Trådbuss
En trådbuss är en buss som drivs av elektricitet från en kontaktledning. Trådbussen är tekniskt sett i princip en vanlig buss, där förbränningsmotorn har ersatts av elmotor. Matningen av ström sker via två stycken parallella kontaktledningar (plus- och minuspol), med två strömavtagare. De flesta trådbussar drivs endast av elektrisk energi. En så kallad "duobuss" är en trådbuss som dessutom har en förbränningsmotor, som kan driva bussen då kontaktledning saknas. Förbränningsmotorn driver då antingen genom en växellåda (dieselmekanisk drift), eller genom en generator som matar ström till elmotorn (dieselelektrisk drift).
Trådbussar och duobussar kan även vara utförda som ledbussar eller som dubbeldäckare.
Fördelen med trådbuss jämfört med spårvagnen är att kostnaden för att anlägga banan är lägre, och att framkomligheten i gatutrafiken är något bättre. På linjer med högre belastning blir driftkostnaden i allmänhet större än för en spårväg.
Det är vanligt att en trådbuss även kan framdrivas kortare sträckor med batteri, exempelvis vid tillfälliga omläggningar eller vid rangering i vagnhall. Den senaste typen av bussar som har levererats till bland annat Rom kan dock gå längre sträckor (flera km) på batteri. Skiftet batteri/nät sker automatiskt på cirka tio sekunder. Det innebär att man inte behöver ha trådar monterade utefter hela linjen. Jämfört med en förbränningsmotorbuss är en trådbuss betydligt mer energieffektiv, har tystare gång, längre livslängd, har inga bränsletankar samt släpper inte ut några avgaser.
Trådbussteknik kan även användas för godstransporter, alltså för trådlastbilar, även om det är relativt sällsynt. I Sverige har trådlastbilar gått i trafik mellan Stockholms södra station och Kvarnholmen.
Innehåll |
[redigera] Trådbussar runt om i världen
Trådbussar finns bland annat vad gäller Europa i Athen, Tallinn, Belgrad, Riga, Rimini, Vilnius, Moskva, Lyon, Arnhem, Genève och Sarajevo. Utanför Europa finns trådbussar i San Francisco, Wellington (Nya Zeeland), i åtta städer i Sydamerika, i 18 städer i Kina samt i 21 städer i asiatiska Ryssland.
Trådbussystem är vanliga i Central- och Östeuropa, men desto ovanligare i Västeuropa. Landskrona är den enda ort i Sverige som har trådbusstrafik. Schweiz och Italien har flest trådbussystem i Västeuropa (15 var). Rom fick ett nytt modernt system 2005. År 2000 fanns i Västeuropa 48 trådbussystem mot 64 i Östeuropa. I Luzern och Zürich i Schweiz har man trådbussystem, bland annat dubbelledade trådbussar.
Sammanlagt fanns samma år 368 system totalt i världen. Världens längsta trådbusslinje är över 80 km och går mellan Simferopol och Jalta i Ukraina.
[redigera] Trådbuss i Sverige
[redigera] Göteborg
I Sverige har det tidigare funnits trådbussar i Stockholm (1941-1964) och i Göteborg (1940-1964) med två linjer från Lilla Torget till Masthugget samt mellan Järntorget och Jægerdorffsplatsen i Majorna, där den första turen avgick 2 oktober 1940. Som mest omfattade trådbusstrafiken 9 kilometer med 19 bussar (motsvarande 3% av Göteborgs Spårvägars trafik), år 1954. Den sista trådbussen avgick från Lilla Torget klockan 15.07 den 15 november 1964. Den trafikerade linje 36 och hade registreringsnummer O 808. Bussen kördes av Östen Tisell, som även körde den allra första turen 1940! Spårvägsällskapet Ringlinien i Göteborg har en trådbuss bevarad.[1][2][3]
Det var alltså inte högertrafikomläggningen som tog död på trådbusslinjerna i Göteborg utan det var den omfattande saneringen av landshövdingehusen i de berörda stadsdelarna man angav som orsak. När husen var rivna fanns det inga fasader att hänga upp kontaktledningen i. Detta är väl inte hela sanningen, man ansåg senare när stadsdelarna blev nybyggda att det blev billigare med sedvanliga dieselbussar. Man hade ett särskilt garage för trådbussarna, och de var slitna, man behövde nya, inte minst för att högertrafikomläggningen var på gång.
[redigera] Stockholm och Stockholm-Kvarnholmen
Förutom trådbussarna i Stockholm och Göteborg fanns en linje mellan KFs bageri på Kvarnholmen i Nacka till Södra station i Stockholm. KF körde också trådlastbilar med varor på Kvarnholmslinjen.
[redigera] Landskrona
- Huvudartikel: Landskronas trådbuss och stadsbussar
2003 sattes på nytt trådbussar i trafik i Sverige, denna gång i Landskrona på uppdrag av Skånetrafiken. Bakgrunden var att när Västkustbanan fick en ny sträckning skapades en direktförbindelse mellan Malmö och Helsingborg via Landskrona. Därmed kom järnvägsstationen att flyttas tre kilometer från den gamla stationen i centrala staden (vilken enbart hade förbindelse söderut mot Malmö). En busslinje blev därför nödvändig mellan den nya stationen och centrum. Den nya stationspendeln skulle vara modern, miljövänlig och ha hög turtäthet. Tekniska verken i Landskrona kommun undersökte olika fordonsalternativ för linjen. Skulle man ha spårvagn, batteribuss, hybridbuss eller kanske magnetbana, eller bara vanlig buss? Till sist beslutade man sig för att använda trådbussar. Dels för att de ansågs mest miljövänliga, men kanske framförallt för att trådbuss skulle göra kopplingen till tågen tydligare och skapa ett intresse för linjen. Bussarna ägdes i flera år av Landskrona kommun, men numera av Skånetrafiken. De körs av bussbolaget Nobina. Idag är fyra trådbussar i drift på linje 3.
[redigera] Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Trådbuss
[redigera] Referenser
- ^ Bilden av Göteborg II : färgfotografier 1910 - 1970 : västerut - södra Älvstranden, Robert Garellick, Göteborg 2008 ISBN 978-91-633-2988-3 s. 91
- ^ Gamla Masthuggspojkar 1989/90, årgång 43, utgiven av Föreningen Gamla Masthuggspojkar 1990 s. 15
- ^ Göteborg - 777 frågor & svar, Sören Skarback, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1997 ISBN 91-7029-335-X s.70
|
|||||||||||||||||
