Spårvagn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ledspårvagn i Strasbourg vid hållpatsen Homme de Fer.
Ledspårvagn i München på gräsbeströdd banvall.
Spårvagn vid hållplatsen Stonewall Station i Charlotte, North Carolina i USA.
Kabelspårvagn i San Francisco
Spårvagn (M32) i Göteborg

En spårvagn är en typ av motorvagn för passagerartrafik på spårväg. Normalt är spårvagnen konstruerad för att klara skarpa kurvor och stigningar. Den har ofta kraftiga bromsar för att snabbt kunna stanna i gatumiljö, samt belysning och skyltning som är lämplig för stadstrafik. I vissa europeiska spårvagnsstäder förekommer det även godsspårvagnar. Sedan länge är den elektriska spårvagnen den överlägset vanligaste, men även häst-, ång-, kabel- och bensin- och dieselspårvagnar har förekommit. På många håll i världen har äldre spårvagnar av olika typer bevarats och förekommer i trafik på museispårvägar. I Sverige finns det spårvagnar främst i Göteborg men även i Norrköping och Stockholm. I Europa finns de största spårvagnsnäten i S:t Petersburg, Bryssel, Berlin och Budapest. I San Francisco finns kabelspårvagnar som drivs av en kabel för att klara de branta backarna i staden. Sarajevo fick 1885 som första europeiska stad elektrisk spårvagn, till och med före Wien.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Nödvändiga egenskaper[redigera | redigera wikitext]

  • En spårvagn är lättare än järnvägsfordon.
  • En spårvagn är avsedd att klara spårvägens kurvradier. För att klara detta har spårvagnen ofta hjul med mindre diameter samt kortare hjulbas än ett järnvägsfordon. Det förekommer dock att spårvagnar även helt eller delvis trafikerar järnvägar, till exempel Långedragslinjen i Göteborg, som tidvis klassats som järnvägar samt duo-spårvagnen (se nedan). Järnvägsfordon klarar inte lika skarpa kurvor.

Vanliga egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Ledspårvagn 2548 vid hållplatsen ArenaLondons spårväg.
Personbefordran
  • En spårvagn är vanligen avsedd för personbefordran. Särskilda spårvagnar för godstransporter och styckegods har dock tidvis varit vanliga. Dels har det funnits lastlok, som kunde lastas direkt; dels godssläpvagnar. Det fanns också motorvagnar för styckegods. I Göteborg har det till och med funnits likspårvagnar, vilka togs i bruk första gången den 2 juni 1918. Det var en öppen släpvagn där bänkarna tagits bort och ersatts av katafalken. Avgiften var 5 kronor för likspårvagnen.[1] Inga sådana specialvagnar finns idag i trafik i Sverige. Däremot finns det olika typer av arbetsvagnar - plogvagnar, mätvagnar, ledningsinspektionsvagnar, och så vidare. Många av dessa specialspårvagnars arbetsuppgifter har idag övertagits av spårgående landsvägsfordon, så kallad tvåvägsfordon.
  • Om spårvagnen är en passagerarvagn har de främst egen motor men förr var det vanligt att en vagn som hade motor var kopplad ihop med en släpvagn. Släpvagnar på elektriska spårvägar dras som regel av en motorvagn och är idag ovanliga. På en hästspårväg användes av förklarliga skäl endast släpvagnar. Lokdragna ångspårvagnar har också förekommit, till exempel i Bern i Schweiz (TÅG 3/06, s 24-26). Ångspårvagnarna i Stockholm var dock av motorvagnstyp - om man får säga så om en ångmaskin. Krävs långa spårvagnståg används idag oftast istället för släpvagnar multipeldrift, det vill säga två eller flera motorvagnar kopplas till varandra; eller ledvagnar, vilka blir allt vanligare. Tåg däremot har som regel inte varit av motorvagnstyp utan lokdragna, något som successivt håller på att ändras.
  • En motorvagn är antingen en dubbel- eller enkelriktningsvagn. Den förra har förarhytt i båda ändar. Den senare endast i den ena, samt ofta en rangerkontroller, från vilken vagnen kan manövreras, i aktern. Dubbelriktningsvagnar har som regel dörrar på båda sidor, enkelriktningsvagnar normalt bara på ena. Enkelriktningsvagnar kräver vändslinga eller triangelspår för att kunna vända. Dubbelriktningsvagnar förekommer i Stockholm och Norrköping, medan enkelriktningsvagnar förekommer i Göteborg och Norrköping.
  • Om förarplats anordnats i en släpvagn, kallas vagnen manövervagn. Motorvagnen kan på så sätt skjuta släpvagnen framför sig. Manövervagnar finns på Lidingöbanan.
Spårgeometri
  • Om spårvägen har branta stigningar, måste även spårvagnen vara anpassad till detta avseende motorstyrka och bromsverkan.
Gatuspår
  • För att klara förhållandena på spårvägen, är spårvagnar eller spårvagnståg som regel mycket kortare än järnvägståg, sällan mer än 30-60 meter.
  • Förekommer gatuspårsväxlar, måste spårvagnen vara anpassad för att klara körning på flänsarna.
  • För att klara samtrafik med vägtrafikfordon är det särskilt viktigt med effektiva bromsar. Till skillnad från tåg är spårvagnar därför ofta utrustade med magnetskenbroms - en plan elektromagnet som hänger mellan spårvagnens hjul och som kan suga sig fast mot rälsen och så ge mycket hög friktion.
  • Går spårvagnen i gata är den utrustad med belysning som ett vägtrafikfordon, för att uppfylla vägtrafikens krav bättre. Krav i gatutrafik är bromsljus, körriktningsvisare samt positionsljus. Positionsljuset får dock ersättas med tänd kupébelysning.
Spårväg och signaler
  • Normalt kör man på sikt, det vill säga föraren ser avståndet till framförvarande spårvagn och undviker att köra på bakifrån. Detta kräver begränsad hastighet (i Göteborg 60 km/h) men ger högre kapacitet. På järnväg och tunnelbana brukar signalsystemet förhindra två tåg att komma för nära.
  • Läggs växlarna om elektroniskt inifrån vagnen, måste vagnen vara utrustad med signalgivare anpassade för systemet.
  • Finns system för signalprioritering, det vill säga att vägtrafiksignalerna ger spårvagnen företräde när den kommer, måste utrustning för detta finnas på vagnen.
Vändning
Ändhållplatsen NockebyNockebybanan i Stockholm fordrar en spårvagn med dubbla förarhytter.
Spårvagn i Frankfurt am Main vid depån Betriebshof Ost.
  • En dubbelriktningsvagn kan vända utan vändslinga och har förarplatser i båda ändar och dörrar på båda sidor. De flesta spårvägar som anlagts under de senaste 30 åren har det i regel så.
  • En enkelriktningsvagn kräver vändslingor och har dörrar bara på ena sidan och en förarhytt. Göteborgs och Norrköpings spårvägar har det så. Vilken sida dörrarna är på måste passa stadens standard, normalt höger vid högertrafik. Högertrafikomläggningen klarade man i Göteborg genom att man började skaffa vagnar med dörrar på höger sida samtidigt som äldre vagnar byggdes om till högertrafikvagnar. Mustangerna genomgick en ombyggnadsfas i tre steg, där de under tiden snabbt kunde ställas om mellan vänster-och högertrafikvagn. Innan dagen H kunde högertrafikvagnar, M25: orna gå baklänges som andravagnar efter en vänstertrafikvagn. Efter högertrafikomläggningen vändes tågen och högervagnen gick först med en vänstervagn akterkopplad som andravagn. Efterhand byggdes vänstertrafiksvagnarna om förutom 15 st som sparades till Angeredsbanan som kördes utan vändslinga i flera år.
  • En manövervagn är en motorlös släpvagn som har en förarhytt i ena ändan, denna går antingen först eller sist i spårvagnståget beroende på riktning, liksom dubbelriktningsvagnarna används dessa på spårvägar utan vändslingor.
Mötessida

Normalt möts spårvagnar på samma sida som vägtrafiken. Undantag finns på vissa sträckor utan vägtrafik.

På sträckan Hjällbo - Angered CentrumAngeredsbanan i Göteborg är plattformarna belägna i mitten. För att klara detta med enkelriktade högertrafikvagnar, körs vänstertrafik på sträckan. Även på J. Sigfrid Edströms gata i Göteborg möts spårvagnarna i vänstertrafik. Denna gata tillåter inte allmän vägtrafik, utan leder in och ut ur Vagnhallen Gårda och till Gårdahallen, som är byggd för vänstertrafik.

Nockebybanan utanför Stockholm bytte man körriktning från vänster- till högertrafik i samband med övergången till högertrafik. Undantaget är Alviks station som var byggd för vänstertrafik för Nockebybanan, så därför byggdes ett spårkors norr om Alléparken där man byter mellan höger- och vänstertrafik.

Linjespänning
  • Spårvagnen måste naturligtvis också vara anpassad till banans linjespänning.
Lokalt transportmedel
  • Om fler än en spårvagnslinje finns, är linjerna ofta numrerade och/eller färgmarkerade. Siffrorna och/eller färgerna anbringas då på spårvagnarna med skyltar och/eller lyktor. Tåg saknar i allmänhet linje-nummer och -färger. Bussar saknar ofta linjefärg. Västtrafiks expressbussar i Göteborgsregionen har dock linjefärger. Stockholms spårvagnslinjer saknar linjefärger.
Övrigt
  • Spårvagnars utsignal är som regel en klocka och inte en vissla eller siren. Undantag finns dock, särskilt för de spårvagnar som trafikerar järnvägar. Långedragsbanans speciella vagnar var till exempel utrustade med en tryckluftsvissla, och Angeredsbanans med en membransiren, detta på den tiden då dessa linjer hade egna spårvagnar, idag trafikeras linjerna med Göteborgs Spårvägars ordinarie spårvagnar.

Duospårvagn[redigera | redigera wikitext]

Duospårvagn från Karlsruhe på järnvägsspår.

Duospårvagn är en spårvagn avsedd att kunna trafikera både järnväg och spårväg. Den måste därför bland annat vara anpassad för olika linjespänningarna och signalsystemen. Duospårvagnar kan även vara anpassade för drift på oelektrifierade banor, de har då en dieseldriven generator som ger ström till vagnens elektriska motorer och övriga elsystem ombord. Den högsta hastigheten för duospårvagnar är 100[2] kilometer i timmen.

Det finns även fordon försedda med strömavtagare för både kontaktledning och strömskena som kan trafikera både spårväg och tunnelbana till exempel i Amsterdam.

Framdrivningssystem[redigera | redigera wikitext]

Muskelkraft[redigera | redigera wikitext]

Hästspårvagn från år 1877 tillhörande Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag.

Med detta avses vanligen spårvagnar förspända av dragdjur, vanligen hästar (se hästspårvagn). Även mänsklig muskelkraft lär i vissa fall ha förekommit. Hästspårvagnar var den ursprungliga driftformen och var i Sverige vanlig fram till sekelskiftet 1900, då eldriften slog igenom. El-drift ersatte havre som drivmedel tidigare på andra ställen i Europa.

Ångdrift[redigera | redigera wikitext]

Ångspårvagnar av olika typer användes främst i brytningstiden mellan häst- och eldrift. De var vanligen konstruerade så att drivenheten, alltså ångmaskinen med tillhörande utrustning, upptog omkring 1/3 av vagnen, medan resten var passagerarutrymme. Även ångspårvagnar med separat lok har förekommet, till exempel i Bern i Schweiz.

Kabeldrift[redigera | redigera wikitext]

I städer med branta backar har kabelspårvagnar använts. De fungerar så att föraren medelst en gripklo under vagnen griper tag i en kontinuerligt löpande stållina, varvid vagnen sätts i rörelse. Spårvagnar med kabeldrift finns i San Francisco.

Förbränningsmotordrift[redigera | redigera wikitext]

Där kontaktledningsbygge inte varit möjligt har det använts bensin- eller dieseldrivna spårvagnar. En sådan linje fanns i Stockholm mellan Karlaplan och Frihamnen.

Eldrift[redigera | redigera wikitext]

Ledspårvagn i Bordeaux på en luftledningsfri sträcka.

Den i dag överlägset vanligaste typen av spårvagn är den elektriska. Den drivs av elmotorer, vars varvtal regleras av föraren med hjälp av en kontroller. Strömmen finns tillgänglig längs banan i en kontaktledning och överförs till vagnen via en strömavtagare. Som den andra polen tjänstgör stålhjulen och strömmen leds tillbaka via rälsen. Normalt används omkring 600-750 V likspänning. Den absolut vanligaste konstruktionen innebär att kontaktledningen hängts upp ovanför rälsen och att strömavtagaren anbringats på spårvagnens tak.

I vissa städer har man valt att istället använda olika typer av strömskenor förlagda i rännor i gatan, ofta på grund av stadsbildsskäl. De mest kända exemplen är de nedlagda näten i London och Washington DC.

I Bordeaux inrättades 2003 ett modernt system med kontaktledningen i gatan. Den är här inte nedgrävd, utan ligger i gatunivå, men blir endast spänningsförande, när vagnen är ovanför. [3] Även spårvägssystem med ackumulatorbatterier förekommer, till exempel korta sträckor i Nice där kontaktledning inte önskas.

Elektriska spårvagnstyper[redigera | redigera wikitext]

Plattformsvagn från Malmö
  • Plattformsvagn - Spårvagn med en central kupé med bänkar, samt separata plattformar med ståplatser och förarplats. Byggd i trä på stålunderrede. Körs med kontroller med vev. Helt dominerande till 1940-talet.
  • Sommarsläp - Luftig släpvagn utan väggar. Vanlig sommartid under 1900-talets första decennier.
  • Boggievagn - exempelvis Mustang, Vagnsmodell utan separata plattformar. Har kontroller med ratt. Byggdes under 1940- och 50-talen, fram till 1990-talet den dominerande vagntypen. Fyra drivande axlar uppdelade på två boggier.
  • Pedalvagn - Spårvagn där fart och broms regleras med pedaler. Byggdes under 1950-1970-talen. Egentligen en boggievagn och i egentlig mening ingen egen typ.
  • PCC-vagn - Presidents Conference Committee, ursprungligen från USA. Liknar pedalvagnen.
  • Ledvagn - Spårvagn med en eller flera leder.
  • Låggolvsvagn - Spårvagn som helt eller delvis har låggolv. Byggs från 1990-talet.
  • Duospårvagn - Spårvagn som även kan trafikera en järnväg, denna kan även vara försedd med dieselelektrisk drift.
  • Förortsspårvagn - Vanligtvis en större och tyngre spårvagn, avsedd för forortslinjer med större avstånd mellan hållplatserna. Då dessa linjer ofta i egentlig mening är klassade som järnväg, är defininitionen hårfin vad det gäller tillhörigheten av sådana här större vagntyper.

Spårvagnar i olika städer[redigera | redigera wikitext]

Spårväg Banlängd (km) Linjelängd (km) Antal linjer Hållplatser Invigningsår Land
Melbournes spårvagnar 245 28 1813 1885  Australien
S:t Petersburgs spårvagnar 220 1854  Ryssland
Bryssels spårväg 215 19 1869  Belgien
Budapests spårvagnar 196 349 31 1866  Ungern
Köln & Bonns spårvägar 192 18 222 1877  Tyskland
Berlins spårväg 191,6 299,4 22 382 1865  Tyskland
Wiens spårväg 181 225 32 1128 1865  Österrike
Valencias spårvägar 175 5 1988  Spanien
Göteborgs spårväg 161 190 12 133 1879  Sverige
Milanos spårvagnar 160 19 1876  Italien
Prags spårvagnar 140 25 1875  Tjeckien
Oslos spårväg 131,4[4] 6 99 1875  Norge
San Franciscos spårväg 125 8 1912  USA
Zagrebs spårväg 116 15 1891  Kroatien
Stuttgarts stadsbana 114,5 192 15 1985  Tyskland
Zürichs spårväg 113 13 1896  Schweiz
Szczecins spårvägar 110,77 12 1879  Polen
Amsterdams spårväg 80 16 1900  Nederländerna
Münchens spårväg 75 93,3 11 155 1876  Tyskland
Torontos spårväg 75 116 11 >100 1861  Kanada
Antwerpens spårväg 110,1 12 1873  Belgien
RandstadRail 60 3 66 2006  Nederländerna
Helsingfors spårvägar 46 71 12 266 1891  Finland
Bordeaux spårvägar 43,3 44,3 3 84 2003  Frankrike
Paris spårvägar 41,5 41,5 4 67 1992  Frankrike
Strasbourgs spårväg 39 53 5 75 1994  Frankrike
Dublins spårvägar 34 34 2 47 2004  Irland
Stockholms spårvägar 30 30 4 52 1877  Sverige
Barcelonas spårvägar 29,2 49,6 6 56 2004  Spanien
Londons spårväg 28 3 39 2000  Storbritannien
Charlerois stadsbana 25 4 1881  Belgien
Atens spårvägar 24 4 2004  Grekland
Norrköpings spårvägar 18,7 25,9 3 50 1904  Sverige
Bergens spårvägar 9,8 9,8 1 15 2010  Norge

Spårvagnstermer[redigera | redigera wikitext]

  • Förare - En spårvagn framförs av en spårvagnsförare.
  • Konduktör - Ibland förekommer separat personal, som tar upp avgiften eller klipper biljetter.
  • Vagnhall - I vagnhallen ställs vagnarna upp, när de inte används.

Spårvagnsrekord[redigera | redigera wikitext]

  • Riffelalptram ovanför Zermatt i schweiziska alperna är världens kortaste spårvagnslinje (675 meter), och den högst belägna i Europa (2211 m över havet).
  • Den längsta linjen specifikt byggd för spårvagn är 68 km långa Kusttram, som följer hela Belgiens kust.
  • Den längsta sträcka man kan resa med spårvagn är 102 km från Witten-Heven till Tönisvorst, via bl.a. Bochum, i Rhen-Ruhr-regionen i Tyskland. Spårvagnarna går då delvis på järnväg. (Det är inte en och samma linje - sju byten krävs.)
  • Världens längsta traditionella höggolvsspårvagnar går på Rhein-Haardtbahn i och utanför Ludwigshafen i Tyskland, med 38,5 meter.
  • I Budapest finns världens längsta låggolvsspårvangar, 54 meter långa.
  • I Wien och Oradea i Rumänien finns de spårvagnar som har den lägsta golvhöjden, 180 mm över rälsens överkant.

Slangartade benämningar[redigera | redigera wikitext]

I dagligt tal kallas spårvagn för "vagn" i Göteborg, "spåra" i Helsingfors, "spånka" eller "spårvang" i Norrköping, "trick" på stadsspårvagnens storhetstid i Stockholm, vilket även är det norska ordet för spårvagn (elektrisk) och är bildat av slutstavelsen i det engelska ordet electric, som i sin tur ingår i frasen electric tram, det vill säga elektrisk spårvagn. I Malmö kallades den, på sin tid, för "spiggan", och i Jönköping för "låda".

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hvar 8 dag : illustreradt magasin, Nittonde årgången, [7 oktober 1917 - 29 september 1918], D F Bonnier, Göteborg 1918, s.
  2. ^ Naegeli, Lorenzo (2012-03-09). ”A CHECKLIST FOR SUCCESSFUL APPLICATION OF TRAM - TRAIN SYSTEM S IN EUROPE”. Swiss Federal Institute of Technology. http://www.andynash.com/nash-publications/2012-Naegeli-Tram-Train-19march2012.pdf. Läst 2013-03-13. 
  3. ^ MfSS 2006:4, s. 21-24
  4. ^ [1]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

sv:Spårväg