Södra stambanan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Södra stambanan
Tågavgång från Sävsjö station ändrad.JPG
SJ:s Intercitytåg nr 203 avgår från Sävsjö station i riktning mot Malmö.
Allmänt
Plats Sverige
Sträcka Malmö - Katrineholm/Järna
Anslutande järnvägslinjer Kontinentalbanan
Godsstråket genom Skåne
Västkustbanan
Rååbanan
Skånebanan
Markarydsbanan
Kust till kust-banan
Halmstadsbanan
Jönköpingsbanan
Bockabanan
Godsstråket genom Bergslagen
Stångådalsbanan
Västra stambanan
Organisation
Invigd 1856-1864
Östra stambanan 1874
Ägare Svenska Staten
Banoperatör Trafikverket
Trafikoperatör SJ
Arriva
Veolia Transport
Green Cargo
DSB Småland
m.fl.
Biljettoperatör SJ
Veolia Transport
TiM
Östgötatrafiken
Jönköpings länstrafik
Länstrafiken Kronoberg
Skånetrafiken
Öresundståg
Tekniska fakta
Längd 483 kilometer
Antal spår Dubbelspår utom
fyrspår Malmö-Arlöv och
enkelspår Åby-Järna
Spårvidd 1435 millimeter (normalspår)
Största tillåtna axellast 22,5[1] ton
Största tillåtna vikt per meter 6,4[1] ton/m
Största lutning 25 
ATC ATC-2
Fjärrblockering System H[1]
Hastighet 200 km/h
Elektrifierad 1932-07-27 - 1933-09-02[2]
Tekniska fakta hämtade från järnväg.net

Södra stambanan är en elektrifierad järnvägslinje mellan Malmö och Katrineholm samt Järna via bland annat Hässleholm, Nässjö, Linköping och Norrköping. Järnvägen är idag, tillsammans med Västra stambanan, en av de hårdast trafikerade järnvägslinjerna i Sverige. Trafiken utgörs till stor del av godståg men även av persontåg främst i form av lokdragna Intercity-tåg, olika typer av regionaltåg och pendeltåg samt snabbtågen X 2000.

Definition[redigera | redigera wikitext]

Norrköpings centralstation är en av de större stationerna längs banan.

Södra stambanan var ursprungligen namnet på järnvägen från Malmö via Nässjö till Falköping, där den anknöts till den tidigare byggda Västra stambanan. Efter tillkomsten av dåvarande Östra stambanan (NässjöKatrineholm), och därmed en kortare färdväg mellan Sydsverige och Stockholm, kom dock begreppet Södra stambanan allt oftare att syfta på sträckan Malmö–Nässjö–Katrineholm (/Nyköping)–Stockholm. Denna nyare definition fastställdes slutgiltigt av dåvarande Banverket år 1990.

Trafikverkets exakta definition på Södra stambanan är bansträckningen från Malmö till Katrineholm respektive Järna (strax söder om Södertälje), där de anknyter till Västra stambanan som fortsätter till Stockholm C. Södra stambanan är med undantag av Norrköping–Järna (Nyköpingsbanan) dubbelspårig och persontrafikeras av SJ samt Veolia Transport, men regionalt också av andra operatörer, såsom Östgötatrafiken, Skånetrafiken och Jönköpings länstrafik. Den del av gamla Södra stambanan som gick mellan Nässjö och Falköping heter numera Jönköpingsbanan.

Historik[redigera | redigera wikitext]

I samband med att riksdagen beslutade om ett järnvägsnät bestående av stambanor som skulle byggas i statlig regi, var de första och mest prioriterade järnvägarna de som utgick från Stockholm söderut mot Göteborg och till Skåne för kontinentaltrafiken. Ursprungligen fanns det flera tänkta slutstationer för Södra stambanan: Ystad (som då var en av Sveriges största hamnar), Helsingborg på grund av närheten till Danmark, och Malmö. Malmölinjen segrade så småningom mycket tack vare Malmös och Lunds ingripande samt att Malmö var den hamnen som låg närmast Köpenhamn, att Malmö redan hade byggt ut sin hamn ett par decennier tidigare och att universitetsstaden Lund anslöts till järnvägsnätet.

Den 1 december (datumet valt för att det var kung Oscar I:s namnsdag) 1856 invigdes sträckan Malmö-Lund. Redan från början var tåglinjen en succé och stationerna i Malmö och Lund har sedan dess förblivit några av Sveriges mest trafikerade när det gäller antalet passagerare.

Därefter diskuterades den nordliga dragningen genom Småland, och främst på grund av besvärlig terräng med många sjöar och myrmarker i vägen drogs linjen inte genom södra Smålands större ort Växjö, utan genom tidigare närmast obebodda marker en bit väster om staden. Det finns en spridd myt om att Växjö stad skulle ha protesterat mot att få järnvägen genom staden, men det stämmer inte. Man ville dessutom ge banan en rak och inte alltför lutande sträckning som skulle klara av att passera igenom Småländska höglandet utan större problem för tågen. Anslutningen till Kust till kust-banan finns därför i Alvesta. Man fick dock problem när man skulle dra järnvägen genom de högst belägna platserna på höglandet. Det största problemet var passagen genom nuvarande Sävsjö kommun då marken där var både oländig och mycket sank. Man valde att inte dra järnvägen genom den då centrala platsen, Komstad utan valde istället att anlägga en station vid Sävsjöån. Platsen som fick namnet Sävsjö blev den nya centrala punkten i området och man byggde härifrån järnväg både till Vetlanda och Målilla. 1947 blev Sävsjö stad och kan idag ses som det samhälle i Sverige som kanske har järnvägen mest att tacka av alla. Söderifrån förlängdes 1858 järnvägen till Höör, 1860 från Höör till Hässleholm, 1862 till Älmhult tills järnvägen nådde den nordliga ändpunkten och banan var klar i sin helhet 1864. Norrifrån drogs järnvägen från Falköping till Jönköping och Nässjö.

Nässjö C en viktig järnvägsknut längs med stambanan.

Nässjö, då platsen för tre gårdar som tillhörde byn Runneryd, valdes som den punkt där järnvägarna skulle gå ihop och den framtida linjen via Linköping skulle ansluta. Enligt en vida spridd skröna skulle Petter Jönsson, riksdagsman för bondeståndet, ha haft en avgörande betydelse för att man byggde järnvägsknuten Nässjö på denna plats. Stadsfullmäktige i Nässjö reste en minnessten över denne i Hembygdsparken 1938. Författaren Bengt-Arne Bengtsson menar i sin monografi om Södra stambanan att Jönssons betydelse är en myt och att denne inte hade något inflytande över huvud taget. Beslutet att placera en järnvägsknut i Nässjö fattades av riksdagen 1860 och då var Jönsson redan avliden.[3]. Han kända uttalande "Järnvägen ska gå till Träslända, för där bor jag", antas mest ha varit en ironisk kommentar mot de som argumenterade för sina hembygder med diverse krystade argument.

För att få till stånd en rakare och genare väg mellan Malmö och Stockholm lät man från 1860-talets mitt bygga en järnväg från Norrköping till Nässjö via Linköping, Tranås. På de platser där man valde att dra järnväg fanns ibland korta privata järnvägar som man köpte upp och lade till stambanan. Banan stod klar först 1874, mycket på grund av svårbyggd terräng och urusla statsfinanser (det statliga järnvägsbyggandet hade i hög grad finansierats med utlandslån, vars räntor märktes i budgeten) . Från Norrköping fanns en järnväg mot Katrineholm sedan tidigare (1860). Denna bana ingår numera i Södra stambanan.

På grund av den stora trafiken i främst Skåne och mellan Katrineholm–Stockholm där även göteborgstågen gick började man tidigt på vissa sträckor att bygga ut dubbelspår. 1901 invigdes dubbelspåret Malmö–Lund, 1904 var dubbelspåret färdigt mellan Lund och Hässleholm. För att inte trafikbelastningen skulle bli för stor i norr byggde staten järnvägslinjen Norrköping–Nyköping–Järna, ett enkelspår som invigdes 1915 vilket förkortade resvägen genom att gå längs med kusten och anslöt residensstaden Nyköping till det statliga järnvägsnätet. Därefter dröjde det till efter andra världskriget innan vidare dubbelspårsutbyggnad satte igång. 1958 var hela järnvägen Malmö–Norrköping dubbelspårig, 1964 var även järnvägen Norrköping–Katrineholm dubbelspårig. Elektrifieringen var färdig redan innan andra världskriget på hela sträckan Malmö–Katrineholm. År 1995 sattes X2000 in mellan Malmö och Stockholm, plus att Grödingebanan byggdes, vilket fick ned banans snabbaste restider mellan städerna från sex timmar till cirka fyra och en halv.

Framtid[redigera | redigera wikitext]

En vanlig syn på stambanan genom Östergötland är Östgötatrafikens lokaltåg, kallade Östgötapendeln.

I framtiden kan utbyggnader till fyra spår på vissa sträckor väntas. Främst gäller det de högbelastade avsnitten mellan Malmö och Lund och senare (i form av Ostlänken) mellan Linköping och Norrköping där omfattande pendeltågstrafik finns. Mellan Malmö och Lommabanans anslutning i Arlöv har spåren byggts ut från två till fyra spår 2003–2009 och Trafikverket räknar med en fortsatt utbyggnad även mellan Arlöv och Flackarp (söder om Lund). På sträckan går idag 5 pågatåg, 3 öresundståg, 3 SJ-tåg och ett antal godståg per riktning och timme. När Hallandsåstunneln blir färdig minskas belastningen mellan Hässleholm-Lund vilket förbättrar trafikmöjligheterna där.

Trafikverket planerar för en stor hastighetshöjning från 200 till 250 km/h på sträckan Nässjö-Hässleholm[4]. Detta planerades vara infört och i trafik år 2015, som första sträcka i Sverige, men har på grund av reviderad budgetplan för Trafikverket lett till att åtgärden skjutits upp till 2020. Bortsett från slopandet av de plankorsningar som finns på sträckan kräver själva åtgärden inte så mycket ombyggnader, då järnvägen plan- och profilenligt går i ett för tågen gynnsamt läge. Det har under 2007 och 2008 redan pågått en del spår- och kontaktledningsbyte, och mer ska göras. Vissa uträtningar behövs dock. Det nya signalsystemet ERTMS behövs, vilket ändå planeras runt 2015. Nya tåg måste köpas in också, som bör ha lutande vagnskorg för att inte förlora restid på de kurviga avsnitten Nässjö-Södertälje. Man hoppas kunna köra Nässjö-Hässleholm (185 km) på 1:00 inkl stopp i Alvesta halvvägs (idag 1:10). Då kan snabbtågen (som går varje timme) mötas där och man får bra byten från båda håll på dessa tre platser.

Om eller när Ostlänken (Linköping–Norrköping–Nyköping–Järna) blir verklighet så kommer det att innebära ett parallellt dubbelspår för höghastighetståg, vilket ger totalt fyra spår på sträckan. Delvis blir det linjeförändringar, bland annat diskuteras om en station ska byggas vid flygplatsen Skavsta.

På längre sikt kan man bygga fyrspår på fler sträckor, särskilt Hässleholm-Lund, och fler omkörningsspår Linköping-Hässleholm. Hur mycket man satsar beror på om man vill bygga Europabanan, en helt ny höghastighetsjärnväg Jönköping-Helsingborg (ev till Köpenhamn). Den ger ännu snabbare resor Stockholm-Malmö trots längre väg. Som alternativ utreds också en sträckning av Europabanan i Södra stambanans stråk (Linköping-Hässleholm-Helsingborg/Malmö)

Bandata[redigera | redigera wikitext]

  • Högsta höjd: Solbacka 315 m ö.h. mellan Nässjö och Sävsjö.
  • Lägsta höjd: Malmö C 2 m ö.h.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Trafikverket
  2. ^ Historiskt om Svenska Järnvägar
  3. ^ Bengtsson, Bengt-Arne (2007). Från Östra stambanan till Ostlänken/Götalandsbanan. Mjölby: Atremi. ISBN 978-91-85487-63-9 
  4. ^ Trafikverket, Södra stambanan, högre hastighet Gripenberg–Lund

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]