Kontaktledning
Från Wikipedia
[redigera] Definition
Kontaktledning är en eller två oisolerade elektriska ledningar längs en bana eller väg, som överför elektrisk ström, till elektriska fordon som ellok, motorvagnar, tunnelbanetåg, spårvagnar eller trådbussar, via en strömavtagare på fordonet.
För rälsfordon användes endast en kontaktledning eftersom rälsåterledningen kan ske genom rälsen - antingen enfas växelström eller likström. Försök har gjorts med två kontaktledningar vilket med rälsen möjliggör tre-fas växelström men har av praktiska skäl ej vunnit spridning.
För vägfordon (trådbuss, trådlastbil) användes två kontaktledningar med likström och två strömavtagare. Vanligen förses fordonet med en jordfläta som släpar på vägen.
I särskilda artiklar beskrives elektrifierad järnväg (översikt), matning av kontaktledningen och rälsåterledningen av returströmmen. Här beskrivs ej matning av likströmssystem.
[redigera] Typer
- Kontaktledning för järnväg. Se även Elektrifierad järnväg.
- Kontaktledning för spårväg. I princip samma som för järnvägar men vanligen används ingen bärlina eftersom hastigheterna är låga. Normalt användes likström. Vissa spårvägar har föredragit att placera kontaktledningen i en grav eller ränna nere i gatan. På så sätt är ledningen skyddad, samtidigt som kontaktledningen inte behöver förfula gatubilden. De flesta anläggningar av denna typ är idag nedlagda. Det mest kända exemplet är det på 1950-talet nedlagda nätet i London. I Bordeaux inrättades 2003 ett modernt system med kontaktledningen i gatan. Den är här inte nedgrävd, utan ligger i gatunivå, men blir endast strömförande, när vagnen är ovanför (Meddelanden från Svenska Spårvägssällskapet 2006:4, s. 21-24).
En gammal benämning för spårvägars kontaktledning är "luftledning". I modern svenska är numera en luftledning någonting som överför elektrisk kraft mellan kraftverk och förbrukare ute i landet.
- Kontaktskena för tunnelbana, även kallad strömskena. Skenan sitter utanför den ena rälen. Strömavtagaren är en fjäderbelastad släparm fäst i varje boggi - en på vardera sidan. I växlar användes skenor på bägge sidorna. Normalt användes likström. Fördelen är främst att tunnlarna kan göras lägre. En järnväg måste ha fastställd höjd och bredd på tunnlar, medan en tunnelbana väljer en egen standard. En fördel är även att strömskenan kan överföra större strömmar (t ex upp till 6 000 ampere i Stockholms tunnelbana) utan risk för att brinna av, vilket erfordras då många motorvagnar samtidigt skall kunna starta i ett system med lågspänning.
- Kontaktskena för järnväg, marknivå. I bland annat pendeltågsnäten i Berlin och London används kontaktskena av tunnelbanetyp. I Londons nät förekommer även godstrafik, med diesellok. Det har där även (tills 2007, då egen bana invigts) gått höghastighetståg av typen Eurostar till Paris och Bryssel. Dessa tåg har fått anpassa sig till nätet, och ha låg hastighet och använda kontaktskenan.
- Kontaktskena för järnväg, ovanför tågen. Här är kontaktledningen i taket utbytt mot en kontaktskena, men funktionen är samma som för kontaktledning för järnväg. Skillnaden är att man med denna konstruktion inte behöver bygga tunneln lika hög som om man använt kontaktledning, vilket reducerar såväl byggkostnad som storleken på normalprofilen. I Sverige byggs Citybanan med denna teknik.
- Kontaktledningar för trådbuss. Två långarmade strömavtagare krävs. Dessa är upptill formade som ett vridbart "U" som följer kontaktledningarna. "U"-delarna är med fjädrar spända mot färdriktningen. I växlar måste föraren svänga bussen så att "U"-delarna styr in mot rätt ledning. Ibland hoppar strömavtagaren ur. Man stannar då bussen, och föraren går ut och riktar in avtagaren med hjälp av linor upp till varje avtagare. Trådbussar kan emellertid förflyttas, efter "urspårning" eller strömavbrott, i begränsad hastighet med hjälp av batteridrift.
