Trådbuss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En äldre trådbuss i trafik i Georgiens huvudstad Tbilisi.
En nyare trådbuss i kanadensiska Vancouver.
En modern polsktillverkad trådbuss på en gata i Vilnius.

En trådbuss är en buss som drivs av elektricitet från en kontaktledning. Trådbussen är tekniskt sett i princip en vanlig buss, där förbränningsmotorn har ersatts av elmotor. Matningen av ström sker via två stycken parallella kontaktledningar (plus- och minuspol), med två strömavtagare. De flesta trådbussar drivs endast av elektrisk energi. En så kallad "duobuss" är en trådbuss som dessutom har en förbränningsmotor, som kan driva bussen då kontaktledning saknas. Förbränningsmotorn driver då antingen genom en växellåda (dieselmekanisk drift), eller genom en generator som matar ström till elmotorn (dieselelektrisk drift).

Trådbussar och duobussar kan även vara utförda som ledbussar eller som dubbeldäckare.

Fördelen med trådbuss jämfört med spårvagnen är att kostnaden för att anlägga banan är lägre, och att framkomligheten i gatutrafiken är något bättre. På linjer med högre belastning blir driftkostnaden i allmänhet större än för en spårväg.

Det är vanligt att en trådbuss även kan framdrivas kortare sträckor med batteri, exempelvis vid tillfälliga omläggningar eller vid rangering i vagnhall. Den senaste typen av bussar som har levererats till bland annat Rom kan dock gå längre sträckor (flera km) på batteri. Skiftet batteri/nät sker automatiskt på cirka tio sekunder. Det innebär att man inte behöver ha trådar monterade utefter hela linjen. Jämfört med en förbränningsmotorbuss är en trådbuss betydligt mer energieffektiv, har tystare gång, längre livslängd, har inga bränsletankar samt släpper inte ut några avgaser.

Trådbussteknik kan även användas för godstransporter, alltså för trådlastbilar, om än ovanligt förekommande. I Sverige har trådlastbilar gått i trafik mellan Stockholms södra station och Kvarnholmen i närbelägna Nacka.

Trådbussar runt om i världen[redigera | redigera wikitext]

Trådbussar finns bland annat vad gäller Europa i Arnhem, Aten, Belgrad, Bergen, Budapest, Genève, Lyon, Moskva, Plzeň, Riga, Rimini, Sarajevo, Salzburg, Tallinn och Vilnius. Utanför Europa finns trådbussar i San Francisco, Wellington (Nya Zeeland), i åtta städer i Sydamerika, i 18 städer i Kina samt i 21 städer i asiatiska Ryssland.

Trådbussystem är vanliga i Central- och Östeuropa, men desto ovanligare i Västeuropa. Landskrona är den enda ort i Sverige som har trådbusstrafik. Schweiz och Italien har flest trådbussystem i Västeuropa (15 var). Rom fick ett nytt modernt system 2005. År 2000 fanns i Västeuropa 48 trådbussystem mot 64 i Östeuropa. I Luzern och Zürich i Schweiz har man trådbussystem, bland annat dubbelledade trådbussar.

Sammanlagt fanns samma år 368 system totalt i världen. Världens längsta trådbusslinje är över 80 km och går mellan Simferopol och Jalta i Ukraina.

Trådbuss i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1920-talet producerade Asea sin andra serie batteridrivna ellastvagnar. Under 1930-talet gjordes utlandsstudier av trådbussar, hos Leyland Motors. Den 5 november 1938 levererades ett provchassi till Aseas provbana i Västerås. Resultatet blev att några svenska industrier gick samman för en serieproduktion av trådbussar. Chassiets konstruktionsritningar gjordes Motala Verkstads bussavdelning, som även stod för tillverkningen, alltså kompletta chassier. Karosserier och strömavtagare monterades i Örnsköldsvik hos Hägglund & Söner. Med början i februari 1940 levererades den första generationen trådbussar, 83 enheter, med en takt av cirka 5 stycken i månaden. Den första leveransen gick till Göteborgs Spårvägar med 6 stycken högerstyrda av modell "TG", som hade en motor med 85 kilowatts effekt.[1]

I Stockholm fanns även trådbussar av italiensk tillverkning.

Trådbussar introducerades 2003 i Landskrona och kör resenärer mellan centrum och järnvägsstationen, som ligger i stadens utkant.

Göteborg[redigera | redigera wikitext]

Göteborg var först i Sverige med trådbusstrafik, 1940-1964. Första linjen startade mellan Järntorget och Jægerdorffsplatsen i Majorna den 2 oktober 1940, med linjebeteckning M (bussarna fick linjenummer först 1946). Året därefter förlängdes linjen till Lilla Torget och en ny linjesträcka öppnades till August Kobbsgatan, trafikerad av linje F (senare linje 36). Nätet utvidgades 1954 med en förgrening i Kabelgatan till Gråberget. Trådbussdriften inställdes 1964 på grund av den omfattande saneringen och stadsplaneändringarna i Masthugget.[2]

Bussarna från ASEA kostade inledningsvis 48 000 kronor styck, vilket snart steg till 55 000 kronor. Bussarnas tjänstevikt var 8 600 kilo, och största hjultrycket 4 200 kilo. Motorn utvecklade omkring 100 hästkrafter, vilket momentant kunde överbelastas till 250-300 hästkrafter. Anläggningskostnaden var drygt en halv miljon kronor, där kontaktledningsmaterielen utfördes med ett amerikanskt system: Ohio Brass Co., Mansfield, Ohio. För linjens strömmatning anlade elverket en likriktarstation vid Klamparegatan nära Fjällgatan och från denna station matades nätet på tre ställen.[3]

Som mest omfattade trådbusstrafiken 9 kilometer med 19 bussar (motsvarande 3% av Göteborgs Spårvägars trafik), år 1954. Den sista trådbussen avgick från Lilla Torget klockan 15.07 den 15 november 1964. Den trafikerade linje 36 och hade registreringsnummer O 808. Bussen kördes av Östen Tisell, som även körde den allra första turen 1940. Masthuggsborna ville dock ta ett eget farväl och vände sig till Spårvägssällskapet och Göteborgs-Tidningen. Det resulterade i att sällskapet abonnerade den populära trådbusslinjen nr 13, som gick i skytteltrafik den 15 november 1964 mellan Lilla Torget och August Kobbsgatan/Jaegerdorfsplatsen. Avskedsturen pågick i tre timmar.[4] Spårvägsällskapet Ringlinien i Göteborg har en trådbuss bevarad.[5][6][7]

Stockholm och Stockholm-Kvarnholmen[redigera | redigera wikitext]

Återställd Scania-Vabis trådbuss ex-Stockholm i Landskrona, 2011.

Det fanns trådbussar i Stockholm mellan 1941 och 1964.

Förutom trådbussarna i Stockholm och Göteborg fanns en linje mellan KFs bageri på Kvarnholmen i Nacka till Södra station i Stockholm. KF körde också trådlastbilar med varor på Kvarnholmslinjen.

Landskrona[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Landskronas trådbuss och stadsbussar

2003 sattes på nytt trådbussar i trafik i Sverige, denna gång i Landskrona på uppdrag av Skånetrafiken. Bakgrunden var att när Västkustbanan fick en ny sträckning skapades en direktförbindelse mellan Malmö och Helsingborg via Landskrona. Därmed kom järnvägsstationen att flyttas tre kilometer från den gamla stationen i centrala staden (vilken enbart hade förbindelse söderut mot Malmö). En busslinje blev därför nödvändig mellan den nya stationen och centrum. Den nya stationspendeln skulle vara modern, miljövänlig och ha hög turtäthet. Tekniska verken i Landskrona kommun undersökte olika fordonsalternativ för linjen. Skulle man ha spårvagn, batteribuss, hybridbuss eller kanske magnetbana, eller bara vanlig buss? Till sist beslutade man sig för att använda trådbussar. Dels för att de ansågs mest miljövänliga, men kanske framförallt för att trådbuss skulle göra kopplingen till tågen tydligare och skapa ett intresse för linjen. Bussarna ägdes i flera år av Landskrona kommun, men numera av Skånetrafiken. De körs av bussbolaget Nobina. Idag är fyra trådbussar i drift på linje 3.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Dubbel trådledbuss i Luzern.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Meddelanden från Svenska Spårvägssällskapet, Extranummer dec 1969, red. Eric Collin, Göran Hedrén, Stockholm 1969, s. 19
  2. ^ Göteborgs Spårvägar 1879-1979: en historik, Göteborgs Spårvägar 1979, s. 4f
  3. ^ GP, 3 oktober 1940.
  4. ^ Vi från Vega, 2004, utgiven av Gamla Vegapojkars Kamratförening, Göteborg 2003, s. 18f
  5. ^ Bilden av Göteborg II : färgfotografier 1910 - 1970 : västerut - södra Älvstranden, Robert Garellick, Göteborg 2008 ISBN 978-91-633-2988-3 s. 91
  6. ^ Gamla Masthuggspojkar 1989/90, årgång 43, utgiven av Föreningen Gamla Masthuggspojkar 1990 s. 15
  7. ^ Göteborg - 777 frågor & svar, Sören Skarback, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1997 ISBN 91-7029-335-X s.70