Kortfenad grindval

Kortfenad grindval Status i världen: Kunskapsbrist
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Valar Cetacea
Underordning	Tandvalar Odontoceti
Familj	Delfiner Delphinidae
Underfamilj	Grindvalar Globicephalinae
Släkte	Globicephala
Art	Kortfenad grindval G. macrorhynchus
Vetenskapligt namn
§ Globicephala macrorhynchus
Auktor	Gray, 1846
Utbredning
Utbredningskarta
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Kortfenad grindval eller indiska oceanens pilotval (Globicephala macrorhynchus) är en art i underfamiljen grindvalar.

Den kortfenade grindvalen liknar den andra arten i samma släkte, långfenad grindval, i utseende och levnadssätt med några undantag.

Utseende

Artens huvud

Denna art har slankare kropp än den långfenade grindvalen, men de har lika tjocka stjärtar. Den har bara sju till nio tänder i varje käkhalva medan långfenad grindval har 8 till 13 tänder per käkhalva. Den ta där dorsalfenan sitter är mycket längre och bredare än hos långfenad grindval, alltså har de en “tjockare” dorsalfena. Hos den kortfenade grindvalen är böjningen i pectoralfenan inte lika markant, de har en lättare böj istället för det skarpa veck som den långfenade grindvalen har. Pectoralfenorna består av 14 till 19 % av kroppens längd. Vikten uppgår till 3 ton. Hannar är tyngre än honor.

Levnadssätt

Den kortfenade grindvalen lever i flockar på 10 till 30 individer men kan ses i större grupper uppemot 100 individer, med en ledare, under olika perioder på året. Valen lever främst pelagisk men den fångar födan även i närheten av kustlinjer. Varje grupp anförs av ett alfadjur. Arten strandar jämförelsevis ofta när den förlorar orientering i grunt vatten. De simmar ofta långsamt och hoppar sällan. De dyker upp till 10 minuter och når områden 600 meter under vattenytan. Födan utgörs främst av bläckfiskar. De jagar oftast nattetid då deras byten simmar upp från lägre havszoner.

Parning

Parning sker under vintern och följs därefter av 12 månaders dräktighet. Honorna kan föda en kalv vart tredje år men det sker även ett mellanrum på 4-6 år. När hanarna uppvaktar honorna, slår de varandra i huvudet. Honorna blir könsmogna vid 9 års ålder och hanarna vid 15 års ålder. Kalvarna diar i 6 månader – 2 år.

När kalvarna föds är de 1,4 till 1,9 meter långa och väger ca 60 kg. De är vid födelsen ljusgråa-cremefärgade. Efter ett år börjar de mörkna i färgen. Sista gången en hona får en kalv är vid 40-årsåldern men kroppen kan fortfarande producera mjölk i 3 till 5 år efter det.

Utbredning

De kortfenade grindvalarna hittar man längs ekvatorn. De trivs i varma vatten och håller till i de sydligare delarna av de varmare vattnen. De är mer utspridda över världens hav än den långfenade är. Man hittar dem vid Hawaii, Azorerna, Madeira, Kanarieöarna, Japan, Mexikanska golfen, nordvästra Afrika, Karibiska havet, i Stilla havet, och i Atlanten, då från New Jersey till Venezuela. Man kan till och med finna dem längs Frankrikes kust. I motsats till långfenad grindval som föredrar kalla området lever G. macrorhynchus i varmt vatten. Därför förekommer dessa två arter bara i begränsade regioner (till exempel i mellersta Atlanten) samtidigt.

Hot

Redan under 1800-talet jagades arten i Karibien och köttet såldes främst i USA. Efter inrättningen av skyddsåtgärder under 1970-talet är denna jakt nästan försvunnen. Dessutom jagades djuret vid Japan, Indonesien samt Sri Lanka och i mindre skala finns denna jakt fortfarande. Andra hot utgörs av föroreningar i havet och fiskenät där valen fastnar och drunknar. Trots allt finns arten jämförelsevis ofta men IUCN listar valen under kunskapsbrist.

De är uppskattade till att vara ca 180 000 i hela världen.

Övrigt

Arten beskrevs 1846 för första gången efter individer från Indiska oceanen. Två år senare beskrevs individer från Stilla havet som G. sieboldii men det visade sig att alla exemplar tillhörde samma art. Senare hittades valen även i Atlanten. Enligt berättelser finns nära Japan individer av mindre storlek som även är mera resistent mot kyla, hittills är inte utredd om de utgör en egen art.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 3 januari 2009.