Ett problem var att majoriteten av fångarna var alldeles för utmattade för att kunna delta och lägrets vakttorn stod utanför muren men hade klar sikt ned på gårdarna och kunde skjuta de som försökte fly. Totalt lyckades man ändå organisera så att ca. 600-1000 fångar skulle delta, av vilka endast 80 överlevde när resterande personer sköts ned av lägerstyrkornas maskingevärseld. De överlevande slog till mot några få vakter, bröt upp dubbelportarna, sprang ut över fälten utanför Jasenovacs mur och in i skogarna där de blev jagade hack i häl av hundar och Ustasja-styrkor in till byarna eller städerna och sedan gömde sig, bland dessa fanns det barn som inte orkade springa särskilt långt och äldre män och kvinnor som inte hade ätit på veckor. Efter upproret skar lägervakterna av halsarna på alla kvarvarande fångar som fortfarande fanns i Jasenovac.

När de jugoslaviska partisanerna började närma sig sprängde man baracker, tortyrkammare, vakttorn och övriga byggnader för att dölja bevisen för massmorden som hade ägt rum. Partisanerna som intog lägret fann därför ingenting annat än döda kroppar, sot, rök och ruiner.

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

I nutid har man på platsen för lägret rest en betongblomma till minnet av offren

Enligt The Jasenovac Memorial Area mördades 69 842 människor i lägret, de flesta serber men även många judar, romer, partisaner och kroatiska antifascister eller personer som inte ville gå med i Ustaša. De flesta judarna mördades innan 1942 i lägret då man började skicka judarna till Auschwitz istället. Tiotusentals serber togs in i lägret runt sommaren 1942 ifrån byarna i Kozarabergen där Ustaša-trupperna stred mot partisaner. The Belgrade Museum of the Holocaust har dokumenterat 80 022 offer. Yad Vashem-centret beräknar siffran till 600 000. Att fastställa en officiell siffra mördade har varit svårt då det saknas en stor del av dokumentation i fallet.

Vittnesmål i dokumenten som utgjorde bevis för de krigsförbrytare som senare dömdes har pekat ut ett tillfälle under en ceremoni i lägret, 1942, då Vjekoslav Maks Luburić, lägrets chef vid den tiden, sade inför gästerna att "vi har här i Jasenovac slaktat fler människor än det Osmanska riket lyckades med under deras ockupation av Europa" och skröt om hur effektivt mördandet hade varit under hans tid som lägerchef. Huruvida detta uttalande kan ses som trovärdigt eller ej har diskuterats med olika historiker då lägerchefen vid tillfället var berusad.

Idag finns en museibyggnad (Jasenovac Memorial Site) upprättad på den forna lägerplatsen med utställningar där det går att beskåda offrens ägodelar som vakterna beslagtog, de märken som judiska fångar tvingades bära på kläderna, nedskrivna vittnesmål, fotografier och videoskärmar som visar filmmaterial från NDH-tiden, med mera. En stor betongblomma har byggts upp till minnet av offren och ett träd som användes för systematiska avrättningar har bevarats till minnet för de som hängdes i det. Ett hundratal massgravar finns markerade vid platsen. Under det Kroatiska självständighetskriget på 90-talet förstördes museet och var stängt fram till mitten av 2000-talet då det öppnades igen.

Lägerpersonal i urval[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] The smell of human flesh - Memories of Jasenovac, Braco, C. Slobodan Masic, 2002
  2. ^ Witness to Jasenovac's Hell, Ivanovic, I. DallasPublishing. S: 97-98, kap: Terrible torturing.
  3. ^ Witness to Jasenovac's Hell, Ivanovic, I. DallasPublishing. S: 101, kap: Salem has run away.
  4. ^ [a b] Witness to Jasenovac's Hell, Ivanovic, I. DallasPublishing.