Kontaktledning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kontaktledning i Puidoux, Schweiz.
Trådbusskontaktledning med växlar i Winterthur, Schweiz.

En kontaktledning är en eller två oisolerade elektriska ledningar längs en bana eller väg, som överför elektrisk ström, till elektriska fordon som ellok, motorvagnar, tunnelbanetåg, spårvagnar eller trådbussar, via en strömavtagare på fordonet.

För rälsfordon används normalt endast en kontaktledning eftersom återledningen kan ske genom rälsen - antingen enfas växelström eller likström. Försök har gjorts med två kontaktledningar vilket med rälsen möjliggör tre-fas växelström, men har av praktiska skäl ej vunnit spridning.

För vägfordon (trådbuss, trådlastbil) används två kontaktledningar med likström och två strömavtagare. Vanligen förses fordonet med en jordfläta som släpar på vägen, för att fordonet inte skall bli strömförande om den ena strömavtagaren hoppar av.

I särskilda artiklar beskrives elektrifierad järnväg (översikt), matning av kontaktledningen och rälsåterledningen av returströmmen. Här beskrivs ej matning av likströmssystem.

Kontaktledningen är normalt inrättad som luftledning, det vill säga den har formen av en lina av metall, som hänger ovanför banan i dess längdriktning. Även strömförande skenor under jord, bredvid eller över spåret förekommer. Ordet "luftledning" används idag inte i järnvägssammanhang, och inte heller i spårvägssammanhang, tidigare har spårvägarnas kontaktledning benämnts som "luftledning". Luftledning kan i princip vara vilken spänninsförande blanktråd som helst som används som kraftledning, vanligtvis mellan kraftverk, ställverk och förbrukare.

Typer[redigera | redigera wikitext]

  • Kontaktledning för järnväg. Se även Elektrifierad järnväg.
  • Kontaktskena för järnväg, marknivå. I bland annat pendeltågsnäten i Berlin och London används kontaktskena av tunnelbanetyp. I Londons nät förekommer även godstrafik, med diesellok. Det har där även (tills 2007, då egen bana invigts) gått höghastighetståg av typen Eurostar till Paris och Bryssel. Dessa tåg har fått anpassa sig till nätet, och ha låg hastighet och använda kontaktskenan.
  • Kontaktskena för järnväg, ovanför tågen. Här är kontaktledningen i taket utbytt mot en kontaktskena, men funktionen är samma som för kontaktledning för järnväg. Skillnaden är att man med denna konstruktion inte behöver bygga tunneln lika hög som om man använt kontaktledning, vilket reducerar såväl byggkostnad som storleken på normalprofilen. I Sverige byggs Citybanan med denna teknik.
  • Kontaktledning för spårväg. I princip samma som för järnvägar men vanligen används ingen bärlina eftersom hastigheterna är låga. Normalt användes likström.
  • Kontaktledningsgrav för spårväg. Vissa spårvägar har föredragit att placera kontaktledningen i en grav eller ränna nere i gatan. På så sätt är ledningen skyddad, samtidigt som kontaktledningen inte behöver förfula gatubilden. De flesta anläggningar av denna typ är idag nedlagda. Det mest kända exemplet är det på 1950-talet nedlagda nätet i London.
  • Kontaktskena i mark för spårväg. I Bordeaux inrättades 2003 ett modernt system med kontaktledningen i gatan. Den är här inte nedgrävd, utan ligger i gatunivå, men blir endast strömförande, när vagnen är ovanför (Meddelanden från Svenska Spårvägssällskapet 2006:4, s. 21-24).
  • Kontaktskena för tunnelbana, även kallad strömskena. Skenan sitter utanför den ena rälen. Strömavtagaren är en fjäderbelastad släparm fäst i varje boggi - en på vardera sidan. I växlar användes skenor på bägge sidorna. Normalt användes likström. Fördelen är främst att tunnlarna kan göras lägre. En järnväg måste ha fastställd höjd och bredd på tunnlar, medan en tunnelbana väljer en egen standard. En fördel är även att strömskenan kan överföra större strömmar (t ex upp till 6 000 ampere i Stockholms tunnelbana, 3000 kW per helt tåg) utan risk för att brinna av, vilket erfordras då många motorvagnar samtidigt skall kunna starta i ett system med lågspänning.
  • Kontaktledningar för trådbuss. Trådbussar har normalt två ledningar, matning och återledning. Två långarmade strömavtagare krävs, vilka har formen av spröt. Släpkontakten är formad som ett vridbart "U" som följer kontaktledningarna. "U"-delarna är med fjädrar spända mot färdriktningen. Vid förgreningspunkter finns kontaktledningsväxlar som styr in spröten på rätt ledning. Ibland hoppar strömavtagaren ur. Man stannar då bussen, och föraren går ut och riktar in avtagaren med hjälp av linor upp till varje avtagare. Moderna trådbussar kan även förflyttas kortare sträckor med hjälp av batteridrift eller bränsledriven hjälpgenerator.

Se även[redigera | redigera wikitext]